Under oktober startar en digital seminarieserie med föreläsningar om aktuella frågor som rör ekosystembaserad havsförvaltning och hållbar utveckling av vår havsmiljö.
EU-kommissionens förslag att stoppa riktat sillfiske i Östersjön nästa år skulle lägga ”en våt filt” över det småskaliga fisket, menar regeringen och SD inför kommande kvotförhandlingar. Men många kustfiskare har en annan åsikt och välkomnar ett fiskestopp. Nästa vecka träffas EU:s fiskeministrar för att förhandla fram fångstkvoterna för bland annat nästa års fiske i Östersjön. Den kanske största frågan ur ett svenskt perspektiv blir hur ministerrådet ska hantera EU-kommissionen förslag att stoppa allt riktat fiske på sill/strömming i centrala Östersjön och Bottniska viken, vilket skulle innebära att sill/strömming endast får tas upp som bifångst i fisken på andra arter. I måndags redovisade Tidöpartierna, med landsbygdsminister Peter Kullgren (KD) i spetsen, Sveriges position inför de kommande kvotförhandlingarna. I en artikel på Aftonbladet Debatt slog de fast att Sverige inte kommer att driva EU-kommissionens linje. Partierna menar att förslaget om fiskestopp ”slår oproportionerligt” och ”går längre än vad råden från Internationella havsforskningsrådet (ICES) föreskriver” . Istället vill de att Sverige ska verka för ”försiktigt satta kvoter som vilar på vetenskapliga råd” . – Vi vill ha lågt satta kvoter och jag skulle tro att vi kommer att driva den lägst satta linjen av länderna runt Östersjön, förtydligade Peter Kullgren till Tidningarnas Telegrambyrå (TT) i en intervju samma dag. Viktigt att läsa ICES råd rätt Att Sveriges förhandlingsposition ska vila på vetenskaplig grund är bra. Men då måste regeringen också lära sig att läsa ICES rådgivning för vad den är, menar Charles Berkow, policyanalytiker på Stockholms universitets Östersjöcentrum. – Det är viktigt att inse att ICES inte ”föreskriver” någonting. Och eftersom väsentlig information finns längre ned i texten och i tabeller måste man lära sig att läsa bortom första stycket, säger han. ICES har ett avtal med EU om att leverera beståndsuppskattningar och vetenskaplig rådgivning inför kvotförhandlingarna. Enligt avtalet är ICES skyldiga att upplysa om vilka fångstkvoter det blir om man följer vissa artiklar i EU:s gemensamma fleråriga förvaltningsplan för Östersjön. Detta kallas för headline advice , och redovisas överst på sida ett i ICES råd för exempelvis sillbestånden i centrala Östersjön och Bottniska viken. – Men lite längre ned, på sidan tre, upplyser ICES också om att utifrån en annan artikel i samma förvaltningsplan borde det vara nollkvot för båda bestånden, säger Charles Berkow. Han hänvisar till artikel 4.6 i EU:s flerårsplan för Östersjön som kräver att ”fiskemöjligheterna under alla omständigheter skall fastställas på ett sätt som säkerställer att sannolikheten är mindre än 5 procent för att lekbeståndens biomassa understiger Blim” . Regeringen villig att ta risker När lekbiomassan i ett fiskbestånd faller under gränsvärdet Blim försämras beståndets förmåga att reproducera sig kraftigt och det riskerar att krascha. Av en tabell på sidan två i ICES råd framgår att om kvoterna sätts enligt intervallen i headline advice nästa år är det 29-31 procent sannolikhet att sillbeståndet i centrala Östersjön hamnar under Blim. För beståndet i Bottniska viken är sannolikheten 21-26 procent. ICES skriver vidare att även om kvoterna sätts till noll, det vill säga ingen fiskeridödlighet alls, blir sannolikheten att hamna under Blim ändå mer än 5 procent – för båda bestånden (22% för centrala sillen och 9% för Bottniska viken). – Detta är också viktiga delar i ICES råd. I klartext innebär det att regeringen och SD väljer att tillåta högre risker inom sillfisket än vad förvaltningsplanen medger, säger Charles Berkow. Vad är bäst för Östersjön? Enligt ICES beståndsuppskattningar ser det dystert ut för både sillbestånden och sillfisket i Östersjön. – För det västra vårlekande sillbeståndet har det riktade fisket stoppats. Tyvärr skedde det först när beståndet redan var kollapsat. Huruvida beståndet i sin helhet kan återhämta sig och hur lång tid det kommer att ta är det ingen i dag som kan säga, säger Henrik Svedäng, forskare vid Stockholms universitets Östersjöncentrum och vetenskaplig koordinator vid Havsmiljöinstitutet. Lekbiomassorna av sill/strömming i centrala Östersjön och Bottniska viken ligger även de på rekordlåga nivåer. – Vi kan konstatera samma sak som kustfiskarna länge larmat om, nämligen att det är uppseendeväckande låg förekomst av sill och strömming i kustområdena. Samtidigt har vi genetisk information som visar att sillbestånden består av en massa mindre lokala bestånd som kan försvinna om man vidhåller ett för högt fisketryck med stora trålfartyg som kan ta upp hundratals ton i ett enda hal, säger Henrik Svedäng, Enligt honom finns det goda skäl att följa de förvaltningsregler som finns – och i synnerhet de regler som syftar till att bibehålla hållbara fiskbestånd. Som till exempel artikel 4.6 i den fleråriga förvaltningsplanen. – På ett mer övergripande plan bör man också fundera över om upprätthållandet av ett omfattande storskaligt industrifiske verkligen är det bästa vi kan göra för Östersjön, säger han. Vad gynnar småskaliga kustfiskare? Den svenska regeringens och SD:s position är att ett fiskestopp skulle lägga ”en våt filt över Sveriges kustnära, småskaliga fiske”. I en intervju med Sveriges Radio P4 Norrbotten i måndags utvecklade landsbygdsminister Peter Kullgren resonemanget: – Vi tycker det är viktigt att vi värnar de småskaliga fiskarna, de som fiskar för konsumtion för dig och mig, men att vi självklart också behöver ha betydligt lägre kvoter än vad vi har haft tidigare, för det är klart att fisket också påverkar hur mycket strömming det finns, sa han. Regeringen har dock inte motsatt sig EU-kommissionens förslag om minskade men fortfarande omfattande bifångstkvoter, vilka främst gynnar det mer storskaliga trålfisket. Frågan är vilka åtgärder som skulle gynna det småskaliga fisket mest. Problemet för kustfiskarna är att de inte hittar tillräckligt med sill/strömming. Enligt dem själva beror det på att de stora trålarna tar upp för mycket sill/strömming i utsjön innan den kommer till kusten för att leka. Ur det perspektivet skulle de gynnas av ett fiskestopp– förutsatt att bifångstkvoterna blir tillräckligt låga, att de småskaliga kustfiskarna tillåts viss sillkvot och kanske framför allt att kontrollerna av det stora fartygens fångster då skärps för att undvika felrapportering. Kustfiskare vill se fiskestopp Nyligen skrev representanter för tio kustregioner, från Västernorrland till Blekinge och Halland, ett öppet brev till landsbygdsministern och uppmanade regeringen att ”stötta EU-kommissionens förslag, men samtidigt att säkerställa att någon procent av de tidigare kvoterna bibehålls exklusivt för småskaligt kustfiske för humankonsumtion” . Och i en debattartikel i Norrländska Socialdemokraten skriven av norrländska fiskproducenter och lokalpolitiker, uppmanas regeringen att ”verka för att stoppa det storskaliga industrifisket” men ”behålla en kustkvot för det småskaliga fisket”. Garnfiskarna Dennis och Anders Bergman i Norrsundet i Gävlebukten har sett strömmingen försvinna från sina fiskeområden under många års tid. I ett reportage i Aftonbladet säger de att de är välkomnar EU-kommissionens förslag – även om det skulle innebära att de själva måste sluta fiska. – Ja, för det gör att beståndet blir starkare på sikt. Även om det blir ett tapp för oss under ett par år så måste överfisket regleras. Vi har inget att förlora, säger Dennis Bergman till tidningen. * Östersjöcentrum har sökt landsbygdsminister Peter Kullgren för en kommentar om Sveriges position inför kvotförhandlingarna men inte fått svar. Text: Henrik Hamrén FAKTA: Småskaligt fiske Definitionen av småskaligt fisket avser fiskebåtar som är under 15 meter (Bottniska viken) eller 12 meter (övriga Östersjön). De har inte pelagiska tillstånd utan fiskar på den så kallade kustkvoten, och använder passiva redskap (till exempel garn) eller mindre trålar och vadredskap. Merparten av sill-/strömmingsfångsterna i Östersjön tas av trålfartyg som är över 24 meter. Källa: Havs- och vattenmyndigheten
Metan som frigörs från havsbottens sediment utgör en inte försumbar del av de svenska utsläppen av växthusgaser, men dessa utsläpp finns inte med i klimatrapporteringen idag. Det berättade Östersjöcentrums vetenskapliga ledare Christoph Humborg vid senaste Baltic Breakfast, där också forskaren Christian Stranne beskrev sin nyligen genomförda, och redan mycket uppmärksammade, metanexpedition till Landsortsdjupet. När naturbaserade åtgärder för att motverka klimatförändringar diskuteras ligger fokus ofta på land. Det talas om skogar, lantbruk och att restaurera våtmarker (att detta inte nödvändigtvis hjälper klimatet på kort sikt diskuterades under en tidigare Baltic Breakfast, läs mer här ). – Det handlar om att skapa ett större kolförråd i markerna. Det gör man genom att restaurera, men det handlar också om att inte bruka marken för hårt, berättar Christoph Humborg, professor och vetenskaplig ledare vid Östersjöcentrum Globalt sett kan naturbaserade åtgärder minska utsläppen av växthusgaser och öka inlagringen motsvarande 10 miljarder ton koldioxidekvivalenter per år, enligt beräkningar. Det kan jämföras med de sammanlagt 36 miljarder ton koldioxidekvivalenter som årligen släpps ut som ett resultat av mänskliga aktiviteter. Men även havet tar upp och lagrar koldioxid, på vissa håll till och med mer effektivt än miljöer på land. – Gräver du i jorden under en skog har du 30-40 cm organiskt material. Under ett sjögräs kan det finnas flera meter gammal kol. Havssedimenten är syrefria och kolet kan därför bindas och lagras där mer effektivt. Salta kärr, mangrove och sjögräs är viktiga sådana ”blått kol”-områden, förklarar Christoph Humborg. Internationella beräkningar har visat att restaurering av sådana havsområden kan spara in motsvarande 3 miljarder ton koldioxidekvivalenter per år.
De mänskligt orsakade utsläppen av växthusgaser leder inte bara till global uppvärmning utan också till försurning av haven. Enligt en ny studie kan pH i delar av Östersjön minska med 0,1 enheter till år 2100, om koldioxidutsläppen fortsätter på dagens nivå. Med ökande utsläpp av växthusgaser kan minskningen vara så stor som 0,4 pH-enheter, något som skulle kunna ha stor påverkan på livet i havet. Försurningen av haven har kallats ”uppvärmningens onda tvilling”. Samtidigt som utsläppen av växthusgaser leder till ökad koldioxidhalt i atmosfären, med varmare klimat som följd, ökar nämligen koldioxidhalterna även i havet, vilket gör att pH sjunker och havet blir försurat. Omkring en fjärdedel av den koldioxid som släppts ut har hittills tagits upp av haven.
I en ny forskarskola inom hav, klimat och miljöfrågor antas 12 doktorander vid flera av Stockholms universitets institutioner. Skolan vänder sig till studenter som är intresserade av att förstå sin egna forskning i ett brett och tvärvetenskapligt sammanhang. Ett särskilt fokus ligger på att fördjupa förståelsen och bidra med ny kunskap om Östersjöns specifika förutsättningar och utmaningar i ett förändrat klimat.
Tidigare ansågs det att de konstgjorda, och i många fall miljöfarliga, kemikalier som kallas PFAS slutligen skulle transporteras till haven och stanna där. Men vid senaste Baltic Breakfast presenterade forskare vid Stockholms universitet ny forskning som visar att PFAS anrikas vid havsytan och kan återvända till land i form av aerosoler från havssprej, vilket skapar en nästan oändlig transportcykel.
För Miranda Nilsson var det inga problem att få jobb efter studierna. Praktikarbetet under sista året av masterprogrammet i miljövetenskap ledde till fast anställning som miljökonsult när examensarbetet var klart. – Eftersom jag valde mellan att plugga marinbiologi och miljövetenskap var det extra kul att jag kunde göra mitt masterarbete inom forskningsprojektet Levande vikar, och få en marin koppling till mitt projekt, säger Miranda. Miranda undersökte om vassklippning i grunda skärgårdsvikar kan ha någon effekt på hur mycket kol som lagras i botten. – Det finns många grunda kustområden som visat sig kunna lagra stora mängder kol, och därmed motverka den pågående klimatförändringen, berättar Miranda. Ostörda mangrove-skogar och ålgräsängar är några exempel på ekosystem som lagrar betydligt mer kol än skogar på land, och ofta över mycket lång tid. Men det är fortfarande ganska okänt hur mycket kol den vanliga vassen kan lagra nere i botten med sina rötter ner i sedimentet, och om lagringsförmågan påverkas av att vassen klipps.
Hur påverkar lukten av havet klimatet i världen? Denna fråga står i centrum för forskningsprojektet Cyano-VOC, där aerosolkemister samarbetar med mikrobiologer för att undersöka de flyktiga organiska föreningar som avges av cyanobakterier och andra plankton som lever längs Östersjöns kuster. I ett varmare klimat förväntas cyanobakterieblomningarna i Östersjön öka. Men dessa blomningar kan också påverka jordens klimat genom gaser som de avger till atmosfären. – Det vi upplever som den typiska ”havslukten” är en kombination av flyktiga organiska föreningar, så kallade VOC:er, förklarar Sneha Aggarwal , doktorand vid Institutionen för miljövetenskap vid Stockholms universitet. Vi försöker ta reda på vilka specifika ingredienser som ingår denna lukt. VOC:er är en stor grupp ämnen och vissa av dem kan ha skadlig inverkan på luftkvaliteten på marknivå. Dessutom kan vissa VOC:er bilda aerosoler, som i sin tur bidrar till molnbildning. Beroende på molnens egenskaper och deras höjd kan de antingen kyla klimatet (genom att blockera solstrålning) eller bidra till uppvärmning (genom att lagra värme i atmosfären). – Den största osäkerheten i klimatmodellerna gäller effekterna av aerosoler och moln, säger Matt Salter , som är aerosolfysiker och forskare specialiserad på växelverkan mellan hav och atmosfär vid Institutionen för miljövetenskap vid Stockholms universitet. – Vi har en god förståelse av konsekvenserna av att släppa ut växthusgaser i atmosfären, men effekterna av aerosoler, och VOC:er som bildar aerosoler, är fortfarande relativt osäkra. Att öka kunskapen inom det här området är avgörande för att kunna förutsäga framtida klimat.
Bränslepriserna har tredubblats sedan 2019 och den nuvarande enkla kostnadsmodellen för R/V Electra af Askö fungerar inte längre. Styrelsen har därför beslutat om en ny modell, där användaren står för sina egna bränslekostnader. Detta är vanligt förekommande för andra forskningsfartyg, och Electra kommer fortsatt att vara ett billigt alternativ. Den nya principen för kostnadsberäkning av fartygstid bygger på att användarna bär sina egna kostnader, det vill säga sin andel av driftkostnaden för fartyget och eventuell extra besättning samt den faktiska bränslekostnaden. För kurser gäller andra regler. Vi uppmuntrar samåkning och hjälper i möjligaste mån till att samplanera med andra expeditioner för att minska kostnader, tidsåtgång och utsläpp. Detta ingår Normalbesättning ingår utan kostnad, och inte heller avskrivningskostnader kommer att belasta användarna av R/V Electra, eftersom byggnationen av fartyget finansierades med medel från Erling-Perssons stiftelse. Nya priser för forskning med R/V Electra Timhyra: 1 000 kr (minsta debitering 4 timmar) Dygnshyra: 16 000 kr Extra besättning: 11 000 kr/dygn och person. Nödvändig bemanning avgörs av befälhavaren och baseras på typ av provtagning och sammanhängande tid till sjöss (mer än 12 timmar till sjöss innebär alltid dubbel bemanning). Verkliga bränslekostnader debiteras separat. Bränslekostnader Priset på diesel är just nu (september 2023) 16:50 kr per liter. Det ändras ganska ofta. Vårt pris är ca 30% lägre än aktuellt pris vid en vanlig bilmack. På station/vid provtagning drar Electra ungefär 40 liter i timmen. Om kravet på positionsnoggrannhet är lågt (50–100 meters avdrift tillåts) kan förbrukningen minskas avsevärt. På transportsträckor med 10 knops fart drar Electra ungefär 80 liter diesel i timmen. Några exempel på bränsleåtgång enkel väg: Landsortsdjupet BY 31; 210 liter Tvärminne; 1 600 liter Simrishamn; 1 920 liter Stockholm C; 560 liter Ett enkelt beräkningsverktyg för att göra egna uppskattningar av kostnaderna inför ansökningar etc. kan på förfrågan fås av befälhavaren på Electra (Thomas Strömsnäs). Införande Denna nya princip gäller alla nya ansökningar om fartygstid från 1 oktober, 2023. Kontakt Thomas Strömsnäs , befälhavare R/V Electra thomas.stromsnas@su.se Christoph Humborg , vetenskaplig ledare, Östersjöcentrum christoph.humborg@su.se Epost:
EU-kommissionens förslag att stoppa riktat sillfiske i Östersjön bygger på en vetenskapligt förankrad riskbedömning. De historiska fiskestoppen för Nordsjösill och norsk vårlekande sill visar att drastiska åtgärder kan leda till både ekologisk och ekonomisk succé, skriver Östersjöcentrums Henrik Hamrén. EU-kommissionens senaste förslag om att stoppa allt riktat fiske på sill och strömming i Bottniska viken och centrala Östersjön har mött hård kritik. ”Sjukt” , dundrade Anton Paulrud, vd för det pelagiska fiskets branschorganisation Swedish Pelagic Federation PO. ”Förödande” , tyckte Wilhelm Liljeqvist, vd för fiskmjölsfabriken i finska Kasnäs. Att den mest högljudda kritiken kommer från de storskaliga och mer industriellt inriktade delarna av fiskerinäringen är kanske inte så konstigt. Fångsterna i det storskaliga pelagiska fisket i Östersjön säljs nästan uteslutande till fiskmjölsfabriker, vilket förutsätter tillgång till stora kvantiteter sill och skarpsill. ”Vem kan man lita på?” En del av ilskan bottnar nog också i att Internationella havsforskningsrådets (ICES) senaste rådgivning anger sillkvoter på som mest nästan 49 000 ton i Bottniska viken och drygt 41 0000 ton i centrala Östersjön för nästa år, i enlighet med de intervall för fiskeridödlighet som finns i den fleråriga förvaltningsplanen för Östersjöns (MAP). Hur kan EU-kommissionens vilja se mindre fiske än vad som sägs i ICES rådgivning? Eller som svenska Fiskbranschens riksorganisation uttryckte det: ”Vem kan man lita på?” . Vid en första anblick är det lätt att tro att EU-kommissionen går emot vetenskapen. Men faktum är att kommissionens förslag faktiskt bygger på ICES analyser – men inte på kvotintervallen utan på de tydliga varningar som ICES också tar upp i sitt råd. Kvoterna följer principen om MSY (maximum sustainable yield). Men MSY-konceptet har flera välkända brister och räcker inte till för att hantera sillbeståndens allvarliga situation i Östersjön. Att utnyttja de kvoter som anges i rådgivningen till max under nästa år skulle enligt ICES själva innebära stora risker för de båda sillbestånden – risker som överstiger den nivå som är acceptabel enligt den fleråriga förvaltningsplanen (MAP) för Östersjön. EU-kommissionens förslag är alltså inte ett förnekande av vetenskapen utan ett resultat av en vetenskapligt förankrad riskbedömning. Politiskt besvärligt Många detaljer i förslaget är fortfarande oklara. Kommissionen har bett ICES om ytterligare information för att kunna föreslå 1) bifångstkvoter på sill/strömming, och 2) en rimligt kvot för skarpsillsfisket, i vilket även sill/strömming fångas. Dessutom hoppas de småskaliga kustfiskarna på undantag som gör att de kan fortsätta fiska för humankonsumtion även nästa år. I oktober träffas EU:s fiskeministrar för att fatta beslut om nästa års fångstkvoter. De är naturligtvis medvetna om den politiskt besvärliga situation som kommissionens förslag har skapat. Om ministrarna tillåter ett omfattande riktat sillfiske under nästa år visar de att de är beredda att ta ganska stora miljömässiga risker. Ett sådant beslut skulle också signalera att den fleråriga förvaltningsplanen (MAP) inte väger särskilt tungt när det verkligen gäller. Planen har beslutats av EU-parlamentet och ministerrådet, och är en del av EU-rätten. Om de istället väljer att gå på kommissionens linje och stoppar det riktade sillfisket i hela Östersjön nästa år (förutom i Rigabukten) kommer fiskerinäringen sannolikt att drabbas hårt. Det vore utan tvekan ett smärtsamt beslut. Men i den europiska fiskeriförvaltningens historia finns det åtminstone två exempel som visar att det kan vara värt det i det långa loppet. Nordsjösillens återhämtade sig på fem år Till följd av ett kraftigt överfiske sjönk lekbiomassan av sill i Nordsjön från över 5 miljoner ton på 1950-talet till mindre än 50 000 ton på 1970-talet. Under denna tid fiskades beståndet av fartyg från åtminstone 14 länder. I januari 1977 utökade Nordsjöländerna sina ekonomiska fiskezoner till 200 sjömil från kusten. Kort därefter införde Storbritannien totalt fiskestopp för allt riktat fiske på Nordsjösill i brittisk zon. Under sommaren tog sig holländska fartyg till brittiska vatten för att fiska ”matjessill”, som de alltid hade gjort. Två fartyg stoppades och bordades av den brittiska marinen. Övriga nordsjöländer insåg snart att det en gång så stora och produktiva sillbeståndet höll på att försvinna för gott, och i juni 1977 upphörde allt riktat fiske på Nordsjösillen. Stoppet varade i sex år, till juni 1983, och fick stora ekonomiska och sociala konsekvenser. Många fartygsägare gick i konkurs och både yrkesfiskare och förädlingsindustrier försvann. Men sett ur ett lite längre perspektiv blev fiskestoppet både en ekologisk och ekonomisk succé. Nordsjösillen svarade väldigt bra på det lättade fisketrycket. Trenden vände och lekbiomassan växte till närmare 2 miljoner ton omkring 1990. Sedan dess har lekbiomassan pendlat mellan 1 och 2 miljoner ton och ligger över både försiktighetsnivån Bpa och den kritiska nivån (Blim) då beståndets förmåga till reproduktion är allvarligt hotad. De viktiga delbestånden Var det fiskestoppet som räddade Nordsjösillen? Forskningens svar är tveklöst: ja. Att återhämtningen skedde så pass fort anses delvis bero på lyckad rekrytering med stora årsklasser under återhämtningsperioden. En annan viktig faktor var att fiskestoppet verkställdes konsekvent och med full kraft. Nordsjösillen består av åtminstone fyra delbestånd eller så kallade lekkomponenter (spawning components). Dessa har alla olika tillväxttakt och migrationsmönster, och leker på olika ställen. Under delar av året blandar sig komponenterna med varandra ute i havet medan de under andra delar lever mer separerade. Detta gör att de påverkas av fiske på olika sätt under olika delar av året – och att de även återhämtar sig i olika takt. I det överfiske som ledde fram till kollapsen på 1970-talet utarmades de olika lekkomponenterna en efter en, från söder till norr, och i takt med att beståndet krympte drog sig sillen tillbaka till sina huvudsakliga kärnlekområden. Eftersom fiskets stoppades på bred front i hela utbredningsområdet tilläts beståndet växa och sakta återkolonisera även de mer perifera lekområdena. Mångfald stärker beståndens motståndskraft Även om ett kollapsat fiskbestånds lekbiomassa växer över en viss gräns behöver alltså inte betyda att beståndet därmed har återhämtat sig fullt ut. Det kan vara minst lika viktigt att bibehålla beståndets rumsliga och beteendemässiga mångfald (spatial diversity /behavioural diversity) och försäkra sig om att beståndets olika delbestånd skyddas mot allt för hård exploatering. Särskilt eftersom denna mångfald generellt gör fiskebestånden starkare och mer motståndskraftiga mot både exploatering och miljö- och klimatförändringar. Detta är en högst aktuell fråga för Östersjöns sill- och strömmingsbestånd. I både Bottniska viken och centrala Östersjön har genetisk forskning kunnat definiera ett flertal olika genetiskt avgränsade delbestånd med varierande livshistoria och anpassning till olika lektider och migrationsmönster. I nuläget tar förvaltningen ingen hänsyn till dessa. Både i Bottniska viken och i centrala Östersjön förvaltas sill och strömming som homogena bestånd. Den stora bristen på stor sill längs ostkusten, från Hanöbukten till Gävlebukten, tyder på att flera delbestånd kan ha decimerats på grund av allt för hårt storskaligt fiske nära kusten. Dessutom finns även tydliga indicier på att inom delbestånden förekommer en uppdelning i olika lekkomponenter som leker på olika ställen men som inte nödvändigtvis är genetiskt skilda. Hela denna fantastiska mosaik av olika delbestånd är det som bygger produktiviteten för olika fiskarter. NVG-sillen tog längre tid på sig Det andra goda exemplet gäller den norska vårlekande sillen, även kallat atlanto-skandinavisk sill eller kort och gott NVG-sill. Under första hälften av 1900-talet utgjorde NVG-sillen Europas största population av ryggradsdjur. Men på bara 20 år, från 1950-talet till 1970-talet, fiskades beståndet ned i botten. Lekbiomassan sjönk från drygt 10 miljoner ton till mindre är 10 000 ton. 1971 infördes ett fiskestopp och de årliga fångsterna föll från mellan en och två miljoner ton till… noll. Återhämtningen tog betydligt längre tid än för Nordsjösillen. Först 1983 kom den första starka årsklassen på flera decennier. Den ansågs vara exceptionellt stark för att komma från ett bestånd med så liten lekbiomassa. I slutet av 1980-talet återupptogs ett litet och strikt kontrollerat fiske och under första halvan av 1990-talet kom nya starka årsklasser, som ytterligare bidrog till återhämtningen. Fisket återupptogs successivt, lekbiomassan fortsatte växa, och i slutet av 1990-talet låg de årliga fångsterna åter på mellan 500 000 och 1 miljon ton. Det tog med andra ord närmare 30 år av restriktiv kvotsättning för att få beståndet att återhämta sig någorlunda. Ny teknik ledde till överfiske Orsakerna till NVG-sillens kollaps var framför allt ett långvarigt och ohållbart stort totalt uttag av fisk samt ett långvarigt överfiske på liten/ung sill. Detta kraftiga fiske möjliggjordes av ny teknik; i detta fall användandet av en ny hydraulisk vinsch (the power block) som underlättade inhalningen av stora nät. Även för NVG-sillen blev delbeståndsfrågan central. Det näst intill utrotade beståndet höll sig kvar i sitt kärnområde i norska vatten men slutade att migrera till Atlanten. När fisketrycket upphörde påbörjades återhämtningen och omkring 1990 såg forskarna hur NVG-sillen åter började migrera till havsområden utanför Norges ekonomiska zon. I dag uppskattas NVG-sillens lekbiomassa till omkring 4 miljoner ton och fångstkvoterna i ICES råd är omkring 500 000 ton. Åtgärder måste göras i tid Både Nordsjösillen och NVG-sillen räddades undan ett akut hot. Beståndsmässigt är de långt ifrån sina forna glansdagar. De har fortfarande potential att växa sig större. Men de båda beståndens öden visar att det faktiskt går att rädda fiskbestånd och få dem att återhämta sig, om bara åtgärderna är tillräckligt kraftfulla och görs i tid. Den stora utmaningen är att identifiera när det är dags – och agera därefter. Text: Henrik Hamrén Läs mer: Dickey-Collas, M. et al (2010): Lessons learned from stock collapse and recovery of North Sea herring: a review. ICES Journal of Marine Sceince, 67: 1875-1886. ICES Herring Assessment Working Group for the Area South of 62˚N (HAWG) 2023. ICES Scientific Reports 5:23. ICES HAWG Reports 2008. ICES Advisory Committee. ICES CM 2008/AOM:02 ICES: Advice on 2023 fishing opportunities for herring in subareas 1,2, and 5, and in divisions 4.a and 14.a, Norwegian spring-spawning herring (Northeast Atlantic and Arctic Ocean). ICES 30 September 2022. Rögnvaldur Hannesson (2022): Stock crash and recovery: The Norwegian spring spawning herring. Economic Analysis and Policy 74 (2022) 45-58.
Om tillförseln av fosfor till Östersjöns avrinningsområde fortsätter på samma nivå som idag kommer belastningen till Östersjön att minska de kommande decennierna, men inte tillräckligt för att målen i Baltic Sea Action Plan ska nås. Det visar modelleringar som presenterades vid senaste Baltic Breakfast. När det gäller kväve visar mätningar en pågående oroväckande ökning av de uppmätta koncentrationerna i vattendragen. Länderna som gränsar till Östersjön har genom Helcoms Baltic Sea Action Plan kommit överens om att minska belastningen av kväve och fosfor till havet genom landsvisa utsläppstak (Nutrient Input Ceilings, NIC) för att minska övergödningen. För att följa upp hur väl målen nås görs regelbundet en utvärdering; Pollution Load Compilation (PLC) till vilken forskarna i Baltic Nest Institute vid Stockholms universitets Östersjöcentrum bidrar med sin expertis. Den senaste färdigställda analysen bygger på data till och med år 2020. – De största utmaningarna är fortfarande för Egentliga Östersjön, konstaterar Bo Gustafsson, som leder Baltic Nest Institute. Minskning – och ökning – av kvävebelastningen Belastningen av kväve till Östersjön består både av atmosfärsdeposition, alltså ämnen som tillförs havet från luften, och vattenburen belastning från land. För att kunna jämföra belastningen över tid räknar forskarna bort de skillnader som finns mellan olika år som beror på variationer i väder och vind. – Det vi kallar den normaliserade belastningen till Egentliga Östersjön har legat still för kväve i drygt tio år. Atmosfärsdepositionen fortsätter att minska, men något har hänt med landbelastningen. Flödet har varit lågt men koncentrationerna höga. Det är en lite oroväckande utveckling, säger Bo Gustafsson. Trots minskningen utgör atmosfärsdepositionen idag en dryg fjärdedel av den totala kvävebelastningen. Den största delen utgörs av det som kallas ”other diffuse load” som domineras av läckage från jordbruket. Den så kallade bakgrundsbelastningen och punktkällor (så som avloppsreningsverk) står för mindre delar av den totala belastningen.
I en niosidig resolution enades parlamentariker från alla demokratiska länder runt Östersjön om 65 punkter som ska stärka en tryggare, starkare och grönare Östersjöregion. Punkterna sätter mål och pekar på åtgärder där man är överens om att öka insatserna. Men som alltid i en resolution saknas detaljer kring hur och när. Resolutionen är ett resultat från årets konferens med Baltic Sea Parliamentary Conference, BSPC, ett nätverk av parlamentariker från Östersjöländerna, numera förutan Ryssland. BSPC har funnits sedan 1991 och bildades för att främja dialog och utbyte mellan länderna. Nätverket har en styrelse och arbetsgrupper, däribland en som fokuserar på klimat och biologisk mångfald. Det roterande ordförandeskapet hålls nu av Tyskland och årets konferens gick följaktligen av stapeln i Berlin, i tjusiga plenarsalen i Bundestag, det tyska parlamentet. Konferensen behandlade breda hållbarhetsfrågor som demokrati, säkerhet, jämställdhet men hade också fokus på resiliens i det marina systemet. Här lyftes vikten av att Parisavtalet om klimat genomförs och att kustens roll som kolsänka är essentiell för klimatarbetet. Diskussionen rörde också att resiliensen i både kustområden och utsjön måste stärkas, att fler marina områden måste skyddas och att fiskekvoterna måste ner till minst den nivå som forskningen rekommenderar.
