Sök
Du söker nu på webbplatsen "Centrum för universitetslärarutbildning". Vill du söka på hela Stockholms universitets webbplats?
Sök på su.seVisar 241-260 av 567 träffar
- AI eller kamratrespons — varför välja?
Centrum för universitetslärarutbildning
AI-återkoppling underlättar inte bara för läraren, med rätt upplägg stärker den också studenters AI-litteracitet. En ny modell visar hur AI-respons och kamratrespons kan kombineras i skrivundervisning. Eftersom det är oundvikligt att studenter på skrivkurser i högre utbildning använder AI är det numera en självklarhet (och nödvändighet) att införliva AI i undervisningen. Författarna till artikeln Peer and AI Review (PAIRR): A Human centred approach to formative assessment i Computers and Composition visar hur man kan föra samman återkoppling från AI med mänsklig återkoppling (=kamratrespons) i en modell som kallas PAIRR. Tanken med modellen är att göra det möjligt för studenter att vara aktiva i skrivprocessen med hjälp av AI utan att bli passiva mottagare av återkoppling vilket är risken om AI används utan mänsklig interaktion. Vidare menar de att det är viktigt med tydliga kriterier kopplade till skrivuppgiften för att återkopplingen ska fungera. Istället för att lägga fokus på att effektivisera lärarens återkoppling är har de tagit fram en modell som är studentorienterad vad gäller att få och ge respons.
- Kunskap som ger hopp: En modell för klimatundervisning
Centrum för universitetslärarutbildning
Hur kan vi på bästa sätt undervisa om klimatkrisens allvarliga konsekvenser samtidigt som vi ger studenterna hopp? En modell för hur detta kan göras diskuteras i en nyligen publicerad artikel. Vi kan givetvis förutsätta att våra studenter är väl medvetna om den pågående klimatkrisen till följd av den globala uppvärmningen. Men att vara medveten räcker inte alltid. För att förstå varför klimatet förändras, vilka risker det innebär för samhälle och hälsa och vilka lösningar som finns för en hållbar framtid behövs mer kunskap. Kunskaper om och förståelse för denna extremt viktiga fråga är avgörande för hur vår och våra barns framtid kommer att formas. Detta är särskilt viktigt i en tid då motståndet mot klimatarbete ökar, spridningen av missinformation är omfattande, och många känner sig uppgivna och tvivlar på att det finns någon lösning. Men hur kan vi på ett pedagogiskt sätt utforma kurser om klimatkrisen så att studenterna inte bara lär sig om orsaker och konsekvenser, utan också får hopp om att krisen kan lösas? I en nyligen publicerad artikel i Journal of College Science Teaching menar författarna att undervisningen om klimatkrisen i högre utbildning behöver förändras. De betonar, trots att kunskapen om klimatförändringar är mycket komplex, att förståelsen kan göras mer tillgänglig, relevant och lösningsfokuserad för studenter. I artikeln introduceras tre centrala teman för att uppnå detta: enkelt, allvarligt och lösbar (eng. 3S: simple, serious and solvable). Med “enkelt” menar författarna att det är viktigt att kommunicera de grundläggande mekanismerna bakom klimatförändringarna på ett tydligt och begripligt sätt. De föreslår att tydliga exempel och visuella verktyg används så att även personer utan vetenskaplig bakgrund kan förstå. Det andra temat, “allvarligt”, syftar till att skapa en medvetenhet om krisens allvar och dess påverkan på hälsa, ekosystem, samhällen och ekonomi. Samtidigt understryker författarna att det är avgörande att visa på möjligheter att lösa problemet för att motivera till handling. Det tredje temat betonar vikten av att stödja studenternas lärande genom ett lösningsfokuserat förhållningssätt, där de ges möjlighet att erfara att det finns konkreta och genomförbara sätt att minska klimatpåverkan. Exempel på detta är tekniska innovationer, policyförändringar och individuella beteendeförändringar. Att betona att klimatfrågan är “lösbar” är en central del för att skapa hopp och engagemang. Författarna understryker också att lärare måste vara medvetna om de känslomässiga och psykologiska aspekterna av klimatfrågan. Risken för klimatångest och uppgivenhet är tydlig, och därför är det viktigt att utveckla strategier för att främja motståndskraft och hopp. Modellen som författarna diskuterar har framgångsrikt använts vid ett universitet i USA under de senaste 15 åren på ett flertal kurser på olika nivåer. De tre teman som använts delas ytterligare upp i ett antal moduler som fokuserar på olika aspekter. I det minst sagt omfångsrika extramaterialet till artikeln kan ni läsa mer detaljrikt hur författarna gick till till väga med till exempel frågeställningar och övningar, inom de olika temana och modulerna. Extramaterial till artikeln: From Science to Solutions_Supplemental Materials_Not for Review_R2.docx Några av de exempel som författarna tar upp: Använda storytelling och berättelser för att göra vetenskapen mer relaterbar. Integrera lokala och personliga exempel för att visa relevans. Använda visuella hjälpmedel som diagram och animationer för att förklara komplexa processer. Främja kritiskt tänkande och problemlösning genom projektbaserat lärande. Uppmuntra studentengagemang genom diskussioner om lösningar och möjligheter till handling. Hur fungerade då denna modell? Enligt författarna ökade studenternas kunskaper om klimatförändringar, dess orsaker och konsekvenser samt lösningsalternativ men visade även enligt kursvärderingarna på positiva effekter som ökad motivation och engagemang. Sammanfattningsvis föreslår författarna att undervisning om klimatförändringar bör fokusera på att göra vetenskapen lättbegriplig för alla men samtidigt betona allvaret i frågan och vilka konsekvenser det kan få. Författarna menar även att stor vikt bör läggas på att studenter känner att de faktiskt kan göra skillnad och att klimatkrisen går att lösa. Kommentar: I en värld som alltmer präglas av vetenskapsförakt och förnekelse av antropogena klimatförändringar är utbildning inom detta område avgörande för hur vår framtid kommer att utvecklas. Utan kunskap om klimatförändringarnas orsaker och dess konsekvenser blir det svårt att föra sakliga debatter och att gemensamt arbeta för hållbara lösningar i samhället. Svenska universitet har satt upp mer ambitiösa klimatmål än de nationella klimatmålen. För att kunna nå målen är det förstås avgörande att utbilda en framtida generation av akademiker, inte bara inom naturvetenskapliga ämnen utan också genom att integrera klimatfrågan i humaniora och samhällsvetenskap. Den undervisningsmetod som presenteras i studien är ett ramverk för hur effektiv klimatundervisning kan utformas, men den bör förstås anpassas för att fungera i olika utbildningssammanhang. I min egen undervisning på biologiska kurser diskuteras ofta klimatförändringarnas konsekvenser för organismers överlevnad och utbredning. Dessa ibland ganska dystopiska budskap kanske borde kompletteras med möjligheter till lösningar, för att öka studenternas motivation och engagemang. Nyfiken på mer om hur din undervisning kan bidra till en mer hållbar framtid? Då tipsar jag också om CeUL:s guide för universitetslärare som ger stöd i att reflektera över din roll som lärare och inspiration till undervisning med fokus på bildning, demokrati och hållbarutveckling. Guide för universitetslärare: Bildning, demokrati och hållbar utveckling Text: Mikael A Carlsson, Zoologiska institutionen Studien Diaz-Clark, E., Balgopal, M. M., & Denning, A. S. (2025). From Science to Solutions: Teaching Climate Change as Simple, Serious, and Solvable. Journal of College Science Teaching , 1–6. Nyckelord: Klimatförändringsutbildning, klimatmedvetenhet, leksaksmodell
- Master’s supervision: What works?
Centrum för universitetslärarutbildning
What is the best way to supervise a student? A recent study in Educational Research Review summarizes research-based advice from 36 separate sources to compile a list of the successful habits of both supervisors and students. The authors carried out a meta-study with the aim of identifying the important aspects of effective master’s supervision. The initial database search identified just over 14000 unique hits. The authors then scanned the abstracts of all these hits to determine whether they met the criteria they had set up in response to their research questions. This led to them identifying 79 potential studies. Each of these papers were read in full, with papers that did not deal specifically with master’s supervision excluded. This left the authors with 36 papers. Qualitative analysis of these sources led to the production of a theoretical framework of the inputs and outcomes of master’s supervision. Recommendations Based on the theoretical framework they had produced, the authors put together a number of themes for a successful master’s thesis, suggesting a set of actions for both students and supervisors. Student Actions Since the study identifies a lack of research into student actions, only two themes were identified here: Actions towards the supervisor and Self-management . Actions towards the supervisor Take the initiative in planning meetings and interactions. Lead interactions in meetings by preparing and presenting an agenda. Monitor time during meetings as well as demands on the supervisor's time outside of meetings. Make feedback needs explicit when submitting work to the supervisor. Process and apply the feedback provided by the supervisor. Self-management Use time available for working on the thesis effectively and consistently by planning ahead, including built-in space in case things take longer than expected and regular writing moments involve peers, family, and friends in offering inputs, emotional support, and feedback where appropriate use cognitive, affective, and meta-cognitive strategies to regulate motivation, persistence, effectiveness of approach, and progress. Supervisor actions In terms of advice to supervisors, the authors identified six themes in the combined studies: Adaptive supervision This entailed flexibly applying different actions based on students' needs: • Supervisors should adapt their actions to students' needs based on existing knowledge skills attitudes student expectations circumstances affecting their work changes in needs over time engage students in active discussions about these themes to adapt their actions effectively Managing expectations This theme involves actively negotiating conditions for a realistic, feasible, and successful thesis process: initiate discussions on how to engage in the thesis process establish that supervision is a dialogue where both parties hold distinct, but connected responsibilities make expectations regarding responsibilities and initiate (re-)negotiation as needed highlight students' ownership, accountability and agency position oneself as a safety net, or a passenger with the student in the driver's seat communicate academic standards explicitly and early on, including notions of integrity, ethics, and institutional requirements Nurturing actions Create a safe environment in which the student is seen as a person and where (personal) circumstances are accounted for: make students feel welcome from the beginning take time to get to know students personally show interest in students' cultural backgrounds communicate openly and kindly role model professional, respectful interactions encourage students through difficulties focus students on achieving long-term goals remain visible, accessible, and engaged throughout - sympathise with students and their circumstances listen actively to students and seriously consider their ideas Directive actions It is important to provide students with instructions and direct guidance: schedule/encourage the scheduling of regular meetings role-model time management request that students prepare an agenda and bring concrete products and questions to meetings set feasible but binding deadlines for thesis milestones give some direct instructions for what students should do use checklists, forms and other aids to help students plan and execute their work efficiently Supportive actions This theme involves providing students with relevant resources, including information, help, and advice: provide information, advice and help when the student indicates they need this type of support dedicate sufficient resources to the supervision process offer guidance on - selecting and refining the thesis topics - formulating and adjusting research questions - searching for literature - choosing and executing a methodology - academic writing (conventions) Feedback Supervisors should provide feedback on student drafts in an iterative manner so the student can improve their work over time: make expectations around feedback explicit, including - format and timing - processing and follow-up of feedback - that it is an iterative process provide specific, timely, constructive and relevant feedback that does not overwhelm the student include both praise and constructive comments to provide encouragement and appropriate challenge provide feedback on - language and grammar (for non-native speakers) - structure and argumentation - thesis content accuracy/quality - students' approaches to working - student progress towards their goals Comment: Whilst there is nothing particularly revolutionary about the findings of this study, I think it is good to be reminded of the factors that are important for a successful student/supervisor relationship. It is perhaps also good to be reminded that there are a number of support functions in place for students and supervisors: At Centre for the Advancement of University Teaching, Stockholm University, our web pages contain tips for supervisors that are very similar to the list above (page in Swedish). We also offer a number of four-day PhD supervision courses in both English and Swedish for staff from both SU and beyond. In these courses, one of the things we are keen on is getting both students and supervisors to reflect on their expectations and roles. Below are links to three questionnaires that we use on the course that deal with some of the issues raised in the article. The first deals with who is responsible for what. This can be filled out by both supervisor and student at the beginning of a supervisory relationship in order to check whether they are on the same page. Whose responsibility? (20 Kb) The next two questionnaires deal with attitudes to academic study. Here there is one questionnaire for the student and a similar one for the supervisor. Student questionnaire (68 Kb) Supervisor questionnaire (71 Kb) Remember! Help with thesis writing is also offered to students in Stockholm through a centralized Academic Writing Service Perhaps this is something you can recommend to your students? Text: John Airey, Department of Teaching and Learning The study Grohnert, T., Gromotka, L., Gast, I., Delnoij, L., & Beausaert, S. (2023). Effective master's thesis supervision–A summative framework for research and practice. Educational Research Review , 100589. Keywords: Master’s supervision, meta-analysis, advice for students, advice for supervisors
- The potentially harmful effects of negative feedback
Centrum för universitetslärarutbildning
A new study details the unintended, undesirable effects of negative feedback. A recently published paper in the journal Studies in Higher Education provides a systematic review of the literature on negative feedback. The authors sorted through 1790 peer-reviewed articles published between 2010 and 2022 that dealt with various kinds of feedback. These were narrowed down to 36 articles that were central to the study by applying a number of criteria, such as the paper presenting findings directly related to negative feedback and discussing undergraduate education. For the purposes of the paper, the authors define negative feedback as comments that focus on incorrect responses and areas for improvement. As such, negative feedback ignores correct responses, achievements and individual strengths and simply gives advice on what needs to be changed. It is generally accepted that negative feedback is a necessary component of undergraduate teaching in order for students to learn about expected standards and norms. Instructors give negative feedback in the hope that students will gain an understanding of their present capabilities, the expectations placed on them and thus the performance gap that they need to close. The intention, of course is that students will learn from the negative feedback and be motivated to improve their performance. However, it is accepted that negative feedback can, and does, sometimes have the opposite effect. To date there has been no comprehensive audit of the potentially adverse consequences of negative feedback on students, their causes and possible mitigation strategies. The newly-published meta-analysis finds unintentional negative effects on student self-concept , cognition, affect and behaviour . The threat of negative feedback to self-concept was cited in 11 of the identified studies. Here, students begin to doubt their own abilities. As one student puts it: I don’t have confidence in what I write. [speaking about feedback] It's not that negative, but there's always quite a lot of negative […] nothing's positive here. All of this, there's nothing positive about it at all. It's not good. Maybe it's just I’m rubbish; I dunno. Busse (2013:417) One observed cognitive effect of negative feedback could be seen in changes in student motivation. According to Carless (2020), these changes in motivation could result in students not engaging with feedback. A further adverse effect of negative feedback could be seen in affective responses. Here, the most common emotion described was anxiety, which was mentioned in five studies. Shields (2015) highlights the particular problem of first-year undergraduate students waiting for feedback on their first hand-in task. If they then receive negative feedback, it exacerbates their anxiety and can make them doubt their position on the course. In the words of one participant: For the first few days I was just in an upset mood. And I couldn’t get over it […] Shields (2015: 621) Finally, twelve studies reported changes in behavioural responses after receiving negative feedback. Many reported that feedback had not achieved its aim, with students not modifying their work in response to the negative feedback. Indeed, a number of studies found that students’ performance actually became worse after receiving negative feedback. Factors that can exacerbate negative effects There were a number of factors that come into play that can either worsen or soften the potential negative effects of feedback. The authors identify three such factors to do with: the giver of the feedback, the receiver of the feedback and the nature of the feedback given. In terms of giving negative feedback, the way in which the giver of the feedback is experienced by the student is important. Put simply, if the student feels that the person giving the feedback is uncaring, then the negative effects are made worse: Tutors should help us with the emotions related to assessment. Assessment is scary. It is about judgement and tutors have to be kind as well as fair in how they judge you. If they show you they care then you want to do well for them as well as for yourself. Hill et al. (2021: 620) The receiver of the feedback is also important. Students with poorer self-concept fared worse than those with higher self-concept. Students’ mental health issues were also mentioned by six of the studies. Students with pre-existing anxiety had worse performance following negative feedback, and a similar result was found for students with depression. The final factor is the nature of the feedback itself. Marking schemes that are not transparent or too much focus on ‘irrelevant’ aspects such as grammatical errors instead of content all led to negative feedback being experienced as unhelpful. Comment: Reading this paper, I was reminded of my own shortcomings in the area of feedback. I recognise all too well the fixation with correcting mistakes, rather than praising students for what they did well. For many of us this is an issue that we struggle with. However, as pointed out in the article, negative feedback is essential if students are to improve their performance. In this respect, Carless and Boud (2018), have coined the term feedback literacy to describe students’ growing ability to appropriately respond to feedback. They suggest two activities that can help to increase feedback literacy—giving and receiving peer feedback and analysing exemplars of how feedback has been given and discussing how to respond. Personally, when it comes to giving and receiving feedback, I like to use the ladder of feedback that was originally designed by Daniel Wilson. There are many versions of this tool online, but essentially, he describes feedback as ideally following four stages: Clarify, Value, Concerns, Suggest . Stage one entails asking students to describe what they have done and their reasoning behind this. This is very important. Sometimes when a student explains why they have done something it makes much more sense. Thereafter comes feedback about what is good, before going over to any concerns you may have. The final stage is suggesting a way forward. Text: John Airey, Department of Teaching and Learning The study Mercer, M., & Gulseren, D. B. (2024). When negative feedback harms: a systematic review of the unintended consequences of negative feedback on psychological, attitudinal, and behavioral responses. Studies in Higher Education, 49 (4), 654-669. Keywords: Feedback, negative feedback, undergraduate learning, feedback literacy, ladder of feedback References Carless, D., & Boud, D. (2018). The development of student feedback literacy: enabling uptake of feedback. Assessment and Evaluation in Higher Education, 43 (8), 1315–1325. Carless, D. 2020. “Longitudinal Perspectives on Students’ Experiences of Feedback: A Need for Teacher–Student Partnerships.” Higher Education Research and Development 39 :3 425–438. Busse, V. 2013. “How Do Students of German Perceive Feedback Practices at University? A Motivational Exploration.” Journal of Second Language Writing : 406–424. Hill, J., & West, H. 2022. “Dialogic Feed-Forward in Assessment: Pivotal to Learning but not Unproblematic.” Teaching and Learning Inquiry: The ISSOTL Journal 10:1–19. Kim, E. J., &Lee, R. K. 2019. “Effects of an Examiner’s Positive and Negative Feedback on Self-Assessment of Skill Performance, Emotional Response, and Self-Efficacy in Korea: A Quasi-Experimental Study.” BMC Medical Education 19 :1-7. Shields, S. 2015. “‘My Work is Bleeding’: Exploring Students’ Emotional Responses to First-Year Assignment Feedback.” Teaching in Higher Education 20 (6), 614–624.
- Tar du vara på flerspråkigheten i klassrummet?
Centrum för universitetslärarutbildning
En grundtanke är att när vi lär oss någonting nytt bygger vi i stor utsträckning vidare på redan inhämtad kunskap. Varför har man inte tänkt så när det gäller språkinlärning? Språkundervisning världen över har i stor utsträckning utgått ifrån att man ska lära sig ett nytt språk isolerat från andra språk. Fokus ligger endast på språket som ska läras ut och inga andra språk får ta plats i undervisningen. Många människor är flerspråkiga, faktiskt majoriteten av världens befolkning, och när man lär sig ett nytt språk, borde man ta till vara på tidigare kunskap i de språk man redan behärskar. Faktum är att om man exkluderar denna kunskap kan det få en negativ effekt på lärprocessen, menar författarna till artikeln "Pedagogical Translanguaging and Its Application to Language Classes" i RELC Journal . Författarna tar avstamp i dessa tankar och diskuterar hur man kan använda det som kallas pedagogiskt transspråkande när man undervisar i första, andra- och främmande språk. Pedagogiskt transspråkande innebär att läraren medvetet planerar för hur olika språk kan användas både i såväl input som output i sin undervisning. Alltså inte att en studentgrupp oplanerat får tala de språk de behärskar. Det kan således handla om att planera för uppgifter som bygger på att aktivera studentens hela lingvistiska repertoar. Transspråkande har förknippats med att flerspråkiga individer kastar in lite ord och fraser från ett annat språk när de lär sig ett nytt som en kompensatorisk strategi, men pedagogiskt transspråkande innebär mycket mer än så. I artikeln går författarna igenom olika scenarier hur studenters flerspråkighet kan se ut. Det kan till exempel handla om att studenter hemma talar ett minoritetsspråk eller ett så kallat hemspråk medan de använder landets majoritetsspråk i skolan eller på sin arbetsplats. Vid sidan om detta studerar samma student dessutom engelska och kanske ytterligare ett främmande språk. Språksituationen kan alltså variera stort. Ett annat exempel artikelförfattarna ger är studenter med ungefär samma flerspråkiga bakgrund. Här rör det sig om en grupp talare av baskiska, spanska och engelska som får träna på både muntlig och skriftlig färdighet i dessa språk samtidigt. Läraren låter studenterna läsa en nyhetsartikel om liknande ämnen på de tre språken nämnda ovan och de får sedan lyssna på samma nyheter när de läses upp. Uppgiften är sedan att berätta om och diskutera innehållet i nyhetsartiklarna med andra studenter i gruppen. Slutligen fick studenterna i uppgift att skriva en egen nyhetsartikel på baskiska där vikt läggs vid att språket ska vara genre-anpassat till nyhetstext. Uppgiften utvecklade studenternas metalingvistiska medvetenhet i hur språk skiljer sig åt vad gäller muntligt och formellt skrivet språk. De fick insikt om hur de tre språken strukturerar information olika och de förstod även själva informationen på ett djupare plan. Vidare jämförde studenterna ordförrådet mellan språken och kunde på så sätt fördjupa sitt eget ordförråd. Härigenom utvecklades såväl studenternas muntliga som skriftliga språkfärdighet. Ett annat exempel ur artikeln är en grupp studenter, vars språkliga bakgrund var kinesiska och engelska. De exponerades för pedagogiskt transspråkande med en uppgift där de får formulera en fråga till någon i chefsposition om att få ta semester en viss dag. Här delades studenterna in i grupper där den ena gruppen formulerar frågan på engelska och den andra på kinesiska. Därefter diskuterar grupperna tillsammans skillnader i direkthet och artighet i tilltalet mellan språken och hur skillnader även syns i språkens struktur och tonläge. Till sist kan nämnas att artikeln tar fasta på att pedagogiskt transspråkande kan användas i skolsystemets olika nivåer när man lär sig språk och inte bara i högre utbildning. Kommentar: Transspråkande har de senaste tio åren fått mer utrymme i forskning om språkinlärning och hänger ihop med teorier om flerspråkighet. Det som är intressant med artikeln att vi får ta del av forskares studier om pedagogiskt transspråkande i undervisningen. Det är inte något nytt att man jämför språk för att upptäcka skillnader och likheter för att på så sätt utveckla sin lingvistiska och kulturella kompetens eller repertoar. Inte heller att flerspråkiga talare kodväxlar (som det hette förut) när de talar flera språk, det vill säga lånar in ord eller fraser från ett annat språk än det man talar för stunden. Det som är tilltalande med pedagogiskt transspråkande är att det utgår från talaren själv, att hen får jobba med olika språk med hjälp av planerade uppgifter i undervisningssituationen. Då får studenten visa och använda sina kunskaper i de språk hen redan behärskar och det är motiverande att känna sig som en kompetent språkanvändare och inte bara som en nybörjare som ska lära av läraren där idealet är förstaspråkskompetens. Jag upplever dock att det i artikeln saknas undervisningsexempel på pedagogiskt transspråkande med studentgrupper där den språkliga kompetensen har mycket mer spridning och inte ser likadan ut för alla studenter i gruppen. I Sverige är många studenter talare av en uppsjö olika språk, till exempel arabiska, finska eller spanska och sedan studerar de dessutom svenska och engelska samt kanske ytterligare ett språk. Hur gör man då som lärare? Här gäller ju inte samma utgångspunkt för alla i gruppen. Jag tror dock att exemplet ovan med att formulera en fråga som anställd till en person i chefsställning skulle kunna tillämpas även här. De olika talarna skulle kunna ge exempel från sina respektive språk på hur en liknande fråga ställs och sedan diskutera skillnader i språklig struktur, tonläge med mera. Det skulle verkligen visa på språkliga och kulturella skillnader i tilltal och generera kunskap i hur språk fungerar! Text: Annika Johansson, Institutionen för slaviska och baltiska språk, finska, nederländska och tyska Studien Cenoz, J., & Gorter, D. (2022). Pedagogical translanguaging and its application to language classes. RELC journal, 53 (2), 342-354. Nyckelord: Translanguaging, transspråkande, flerspråkighet, lingvistisk repertoar, metalingvistisk medvetenhet
- Dåligt självförtroende — vad kan vi göra åt det?
Centrum för universitetslärarutbildning
Akademiker i början av karriären tampas ofta med lågt självförtroende och behöver ges redskap för att förstå sig själva och kunna hantera detta på ett adekvat sätt. Olika tillvägagångssätt för att stödja akademiker i början av karriären har föreslagits i forskningslitteraturen. Oftast har man utgått ifrån vad ledare inom akademin kan göra, till exempel hur diverse systemförändringar kan stärka självförtroendet och karriärsutvecklingen hos nämnda grupp. Bland annat har bättre schemaläggning där nybakade akademiker inledningsvis får undervisa inom sina expertområden, ett mer rättvist belöningssystem, fler möjligheter till nätverkande som mentorsprogram och förberedande utbildningstillfällen/workshoppar inför undervisningsperioder föreslagits. I artikeln "Empowering early career academics to overcome low confidence" i International Journal for Academic Development menar författarna att dessa tillvägagångssätt är kostsamma i en verksamhet med redan begränsade resurser och att de därför sällan blir verklighet. Istället föreslår de att stöttning kan utgå från individen där den egna handlingskraften är i fokus genom att man skaffar sig redskap för att förstå sig själv och på så sätt kunna stärka självförtroendet. Innan vi går in på den modell som artikelförfattarna Dore & Richards tar upp är det viktigt att förstå att självförtroende här inte handlar om någon djupt rotad allmän brist på självförtroende. Artikeln syftar på lågt självtroende relaterad till en persons förmåga att utföra en specifik uppgift som att undervisa på en kurs eller fördjupa sig i ett nytt forskningsfält. Med utgångspunkt i Banduras socialkognitiva teori (1999) diskuteras följande i artikeln: Självförtroende är baserat på personliga känslor som i sin tur grundar sig i tanken. För att kunna ändra tankemönster krävs reflektion. Moduler och/eller kurser som använder sig av skriftliga och muntliga reflektionsövningar tillsammans med andra akademiker i början av karriären eller i form av coachning i en liten grupp, skulle kunna implementeras. Bland annat är det viktigt att reflektera över orealistiska mål och för högt ställda krav på sig själv och istället sätta upp rimliga och realistiska mål. Beteende och personliga känslor hänger ihop. Känslor, som självförtroende, påverkar hur vi beter oss och våra erfarenheter av hur vi handlat tidigare påverkar om vi vill göra om samma handling. För att bygga upp självförtroendet kan undervisning tillsammans med en erfaren lärare eller att söka medel tillsammans med en rutinerad forskare som skrivit många ansökningar vara en lyckosam stöttning. Många gånger är det inledningsvis inte optimalt att börja med nya utmanande arbetsuppgifter i verkliga situationer eller i skarpt läge. Här kan man börja med träning inför kollegor man känner förtroende för och få feedback av dem, förslagsvis genom att hålla en forskningspresentation innan man åker på själva konferensen. En annan metod är att använda mental visualisering där man föreställer sig ett lyckat och önskat förlopp under en forskningspresentation på en konferens. Artikelförfattarna gör här en parallell till idrottares mentala träning. Den miljö som akademiker befinner sig i har givetvis betydelse för självförtroendet. Självförtroende påverkas av om det finns möjlighet att kontrollera och/eller påverka element i arbetsmiljön, till exempel vad gäller undervisning. Reflektion och diskussion om hur miljön ser ut och vilka resurser som individen har tillgång till kan förbättra självförtroendet. Ibland kan lågt självförtroende de facto vara kopplat till brist på kunskap eller förmåga kopplat till en viss uppgift och i sådana fall blir utbildningsinsatser, både administrativa och pedagogiska, viktiga att sätta in. Artikelförfattarna, som är pedagogiska utvecklare och forskare, har använt sin modell vid flera universitet i Storbritannien. De menar vidare att även om modellen är individbaserad med fokus på att stärka akademiker i början av karriären, har dock ledare inom akademin och handledare ett fortsatt ansvar att stötta. Det ena utesluter inte det andra. Kommentar: Det intressanta med artikeln är att det är individen som är i fokus och inte akademin som system. Tanken är att individer påverkas på olika sätt av systemet. Då handlar det om hur kan vi stötta individen utifrån var och ens behov istället för att utgå ifrån att alla behöver samma sorts stöd. Självförtroende kopplat till en specifik förmåga ses inte som något permanent eller statiskt utan det är en dynamisk process som vi kan påverka. Detta är viktigt att även förmedla inom akademin. Självförtroendet förbättras oftast med tiden när man har skaffat sig erfarenhet men att stöttning kan snabba upp processen och till och med minska risken för avhopp eller utbrändhet. Jag tror dessutom att det ofta handlar om en tyst kunskap som inte öppet förmedlas. Man ska på egen hand lista ut hur systemet fungerar istället för att vägen till en lyckad karriär diskuteras öppet. Detta kan i sin tur kanske handla om den konkurrens som existerar. Om man berättar om sina ”knep” kanske någon går om en i karriären? Jag blir också nyfiken på om kön spelar in vad gäller självförtroende hos akademiker i början av karriären. Detta tas förstås inte upp i denna artikel eftersom individen är utgångspunkten men här kan säkerligen skillnader finnas i vad som påverkar självförtroendet. Intressanta länkar för akademiker i början av karriären: Start - Junior Faculty - Uppsala University, Sweden (uu.se) Genusakademin (su.se) Text: Annika Johansson, Institutionen för slaviska och baltiska språk, finska, nederländska och tyska Studien Dore, E., & Richards, A. (2024). Empowering early career academics to overcome low confidence. International Journal for Academic Development, 29 (1), 75-87. Keywords: Akademiker i början av karriären, lågt självförtroende, reflektion, handlingskraft, individbaserat
- The death knell for the home exam?
Centrum för universitetslärarutbildning
AI-generated answers go undetected and get higher grades. That is the conclusion of a new study conducted at the University of Reading. The study in question was recently published in the journal PloS One . Permission was granted to researchers at the University of Reading to create 33 fictitious student accounts on the BSc psychology programme. These ‘students’ took part in online exams; however, their answers were generated by ChatGPT-4. There were two types of exam: Short Answer Questions which consisted of four answers of 200 words submitted in a 2.5-hour window and Essay Based Questions, where submission consisted of one 1500-word essay with an 8-hour time limit. The researchers used two standard prompts to GPT-4 to produce the answers for each type of exam. For the short answers the prompt was: Including references to academic literature but not a separate reference section, answer the following question in 160 words For essay-based answers the prompt was: Including references to academic literature but not a separate reference section, write a 2000 word essay answering the following question The prompts were followed by the actual exam question. The reader may have noticed that whilst the questions asked for 200 and 1500 words, the prompts ask for 160 and 2000 words. This is because ChatGPT tended to write too many words for the short answers and too few for the essay answers. In fact, the authors encountered some problems with getting essays that were long enough. This was solved by asking ChatGPT to “please continue your answer”. The resulting text was simply added to the previous text without any attempt to match the pieces together. The number of AI students per exam was limited to approximately 5% and since this meant extra work, funding was provided for extra markers. Before marking the modules, a calibration meeting was held for the whole marking team in a method similar to that used in many departments here at SU. This involves a small number of essays being graded by the full marking team and the grades compared and discussed. Exams were run on two separate platforms, with plagiarism detection software available. Markers were asked to flag any strange or suspicious answers. In order to avoid detection by the plagiarism tools, the authors could not submit the same answer twice. Here, ChatGPT was simply asked to regenerate the previous answer. In all cases, the submitted text was taken directly from ChatGPT with the only change being the deletion of Open AI’s disclaimer. The researchers found that hardly any of their AI-generated submissions were flagged as suspicious, with 94% passing through the marking stage unnoticed. On average, grades achieved by AI submissions were just over half a grade higher than those achieved by real students, though this varied across modules. The authors conclude that it is not only feasible for students to submit AI answers—by doing so they also increase their chances of a higher grade. This is particularly worrying since in the study only ‘raw’ AI data was submitted. A more likely scenario would be for students to modify AI-generated text before submission. Comment: A year-and-a-half ago I wrote an article for this newsletter entitled “Who’s afraid of ChatGPT?”. In that article I suggested that the main issue for assessment was that lecturers were reluctant to envisage other types of examination than written essays, such as oral exams, or video or audio submissions of students discussing their essays or metacognitive reflection on their writing process. Going forward it is much more interesting to speculate on the way in which AI can be integrated into our courses transforming our focus. In my previous article, I pointed out that: In many undergraduate courses we have traditionally spent a lot of time and energy on helping students with the mechanics of producing texts. We discuss the layout of lab reports, the structure of introductions in essays, the importance of presenting counter-arguments in argumentative texts, etcetera. All of this is what language models such as ChatGPT do extremely well. Many have suggested that the answer to ChatGPT’s superiority is a return to in-person, formal examinations with invigilators. However, I believe that is knee-jerk reaction to the problem. The main issue as I see it is that in formal written examinations, we are creating an artificial world where ChatGPT does not exist. But in the real world ChatGPT does exist and we would expect our students to be able to use it. One answer could be to ask students to keep records of how they have used ChatGPT in an iterative process to create their final essay. But there are also other forms of assessment that we could be using instead of written exams. I asked ChatGPT for a list of alternative assessment methods and it came up with sixteen different forms that could be used instead of a written, hand-in task (repeated verbatim below): 1. Oral Presentations Rationale: Students must present their ideas or research verbally, demonstrating understanding, communication skills, and the ability to think on their feet. Variation: Use live Q&A sessions to ensure students understand the content rather than memorizing a script. 2. In-Class Debates or Discussions Rationale: Encourage students to defend their positions in real-time, requiring them to think critically, collaborate, and apply knowledge. Variation: Assign roles (e.g., for and against) to ensure a balanced discussion and deeper engagement with the material. 3. Project-Based Learning Rationale: Students work on long-term projects, often with multiple steps that must be completed and presented at different stages. Examples: Research projects, building prototypes, designing experiments, or solving real-world problems. The process is just as important as the final product. 4. Portfolios Rationale: A portfolio allows students to showcase a range of skills and projects they’ve worked on over a period, emphasizing growth, reflection, and creativity. Structure: Include reflection essays, drafts, and a log of progress to ensure the student’s active involvement in creating the final product. 5. Group Work and Collaborative Projects Rationale: Working in teams makes it harder to rely solely on AI-generated content since students must communicate, divide tasks, and contribute uniquely to the project. Assessment: Evaluate both the final product and the group dynamic, peer feedback, and individual contributions. 6. Reflective Journals or Logs Rationale: These require students to document their thought process and learning experiences over time, focusing on personal growth rather than just producing an output. Variation: Use guided prompts that ask for analysis of class material, personal responses, or how students approach challenges. 7. Case Studies and Problem-Based Assessments Rationale: Present students with real-world problems or scenarios, requiring them to apply what they’ve learned. This emphasizes problem-solving and application rather than just theoretical knowledge. Variation: Include multiple stages, such as research, solution proposal, and justification. 8. Poster Sessions or Infographics Rationale: Students synthesize information into a visual format, demonstrating understanding in a creative way. Presenting the poster or infographic orally can reinforce learning. Variation: Add a peer review component to foster collaborative feedback. 9. Practical or Hands-On Assessments Rationale: In fields like sciences, arts, and technical subjects, practical assessments (labs, performances, or demonstrations) can directly measure a student’s applied skills. Examples: Conducting an experiment, creating an artwork, or coding a project. 10. Viva Voce (Oral Exams) Rationale: Oral exams require students to explain concepts or answer questions in real time, demonstrating their depth of knowledge and ability to articulate ideas under pressure. Variation: Use structured, semi-structured, or unstructured formats, depending on the subject. 11. Video Presentations or Recorded Demonstrations Rationale: Students create video presentations of their work, which adds a creative and personal dimension while allowing the instructor to assess their ability to present and communicate ideas clearly. Variation: For certain subjects, students could record themselves teaching a concept to peers or demonstrating a skill. 12. Learning Diaries Rationale: Students maintain a regular log of what they’ve learned, how they’ve applied it, and reflections on their development. This ongoing assessment fosters continuous engagement with course material. Assessment: Focus on the student's ability to self-assess and articulate their learning journey. 13. Competency-Based Tasks or Simulations Rationale: Set up practical, real-world scenarios or role-plays (e.g., mock trials, business pitches, or medical simulations) to assess students’ ability to apply knowledge in action. Variation: Could include time-sensitive tasks that require quick thinking, preparation, and execution. 14. Peer Assessment and Peer Teaching Rationale: Students assess each other’s work or even teach sections of the course to their peers, fostering engagement, understanding, and accountability. Variation: Scaffold peer assessments with rubrics to guide the evaluation process. 15. Open-Book or Take-Home Exams with Complex Questions Rationale: Use higher-order, application-based questions that require more than a simple AI-generated response, such as asking for reflections, comparisons, or detailed solutions to multi-step problems. Assessment: Focus on the process and reasoning behind the answers. 16. Role-Playing or Scenario-Based Tasks Rationale: Students take on specific roles or personas in given scenarios (e.g., acting as a historical figure, CEO, or policymaker) to explore perspectives and solve problems from that angle. Variation: Combine this with a reflective analysis or presentation. At the moment SU policy is somewhat unclear on the use of AI. The Department of Computer and Systems Sciences has however, produced its own guidelines (in Swedish) . It seems clear that AI will form a major part of our future work in universities, similar to how calculators and computers became integral to doing math and science. But for now, many will regret the end of the home exam. Text: John Airey, Department of Teaching and Learning The study Scarfe, P., Watcham, K., Clarke, A., & Roesch, E. (2024). A real-world test of artificial intelligence infiltration of a university examinations system: A “Turing Test” case study. PloS one, 19 (6), e0305354. Keywords: Exams, ChatGPT, AI, Turing test
- Vad kan gamla konstverk lära biologistudenter?
Centrum för universitetslärarutbildning
Kan våra biologistudenter lära sig något om antropogen påverkan på naturen genom att skicka dem till ett konstmuseum? Ja, anser forskarna bakom en aktuell studie. Det är inte ovanligt att studenter inom ekologi eller miljövetenskap undersöker förändringar i biotoper eller hos individuella organismer mellan olika geografiska platser och försöker koppla till eventuell antropogen påverkan. För att analysera förändringar av biodiversitet i olika ekosystem och miljöer över tiden kan studenter till exempel göra upprepade provtagningar av vatten eller jord, eller så kan de studera kartor, flygfoton eller satellitbilder. Men för att studera förändringar i ett längre tidsperspektiv finns få verktyg tillgängliga. Ett sätt att komma runt detta hinder skulle vara ett tvärvetenskapligt förhållningssätt där historiska avbildningar av naturen eller olika organismer kan jämföras med nutida bilder. Exempelvis uppvisar landskapsmålningar genom tiderna, trots ibland romantiserade, en förvånansvärt trovärdig och detaljrik avbildning av naturen vid konstverkets tidpunkt och skulle därför kunna vara en utmärkt källa till information att använda. Dessutom finns fotografiska avbildningar sedan mitten av 1800-talet att tillgå. Konstverk i olika former har tidigare utnyttjats för att uppmärksamma allmänheten på exempelvis minskad biodiversitet genom historien. Det finns ett flertal studier som har visat på en minskat mångfald av växtlighet då historiska målningar jämförts med den nutida situationen på samma plats. Det finns dock inga tidigare studier som har visat att historiska konstverk använts inom undervisning för att studera förändringar i miljö eller biodiversitet. Den aktuella studien, publicerad i Journal of College Science Teaching , visade att det går att konstruera meningsfulla övningar för ekologistudenter genom att använda hundratals år gamla konstverk. Studenterna kunde med dessa avbildningar ställa hypoteser och dra slutsatser om antropogen eller naturlig påverkan på förändringar över tiden. Artikeln ger exempel på tre laborationer/övningar som använts på introduktionskurser i biologi vid Boston University. Den första övningen bestod av att undersöka hur lokala landskap såg ut i det förflutna och hur de har förändrats över tiden. Studenterna fick i uppgift att söka upp två historiska landskapsmålningar med identifierbar plats och jämföra med hur samma plats ser ut idag. Sedan fick studenterna diskutera om eventuella förändringar i landskapet berodde på mänsklig påverkan eller naturliga orsaker. Den andra övningen bestod i att varje grupp fick söka upp konstverk som målats under de senaste fyra århundradena och för varje århundrade slumpmässigt välja tio verk. Dessa verk analyserades sedan med hänsyn till vilka djurarter som avbildades, i vilken omfattning och om de var vilda eller domesticerade för att försöka förstå hur människans relation till andra djurarter förändrats över tiden. Med denna övning kunde studenterna testa olika hypoteser och använda sig av explorativ datainsamling samt använda sig av statistiska metoder för att analysera sitt underlag. I den sista av övningarna fick studenterna använda sig av bildanalysverktyg (till exempel gratisverktyget ImageJ) för att undersöka utbredningen av olika inslag i de ekosystem som avbildas i historiska landskapsmålningar. Sedan fick de jämföra sina resultat med en databas (Global Ecosystem Typology) där studenterna kan zooma in på områden och göra en liknande bildanalys som med målningarna från samma lokal och från detta dra slutsatser om förändringar och orsak. Meningen med studien var inte att visa på om studier av konstverk kan förbättra studenternas kunskaper eller förståelse för ekologiska förändringar utan endast att ge exempel på övningar som kan användas för lärande. Studenterna angav att de generellt var mycket nöjda med övningarna och författarna föreslår att de kan användas för ett flertal olika frågeställningar på kurser inom exempelvis biologi och miljövetenskap. Kommentar: Biologer och miljövetare är oftast intresserade av att undersöka förändringar i naturen och vilka orsaker som ligger bakom dessa. Att på kortare universitetskurser kunna studera miljöförändringar över en längre tid är förstås svårt att göra. Men den aktuella studien visade ett alternativ som uppskattades av studenterna. Studien fokuserade på övningar som syftade till att studera förändringar i landskapet och dra slutsatser om vad som påverkat dessa förändringar. Jag tänker att det finns andra möjligheter här. Nämligen att detaljstudera växter och djur i äldre målningar för att se vilka eventuella smärre evolutionära förändringar som kan ha skett under århundradena, som exempelvis storlek, färgteckning och form. Det finns till exempel en del arter som snabbt förändrades för att anpassas till den industriella revolutionen. Sverige har en lång tradition av landskapsmålande så det finns en uppsjö av verk för studenter att analysera. Vad beträffar tillgänglighet så finns konstmuseer som Nationalmuseum eller mängder med bilder av konstverk i bokform. Men kanske enklast för att få tillgång till en större mängd bilder av konstverk är webbaserade sajter som exempelvis WikiArt ( wikiart.org ). Tvärdisciplinär undervisning är något som ofta uppmuntras och den aktuella studien föreslår undervisningsmetoder som ger en möjlighet att föra samman naturvetenskapliga ämnen med de konstnärliga. Så skulle konstverk i olika former kunna användas inom undervisning i fler ämnen och inte bara som i den här studien inom biologi (och konstvetenskap förstås)? Text: Mikael A Carlsson, Zoologiska institutionen Studien Lavalli, K. L., & Abate, M. E. (2024). Analyzing Artwork to Introduce Ecology Concepts and Tools. Journal of College Science Teaching, 53 (4), 322-333. Nyckelord: Mänsklig påverkan på landskap, konst & ekologi, konst som data
- Time to stop lecturing?
Centrum för universitetslärarutbildning
How much lecturing do you do? A recent study suggests physicists still lecture too much... In 2008 a survey of 722 US physics lecturers found that many of them had knowledge about research-based alternatives to lecturing, were interested in trying them out, but about a third of the lecturers had already tried an alternative and stopped using it for various reasons. In a recently published study in the journal Physical Review Physics Education Research , a similar questionnaire was administered to 1176 physics lecturers. The results show an increase in knowledge about research-based teaching strategies, along with more self-reported use, whilst the amount of “discontinuation” is now relatively low. The study was carried out with the deliberate intention of comparing a new data set to the 2008 study. The survey covered five main topics: Course context and details; Instructional practice; Awareness and usage of active learning instruction; Perceptions, beliefs, and attitudes related to students, learning, and departmental context; and Personal demographics and experience. The survey was distributed by the American Institute of Physics Statistical Research Center collecting 1176 responses from physics instructors at 565 different institutions across the US. The authors point out that demographically the two studies are very similar and are therefore comparable. The main findings are that: Knowledge and use of research-based practices has increased between 2008 and 2019 The proportion of time instructors report lecturing decreased between 2008 and 2019, but is still high Instructors still utilize research-based practices to supplement lectures rather than strategies that focus the course on active learning In conclusion, the authors point out that although there is not much research about the ideal percentage of time spent in active learning, the little research available at this point suggests that instructors who spend at least 66 percent of class time in active learning achieve the best results. In the study, only 36 percent of physics instructors who answered the questionnaire report using active learning for 66 percent or more of class time. The authors therefore conclude that physics lecturers are still lecturing too much. Comment: When it comes to teaching university physics there is actually a lot of research-based evidence about what works, what doesn’t and why. It might surprise you that the source of this knowledge can be directly linked to the former Soviet Union’s launch of Sputnik in 1957. This one event signalled the start of the space race. In order to catch up with the Soviets, the US needed physicists—lots of them. Consequently, large amounts of money were provided for university physics education and this in turn led to research into how best to teach physics. Today, over 80 university physics departments in the US contain physics education research groups and similar groups have been started in physics departments internationally. With this much research going on over such an extended period of time, it is not surprising that we now know quite a lot about how to teach physics! In terms of the article that is the focus of this newsletter, one of the major milestones for the active learning approach to teaching physics was a meta-analysis published by Richard Hake in 1998 , where he compared the results of over 6000 physics students on a well-known standardized test. Using statistical analysis, he could definitively demonstrate that active learning was superior to traditional approaches to teaching. This convinced many physicists—who in general had been fairly sceptical to innovative approaches to teaching—to look into these alternatives to lecturing. More recently, Nobel laureate Carl Weiman and his collaborators writing in the journal Science, showed how an inexperienced junior lecturer, trained in active learning can achieve much better results than a highly experienced physics instructor who uses traditional lecture-based teaching ( Deslauriers et al. 2011 ). Over the years, the physics education research community has investigated the teaching and learning of a wide range of topics in physics. The American Association of Physics Teachers has collected and catalogued these decades of physics education research and made them freely available at per-central.org. Unfortunately, as shown in this new study, it takes time for lecturers to change their teaching habits—even when active learning has been consistently shown to give statistically significant increases in learning. In fact, it may be that physics instructors are not really changing their practice to any great extent. In the ten years between the studies, the demographics of those surveyed will also have changed with new instructors coming in. Students who may have experienced some form of active learning in their own education are now becoming lecturers themselves. Text: John Airey, Department of Teaching and Learning The study Dancy, M., Henderson, C., Apkarian, N., Johnson, E., Stains, M., Raker, J. R., & Lau, A. (2024). Physics instructors’ knowledge and use of active learning has increased over the last decade but most still lecture too much. Physical Review Physics Education Research, 20 (1), 010119. Keywords: Research-based instruction, active learning, lecturing, undergraduate physics
- Nycklar till inkluderande examination
Centrum för universitetslärarutbildning
Anpassningar vid examination för studenter med funktionsvariationer behöver förbättras. Det kan ske genom så kallad inkluderande examination. För att skapa inkluderande examination har traditionellt två tillvägagångssätt varit förhärskande: Den medicinska (eng. Medical model of disability ) och den sociala funktionsnedsättningsmodellen (eng. Social model of disability). Den så kallade medicinska modellen kan kopplas till individuella anpassningar för att säkerställa att alla studenter har samma möjlighet att klara tentan och då ses funktionsnedsättningen som ett individuellt problem som måste åtgärdas eller ”botas”. Men för att få en individuell anpassning måste först en diagnos fastställas. På så sätt ses funktionsnedsättning som ett negativt personligt drag som står i vägen för god examination. Den sociala modellen utgår ifrån att examination ska vara inkluderande från början, inte något som man löser i efterhand. Modellen fokuserar på att examination skapar funktionsvariation snarare än att bara synliggöra den. Utgångspunkten i den sociala modellen är en inkluderande examinationsdesign som ger studenten ett flertal möjligheter att demonstrera sin kunskap. Enligt författaren till artikeln "Assessment for Inclusion: rethinking inclusive assessment in higher education" i Teaching in Higher Education behövs dock en modell som förenar dessa två tillvägagångssätt – individuell anpassning och inkluderande design – för att skapa en inkluderande examination: Examination för inkludering (eng. Assessment for Inclusion ) . Individuell anpassning och inkluderande design ses som främst mekaniska praktiker och räcker således inte. I artikeln framhåller författaren en tredje modell, motståndsmodellen, som ytterligare en byggsten till inkluderande examination i vilken fokus ligger på agens (förmåga att agera med avsedda effekter) och positionering hos studenterna själva. Positionering handlar om att studenter med funktionsvariation vanligen betraktas som ’patienter’ och ’annorlunda’ istället för att låta dem visa sina styrkor genom att erbjuda olika examinationsformer. Agens hänger ihop med positionering genom att man kan få stöd att positionera sig som något mer än ’annorlunda’ genom att inte ta ifrån studenten hans/hennes agens i den högre utbildningen. Artikeln redogör för fem principer för inkluderande examination som ska bidra till studenters agens vid examination. 1) Problematisering av dagens modell för anpassning av examination som främst består av utökad tid vid tentamen och tentamen enskilt eller i mindre grupp. I artikeln ges några exempel som att så kallad autentisk examination kopplad till det framtida arbetsfältet skulle kunna vara en bättre anpassning än bara utökad tid vid examination vilket snarare är icke-autentiskt och inte återspeglar verkligheten. Man tenderar att se funktionsnedsättningen som något konstant hos studenten och inte som ett i vissa fall fluktuerande tillstånd. Mer flexibel examination skulle därför kunna erbjudas för att fånga upp detta fluktuerande tillstånd. 2) Arbete med att motverka diskriminering. Studenter med funktionsnedsättning har ofta varit ansvariga för arbetet med att motverka diskriminering mot dem. Artikelförfattaren menar att mer ansvar bör skjutas över på lärare och den högre utbildningen generellt och att lärare därmed systematiskt borde utbildas i inkluderande examination. Examination ska baseras på forskning om funktionsnedsättning och pedagogik där examination från början utformas med alla studenter (med eller utan funktionsnedsättning) för ögonen. Vidare ställs frågan varför akademiker med funktionsnedsättning är så osynliga vilket får en student att känna sig som den enda med en funktionsnedsättning vilket pekar ut hur viktigt representation är. 3) Studentdelaktighet. Anpassning av examination är skapad för studenter med funktionsvariation, studenter är inte aktiva i processen att skapa dessa anpassningar, enligt artikelförfattaren. Här kommer agens tillbaka som en faktor i utformandet av examination i dialog med studenter med funktionsnedsättning, till exempel skulle utpekade studentambassadörer kunna delta som experter men även andra studenter skulle vara välkomna. Den examinationsdesign som studentambassadörerna varit med att skapa kan de därefter också vara med att testa och utvärdera. Ytterligare en positiv effekt av studentdelaktighet är känslan av att tillhöra akademin vilket skapar motivation hos studenterna, vilket tidigare forskning pekar på. 4) Värdesätta mänsklig mångfald i examination. Mångfald i samhället är ett faktum och universiteten måste utbilda framtida yrkesutövare som kan använda sin kompetens på ett personligt och professionellt plan. Funktionsvariation av olika slag kan därför inte ses som ett hinder utan som en kunskap och erfarenhet närvarande i samhället. 5) Inbördes beroende. Begreppet inkluderande examination ser studenter och lärare som ett lärandekollektiv. Framför allt nämner artikelförfattaren kamratbedömning där autentisk examination främst handlar om att lära sig av varandra och en examinationsuppgift skulle exempelvis kunna äga rum i samarbete med organisationer för personer med funktionsvariation. Kommentar: Artikeln lyfter viktiga frågor om funktionsvariation och examination. För att kunna genomföra en del av förslagen om inkluderande examination skulle ett mer flexibelt regelverk krävas. Byråkratiseringen av universiteten med krav på detaljerade kursplaner för bland annat examination underlättar inte för inkluderande examination. Exempelvis skulle autentisk examination i samarbete med organisationer, företag eller myndigheter bli svår att genomföra eftersom man inte långt i förväg kan veta vilka man ska samarbeta med och precis på vilket sätt. Flexibel examination går helt enkelt stick i stäv med krav på detaljerade kursplaner som ska fastställas långt innan kursen ges. Ekonomi är givetvis också en viktig fråga. Finansiering för att utbilda lärare i inkluderande examination saknas för närvarande. Kanske skulle fler specialpedagoger behöva utbildas och/eller anställas i den högre utbildningen? CeUL:s webbresurs för universitetslärare: Gör din undervisning tillgänglig Text: Annika Johansson, Institutionen för slaviska och baltiska språk, finska, nederländska och tyska Studien Nieminen, J. H. (2024). Assessment for Inclusion: rethinking inclusive assessment in higher education. Teaching in Higher Education, 29 (4), 841-859. Nyckelord: Inkludering, examination, agens, mångfald, studentdelaktighet Funktionsnedsättning : Nedsättning av en funktionsförmåga jämfört med en tänkt normalförmåga. Funktionshinder : När det blir svårt för en person att göra något för att omgivningen inte är tillgänglig. Funktionsvariation : Beskriver att egenskaper och förmågor hos människor är olika i hela befolkningen.
- Tentan som maktfaktor
Centrum för universitetslärarutbildning
Examinationer är en av de mest avgörande maktstrukturerna inom högre utbildning då de signalerar vad som räknas som kunskap och hur den kan mätas. Genom att sätta studenten i förarsätet och göra dem till kunskapsaktörer kan examinationer bli samhällsförändrande. I dagens snabbt föränderliga värld där begrepp som fake news och alternative facts fått fäste behöver universitet och lärosäten revidera vilken kunskapssyn som förmedlas till studenter och hur den förmedlas. Hur tentor och andra examinerande moment utformas positionerar studenten i relation till kunskap och påverkar studentens syn på sig själv som kunskapsaktör. Juuso Henrik Nieminen och Laura Ketonen utforskar i ny artikel i Higher Education begreppet epistemic agency som en möjlighet att få syn på just detta. I artikeln påtalar forskarna hur dagens examinationer ger litet utrymme för studenter att utveckla ett aktivt aktörskap, utan i många fall snarare utgör ett hinder för studenter att producera, använda, kritiskt granska och förändra den rådande kunskapen inom fältet. Detta beror till stor del på att jämförelse, betyg och anställningsbarhet prioriteras i den nyliberala akademiska kontexten. Att exempelvis be studenter redogöra för ”centrala begrepp” i en examination, menar författarna, bör betraktas mer som disciplinärt navelskåderi än ett sätt för studenter att uppvisa samhällsrelevanta kunskaper. För examinationer bör beaktas i en större samhällskontext där den kunskap som avhandlas genom tentan tydligt bör relateras till samhället och syfta till samhällsförändring. Examinationer som är meningsfulla även utanför klassrummets fyra väggar positionerar studenten som medborgare med kapacitet att påverka och förmågan att skapa förändring i samhället, även om det är i väldigt liten skala. Det kan handla om att använda sin kunskap till gagn för familj, vänner, klasskompisar eller till och med sina lärare. Det skulle kunna handla om att skriva en Wikipediasida om ämnet för kursen, att utveckla ett träningsprogram för en släkting, samla in autentiska data från kommunen som analyseras eller att utforma en kampanj på sociala medier mot desinformation. Avgörande för att examinationerna sätter studentens epistemic agency i fokus är att den utgår från studenten, att den är verklighetsförankrad och samhällsorienterad genom att den har en tydlig målgrupp, men också att den är kunskapsfokuserad och disciplinspecifik. I artikeln lyfts vikten av att kunskap (eng. kowledge) sätts i centrum snarare än den kunnande (eng. the knower). Det gäller så väl uppgift som feedback. För även den respons som ges på examinationer bygger på specifika föreställningar om vad kunskap är. Ofta utgår feedback på universitet från rätt-och-fel och positionerar studenter som icke-vetande. Det är också en vanlig kommentar från studenter, att de bara får veta vad som var fel, aldrig vad de gjorde rätt. Ett förslag som ges i artikeln för att komma tillrätta med detta är att involvera målgruppen för examinationen. Att till exempel släktingarna får ge feedback på träningsprogrammet som studenten utformat för dem. Men eftersom de inte har den teoretiska kunskapen eller är insatta i forskning, kan det ingå i examinationen att studenterna reflekterar över användarnas återkoppling med hjälp av kursens teoretiska litteratur. I artikeln lyfts att denna typ av examination kan passa bättre i vissa typer av utbildningar än andra, men att det inte i sig behöver utgöra ett hinder. Dock kan det medföra motstånd från studenter från exempelvis naturvetenskapliga ämnen. Examinationsformerna kan också behöva granskas etiskt då de skulle kunna medföra risker för studenter eller målgruppen. Kommentar: Artikeln är ett välkommet tillskott för att tänka kritiskt kring vad examinationer är och kan vara, och innebar något av en aha-upplevelse, genom att sätta sökljuset på hur examination och feedback positionerar studenter som icke-innehavare av kunskap. Dock använder författarna ett teoretiskt invecklat språk som gör den något svårtillgänglig och på vissa sätt motsägelsefull. I artikeln nämns heller inget om vilka krav denna typ av examination ställer på bedömningar. Tips! I detta temanummer diskuteras ytterligare en artikel av Juuso Henrik Nieminen som utgör ett komplement till den syn på examinationer som framkommer här. Text: Kjerstin Andersson Bruck, Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen Studien Nieminen, J. H., & Ketonen, L. (2024). Epistemic agency: A link between assessment, knowledge and society. Higher Education, 88 (2), 777-794. Nyckelord: Examination, kunskap, samhällsförändring, aktörskap
- Struntar män i pedagogisk meritering?
Centrum för universitetslärarutbildning
Fler kvinnor än män deltar i fortbildning i sin roll som lärare inom högre utbildning visar tidigare forskning. Vilka förklaringar finns till detta? Och varför är denna obalans problematiskt? Med utgångspunkt i tidigare forskning från olika länder och artikelförfattarnas eget perspektiv baserad på lived experience (det vill säga forskning i en kontext som man själv befinner sig i och har förstahandskunskap om) vid ett amerikanskt universitet, diskuteras det faktum att kvinnor är i tydlig majoritet när det gäller deltagande i pedagogisk utveckling inom högre utbildning. Författarna påpekar att detta dessutom är tydligast för kurser med inriktning mot diversitet, rättvisa och inkludering. Artikeln "The gendered nature of educational development in the United States" i International Journal for Academic Development presenterar inte några kvantitativa resultat utan diskuterar en problematik utifrån olika synvinklar. Inledningsvis tas möjliga förklaringar upp till denna snedfördelning där faktorer nämns som att kvinnor är överrepresenterade i utbildningsväsendet överlag och traditionellt associeras med undervisning. Kvinnor tenderar att söka sig till gemenskaper och relationsskapande verksamheter vilket högskolepedagogiska centra på universiteten ofta erbjuder. I USA är deltagande i kurser i högskolepedagogik sällan obligatoriskt för universitetslärarna vilket innebär att den som väljer att deltaga i workshoppar och kurser gör det på sin egen tid och för sin egen utvecklings skull. Artikelförfattarna menar att kvinnor tenderar att intressera sig mer för personlig utveckling. Vidare frågar sig forskarna om kvinnor tar på sig "att göra allt", det vill säga forska, administrera och konstant utveckla sin undervisning — så kallat akademiskt hushållsarbete , precis som kvinnor även i privatlivet utför mer hemarbete, vårdar, sköter familjerelationer och så vidare. Av den anledning är kvinnor möjligen mer involverade i pedagogiskt utvecklingsarbete. Vilka blir då effekterna av denna obalans? Först och främst går man miste om en stor grupp lärares perspektiv. Dessutom riskerar högskolepedagogiska centra att bli en plats för de redan frälsta, de som redan är öppna för utveckling och nya insikter. Med det sagt, skriver författarna, är det inte bara de "dåliga" lärarna som borde gå pedagogiska kurser utan tanken är att alla lärare i högre utbildning borde engagera sig och utvecklas genom hela karriären. Men om en grupp lärare inte deltar i den högskolepedagogiska verksamheten kan det verka som om det faktiskt bara är ”dåliga” lärare som närvarar och således främst kvinnor, vilket givetvis inte gynnar bilden av kvinnliga lärare och forskare. I längden drabbas även studenterna om en grupp av lärare på universitetet stagnerar och inte utvecklar sin undervisning. Den diversitet som därmed saknas sipprar också ned till studenterna som inte får ta del av fler perspektiv. Om män i akademin befinner sig på andra ledande positioner i akademin finns det också risk för att högskolepedagogiska centra inte gynnas, att beslutsfattare inte till fullo värderar det arbete som äger rum där eller ser det som mindre viktigt för akademin (eftersom inte männen befinner sig där). Författarna menar att kollegor som arbetar vid pedagogiska enheter i USA ses som mindre viktiga inom akademin, trots att de har samma akademiska titlar. Vad kan man göra åt den här situationen då, enligt artikelförfattarna? Bara att uppmärksamma problemet är det första vilket också är målet med artikeln. Ledningen vid universitet och institutioner bör stimuleras att stödja mer jämlikt deltagande i pedagogisk utveckling och skaffa fram ett statistiskt underlag för hur obalansen möjligen ser ut vid ett specifikt universitet. Ytterligare en möjlighet, som författarna nämner, är att belöna pedagogiskt utvecklingsarbete som en tydlig del av den akademiska meriteringen. Till sist skulle professionella pedagogiska utvecklare eller erfarna kollegor kunna fungera som mentorer i ett sådant meriteringssystem men då krävs ekonomiska muskler för att skapa mentorsprogram och bygga ut ett större nätverk. Kommentar: Stockholms universitet med Centrum för universitetslärarutbildning (CeUL) erbjuder föredömligt kurser, workshoppar, temadagar och konferenser med mera för alla universitetslärare i syfte att stärka pedagogisk utveckling. Att vissa kurser är obligatoriska för anställda universitetslärare visar på vikten av personlig pedagogisk utveckling och på så vis upptäcker kollegiet både CeUL och hur stimulerande pedagogisk utveckling är. Det skulle dock vara av vikt att statistiskt undersöka hur balansen mellan könen de facto ser ut vid Stockholms universitet när det gäller deltagande i högskolepedagogiska kurser och andra aktiviteter som CeUL erbjuder. Vid SU:s senaste högskolepedagogiska ”Lärarkonferens2024 – meningsfullt lärande i tiden” (arrangerad av CeUL) för universitetets lärare deltog 63 procent kvinnor av de 277 anmälda. Frågan är dessutom om inte själva innehållet i de högskolepedagogiska kurserna påverkas av kvinnlig dominans? Som författarna av artikeln beskriver riskerar vi med denna obalans att gå miste om vissa perspektiv. Strukturella problem vad gäller pedagogisk meritering inom akademin är ytterligare ett dilemma, till exempel hur en docentansökan bedöms. Vid Stockholms universitet finns inget krav på att en granskare med pedagogisk kompetens systematiskt ska gå igenom sökandes pedagogiska portfolio. Det skulle vara en väg framåt för att visa hur viktig pedagogisk meritering är eller att som vid vissa universitet erbjuda en separat pedagogisk meriteringsväg för universitetslärare vilket inte bara främjar pedagogisk utveckling överlag på universitetet utan även premierar kvinnors så kallade akademiska hushållsarbete! Läs gärna Sara Kalms studie "Om akademiskt hushållsarbete och dess fördelning" Text: Annika Johansson, Institutionen för slaviska och baltiska språk, finska, nederländska och tyska Artikeln Gravett, E. O., McCarty, L. L., & Bernhagen, L. (2023). The gendered nature of educational development in the United States. International Journal for Academic Development , 1-14. Nyckelord: Pedagogisk meritering, högskolepedagogik, högskolepedagogiska centra, obalans mellan könen, lived experience
- Are your PhD students developing transferrable skills?
Centrum för universitetslärarutbildning
What are your PhD students learning? A recent study found that students were dissatisfied with their education when it came to developing: teamwork, communication, project management, entrepreneurship, and networking. The study in the journal Assessment and Evaluation in Higher Education was based on 136 questionnaires and 21 in-depth interviews with past students from one university in New Zealand and two universities in the United States. The students were drawn from science, humanities and social science. The study aimed to explore the extent to which PhD graduates from a range of disciplines in two different countries believed they developed a holistic set of graduate attributes that they felt prepared them for the workplace. The survey was based on a pre-existing questionnaire produced by the US Council of Graduate Schools PhD Career Pathways project . This survey probes the background qualifications of alumni, their current employment and demographic characteristics. The survey was adapted to include reflection on the skills and attributes fostered during PhD study. The interviews were semi-structured, lasted about an hour, and asked questions about career pathways and preparedness, the skills and attributes respondents acquired or enhanced during doctoral study, and how they used these in their workplace. The development of attributes during the PhD programmes was reported as being very hit and miss. Those research skills that were perceived as being best developed were: analytical skills, academic rigour, willingness to learn, written communication, problem-solving and independent judgment. It is clear that all of these skills reflect traditional academic values and are what would be expected to be reported by successful PhD students. The areas where students felt underprepared for the demands of the workplace were: teamwork, communication, project management, networking and career development . Interestingly, there appeared to be little appreciation of possible career pathways outside academia. As one student puts it: I was strongly encouraged by my mentors to pursue an academic pathway from undergraduate onward. This was implied to be the only career pathway and/or career pathway for those with the best skills… No one ever discussed any other possibilities. To conclude, the authors provide a sort of checklist that could perhaps function as a discussion document for faculty about the goals for their doctoral education. This list is divided up into the following sections: Knowledge, Research, Communication, Interpersonal skills Higher order thinking skills, Personal resourcefulness and Global citizenship . Comment: The study I chose to focus on this time examines the views of PhD students in New Zealand and the US. It was encouraging to see that the students in the study were all happy with their development as researchers—it was the development of so-called “soft skills” that the students felt was lacking. We know that the organisation of doctoral education in other countries is very different than here in Sweden. Our PhD students have a set number of course credits included as part of their education. Annex 2 of the Swedish Higher Education Ordinance details a range of learning outcomes for doctoral education—and many of these cover the issues raised by the students in the study. Moreover, these learning outcomes are included in all our general syllabuses (allmän studieplan) for our PhD programmes. So surely the situation should be much better here in Sweden? Well, actually no… In a recent study “Fokus Forskarutbildning” carried out at Uppsala university, 40 percent of PhD students claimed they had never seen the learning outcomes from The Swedish Higher Education Ordinance—this despite the fact that these learning outcomes are included in the general syllabus for their education! Of the PhD supervisors surveyed, 10 percent did not recognize the qualitative learning outcomes. Unsurprisingly perhaps, the proportion of overseas students and supervisors in these groups was significantly higher than the mean. Study “Fokus Forskarutbildning” (Summary and discussion in English from page 63) For those of you who might be reading this and wondering whether you have missed something, a handy summary of the prescribed doctoral learning outcomes—along with suggestions for how they might be met—has been put together by Karolinska Institutet. KI's Outcomes for doctoral education according to the Higher Education Ordinance And for those of you with overseas students who may be unsure about the education system here in Sweden I would recommend the book "A Beginner’s Guide to Swedish Academia" put together by Sveriges Unga Akademi. “A Beginner’s Guide to Swedish Academia” Finally, I would like to take the opportunity to once again remind the reader that we offer a number of four-day PhD supervision courses in both English and Swedish for staff from both SU and beyond . In these courses, one of the many things we discuss are the formal requirements for PhDs in Sweden. Text: John Airey, Department of Teaching and Learning The study Spronken-Smith, R., Brown, K. & Cameron, C. (2024) Perceptions of graduate attribute development and application in PhD graduates from US and NZ universities. Assessment & Evaluation in Higher Education, 49 :1, 86-101, DOI: 10.1080/02602938.2023.2182873 Keywords: PhD supervision, transferrable skills, Swedish Higher Education Ordinance, advice for supervisors, advice for PhD students
- Att fånga svårfångade problem
Centrum för universitetslärarutbildning
Hur påverkas universitetslärares akademiska identitet när de i sin undervisning arbetar med "wicked problems"? I allt ökande grad ställer makthavare krav på lärosäten att undervisa om och lära studenter att hantera det som på engelska kallas för ”wicked problems”, vilket med en direkt översättning till svenska blir ”lömska” eller ”sammansatta problem”. Wicked problems kan beskrivas som gränslösa, komplexa och komplicerade problem — ofta i plural — som inte går att finna en enkel förståelse av och där förslag på lösningar gärna skapar nya problem. Problemen innebär också att olika, motstridiga intressen aktualiseras och behöver vägas mot varandra. Mitt förslag på en svensk term för att beskriva dessa problem är ”svårfångade problemkomplex” eftersom det just rör sig om flera sammanhörande problem som inverkar på och hänger ihop med varandra. Ett exempel är hur klimatkrisen måste förstås i relation till biologisk mångfald, energiförsörjning, sociala ojämlikheter och samhälleliga konflikter. Under lång tid har lärosäten både i Sverige och i andra länder erbjudit tvärvetenskapliga utbildningar och bedrivit forskning för att rusta samhället och hitta lösningar på den här typen av svårfångade problemkomplex. Enligt en ny skotsk studie i Higher Education Research & Development kan det dock innebära en del oförutsedda konsekvenser. Enligt studien tenderar lärare på kurser som inkluderar wicked problems att engagera sig starkt i undervisningen och att jobba på ett mindre traditionellt sätt, vilket kan skapa spänningar i den akademiska identiteten då det sker på bekostnad av forskningen. Studien visar att lärare som undervisar om svårfångade problemkomplex bygger upp sin akademiska identitet runt problemkomplexet snarare än en akademisk disciplin. För dessa lärare genomsyras undervisningen av ett aktivt engagemang i problemkomplexet, av starka etiska ställningstaganden och inkluderar uttalat känslomässiga aspekter. Undervisningen syftar ofta till någon form beteendeförändring hos studenterna som går utöver kunskapsstoffet och en professionell utveckling. I studien undersöks hur lärares akademiska identiteter påverkas när de arbetar med kurser som inbegriper wicked problems . Utgångspunkten i studien är att dessa svårfångade problemkomplex utmanar en traditionellt akademisk identitet grundad i en etablerad disciplin, och att identitetsfrågan också är avgörande för vilka som tar sig an utmaningen att undervisa om exempelvis klimatkrisen. I studien undersöker författarna ”akademisk identitet” genom att samla in lärares berättelser om personliga erfarenheter av undervisning om svårfångade problemkomplex. I studien ingick 20 lärare med erfarenhet av wicked problems och 15 lärare utan samma erfarenhet i en jämförelsegrupp. Jämförelsegruppen arbetade i huvudsak inomdisciplinärt och tyckte i högre grad att det var svårt att kombinera forskning och undervisning och beskrev i lägre grad att de var engagerade i projekt utanför den egna disciplinen. Utmärkande för gruppen lärare som arbetade med wicked problems var deras öppenhet för att lära sig om problemkomplexet från både studenter och icke-akademiska företrädare. De hade också ett svagt intresse av att försvara en traditionell akademisk roll som auktoritet och expert i en fråga. Istället uttryckte de ett behov av att lära från andra än forskare, vilket ledde till att akademiska konventioner ifrågasattes. Exempelvis uppfattades inte traditionell spridning av forskningsresultat som tillräckligt för att nå den önskade publiken; det kunde handla om att organisera aktiviteter utanför ramen för en kurs som relaterade till problemkomplexet och som bidrog till att öka studenternas engagemang. En av deltagarna i studien uttrycker att hen vill att studenterna ska ”ta det personligt” och att studenterna ska kunna ”göra skillnad”. Den här gruppen universitetslärare uttryckte en öppenhet för att prioritera och utveckla sin undervisning och står gärna som förebilder för studenter och andra lärare. Men att bry sig innerligt om undervisning kan innebära en viss identitetsförlust. Dock verkar det som att lärare med ett engagemang för svårfångade problemkomplex kompenserar identitetsförlusten genom att värdera just undervisningen högt. Den akademiska och till viss del även den privata identiteten byggdes upp kring frågan i sig och kring att engagera studenter. Ytterligare ett resultat av studien är att engagemang för svårfångade problemkomplex som skapar gemenskaper och relationer som ger mening och näring till en akademisk identitet som avviker förhållandevis starkt från den traditionella, disciplinärt orienterade. Artikelförfattarna framhåller behovet av att makthavare ger utvecklingsmöjligheter och ett aktivt stöd till de som arbetar med dessa komplicerade samhällsutmaningar. Här finns ett behov av att traditionella akademiska roller ifrågasätts och utmanas. Författarna menar att om makthavare efterfrågar hjälp att rusta samhällsmedborgare att möta komplexa samhällsutmaningar behöver icke-konventionella utbildningsinsatser som exponerar studenter för många olika typer av kunskapsföreträdare och där läraren inte nödvändigtvis är den främste experten på ämnet premieras. I artikeln ställs dock detta perspektiv i kontrast till ökade krav på manegeralism och effektivisering inom högre utbildning. Kommentar: Många lärare vid Stockholms universitet (SU) och andra lärosäten i Sverige känner säkert igen sig i beskrivningen som ges i artikeln. Vid SU finns flera exempel på nya utbildningssatsningar som inkluderar inte bara tvärvetenskap men också transdisciplinära inslag — vilket innebär att kunskap hämtas även utanför akademin. Det pågår just nu ett arbete att utveckla en mastersutbildning i just transdiciplinära studier kring klimat, miljö och energi genom Civis, som samlar elva lärosäten runt om i Europa samt sex affilierade afrikanska universitet. Ämnen om miljöhumaniora och posthumanism är andra exempel där forskning och kurser erbjuds som uppmärksammar svårfångade poblemkomplex. All form av undervisning kräver ett personligt engagemang men att undervisa om vissa ämnen kan innebära att en lärares föreställningar och försanthållande om akademin ifrågasätts. Frågan om akademisk identitet är ett tema som löper genom flera aktuella högskolepedagogiska artiklar från olika delar av världen, vilket i sig kan ses som ett tecken i tiden. Akademikers roll och position i samhället utmanas och förändras i en snabbt föränderlig och allt mer kaotiskt värld. Att aktivt diskutera hur rollen som universitetslärare har förändrats under de senaste 40—50 åren är behövligt och många både unga och äldre universitetslärare kan säkert känna en vilsenhet kring vad innebär att vara akademiker idag. I artikeln antyds en viss samhällskritik då författarna påtalar att politiker borde stötta universiteten mer. Dock saknas den politiska dimensionen av att undervisa och forska om wicked problems . Dessa problemkomplex — må de handla om genusfrågor, migrationsfrågor eller nästa pandemi — är i grunden omstridda, ideologiska och politiska problem där akademiker som ger sig in i debatter och engagerar sig för det tredje uppdraget, ofta blir hårt åtgångna utan stöd från varken institutioner, lärosäten eller politiker. Att utsättas för drev, hot eller hatkampanjer i sociala medier påverkar i högsta grad den akademiska identiteten och gör att många engagerade och kunniga lärare och forskare drar sig för att medverka i eller driva opinion. Jag tipsar om dessa två artiklar för vidare läsning: Godbold, N., Matthews, K. E. E., & Gannaway, D. (2024). Theorising new possibilities for Scholarship of Teaching and Learning and teaching-focused academics. Higher Education Research & Development, 43 (1), 92-103. Mula-Falcón, J., Domingo, J., & Caballero, K. (2024). Academic identities in today’s university: a visual study. Higher Education Research & Development , 1-18. Text: Kjerstin Andersson Bruck, Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen Studien McCune, V., Scoles, J., Boyd, S., Cross, A., Higgins, P., & Tauritz, R. (2024). Academic identities and teaching wicked problems: how to ‘shoot a fog’ in a complex landscape. Higher Education Research & Development, 43 (1), 166-179. Nyckelord: Wicked problems, akademisk identitet, identitetsförlust
- Alla vill samarbeta – men inte i praktiken!
Centrum för universitetslärarutbildning
Universitetslärare värderar pedagogiskt samarbete högt i teorin, men inte i praktiken. Varför denna diskrepans? Så kan en ny studie, publicerad i The Law Teacher , enklast sammanfattas. Resultaten bygger på enkätsvar och djupintervjuer av universitetslärare i juridik vid Stockholms universitet som främst undervisar inom en professionsutbildning. Som framhålls av artikelförfattarna finns det inte så många studier inom högskolepedagogisk forskning som undersökt samarbete i lärarlag (eng: collective practices). Studien bidrar därför med några insikter; exempelvis blottar den några praktiska svårigheter som finns med samarbete i lärarlag. Dessa insikter är betydelsefulla för den som exempelvis är intresserad av att pedagogiskt vidareutveckla och reformera såväl enstaka kurser som program. Så vad är det då studien kommer fram till? Som redan antytts visar studien att det finns en bristande överensstämmelse mellan hur universitetslärare teoretiskt – i det närmaste idealiskt – värderar samarbete i pedagogiska frågor och hur de faktiskt agerar. Enkätstudien visar att den bristande överensstämmelsen är markant. Och det gällde alla de fyra områden som enkäten tog sikte på, det vill säga: Mänsklig aktivitet : i vilken utsträckning som universitetslärare deltar i kollektivt samarbete och huruvida sådant samarbete är eftersträvansvärt. Mellanmänskliga relationer : i vilken utsträckning som universitetslärare är involverade i beslut om det egna arbetet och i vilken utsträckning som man litar på sina kollegor samt huruvida arbete sker i lärarlag eller i konkurrens. Likriktighet eller egensinnighet : i vilken utsträckning som universitetslärare delar samma målsättningar och vilka värden som ligger bakom de strategier som används för att nå dessa samt om olika tankesätt om dessa frågor uppmuntras eller inte. Värdet av tid : om det anses värdefullt för universitetslärare att lägga ned tid på pedagogiskt samarbete och om det finns tillräckligt med tid allokerad för detta. Medan universitetslärarna unisont framhöll dessa aspekter som viktiga i teorin, visar studien att kollegialt samarbete uppenbarligen inte – på något av dessa fyra områden – i praktiken genomfördes i särskilt hög grad. Men varför såg det ut så? För att ta reda på just det intervjuades tolv universitetslärare med kursansvar. En i intervjuerna återkommande förklaring är kulturen på institutionen. I studien indentifierades att det i institutionsmiljön fanns ett slags motstånd mot att samarbeta, där exempelvis forskningen i huvudsak genomförs individuellt, vilket också får konsekvenser för undervisningen. Kort sagt: avsaknaden av samarbete i forskningsfrågor gör att det finns en viss avsaknad av samarbete i undervisningsfrågor och pedagogiska frågor. I anslutning till det lyftes också tidsaspekten fram. Samarbete kräver tid, något som de intervjuade universitetslärarna inte tyckte allokerades tillräckligt. En annan aspekt som visar att kulturen på institutionen påverkar viljan och förmågan att samarbeta, är att universitetslärarna betraktade enstaka kurser på juristprogrammet som ”isolerade öar” eller en viss persons ”kungadöme” eller att en viss kurs sköts av ”min familj” (här åsyftas främst personer som delat före detta eller nuvarande handledare). Sådana beskrivningar illustrerar enligt studien ett slags personligt berättigande till vissa kurser, med en generell obenägenhet att exempelvis förändra kurser. I studien dras därför slutsatsen att dylika sätt att se på undervisning och kursutveckling är hämmande för samarbete i pedagogiska frågor, särskilt mellan olika kurser. Det bidrar också till att försvåra synliggörandet av progression inom ett program, vilket flera av de intervjuade universitetslärare betonade. I linje med detta, framhöll de att det saknas en gemensam pedagogisk vision på institutionen. Ytterligare en sak som framkom i intervjuerna var att det generellt sett inte uppfattas som gynnande för den akademiska karriären att satsa på pedagogik, kursutveckling och pedagogiska förändringsarbete. Det som gynnar karriären anses vara forskning. Några universitetslärare framhöll att pedagogiska frågor därför nedprioriteras av många kollegor och att det finns ett visst ointresse för pedagogik, vilket i sin tur har en hämmande effekt för viljan och möjligheten att samarbeta i den typen av frågor. Givetvis gav universitetslärarna också uttryck för positiva erfarenheter av samarbete i lärarlag. En huvudsaklig slutsats som dras i studien är att de kursansvariga som var djupt engagerade i kursutveckling och drev förändringsprojekt, där de tog ett aktivt pedagogiskt ledarskap, genomgående lyfte fram vikten av ett nära kollegialt samarbete som en framgångsfaktor i det pedagogiska arbetet. Kanske är just pedagogiskt ledarskap något att satsa vidare på? Kommentar: Studien bidrar till den högskolepedagogiska forskningen genom att den undersökt hur universitetslärare värderar kollektivt och kollegialt samarbete och hur detta fungerar i praktiken. I egenskap av en av de som intervjuades inom ramen för studien, är igenkänningsfaktorn förhållandevis hög. En fråga som kan väckas i ljuset av studien är: Hur pass allmängiltiga är resultaten? Frågan är relevant eftersom underlaget består av universitetslärare som verkar inom en miljö och (nationell) ämneskultur där det är vanligt att insatserna som akademiker görs på ett indiviuellt plan. I den miljön premieras exempelvis i forskningen ensamförfattade monografier framför (flera) samförfattade artiklar som genomgått peer-review och externa forskningsmedel söks i förhållandevis hög grad av enskilda forskare. Undantag finns förstås. Det hade därför varit intressant att se om resultaten hade blivit desamma eller något annorlunda om studien hade genomförts i en akademisk miljö med en delvis annan ämneskultur. En sådan jämförelse hade varit intressant inte bara utifrån den generella miljön. Även det faktum att universitetslärarna i studien i princip enbart undervisar inom en professionsutbildning och mer precist inom ett visst avgränsat område, där man som forskare och lärare är specialist snarare än generalist, kan också spela in för frågan om resultatens allmängiltighet. Som nämnts visar studien att de lärare som så att säga tog kommandot och uppvisade ett aktivt pedagogiskt ledarskap också var de som i praktiken prioriterade ett nära kollegialt och kollektivt samarbete i diverse pedagogiska frågor. Därför visar studien på vikten av att rusta mer seniora universitetslärare för att axla rollen som pedagogisk ledare. Det gynnar både kvaliteten på den undervisning som faktiskt bedrivs, eftersom en kursansvarig som bedriver det pedagogiska utvecklings- och kursarbetet som pedagogisk ledare resulterar i en studentcentrerad undervisning. Det finns alltså en koppling mellan att i praktiken agera i linje med högskolepedagogiska rön om pedagogiskt ledarskap och kvaliteten på den undervisning som bedrivs. Men minst lika viktigt är att universitetslärare som vågar ta ett pedagogiskt ledarskap också, enligt studien, tenderar att slussa in mer juniora universitetslärare (doktorander eller nya universitetslärare) i olika pedagogiska frågor. Vi i AHF-redaktionen har tidigare uppmärksammat just frågan om att slussa in doktorander i undervisning och pedagogiska frågor Doktoranden — studentens bästa vän? , Att undervisa eller inte undervisa? . Avslutningsvis vill jag göra en personlig reflektion. Efter att framgångsrikt ha lett pedagogiskt förändrings- och utvecklingsarbete på kursnivå kan jag konstatera att nära kollegialt samarbete lönar sig. Inte bara lyftes kvaliteten på undervisningen, vilken avsevärt stärkte det akademiska förhållningssättet hos studenterna efter genomgången kurs, utan det kollegiala samarbetet utvecklades i nära samarbete i alltifrån kursupplägg, innehåll och genomförandet. Det krävde förstås tid och (tåla)mod – och en noga genomtänkt pedagogisk vision med en tydlig strategi hur den skulle förverkligas. Men det är så värt att lägga ned tid på detta, särskilt att utarbeta vision, strategi och praktiskt genomförande samt kontinuerlig utvärdering av implementeringen av den pedagogiska visionen. Emellertid, för att ett sådant pedagogiskt förändrings- och utvecklingsarbete ska ros i hamn, krävs att man som universitetslärare har modet att våga ta ledartröjan i det pedagogiska arbetet. Varför inte stärka ditt pedagogiska mod genom att gå en kurs i just Pedagogiskt ledarskap som ges vid CeUL? Våga och vinn! Text: Dennis Martinsson, Institutionen för rättsvetenskap, Linnéuniversitetet Studien Bolander Laksov, K., Ismayilova, K., & Lainpelto, K. (2024). Tensions affecting law teachers’ collaborative practice around teaching: a study of beliefs and practices. The Law Teacher , 1-19. Nyckelord: Högre utbildning, lärarkultur, institutionskultur, samarbete i lärarlag, pedagogiskt ledarskap
- Dags att slopa anonyma tentor?
Centrum för universitetslärarutbildning
Anonymiserad examination är ineffektivt för att förhindra bias. Därtill finns tunga pedagogiska argument emot att examinera på detta sätt, hävdas i en aktuell artikel. Anonymiserad examination har blivit allt vanligare på svenska universitet. Studentorganisationer har länge drivit kraven på anonymisering utifrån argument som handlar om att minska bias och öka rättssäkerheten. Och i dag är det många universitet som tillämpar detta sätt att examinera. Men när anonymiserad examination skulle införas, så diskuterades knappast alls de pedagogiska konsekvenserna, skriver Johanna Bergqvist Rydén i en kritisk artikel i Högre utbildning . I ljuset av ny forskning menar hon att det är hög tid att ta upp frågan till diskussion och reflektera över för- och nackdelar med denna examinationsform. Huvudargumentet är att utvecklingen mot anonymisering skapar en examinationskultur där precis de förutsättningar som forskning visat behövs för att skapa goda förutsättningar för lärande, utarmas. Artikeln bygger på en genomgång av de senaste årens forskning om effekterna av anonymiserad examination, där resultaten sätts i relation till det författaren beskriver som paradigmet lärandeorienterade examination . I detta perspektiv bör examinationen prioritera studenters utveckling och stimulera till ett djuplärande, och inte bara handla om att kontrollera kunskap. Det är också viktigt att sättet att återkoppla engagerar studenten och syftar till att förbättra kommande prestationer. Utifrån detta synsätt lyfter artikeln fram att det finns tungt vägande pedagogiska skäl att vara försiktig med anonymiserad examination. Hur examinationen utformas, och hur studenter får återkoppling, är av avgörande betydelse för hur studenterna förhåller sig till studierna och för vad de lär sig. Flera studier visar att individuell, kvalitativ och dialogisk återkoppling har positiv inverkan på studenternas lärande. Här betonas bland annat annat att sådan form av respons ökar studenternas engagemang, motivation och känsla av att vara inkluderade, vilket i sin tur gynnar lärandet. Effektiv återkoppling förutsätter således tämligen nära och förtroendefulla relationer mellan studenter och lärare, något som förstås försvåras när allt fler examinationstillfällen är anonymiserade. Artikelförfattaren påpekar även att utvecklingen inom AI är ytterligare ett argument för dialogbaserad återkoppling. Det är betydligt lättare att avgöra om en student har skrivit en text själv när det finns tillfälle att ställa frågor om texten och diskutera innehållet, än om texten bara granskas anonymt. Dessutom förefaller anonymiserad examination inte i någon nämnvärd utsträckning öka rättssäkerheten. Artikelns genomgång av stora kvantitativa studier där effekten av anonymisering har studerats, ger inte vid handen att detta sätt att examinera har någon betydelse för att minska bias. Bland annat refereras en omfattande studie om betygssättning och anonymisering från Stockholms universitet, som också har omskrivits i ett tidigare nummer av AHF Partiska betyg? Anonyma tentor missgynnar studenter med utländsk bakgrund . I studien konstaterades att det inte fanns någon statistiskt signifikant påverkan på betygssättningen när det gällde kön, och bara en svag påverkan när det gällde ”foreignness” ( Bygren 2020 ). Men den lilla skillnad som fanns, var inte den man kanske kunde förvänta sig. Denna kategori studenter, som det kan finnas goda skäl att misstänka råkar ut för bias, fick något lägre betyg i de anonymiserade varianterna. En brittisk studie som inkluderade 30 000 studenter kunde inte heller finna stöd för skillnader i betygssättning mellan anonymiserade och icke-anonymiserade examinationsformer. Även i kvalitativa studier saknas stöd för tanken att personlig återkoppling medför större bias. Sammantaget visar studierna på detta område att det inte finns fog för att sätta tillit till att anonymisering blir mer rättvisande, menar artikelförfattaren. Det som dock kan vara positivt med anonymisering är att studenternas känsla av att bli rättvist bedömda stärks, och artikeln för fram ett förslag där olika examinationsformer kombineras. Anonymiserade examinationsmoment kan användas för att kontrollera grundläggande baskunskaper, något som sedan kan kombineras med mer dialogbaserad, individuell återkoppling i andra delar, där mer avancerade förmågor och kompentenser bedöms. Men det kanske viktigaste budskapet i artikeln är att inte tappa bort det pedagogiska perspektivet i diskussioner om examination och rättssäkerhet. Kommentar: Trenden med anonymisering är högst närvarande även vid Stockholms universitet. Här är reglerna tydliga; salstentamina ska anonymiseras, och därtill kan man i regelboken läsa att även hemtentamina bör anonymiseras. Regelboken: Regler för utbildning och examination på grundnivå och avancerad nivå Tanken att anonymisering leder till bättre betygssättning verkar onekligen ha slagit rot. Nyligen diskuterades på min institution förslaget att även uppsatsbedömning borde ske anonymt för att stärka rättssäkerheten. Enligt samma logik argumenteras det också återkommande för att handledaren inte bör konsulteras. Detta tyder på en övertro på att kvalitén i bedömningen ökar med avståndet till prestationen. I själva verket tyder mycket på att det fungerar tvärtom, att diskussion och dialog – mellan lärare och student, mellan studenter och mellan lärare – inte bara främjar lärandet utan även gör att både studenter och lärare får ett bättre grepp om studentens kunskapsnivå. Även om anonymisering kan tyckas rimlig i fallet med salstenta, där ju antalet studenter ofta innebär att det ändå är i stort sett omöjligt att ge personlig och dialogisk återkoppling, så kan man undra i vilken utsträckning hemtentor (åtminstone på kurser med lite färre studenter) bör anonymiseras. Det fråntar ju läraren möjligheter att diskutera med studenten och omöjliggör flerstegsexamination – det vill säga att studenten får feedback och sedan ges möjlighet att skriva om och lämna in en ny version. Sammantaget verkar vinsterna med anonymiserad examination vara få, medan de pedagogiska förlusterna är stora. Text: Maria Wendt, Institutionen för ekonomisk historia och internationella relationer Studien Rydén, J. B. (2023). Pedagogiska dilemman vid anonymiserad examination och bedömning. Högre utbildning, 13 (3), 87-96. Nyckelord: examination, bedömning, anonymisering, återkoppling, studenters lärande
- Postdoktorer, hur mår ni egentligen?
Centrum för universitetslärarutbildning
Efter försvarad doktorsavhandling är nästa steg oftast en postdoktortjänst. Tanken är att meritera sig för en fortsatt akademisk karriär. Men som en ny studie visar är detta också en period som många upplever som extremt stressfylld och som orsakar många psykiska hälsoproblem. Du står med din avhandling i hand, stolt och lycklig och ser en hägrande ljus framtid vid horisonten. Har du tänkt dig en karriär utanför akademin eller har du rent av redan blivit rekryterad till ditt drömjobb. Bara att gratulera. Men drömmer du om en akademisk karriär är vägen dit betydligt krokigare och mer oviss. Ett första steg i karriären är oftast en postdoktortjänst, vilken inte alltför sällan görs i ett annat land. Under denna tjänstgöring ska du meritera dig och arbeta med något projekt du tycker är intressant och relevant. Låter ju toppen. Eller hur? Men hur ser verkligheten ut? Postdoktorer är en något bortglömd kategori som befinner sig i en limbovärld mellan studier och yrkesliv. Kategorin definieras faktiskt av vissa lärosäten som studier enligt en undersökning som fackförbundet Sveriges universitetslärare och forskare (SULF) gjort , det gällde framförallt de stipendiefinansierade postdoktorerna. Som doktorand är du omhuldad av dina handledare och du är en naturlig del av institutionens gemenskap med andra doktorander och kollegor. Det finns doktorandråd, uppföljningsgrupper med mera som ser till att din utbildning flyter på och att målen uppnås. Som postdoktor, däremot, är du oftast lämnad åt dig själv och du är betydligt mindre involverad i institutionens gemenskap. Medan forskning kring doktoranders psykiska hälsa är väldigt utbredd och det finns en uppsjö av publikationer i ämnet, är liknade studier på postdoktorers hälsa minimal. Syftet med den aktuella studien var att undersöka den psykiska hälsan hos postdoktorer, något som inte tidigare gjorts i någon större omfattning. Sammanfattningsvis visar artikeln att postdoktorer lever ett stressigt liv med stor risk att utveckla psykisk ohälsa. De mest bidragande faktorerna är bristen på en tydlig karriärvägledning samt dåligt stöd från handledare och kollegor. Studien som nyligen publicerades i Studies in Higher Education baserades på frågeformulär som besvarades av närmare 700 postdoktorer vid nederländska universitet. Studien bestod av en kvantitativ och en kvalitativ del. I den kvantitativa delen fick postdoktorernas ange hur nöjda de var med faktorer som tex sin arbetssituation, kontakt med kollegor, stöd av handledare och karriärvägledning. Även familjeförhållande och demografi angavs. De fick sen ange om de upplevt symptom som till exempel konstant press, sömnproblem, depression, känsla av värdelöshet och koncentrationssvårigheter. Resultaten visade att cirka 70 procent av de tillfrågade angav att de upplevde ett eller flera symptom på psykisk ohälsa. Cirka 40 procent av de tillfrågade upplevde minst 4 symptom och bedömdes därför ha stor risk att utveckla allvarliga psykiska hälsoproblem. Sedan analyserades vilka faktorer som speciellt påverkade postdoktorerna och riskerade att utveckla psykisk ohälsa. Dessa var främst dåligt stöd från handledare och kontakt med kollegor samt brist på karriärutsikter. Även nationalitet (utländska postdoktorer hade större riskbenägenhet) och familjeförhållanden spelade roll (dock var barn en positiv faktor). I den kvalitativa delen av studien delades de som svarat upp i tre kategorier, de som var positiva och inte upplevde några symptom på psykisk ohälsa (20 procent), de som hade en blandad erfarenhet (symptom men ändå positiva till delar av arbetet 37 procent) och de som var enbart negativa (43 procent). De fick då fritt beskriva varför de svarat som de gjorde. Den femtedel av postdoktorerna som hade positiv erfarenhet svarade att de kände sig priviligierade att få arbeta med något de brann för, att de hade givande interaktioner med kollegor samt att de fick bra stöd från handledare. Bland de som var negativa utrycktes brist på karriärutsikter inom akademin som den i särklass mest omnämnda faktorn. Pressen att publicera mycket och i högrankade tidskrifter samt att söka anslag angavs även som orsaker. Både de som var positiva och de som hade blandade erfarenheter angav stöd från sina kollegor eller handledare som kompenserande faktorer, medans de som hade en negativ erfarenhet inte angav detta. Studien pekar även på en mängd åtgärder som universiteten kan införa för att befrämja postdoktorernas välbefinnande. Några åtgärder som nämns är utbildning av handledare för att tidigt kunna känna av indikationer på psykisk ohälsa, uppstart av nätverk för postdoktorer, mentorskap samt utbildningar med karriärvägledning. Dessutom förespråkar artikelförfattarna att mindre vikt borde läggas på antal publikationer som postdoktorn lyckas skriva ihop och mer fokus på andra akademiska uppgifter som till exempel undervisning. Kommentar: Denna alarmerande studie om postdoktorernas situation och psykiska ohälsa borde tas på allvar. Även om studien utfördes i Nederländerna tror jag inte att situationen är bättre på våra svenska lärosäten. Att så stor andel av postdoktorerna upplevde psykiska symptom säger en hel del om vilken stressfylld tillvaro de lever. Antagligen drar sig nog många postdoktorer för att söka professionell hjälp för sin psykiska ohälsa pga stigmatisering och rädsla att det kan påverka deras karriär. Intressant att notera är att många av de postdoktorer som trots allt angav att de hade positiva erfarenheter hade nyligen startat sin tjänst, så situationen kan faktiskt vara ännu värre än vad studien utvisar. Det finns givetvis många handledare som tar väl hand om sina postdoktorer, ger det stöd de behöver och ser till att de får en språngbräda till nya utmaningar i karriären. Men som studien visar är det i många fall inte så utan postdoktorn förväntas lösa sina uppgifter själva med lite stöd från institutionen. Postdoktorer som gör sin tjänst i annat land är av förklarliga skäl ännu mer sårbara då de oftast saknar ett socialt nätverk, något som också studien visade. För doktorander är det viktigt att noga tänka igenom och planera sin eventuella postdoktorala tjänstgöring, vara beredd på att det kan innebära en stressfylld tillvaro som kan få konsekvenser. De bör också noga ta reda på villkor som gäller och vilket stöd de kan få men också själva ta initiativ för att få hjälp med karriärplanering. Förutom bristen på involvering i institutionens verksamhet, kollegialt stöd och vägledning för karriären ligger en stor del i problemet, som jag ser det, jakten på och konkurrensen om meriter i form av publikationer i högrankade tidskrifter. Som systemet fungerar är det i princip omöjligt att ta ytterligare kliv på karriärstegen, åtminstone inom akademin om postdoktorperioden inte generar publikationer av hög klass. Det främjar ju knappast god forskning om resultat måste hastas fram och långtidsprojekt förkastas men det är tyvärr så det fungerar. Anslagsgivare så väl som universiteten vid rekrytering lägger alltför stor vikt vid antal publikationer och rankning av tidskrifter och inte andra egenskaper som skulle kunna vara minst lika värdefulla. Ett alternativt sätt att bedöma hur kompetent en postdoktor är och vilken potential forskaren har att få en framgångsrik karriär skulle troligen minska risken för psykiska hälsoproblem. Inom ramen för postdoktortjänsten finns oftast inga andra uppgifter än att producera vetenskapliga resultat. Det är inte otänkbart att en stor del av kompetenta forskare/lärare försvinner under denna period och söker sig till andra sysselsättningar. Exempelvis fångas inte personer som skulle kunna bli skickliga pedagoger upp. Borde inte också pedagogiska uppgifter inkluderas i postdoktortjänsten med tanke på hur viktigt det är i den fortsatta akademiska karriären? Och borde inte postdoktorns pedagogiska kompetens kunna bedömas likvärdigt med kvaliteten på vetenskapliga publikationer? Text: Mikael A Carlsson, Zoologiska institutionen Studien Inge van der Weijden & Christine Teelken (2023) Precarious careers: postdoctoral researchers and wellbeing at work, Studies in Higher Education, 48 :10, 1595-1607 Nyckelord: postdoktorala forskare, psykisk hälsa och välbefinnande, karriärmöjligheter
- När rädsla hindrar lärandet
Centrum för universitetslärarutbildning
Ämnesångest och bristande självförtroende har tydlig påverkan på studenters prestation – oavsett deras faktiska förmåga. En ny studie visar hur dessa faktorer hänger ihop och föreslår att vi som lärare har åtminstone två olika strategier för att hjälpa studenter att prestera bättre. Som universitetslärare möter du säkert studenter som har verktygen, tiden och viljan men ändå underpresterar. Du ser potentialen, men något står i vägen. Det ligger nära till hands, och är säkert relevant, att då prata om studenternas förkunskaper, studieteknik eller motivation. Men kanske missar vi en avgörande faktor – nämligen ämnesspecifik ångest och självförtroende. En ny studie i International Journal of Teaching and Learning in Higher Education ger insikter om förhållandet mellan matematikångest, matematiskt självförtroende och prestation. Ett centralt resultat är att ämnesspecifikt självförtroende (eng. self-efficacy belief) är en faktor som hänger ihop med ämnesångest, en så kallad medierande faktor, och kan därför fungera som ett skydd mot ämnesångestens negativa effekter på lärande och prestation. Författarna ger också konkreta förslag på hur universitetslärare kan hjälpa studenter att stärka sitt självförtroende i ämnet. Studien bygger på enkätdata från 266 företagsekonomistudenter vid ett amerikanskt universitet. Studenterna läste obligatoriska matematikkurser för ekonomistudenter. Studenterna tog ställning till 15 påståenden om ångest (till exempel ”Working on mathematics homework is stressful for me”) och 14 påståenden om självförtoende (till exempel ”I believe I can learn well in a mathematics course.”) Dessa är hämtade från the Mathematics Self-Efficacy and Anxiety Questionnaire (MESAQ) som är ett etablerat verktyg som bedöms ge ett reliabelt mått på ämnesångest i matematik. Studenterna fick också ange vilket kursbetyg de förväntade sig få, och ge bakgrundsinformation om till exempel studiebakgrund och tidigare betyg. Analyserna undersökte samband mellan matematikångest, matematiskt självförtroende och förväntade studieresultat. I likhet med flera tidigare studier fann författarna en tydlig korrelation mellan matematikångest och betygsförväntan. Ju kraftigare ångest, desto lägre förväntningar har studenterna på sina egna resultat. Studenternas matematiska självförtroende är också starkt korrelerat med deras betygsförväntningar. En student med starkt matematiskt självförtroende förväntar sig också högre betyg. Vidare finns en tydlig negativ korrelation mellan matematikångest och självförtroende. Författarna vill särskilt undersöka om matematiskt självförtroende kan förstås som en medierande faktor. Deras analys visade att matematiskt självförtroende hade en delvis medierande roll. De föreslår att starkare matematikångest försvagar det matematiska självförtroende vilket påverkar förväntningarna på studieresultat. Omvänt kan ett starkare matematiskt självförtroende mildra de negativa effekterna av matematikångest. Detta medför att vi har åtminstone två strategier för att hjälpa våra studenter. Dels kan vi sätta in åtgärder för att minska deras matematikångest, dels kan vi sätta in åtgärder för att stärka deras matematiska självförtroende. Författarna diskuterar ett antal olika strategier för att främja studenters lärande i matematik och försöker kategorisera dem utefter om de är avsedda att minska matematikångest eller öka matematiskt självförtroende. De föreslår också konkreta åtgärder i båda kategorier. Exempelvis olika typer av meta-reflektiva aktiviteter för att minska matematikångest. För att stärka självförtroendet nämner de vikten av att börja med enkla uppgifter som studenten klarar för att successivt öka svårighetsgraden. Avslutningsvis noterar författarna att studien till stor del reproducerar resultat som andra forskare också funnit, men att det finns behov av fler studier på hur matematikångest, matematiskt självförtroende hänger samman med varandra och med andra mått på studentprestation. Kommentar: Så vad ska man ta med sig av detta? Personligen tycker jag inte att resultaten är förvånande. Helt klart är ämnesångest en betydelsefull kraft i studenters liv och val. Från tavlan har jag ett flertal gånger bevittnat hur de, i mitt och mina kollegors tycke, vackra och helt nödvändiga formlerna på tavlan har en paralyserande effekt på vissa studenter. Detta bekräftas också av studenterna själva. (Som vi kan tillägga då uppvisar en helt annan typ av självförtroende när de vågar berättar detta.) Formelskräcken kan, hos en del av dessa studenter, kväva förståelsen. Dessutom hämmar det dem från att bearbeta materialet, och våga eller orka testa lösningar. I kurser där upprepade övningar krävs är detta förödande för inlärningen. Sedan finns de, av oss osedda, studenter som på grunda av matematikångest begränsas i sina val. Alla måste inte läsa matematikintensiva kurser på universitetet, det finns ju så mycket annat underbart att läsa. Men en och annan student finns nog som valt bort istället för att välja, som stängt alternativ som kanske borde hållits öppna en liten stund längre. Att mildra matematikångest förefaller svårt, och vi som jobbar på universitet och högskola möter studenterna först när de redan marinerat många år i matematikångest. Därför är det hoppfullt att författarna ger några konkreta exempel på hur vi kan arbeta med att stärka studenternas självförtroende. Dessutom på sätt som tydligt kan integreras i kursinnehållet. Genom att säkerställa att studenterna får börja med enkla övningar som de kan klara och på så sätt stärker sitt självförtroende kan vi också mildra effekterna av matematikångesten. Här är det avgörande att övningarna stegras sakta och systematiskt. Det finns många läroböcker som gör misstaget (vilket jag säkert själv gjort som lärare) att höja nivån alldeles för tidigt och med allt för höga kliv. Författarna beskriver också hur metoder för formativ bedömning där studenterna får feedback på sina misstag kan ha en ångestdämpande och självförtroendestärkande effekt. Förutsatt att innehållet i feedback uppfattas som användbar har sådana bedömningar positiv effekt på slutliga tentamensresultaten. Men hur är det med annan ämnesångest? Det är nog så att matematikångest är den mest diskuterade ämnesångesten. I många sammanhang är det jämförelsevis odramatiskt att berätta att man lider av matematikångest, ungefär som att berätta att man lider av pollen-allergi. Jag blir nyfiken på hur andra typer av ämnesångest yttrar sig, även om de mer sällan namnges eller erkänns. Kan de alla förklaras och motverkas på samma sätt? Helt klart finns mycket mer att undersöka. Många kollegor har säkert djupare insikter och förslag om dessa frågor. Men denna artikel är en bra början för den nyfikne. Annan intressant läsning: Ferdinand, R., Malanchini, M., & Rimfeld, K. (2024). Mathematics interest, self-efficacy, and anxiety predict STEM career choice in emerging adulthood. npj Science of Learning, 9 (1), 66. Och för ett studentperspektiv: Qiu, J. (16 oktober 2024). Krönika: När jag fick en helt ny syn på matematik. Tidningen Curie. Text: Sama Agahi, Filosofiska institutionen Studien Meador, A. (2024). The Effects of Math Anxiety on the Performance of Undergraduate Business Majors: Using Self-Efficacy as a Mediator. International Journal of Teaching and Learning in Higher Education, 35 (2), 14. Nyckelord: Ämnesångest, självförtroende, matematiklärande
- Den studentaktiverande föreläsningen — en omöjlig kombination?
Centrum för universitetslärarutbildning
Är du trött på passiva storföreläsningar? En ny studie visar hur digitala verktyg som student response systems (SRS) kan öka studenternas engagemang och förbättra lärandet – och ge nya möjligheter för interaktiv undervisning. Det finns säkert en mängd förklaringar till att de i pedagogiskt hänseende så kritiserade storföreläsningarna fortfarande har ett så starkt fäste inom högre utbildning. Så kommer det sannolikt också att förbli inom en överskådlig tid. Som tur är ligger det ingen nödvändighet i att en föreläsning alltid måste ta formen av en 90-minutersmonolog, där föreläsaren eftersträvar att överföra ett så stort kunskapsmaterial som möjligt till de passivt mottagande studenterna. En artikel i The Law Teacher presenterar ett projekt där man, inom juristutbildningen vid universitetet i Bergen, har utvärderat införandet av digitala student response systems (SRS) under storföreläsningar, i syfte att öka de studentaktiverande inslagen inom undervisningsformatet. Användandet av SRS innebär vanligtvis att föreläsaren gör en paus i föreläsningen för att låta studenterna anonymt besvara frågor kopplade till det aktuella ämnet. Det handlar ofta om flervalsfrågor, men också öppna frågor, där studenterna själva formulerar svaren. Ibland ges utrymme för diskussioner studenterna emellan, antingen innan frågorna besvaras, eller för att möjliggöra att ett tidigare, individuellt formulerat svar revideras och lämnas in på nytt. Resultaten presenteras på den gemensamma skärmen och föreläsaren kan följa upp detta på olika sätt. I vissa fall, framför allt under Zoom-föreläsningar, har man även infogat kortare grupparbeten under föreläsningen. Tidigare forskning, såväl inom juristutbildningar som inom andra ämnesområden, har visat att användandet av SRS under föreläsningar bidrar till att öka studenternas uppmärksamhet, stärka minnesgraden (retentionen) och främja lärandet. Man har även sett att närvarograden ökar när SRS används under föreläsningar. Från studenthåll har man särskilt lyft fram det faktum att anonymiteten i svaren bidrar till att främja ett brett deltagande. De har också noterat att föreläsarens engagemang förefaller öka som ett resultat av studentsvaren. Det primära syftet med den aktuella studien var att undersöka hur förstaårsstudenter på juristutbildningen upplever användandet av SRS i olika former, såväl inom campus- som Zoom-föreläsningar. Inledningsvis genomfördes semistrukturerade intervjuer med sex studenter. Alla inom kohorten (300 studenter) hade erbjudits att delta och dessa sex anmälde sitt intresse. Baserat på den information, som intervjuerna gav, utformades en enkät som skickades till alla 300 studenter. Av dem valde 261 studenter att besvara enkäten, vilket motsvarar en svarsfrekvens på cirka 87 procent. Studenterna fick bland annat ta ställning till vilket eller vilka föreläsningsformat som de ansåg bäst bidrog till deras lärande. De kunde alltså ange flera olika format. Enkätsvaren visade att föreläsningar som kombinerades med SRS i form av digitala flervalsfrågor, antingen med eller utan kamratdiskussioner, var mest uppskattade bland studenterna (med 50 procent respektive 47 procent). SRS i form av öppna frågor, med eller utan kamratdiskussion, uppskattades av 27 procent respektive 31 procent av respondenterna. En mindre andel, 13 procent, angav föreläsningar innehållande grupparbeten som alternativ. Relativt många – 40 procent av studenterna – valde alternativet ”Föreläsning utan studentaktivering”. Hälften av denna grupp hade emellertid även valt ett eller flera föreläsningsformat med studentaktiverande inslag, medan resterande 20 procent enbart kryssade för alternativet utan SRS. Studenterna tillfrågades också om på vilket sätt de ansåg att användandet av SRS bidrog till deras lärande. En stor andel (76 procent) angav att SRS i hög eller mycket hög grad bidrog till att öka deras uppmärksamhet under föreläsningen, medan 56 procent angav att graden av motivation att förstå föreläsningsmaterialet ökade på motsvarande sätt. För 78 procent av studenterna bidrog SRS till en ökad medvetenhet om graden av den egna förståelse av ämnet (feed back); för 75 procent hjälpte det till att identifiera områden, som de behövde jobba vidare med (feed forward). En mindre andel (27 procent) angav att användandet av SRS ökade graden av förberedelser inför föreläsningen. Forskarna bakom den aktuella studien konstaterar också att resultaten väl stämmer överens med tidigare genomförd forskning på området och att utfallet därför sannolikt är generaliserbart även till andra discipliner än juridiken. Det är förstås inte så enkelt som att införandet av SRS vid föreläsningar automatiskt skulle leda till bättre lärande hos studenterna. En väsentlig aspekt, som artikelförfattarna lyfter fram, är utformning av de frågor som används. Flervalsfrågor får till exempel inte vara för basala. Många av de studenter som var negativa till användandet av SRS kopplade sin kritik till att frågorna var för enkla och därför inte tillförde något till lärandet. Enkätsvaren visar att studenterna särskilt uppskattade komplexa frågor, som gav dem tillfälle att öva på sin förmåga till kritisk och självständig juridisk analys. Inom juridiken är svaret på ett rättsligt spörsmål sällan svart eller vitt; ofta handlar det om bedömningar och olika tänkbara tolkningar. Just sådana frågor, där studenterna fick välja mellan flera delvis korrekta svar, men där ett av alternativen ansågs ha starkast stöd i rättskällorna, bedömdes vara särskilt värdefulla för lärandet. Även om storföreläsningarna kommer att fortsätta utgöra ett grundläggande inslag inom högre utbildning visar den aktuella studien att det finns en hel del vi kan göra för att komma till rätta med några av de mest uppenbara pedagogiska bristerna knutna till undervisningsformatet. Studenterna i undersökningen var över lag mycket positiva till användandet av SRS och ansåg att det på ett positivt sätt bidrog till ett ökat lärande. Kommentar : Den norska undersökning som presenteras i artikeln är på många sätt uppmuntrande. Strukturella faktorer inom dagens högre utbildning håller oss i vissa avseenden fast vid storföreläsningarna. Stora studentgrupper, ekonomiska aspekter, tillgång på adekvata undervisningslokaler med mera gör det svårt att överge de stordriftsfördelar som följer med storföreläsningen som undervisningsform. Föreläsningar brukar därtill vara en undervisningsform, som studenterna själva uppskattar (se tidigare artikel i AHF "Lider lärare och studenter av närvaroillusion?" ). Om graden av studentaktivitet kan ökas med hjälp av införandet av SRS skulle föreläsningen kunna göras mer effektiv som undervisningsform. Vi skulle också med fördel kunna utnyttja de tekniska system, som vi redan använder oss av. Athena kan till exempel enkelt användas för att lägga upp quiz med flervalsfrågor, som studenterna får diskutera och besvara under en föreläsning. Detsamma gäller det webbaserade responsverktyget Wooclap *, där man kan skapa flervalsfrågor, öppna frågor och ordmoln, och som under höstterminen 2025 kommer att vara tillgängligt för lärare vid SU. Fördelen för oss lärare med att använda SRS är att vi kan skaffa oss en klar bild över eventuella missuppfattningar eller särskilt svåra moment och kan hantera dem under pågående föreläsning. Ofta talar man idag om att vår förmåga till koncentrerat lyssnande är begränsad till 10 – 15 minuter i taget. Om vi vid ett par tillfällen under en föreläsning lägger in några kortare studentaktiverande moment får studenterna samtidigt en kognitiv paus från sitt passiva lyssnande och kan fortsätta med förnyad koncentration en stund till. Det kommer kräva att vi som föreläsare sållar i mängden material, som vi kan behandla under ett 90-minuterspass, men om det leder till vinster i form av högre kvalitet på undervisningen och en ökad grad av lärande hos våra studenter framstår det som en högst rimlig uppoffring. Text: Annelie Gunnerstad, Juridiska institutionen Studien Egelandsdal, K., & Færstad, J. O. (2024). Student-active lectures in legal education. The Law Teacher, 58 (2), 217-233 . Nyckelord: Online föreläsningar, föreläsningar på campus, studentaktiva föreläsningar, svarssystem * Wooclap är ett webbaserat responsverktyg som hjälper dig att engagera studenter under föreläsningar och mäta deras förståelse i realtid med interaktiva aktiviteter.
- När stöd gör skillnad — om övergångsprogram för nybörjarstudenter
Centrum för universitetslärarutbildning
Övergången till högre studier är en kritisk period då många studenter kämpar för att hitta sin plats. En ny studie från Nederländerna ger värdefulla inblickar i hur ett förberedande program kan hjälpa olika studentgrupper att få en bättre start på sin högskoleutbildning. Statistik visar att den första tiden på högskolan är särskilt utmanande, med hög andel avhopp och utbredda problem med studenters välbefinnande. För studenter från studieovana miljöer kan övergången vara särskilt svår, då de ofta saknar familjens erfarenheter att luta sig mot när de navigerar i den akademiska världen. Kan lärosäten göra mer för att förbereda studenterna redan innan kursstart? Kan förebyggande insatser göra skillnad för såväl studieprestationer som studenters känsla av att passa in? I studien "Supporting students' transition to higher education" i European Journal of Higher Education undersöker van Lamoen och kollegor effekten av ett online-baserat pre-akademiskt program (PAP). Forskarna fann att ett relativt kort förberedande program ger positiva effekter både när det gäller studieprestationer och känslan av tillhörighet. Effekten var likvärdig för alla studenter oavsett bakgrund. Detta ger viktiga insikter för lärosäten som vill främja en framgångsrik övergång till högre studier. Övergången till högre studier beskrivs som bestående av fyra steg: förberedelse (eng. preparation), möte (eng. encounter), anpassning (eng. adjustment) och stabilisering (eng. stabilization). Det är särskilt den inledande mötesfasen — när studenterna för första gången möter högskolemiljön — som är kritisk och sårbar. Då konfronteras de med akademisk kultur som kan upplevas främmande och utmanande. Det är under denna tid som studenterna försöker förstå den nya miljön, etablera relationer med lärare och andra studenter, samt anpassa sig till nya sätt att lära och studera. Det pre-akademiska programmet som studerades pågick under fem veckor före terminsstart och genomfördes online (på grund av covid-19 restriktioner). Studenterna ägnade 4—6 timmar per vecka åt programmet, som innehöll både individuella uppgifter och gruppaktiviteter. Innehållet är baserat på två teoretiska perspektiv. Det första handlade om att hjälpa deltagarna att förstå hur deras personliga bakgrund och identitet påverkar deras upplevelser i högre utbildning. Det andra fokuserade på betydelsen av socialt kapital — att bygga och använda sociala nätverk för att uppnå sina mål. För att mäta programmets effekter använde forskarna ett kvasiexperimentellt upplägg där de jämförde de 463 deltagarna med en kontrollgrupp bestående av 948 studenter. Material samlades in vid flera tillfällen: Före programmet, direkt efter programmet, och 4—5 veckor in i terminen. Forskarna tittade på tre centrala mått på en framgångsrik övergång: Tidiga studieresultat, känsla av tillhörighet och akademisk självtillit. Urvalet är baserat på frivilliga enkäter som alla studenter hade möjlighet att svara på. Resultaten visade att studenter som deltagit i programmet fick något högre betyg under sina första veckor på universitetet. En liten, men statistiskt signifikant effekt, som står sig efter att forskarna kontrollerat för kön och tidigare akademisk prestation. Viktigast var kanske att deltagarna också uttryckte en starkare känsla av tillhörighet med universitetet jämfört med icke-deltagare. Detta är betydelsefullt eftersom känsla av tillhörighet är kopplad till såväl akademisk framgång som benägenhet att fortsätta studera. Forskarna fann dock att programmet inte hade någon mätbar effekt på studenternas akademiska självtillit. Något som, utifrån tidigare studier, var ett oväntat utfall. En möjlig förklaring är att programmet var generiskt utformat snarare än specifikt kopplat till de kurser eller program som studenterna sedan läste. Eftersom självtillit är kontextspecifik kanske mer kursspecifikt innehåll hade behövts. Forskarna undersökte mekanismerna bakom de positiva effekterna. De fann att programmet hade en positiv påverkan på studenternas interaktioner med andra studenter, men inte på deras interaktioner med universitetslärare. De ökade studentinteraktionerna medförde i sin tur en stärkt känsla av tillhörighet. Detta understryker betydelsen av socialt kapital i övergången till högre studier. Genom att bygga relationer med andra studenter fick deltagarna tillgång till både emotionellt stöd och praktiska resurser som hjälpte dem att navigera i den nya miljön. Särskilt intressant är att programmets positiva effekter inte skilde sig mellan första generationens högskolestudenter och studenter vars föräldrar har högskoleutbildning. Tidigare forskning har ofta visat att liknande insatser antingen bara hjälper underrepresenterade grupper eller enbart majoritetsgrupper. Det aktuella programmet verkar dock ha erbjudit inkluderande stöd som gynnade alla studenter. Detta kan vara en viktig lärdom för lärosäten som vill skapa breda, inkluderande stödinsatser. Forskarna drar slutsatsen att relativt enkla interventioner före terminsstart kan ha positiva effekter på studenternas övergång till högre studier. Särskilt lyfter de fram programmets fokus på identitet och socialt kapital som centrala komponenter för framgång. Genom att diskutera hur bakgrund påverkar upplevelser i högre utbildning och aktivt stödja uppbyggnaden av sociala nätverk skapas förutsättningar för en mer framgångsrik start. För lärosäten som redan har olika former av introduktionsaktiviteter finns det värdefulla lärdomar att dra. Att inkludera aktiviteter som hjälper nya studenter att förstå universitetskulturen och aktivt bygga nätverk med andra studenter kan förstärka effekten av befintliga introduktionsprogram. Online-format kan också göra det möjligt att nå ut till fler studenter redan innan de anländer till campus. Kommentar: Studien bidrar med viktig kunskap om hur vi som arbetar inom högre utbildning kan stödja nya studenter under en kritisk övergångsperiod. Den visar att relativt enkla insatser kan göra skillnad för studenternas tidiga akademiska framgång och känsla av tillhörighet. Samtidigt pekar den på områden där vi behöver fortsätta utveckla våra stödinsatser, som till exempel att stärka studenters akademiska självtillit och deras kontakter med lärare. Det är intressant att denna typ av åtgärder hjälper såväl studenter från studieovana miljöer som studievana miljöer. Arbetet med breddad rekrytering och breddat deltagande är både viktigt och svårt. En av utmaningarna är att ge stöd som stärker de som behöver detta, utan att ge dem intrycket att de särbehandlas för att de är svaga. Insatser som är gemensamma för alla studenter och hjälper alla är därför väldigt välkommet. Efter att ha läst artikeln tänker jag att det vore lämpligt att göra en koordinerad ansträngning för att bygga upp något liknande för våra inkommande studenter. Expertis från flera olika institutioner och andra avdelningar på lärosätet skulle behövas för att göra detta effektivt. I ljuset av artikeln är följande punkter värda uppmärksamhet. — Programmet som artikeln handlar om är riktad mot programstudenter, vilket vad jag förstår i en nederländsk kontext, är den överväldigande majoriteten av alla studenter. Men hur gör vi (och kan vi göra något?) för alla de studenter som läser fristående kurser? — Det verkar avgörande att den typ av ”introduktionsutbildning” som detta är fråga om inte ska handla endast om administrativ information och inte heller vara en social ”lära-känna-varandra” aktivitet. Inget ont om detta, men en central komponent i programmet var att stärka de nya studenterna ”på-campus sociala kapital”. Jag har inte kompetens att bedöma de teoretiska grundvalarna för det specifika program som artikeln undersökt. Någon med kunskaper i sociologi, psykologi eller angränsande fält kan göra en bättre bedömning av de tekniker som använts för att stärka studenternas sociala kapital på campus. — Mycket talar för att detta enklast genomförs som en lärosätesgemensam aktivitet. Om inte annat för att det sannolikt blir mycket kostsam för enskilda institutioner att genomföra det på egen hand. Samtidigt betonar forskarna att de väntade sig bättre resultat om programmet hade varit ämnesspecifikt. En möjlighet vore därför att börja med ett online-program som är gemensamt för alla studenter oavsett vilken kurs eller program de ska läsa. Vi skulle kunna använda en del av våra befintliga resurser som till exempel det organiserade arbetet med den pedagogiska modellen Samverkansinlärning (SI) som finns vid flera av SU:s institutioner. Inom ramen för Samverkansinlärning finns vid universitetet idag flera SI-ledare (erfarna studenter som leder möten i samverkansinlärning) vilka skulle kunna arbeta med detta. Alla institutioner har inte egna SI-ledare, men vi kan anlita de som finns vid lärosätet för ett gemensamt programinitiativ. En stor del av SI-ledarnas träning består i att hjälpa studenter utan att undervisa i materialet. Därför skulle de säkert kunna leda aktiviteter för studenter på vitt skilda program och kurser. Närmare terminsstart delas studenterna upp i grupper beroende på vad de ska studera och ansvaret för programmets genomförande läggs på de enskilda institutionerna. Dessa möten kan då med fördel genomföras på plats, eller i hybridform. På så vis får studenterna också direkt kontakt med studievägledare, studierektorer och lärare vid institutionen de ska studera. — Kanske har många institutioner redan den här sortens aktiviteter, men alla har inte det och det verkar helt klart som att vi alla kan vinna på att samarbeta kring detta. Här kan du läsa mer om det nederländska programmet som artikeln handlar om: Pre academic programme vid Erasmus University Rotterdam Mer om Samverkansinlärning Samverkansinlärning är en pedagogisk modell för att stödja studenters lärande i utmanande kurser. Europeiskt centrum för SI-PASS vid Lunds universitet som hjälper till att implementera och utveckla Samverkansinlärning i hela Europa. SI-konferensen 2025 — en väg till aktiva och framgångsrika studenter I år är dessutom SU värd för den årligt återkommande nationella konferensen om samverkansinlärning (SI). Konferensen hålls i Campus Albano den 7 november 2025 (heldagsevenemang) och vänder sig till nuvarande och blivande SI-användare; universitetslärare, forskare, studenter och andra intresserade. Arrangörer är Centrum för universitetslärarutbildning, SU och Europeiskt centrum för SI-PASS vid Lunds universitet. Välkommen! Text: Sama Agahi, Filosofiska institutionen Studien van Lamoen, P. M., Meeuwisse, M., Hiemstra, A. M., Arends, L. R., & Severiens, S. E. (2024). Supporting students’ transition to higher education: the effects of a pre-academic programme on sense of belonging, academic self-efficacy, and academic achievement. European Journal of Higher Education , 1-22. Nyckelord: Övergång till högre utbildning, intervention, första generationens högskolestudenter, socialt kapital, känsla av tillhörighet