Sök
Du söker nu på webbplatsen "Centrum för universitetslärarutbildning". Vill du söka på hela Stockholms universitets webbplats?
Sök på su.seVisar 221-240 av 567 träffar
- Som man frågar får man svar — även av GenAI
Centrum för universitetslärarutbildning
Trots att återkoppling är avgörande för studenters lärande, uteblir ofta den önskade effekten. Tidsbrist, stora studentgrupper och dålig tajming är vanliga hinder, men kan generativ AI vara en del av lösningen? En studie undersöker hur GenAI kan användas för att öka studenters engagemang i återkopplingsprocessen, men visar också att tekniken ställer nya krav. Möjligheten att använda GenAI som en väg att få studenter att aktivt engagera sig i återkopplingsprocesserna utforskas i en artikel, publicerad i Higher Education Research & Development . Med utgångspunkt i en studie av tidigare forskning på området vill författarna, som kommer från Hong Kong och Australien, skapa en metod för att på ett teoretiskt plan analysera hur GenAI skulle kunna påverka studenters benägenhet att engagera sig i återkopplingsprocessen. Avslutningsvis vill de också utarbeta en grundmodell som ska kunna hjälpa studenterna igenom de olika stadierna i återkopplingsprocessen. Tidigare forskning om effekterna av att låta studenter utnyttja GenAI för individanpassad återkoppling har visat att tekniken har god potential att hantera många av de emotionella och strukturella utmaningar, som följer med den traditionella återkopplingssituationen, där det är läraren som, skriftligen eller muntligen, lämnar återkoppling på studenternas prestationer. De emotionella hinder, som studenter upplever, kan handla om allt ifrån ovilja mot att inför läraren framstå som okunnig till den bristande jämnvikt i maktbalans, som oundvikligen råder mellan student och lärare. Här har studenter bland annat lyft fram att det känns lättare att ställa sina frågor till GenAI, just därför att den inte är mänsklig och inte dömer studenten. Då blir det även lättare att be om kompletterande upplysningar och förtydliganden, om det var något man inte förstod i det första svaret. Också beträffande strukturella faktorer inom dagens högre utbildning har återkoppling, skapad med hjälp av GenAI, goda förutsättningar att kompensera för sådant som stora studentgrupper och begränsningar i lärartid, som inte sällan hindrar oss från att lämna återkommande, individualiserad och konstruktiv återkoppling på studenternas prestationer. Till skillnad från lärare finns GenAI alltid tillgänglig för studenterna och kan ge återkoppling när studenten själv känner behov av det, snarare än när den på förhand är schemalagd. Studenterna kan också be om återkoppling vid återkommande tillfällen, något som sällan är möjligt för lärare, givet tillgängliga resurser. Samtidigt är tekniken förenad med åtskilliga dilemman. Utöver de ständigt närvarande etiska och materiella utmaningar, som all användning av GenAI är förenad med, tillkommer behovet av återkopplingslitteracitet hos studenterna. För att kunna ta kontroll över processen och tillgodogöra sig återkoppling behöver studenterna veta när och hur den ska efterfrågas (eng. eliciting feedback). Därefter behöver de kunna utvärdera och analysera de synpunkter, som de fått (eng. processing feedback). Slutligen måste studenterna, utifrån erhållen återkoppling, kunna omsätta kommentarerna till konkreta förbättringar, alternativt avfärda dem som mindre användbara för den aktuella uppgiften (eng. enacting feedback). Vart och ett av dessa steg ställer höga krav på studenterna i form av förmåga till självreglerat lärande, materiella ämneskunskaper, metakognitiv bedömningsförmåga, liksom en hög grad av akademisk integritet. Tillgång till GenAI kommer inte automatiskt att bidra till studentengagemang i återkopplingsprocessen. För att undersöka effekterna av GenAI på studenternas vilja att engagera sig i återkopplingsprocessen analyserar artikelförfattarna de möjligheter och fallgropar som finns under återkopplingsprocessens tre olika faser. Medan GenAI erbjuder ett ständigt närvarande verktyg för individualiserad, iterativ återkoppling i en tillåtande, icke-dömande miljö visar artikeln både hur tekniken kan främja studenternas engagemang och hur den kan motarbeta det. Avgörande för utfallet är graden av återkopplingslitteracitet. Studenter med en väl utvecklad förmåga får möjlighet att, genom att aktivt söka, utvärdera och precisera den efterfrågade återkopplingen, ta kontroll över lärprocessen och successivt förbättra och fördjupa inlärningen. För den, som besitter en lägre grad av återkopplingslitteracitet, är risken däremot att den återkoppling som GenAI levererar, upplevs som alltför generisk och därmed oanvändbar, vilket kan ha en negativ inverkan på deras vilja att alls engagera sig i återkopplingsprocessen. Avgörande för om studenterna anser AI-genererad återkoppling vara användbar eller inte är bland annat deras förmåga att formulera klara, precisa och individualiserade frågor (promptar) till systemet och att vid behov be om ytterligare klargöranden. Det krävs även tillräckligt goda ämneskunskaper, för att studenterna ska kunna bedöma graden av korrekthet i svaren de får. Utan tillräckliga sakkunskaper berättar många studenter att de helt enkelt inte litar på GenAI och därför avfärdar återkopplingen som oanvändbar. Paradoxalt nog riskerar tillgången till AI-genererad återkoppling, i kombination med brister i studenters återkopplingslitteracitet, att minska viljan till engagemang i återkopplingsprocessen. Tillgången till GenAI fungerar alltså inte som någon universallösning på problemet med återkopplingens begränsade praktiska effekter. Artikeln avslutas med att en självreglerande cyklisk lärmodell, där AI-genererad återkoppling utgör återkommande inslag, presenteras. Tanken är att studenterna, genom att tillägna sig denna modell, ska bli mer engagerade i att söka, utvärdera och implementera återkoppling som en integrerad del i lärprocessen. Genom att utnyttja de resurser, som Gen-AI erbjuder, kan studenterna själva ta kontroll över sitt lärande och komma runt många av de strukturella begränsningar, som präglar den högre utbildningen. Men – och detta är något som betonas av artikelförfattarna – för att teknikens potential ska få fullt genomslag krävs att vi hjälper våra studenter att nå en tillräcklig grad av återkopplingslitteracitet. Utan den är all form av återkoppling bortkastad. Om vi däremot utbildar studenterna i att på ett konstruktivt sätt använda tekniken i återkopplingssyfte kan GenAI bli en resurs som förmår studenterna att aktivt söka och använda sig av återkoppling för att stärka sitt lärande. Kommentar: Det finns flera orsaker till att den aktuella artikeln väckte mitt intresse. Bland kollegor diskuterar vi återkommande om det verkligen är rimligt att lägga stora resurser på att ge studenterna individuell återkoppling, när det inte tycks ha någon större effekt i praktiken. Kanske är det bortkastad tid och möda? I detta sammanhang blir diskussionen om återkopplingslitteracitet särskilt intressant. Det är lätt att glömma att detta är något, som vi behöver utbilda studenterna i. Om de inte förstår vad vi menar med våra kommentarer och heller inte vet hur de ska använda synpunkterna för att förbättra sin prestation kommer effekten förstås att utebli, oavsett om det är läraren eller GenAI som lämnar återkoppling. Även generiska färdigheter behöver läras ut och övas under handledning. Artikeln bekräftar också att GenAI inte i sig utgör svaret på alla de utmaningar, som vi inom dagens högre utbildning står inför, inte minst strukturella sådana. Inte heller utgör den det hot, som ibland påstås. Som klart framgår av studien krävs ganska omfattande kunskaper hos studenterna, både ämnesmässiga och generiska, för att teknikens potential ska kunna utnyttjas. Här behöver vi lära studenterna att använda tekniken på ett etisk och ansvarsfullt sätt, så att alla kan ta del av de möjligheter som den erbjuder. Än verkar det alltså inte som om GenAI skulle kunna ersätta läraren inom högre utbildning. Text: Annelie Gunnerstad, Juridiska institutionen. Studien Zhan, Y., Boud, D., Dawson, P., & Yan, Z. (2025). Generative artificial intelligence as an enabler of student feedback engagement: a framework. Higher Education Research & Development, 44 (5), 1289–1304. Nyckelord: Generativ AI, återkopplingsengagemang, återkopplingslitteracitet, hållbarhetsperspektiv, självreglering
- Hur känns det egentligen att undervisa?
Centrum för universitetslärarutbildning
Hur upplever lärare sin stressiga vardag, vilka känslor frammanar olika aktiviteter i undervisningen och går det att mäta dessa känslor? Såväl studenters som lärares känslomässiga tillstånd är ett forskningsfält som ökat markant under senare år. En stor del av tidigare forskning har fokuserat på mående och känslor hos lärare på lägre utbildningsnivåer. Det är därför i högsta grad relevant att få en uppfattning om universitetslärarnas arbetssituation och välmående. Framförallt universitetslärare har ju oftast ingen formell pedagogisk utbildning utan kastas ofta direkt in i lejonkulan och förväntas vara kompetenta att klara uppgiften. Författarna ville i den aktuella studien, publicerad i Studies in Higher Education , undersöka vilka känslor lärarna upplevde före och efter föreläsning, handledning, planering respektive bedömning. Dessutom mättes hudkonduktansen vid samma aktiviteter, vilken är en fysiologisk metod att mäta känsloyttringar. Med denna metod undersöktes även om lärarnas känslor kunde förutsägas efter olika undervisningsaktiviteter. Studien visade generellt positiva känslor till olika undervisningsmoment och att de positiva känslorna ökade efter avslutad aktivitet. Dessutom förekom positiva känslor oftare i samband med läraruppgifter som innebar interaktioner med studenter, som föreläsning och handledning. Detta var fallet både innan och efter själva aktiviteten. Hudkonduktansen, det vill säga förändring i det elektriska motståndet i huden mäts med en galvanometer som i det här fallet applicerades på lärarnas handflator i form av en smart ring som registrerade dessa förändringar. Med den här metoden kan man experimentellt visa att människor reagerar fysiologiskt på situationer och händelser, redan innan personerna upplever känslor medvetet eller kanske inte upplever några känslor alls. Studien utfördes vid ett finskt universitet och 22 erfarna lärare medverkade. Deras självupplevda känslor i samband med olika undervisningsrelaterade aktiviteter bokfördes av lärarna själva med en mobil applikation samtidigt som deras hudkonduktans mättes. Data samlades in från respektive lärare under 6 till 18 dagar. Forskarna till studien antog att de olika undervisningmomenten hade varit framgångsrika eftersom positiva känslor var mycket vanligare än negativa känslor efter aktiviteten jämfört med före aktiviteten. Dessutom framkallade aktiviteter med interaktion mellan lärare och student (föreläsning, handledning) mer positiva känslor än planering och bedömning. Såväl före som efter aktiviteterna rapporterade lärarna oftare aktiverande känslor (som hoppfullhet, glädje, stolthet, ilska) när det rörde sig om interaktioner mellan lärare och student (det vill säga föreläsning och handledning). För aktiviteter utan studentinteraktioner (planering och bedömning) var däremot deaktiverande känslor (som lättnad, tristess, besvikelse, belåtenhet) betydligt vanligare. För alla fyra typer av undervisningsrelaterade aktiviteter var hudkonduktansen högre än basvärdet (övriga jobbrelaterade sysslor under en normal arbetsdag på universitetet). Till forskarnas förvåning var det ingen skillnad på hudkonduktansnivån vid undervisningssysslor med eller utan interaktion med studenter. Det var också så att resultatet berodde i stor utsträckning på att de lärare som redan från början hade en hög hudkonduktansnivå stod för huvuddelen av höjningen medans de med lägre baslinje inte visade någon ökning. Detta förklarade forskarna med att det troligen fanns ett större anlag hos vissa av lärarna att bli upphetsade eller stressade av situationen. De lärare som uppvisade en förhöjd konduktansnivå under en föreläsning rapporterade oftast mer positiva känslor i efterhand och forskarna menade att det faktiskt går att förutspå känslostämningar med den använda metoden. Kommentar : I den tidigare artiken Betygssättning väcker starka känslor hos lärarna i AHF (Nr 7 2023) diskuterades lärares känslor vid tentarättning och betygsättning, vilka var övervägande negativa. I den aktuella studien, däremot, visades att lärare oftast är positiva till framförallt aktiviteter där de interagerar med studenter, som föreläsning och handledning. Det är dock inte helt orimligt att anta att de överväldigande positiva känslorna som lärarna i studien uppvisade till viss del påverkades av urvalet av deltagare. Lärarna hade alla lång erfarenhet av undervisning och medelåldern var relativt hög. Det vore förstås mycket intressant att undersöka hur yngre, oerfarna lärare reagerar i liknande situationer. Det är lätt att tänka sig att det är mer stressfyllt att undervisa som nybliven lärare och att undervisningsaktiviteter frammanar mer negativa känslor. Dessutom bör en mer omfattande studie göras med betydligt fler deltagare än i den aktuella studien. Mätning av hudkonduktansen som gjordes i studien är ett relativt trubbigt verktyg för att mäta fysiologiska reaktioner på emotionell stress. Men som ett första steg var det intressant då det inte finns någon tidigare forskning på sambandet mellan universitetslärares upplevda känslor och verkliga fysiologiska reaktioner. Ett problem med metoden är att positiva så väl som negativa känsloströmningar medför en ökad konduktans varvid mer förfinade mätmetoder vore önskvärda. Men hur skulle de se ut? Mätningar av neuronal aktivitet skulle förstås ge betydligt mer information men metoder som exempelvis electroencefalogram är knappast praktiskt för större studier. Min egna erfarenhet är att en viss nervösitet i samband med undervisning, framförallt föreläsning, förekommer men att den oftast har en positiv inverkan då jag känner mig mer skärpt och fokuserad. Jag kan också instämma att känslostämningen efter avslutad föreläsning är mer positiv än innan. Hur känner du inför olika moment i din stressiga lärarvardag? Text: Mikael A Carlsson, Zoologiska institutionen Studien Nokelainen, P., Pylväs, L., & Hartikainen, S. (2024). University teachers’ self-reported emotions and electrodermal activity during teaching-related working events. Studies in Higher Education , 1-20. Nykelord: Lärare, känsla, upphetsning, electroencefalogram, provtagning av erfarenheter, högre utbildning
- Tid för arbetsglädje
Centrum för universitetslärarutbildning
Trots att ökade krav på publicering och minskad timtilldelning resulterar i sämre arbetsglädje beskriver universitetsanställda kontakten med studenter, undervisningen, forskningen och relationen till kollegor som avgörande för hur väl de trivs på jobbet. Universitet över hela världen har genomgått stora strukturella förändringar under de senaste 20 åren. Dagens högre lärosäten karaktäriseras, i linje med nyliberalistiska ideal, av ett starkt fokus på måluppfyllelse, prestation och meritering vilket resulterat i att arbetsbelastningen gradvis har ökat. Mängden undervisning en lektor förväntas göra motsvaras inte av den tid som tilldelas. Lägg därtill ökade administrativa uppgifter samt en förväntan om att producera en mängd ansökningar och artiklar varje år. I en färsk studie från Higher Education Research & Development beskriver universitetsanställda från Australien hur arbetsglädjen har försvunnit i takt med att kraven har ökat. Vikten av att trivas med och känna glädje i sitt arbete är välbeforskat. Det ökar inte bara de anställdas välbefinnande utan också produktiviteten. Arbetsglädje är kopplat till den anställdas självkänsla och kommer av att arbetet känns meningsfullt, att den anställda känner sig uppskattad och har en viss grad av autonomi i sitt arbete. Arbetsglädje kan förstås som motsatsen till stress, osäkerhet och otrygghet på arbetet. Trots detta är glädje en av de minst studerade känslorna på arbetsplatser, framför allt när det kommer till universitet. I studien intervjuades 36 heltidsanställda lärare och forskare från 19 universitet i Australien om hur de upplever sina arbetsplatser i och med den omställning som skedde till följd av Covid. Det stora flertalet av dem beskriver sitt universitet som en dålig arbetsgivare och går så långt som att avråda andra från att ta anställning. I intervjuer efterfrågades vad som trots detta gav dem glädje i arbetet. De fyra områden som identifierades i analysen handlade om mötet med studenter, undervisning, forskning och kollegor. Trots de rådande omständigheterna finner akademiker glädje då de upplever meningsfullhet, autonomi samt fysisk och psykisk trygghet på arbetsplatsen. Den tryggheten bygger i sin tur på relationer – till studenter och kollegor. Den största anledningen till att anställda kände avsaknad av arbetsglädje beskrivs i studien som tid. Bristande tid att leva upptill de högt ställda krav som många anställda ställde på sig själva vilket gjorde att de inte hade möjlighet att bedriva undervisning och forskning av den kvalitet som de skulle kunna göra. Den slutsats som dras av författarna till studien är att universiteten i Australien behöver stöpas om, att nyliberala krav på effektivitet slopas och att arbetsvillkoren dramatiskt behöver förbättras med fokus på arbetsglädje. Kommentar: Även om villkoren i Australien skiljer sig från de svenska, finns samma tendenser här. Lektorers timtilldelningen gör att både undervisning och forskning blir lidande och att anställda ofta behöver välja att fokusera på antingen det ena eller den andra. Likande studier som denna saknas i Sverige, men troligen skulle resultaten inte skilja sig märkbart åt. Att skifta fokus från neoliberal måluppfyllelse och snål timtilldelning till glädje, relationer och tid skulle inte bara öka välbefinnandet hos universitetsanställda utan även generera bättre undervisning och forskning av högre kvalitet. I artikeln vänder man sig emot att universitetens huvuduppgift är att förse näringslivet och offentlig sektor med professionella anställda och att universitet i första hand är en yrkesutbildningsinstitution. Högre utbildning ska i stället vara en högborg för den fria tanken som värnar om vetenskap oavsett dess praktiska tillämpning. I en osäker politisk situation där grundläggande värden som demokrati står på spel är det viktigt för lärosäten i världen att ställa sig frågan hur man värnar om sina anställdas möjlighet att ägna sig åt vetenskap för vetenskapens egna skull. Se också följande studier på likande teman: Hamann, J., & Velarde, K. S. (2024). Academic socialization: On a neglected effect of competition in science. Higher Education , 1-16. Lemon, N., O’Brien, S., Later, N., Britton, S., & Prendergast, J. (2024). Pedagogy of Belonging: Cultivating wellbeing literacy in higher education. Higher Education , 1-15. Stanley-Clarke, N., Hay, A., Maris, R., Ryan, A., Knook, J., & Winder, L. (2024). Optimism bias as a barrier to accessing mental health support amongst tertiary students. Higher Education Research & Development , 1-13. Text: Kjerstin Andersson Bruck, Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen Studien Whitsed, C., Girardi, A., Williams, J. P., & Fitzgerald, S. (2024). Where has the joy gone? A qualitative exploration of academic university work during crisis and change. Higher Education Research & Development , 1-15. Nyckelord: Arbetsglädje, stress, neoliberalism, relationer, tid
- Studenten väljer valfritt
Centrum för universitetslärarutbildning
Salföreläsningar, synkrona distansföreläsningar eller inspelningar av de senare? Vad passar studenterna bäst om de får välja undervisningsform? Distansföreläsningar har förstås i mindre skala förekommit under lång tid (åtminstone sedan 1728!) men med Covid-19-pandemin fick de flesta av oss erfara alternativa distansbaserade undervisningsformer. Vilken undervisningsform som är mest effektiv ur lärandesynpunkt råder det delade meningar om. Ett flertal studier har visat att såväl lärandeeffektivitet som resultat gagnas av F2F (eng. face-to-face)-undervisning. Samtidigt har andra studier visat att antingen synkron (i realtid) eller asynkron (inspelat material) undervisning är den bästa ur lärandesynpunkt. Troligen är det så att vilken form som passar bäst och är effektivast beror på sammanhanget och den individuella studenten, vilken även en del studier pekat på. Även om större delen av undervisningen globalt återgått till F2F efter pandemin är distansundervisning mer utbrett nu än innan 2020. Den aktuella studien avsåg inte att ge sig in i debatten om vilken undervisningsform som är effektivast utan syftet var att undersöka studenternas preferens, dels vad de i samband med kursstart angav samt vad de faktiskt föredrog efter kursens slut. Författarna ville även ta reda på studenternas upplevda för- och nackdelar med de olika formerna. För att undersöka studenternas preferenser är ett alternativ att helt enkelt fråga dem. Ett annat sätt är att förse dem med valmöjligheter och studera hur de verkligen väljer att göra. Optimalt är att kombinera dessa alternativ, vilket författarna i studien gjort. Tidpunkten för en sådan studie är bästa möjliga. Innan pandemin hade förmodligen få studenter erfarenheter av distansundervisning och under själva pandemin fanns oftast inget alternativ, vilket säkerligen påverkade hur de upplevde undervisningen. Studenterna i studien kunde välja om de ville ha F2F, synkron distansundervisning (via Zoom) eller asynkron undervisning (titta på inspelningar av Zoom-föreläsningarna). Undervisningen bestod av hybridföreläsningar, det vill säga föreläsningarna i sal sändes via Zoom och spelades samtidigt in. Det betyder att alla tre alternativen hade ett identiskt innehåll. Denna blandade undervisningsform erbjöds för sex olika universitetskurser i fysik utspridda över flera terminer. Studiens mål var att besvara tre frågor: Vilken preferens (F2F, synkron eller asynkron undervisning) studenterna hade då de startade kursen, hur de faktiskt valde att göra under kursens gång samt vilka för- och nackdelar studenterna upplevde med de olika undervisningsformerna. Sammanlagt 118 studenter svarade på frågeformulären i studien. Efter första undervisningstillfället fick studenterna svara på vilket val de gjorde och anledningen till det. Efter sista föreläsningen fick de ange vilken undervisningsform de under kursens gång faktiskt hade medverkat i och av vilken anledning. Dessutom intervjuades 16 studenter i slutet av kursen. Efter första föreläsningen svarade 71 procent av studenterna att de föredrag F2F-undervisning, medan fyra respektive två procent angav att de endast föredrog antingen synkron eller asynkron distansundervisning. En fjärdedel av studenterna föredrog någon kombination av undervisning. Under kursens gång förändrades studenternas preferens och hur de faktiskt valde att delta i undervisningen. Endast 26 procent deltog uteslutande i F2F undervisning medan hela 64 procent valde en blandad undervisningsform. Resultaten visade ett flertal för- och nackdelar som studenterna upplevde med de olika undervisningsformerna. Exempelvis angavs att F2F-undervisningens fördelar var ökad koncentration och en minskning av distraktioner samt att det var mindre obekvämt att ställa frågor jämfört med distansundervisning. Distansundervisningen hade däremot andra fördelar, som till exempel mer flexibilitet och bättre anpassning till individuell inlärning. Den asynkrona distansundervisningen hade ytterligare fördelar, som anpassning till studentens studietakt samt möjlighet att repetera. Den senare undervisningsformen krävde däremot mer självdisciplin och saknade socialt stöd. Det nämndes även hälsofördelar med båda typer av distansundervisning. Kommentar: Då vi alla bär runt på olika bagage av förutsättningar är det givet att det inte finns en undervisningsform som optimalt passar alla. Pandemin var förstås en väckarklocka. Vi lärare behövde reflektera över olika sätt att undervisa och vi tog med oss positiva så väl som negativa erfarenheter från denna period. Distansundervisning skapades ursprungligen för att underlätta för de som av olika anledningar inte kunde fysiskt närvara vid undervisningstillfällena. Och de blev givetvis en räddare i nöden under pandemin. Men som studien visar upplever många studenter fördelar med både synkron och asynkron distansundervisning. Studien är intressant då den visar på studenters preferens innan start och hur de faktiskt valde att göra då de hade ett val mellan tre undervisningsformer med identiskt innehåll. Något som inte kan uteslutas i studien är att även om studenterna anser att F2F är den bästa undervisningsformen väljer de av bekvämlighet bort den till förmån för en enklare utväg. Samtidigt kan vi fundera över om det är fel att studenter väljer ett kanske suboptimalt alternativ för att optimera sin tid? Tidigare studier har visat både fördelar och fallgropar med online-inlärning. I onlineundervisning har studenterna mer flexibilitet och de som är mindre bra på att kommunicera verbalt kan använda sig av till exempel chattfunktionen. Om dessutom online-kurserna är asynkrona kan studenterna ta kontroll över studietakten och ha obegränsad tillgång till materialet för repetition. Däremot kräver online-undervisning betydligt mer självdisciplin av studenterna. Studier har även pekat på negativa sidor av online-undervisning i form av exempelvis tristess, ångest, frustration, isolering, negativt humör och minskad motivation. Då det är uppenbart att vi alla är olika och vilken undervisningsform som passar varierar mellan individer är det kanske så att den typ av hybridföreläsningar som används i studien är en optimal lösning. Valmöjligheten ger också studenter med olika funktionsvariationer möjlighet att anpassa undervisningen utifrån sina behov. Personligen gillar jag inte online-undervisning när det sker framför en datorskärm. Däremot har jag använt mig av en hybridvariant i lärosal, med studenter i lärosalen och online samtidigt. Det senare alternativet fungerade tyvärr inte optimalt då lärosalen saknade AV-teknik anpassad för hybridundervisning. Text: Mikael A Carlsson, Zoologiska institutionen Studien Shlomo, A., & Rosenberg-Kima, R. B. (2024). F2F, zoom, or asynchronous learning? Higher education students’ preferences and perceived benefits and pitfalls. International Journal of Science Education , 1-26. Nyckelord: Hybridundervisning, studiepreferenser, högre utbildning, lärande
- Mellan skrivlust och skrivkramp
Centrum för universitetslärarutbildning
Jag hugger hellre mig själv i benet med en gaffel än öppnar Word! svarar en akademiker skämtsamt på frågan om hen upplever sin skrivkramp. Pedagogiska utvecklare kan spela en avgörande roll för att stötta akademiska skribenter. Skrivande är ryggraden i akademin. Oavsett arbetsuppgift utgör skrivande det huvudsakliga verktyget för alla forskare och lärare på universitet och högskolor. Dock osynliggörs akademiskt skrivande ofta i det dagliga arbetet och tas på de flesta institutioner förgivet. Skrivande en avancerad kognitiv process likväl som en emotionell aktivitet som hos vissa skapar välbehag och flow , hos andra obehag och stress. Hur akademiker hanterar dessa känslor och hur de angriper sitt skrivande behöver uppmärksammas enligt en sprillans färsk artikel av Harding och Carney (2024) i Higher Education . I studien använder forskarna det enkätverktyg Tulley utvecklat för att undersöka skrivande ”at-work”, känslor, praktiker och utkomst av skrivande. 78 forskare och lärare vid ett amerikanskt universitet svarade på samtliga frågor. Fyra olika typer av akademiska skribenter: flow, engagerad, beror-på och stressad identifieras i studien och frågor om skrivritualer, skrivkramp, skrivtid och stöd för skrivande analyseras. Av de svarande var det många som uppgav att de inte hade några särskilda skrivritualer, medan andra uttryckte ett starkt behov att spela särskild musik, sitta på en särskild plats eller att skrivande behöver ske på en särskild tid på dygnet. Nära samtliga av de stressade skribenterna uppgav att de antingen hade en lång startsträcka eller att de på andra sätt inte hade en uttänkt strategi för att komma igång med skrivandet. Författarna identifierar också tre aktiviteter majoriteten av de svarande ägnar sig åt när skrivkrampen sätter in: att läsa, mental omväxling (eng. mental gear switching) eller fysiskt aktivera sig. Resultaten visar att engagerade- och flowskrivare tenderar att bryta skrivkrampen genom att ägna sig åt läsning i högre grad än fysisk aktivering eller mental omväxling. Tid är av vikt för alla typer av skribenter. Det kan handla om behovet av tid eller bristen på tid. Eller hur tid kan användas strategiskt för att hantera problem i skrivandet. I artikeln beskrivs också olika stöderbjudanden som universitetet har. Flowskrivare använde sig i läst grad av detta, vilket kanske inte är så konstigt men även stressade skribenter tenderar att undvika skrivinternat och liknande. En trolig förklaring är att det beror på de negativa känslor som förknippas med skrivande. Studien ger en bild av hur olika akademiska skribenter tar sig an uppgiften att skriva som kan erbjuda både igenkänning och ge nya uppslag. Vikten av att öppet diskutera sina känslor kring och förhållande till skrivande påtalas då det kan underlätta att veta att även andra skribenter i perioder upplever skrivande som frustrerande eller nästintill en omöjlighet, medan andra i huvudsak bara har positiva känslor kopplat till skrivande. Det är också rekommenderat att reflektera över vad som kan vara fruktbara vägar att hantera sitt skrivande, vilka ritualer som stimulerar och underlättar och om det finns beteenden som snarare förvärrar stressen. Ett exempel kan vara att medvetandegöra den kognitiva processen och låta tänkandet och läsandet få mer utrymme i skrivprocessen. Även pedagogiska utvecklare bör fundera på vilket stöd som erbjuds etablerade forskare och lärare där dessa kan reflektera över sin skrivprocess. Här finns utrymme att utveckla stöd som kan erbjuda produktiva strategier som passar den specifika kontext som det egna lärosätet utgör. Likväl som att universitetet erbjuder högskolepedagogiska utbildningar och forskarutbildningar bör skrivandet uppmärksammas och uppmuntras. Tyvärr bygger de flesta skrivstödjande initiativ på ad-hoc lösningar och korta insatser så som ”skrivarhelger” etcetera. Genom att uppmärksamma kognitiva, mentala och emotionella aspekter av skrivandet har universitetet möjlighet att minska känslor av stress och ensamhet hos sina medarbetare, förbättra arbetsmiljön och potentiellt ytterligare höja kvaliteten i arbetet. Till syvende och sists är ju utkomsten av skrivande det alla akademiker bedöms enligt. Det ligger till grund för meritering och samtalet inom, mellan och utanför discipliner och akademin. Med fokus på den färdiga skrivprodukten kategoriseras resultatet som publikationer, citeringar, ansökningar eller populärvetenskap inom universitetsbyråkratin medan skrivprocessen tas för givet. Kommentar: Artikeln kan i lika hög grad läsas för sitt innehåll som sin form. Texten utgör ett imponerande idealt exempel på akademisk disposition enligt IMRoD-modellen. Problemformuleringen glasklar, där det tydligt framgår vilka andra studier författarna bygger vidare på samt hur de skiljer sig från tidigare studier. Tidigare forskning är tajt som en boxarnäve. På en dryg sida tecknas en karta av forskningsläget med så tydlig skärpa att Google streetview skulle bli imponerad. I metoden få läsaren följa varje avgörande steg i processen utan att genvägar tas via generell metodlitteratur eller luddiga omskrivningar. Resultatet presenteras med tydliga tabeller och en pedagogisk prosa. Det som dock saknas i studien är en tydlig teoretisk koppling som hade stärkt dess resonemang. Fraser som ”det skulle kunna tyda på att…”, ”en gissning är att… resulterar tyvärr i att slutsatserna inte väger lika tungt som textens inledande delar. Ett förslag är att använda den som underlag för vidare diskussioner om skrivande tillsammans med kollegor, doktorander och studenter. Diskussionen om akademiskt skrivande förs ofta i relation till studenter och doktorander och det studien visar är behovet av att utvidga den diskussionen till att omfatta erfarna akademiska skribenter på alla nivåer. Det borde kunna vara ett givet inslag i såväl medarbetarsamtal som institutionsgemensamma diskussioner, då det i högsta grad påverkar både den enskildes arbetsmiljö och det akademiska mötet med en läsare. Vidare läsning: Sword, H. (2017). Air & light & time & space: How successful academics write. Harvard University Press. Sword, H. (2023). Writing with pleasure. Tulley, C. E. (2018). How writing faculty write: Strategies for process, product, and productivity. University Press of Colorado. Text: Kjerstin Andersson Bruck, Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen Studien Harding, L., & Carney, M. A. (2024). The black box of faculty writing in the academy. Higher Education , 1-18. Nyckelord: Universitetslärare, akademiskt skrivande, institutionsutveckling, pedagogisk utveckling, kvalitativa metoder, akademiskt arbete, engagemang
- Den författarlösa texten
Centrum för universitetslärarutbildning
Är AI dödsstöten för akademiskt skrivande eller bara ännu ett skrivtekniskt verktyg? Lanseringen av ChatGPT 2022 har skapat oro kring hur det påverkar studenters skrivande. Det finns ett före och efter den 30 november 2022 i universitetsvärlden. Då lanserade OpenAI en gratis generativ AI som på sekunder kan författa välformulerade texter och svara på avancerade frågor. På de flesta institutioner runt om i världen fick lärare och examinatorer upp ögonen för att de examinationsformer som på många institutioner varit ryggraden i universitetspedagogiken inte längre gick att förlita sig på. I en ny artikel från Higher Education Research & Development resonerar sex lärare, med olika erfarenheter av att undervisa om akademisk skrivande, om vilka utmaningar men också möjligheter AI innebär. Underlaget till artikeln är frågor och resonemang mellan de sex deltagarna som tillsammans med relevant forskning sammanställts till en skriven dialog. I artikeln lyfts hur AI sätter fingret på föreställningar och idéer kring skrivande och författarskap som traditionellt sett är förgivettagna inom akademin. I huvudsak konstrueras examinationer utifrån idén om studenten som ensam upphovsperson till en text och att texten avspeglar studentens kunnande om ett ämne. Men i artikeln reflekterar författarna över hur all text är resultatet av ett samarbete mellan människor, i relation till olika texter och med hjälp av olika teknologier. De ger exempel på allt från novellens införande på 1800-talet till ordbehandlingsprogram på 1980-talet. Samtidigt innebär författande av texter att någon ska kunna ställas till svars för den text som producerats, och här blir det problematiskt med AI, då texten som genereras av exempelvis ChatGPT inte kan härledas till någon individ. Författande innebär också alltid att relationer skapas och vidmakthålls. Framför allt relationen till läsaren. I artikeln påtalas att många studenter har svårt att skriva för specifika läsare och att ChatGPT faktiskt kan generera olika texter beroende på vem som anges vara mottagaren av texten. Det är ett exempel på hur AI skulle kunna vara ett bra hjälpmedel för studenter att utveckla sitt akademiska skrivande. Det bygger dock på att AI fungerar som en samtalspartner och inte som en ställföreträdande författare. Men för att AI ska kunna bli ett verktyg för studenter i deras lärande och skrivutveckling krävs att de får undervisning och guidning. Studenter behöver uppmärksammas på att skrivpraktiker och -teknologier är resultatet av ojämlika maktförhållanden som bygger på och upprätthåller makt och privilegier, vilket artikeln ger många exempel på. Det innebär att studenterna behöver ett aktivt stöd för att hitta ett etiskt förhållningssätt till AI. På många lärosäten har det huvudsakliga svaret på AI:s intåg varit att yrvaket upprätta riktlinjer och övervakningsstrategier, att införa övervakad-, muntlig- eller salsexamination för att minimera risken för fusk. Det har resulterat i att lärare och examinatorer jagar efter innovativa sätt att överlista AI för att möta den snabba utvecklingen, vilket förstås är ohållbart i längden. Anpassning, hävdas i artikeln, är istället en bättre respons och egentligen den enda möjliga vägen framåt. Kommentar: Jag kommer att tänka på när fristil i längdskidåkningen infördes, eller rättare sagt hur tävlingsarrangörer försökte förhindra fristilsåkning eftersom det gick så mycket fortare än klassisk stil. Kvistar och olika hinder sattes upp för att tvinga åkarna att avstå från en teknikutveckling som när den väl hade väckts var omöjlig att stoppa (se SVT:s dokumentär om Gunde Svan — skidåkaren ). Samma sits står nu universitet och högskolor i där tekniken har gjort ett gigantiskt hopp vilket resulterar i att vi behöver hitta nya tävlingsformer, för att fortsätta liknelsen till skidåkning. Än så länge har dock inte akademin hittat formerna för lärande och bedömning som inkluderar eller till och med utgår ifrån allmänt tillgänglig generativ AI. Frågan är om det kommer att innebära att vi behöver omvärdera värdet av att utgå ifrån studenters skriftliga prestationer som en avspegling av lärande och tillägnande av kunskap? Den form artikelförfattarna har valt för sin artikel gör den lättläst och väcker tankar snarare än redovisar resultat av en analys. Dialogformen gör att olika perspektiv kan få komma till uttryck och uppmuntrar till i hög grad till fortsatta samtal. Något som jag tror att en AI-genererad text skulle ha svårt att få till med samma finess. I arbetet med den här texten kunde jag inte hålla mig från att be ChatGPT skriva en resonerande sammanfattning av artikeln, finns att läsa längre ner i denna text. ChatGPT lyckas på några få rader få med de viktigaste poängerna från artikeln. Dock saknas det personliga tilltalet, nyansering och perspektivtagandet. Som läsare får jag ingen känsla för vem författaren är, vad författaren eftersträvar eller känner – eftersom det är en författarlös text. Tips! Studie- och språkverkstaden och AI-baserade verktyg Studie- och språkverkstaden vid SU arbetar just nu med inkludera AI i undervisning om akademisk litteracitet inklusive akademiskt skrivande. Under våren genomfördes två öppna workshoppar för studenter om att använda AI och fler planeras inför hösten. Centrum för universitetslärarutbildning (CeUL) och AI i undervisningen CeUL ger i höst workshoppar om AI i undervisningen för universitetslärare. Exploring AI text generation for teaching and learning, 1 oktober Perspektiv på möjligheter och begränsningar med AI-genererad text samt praktiska färdigheter för att använda AI-verktyg. Academic Integrity and Artificial Intelligence, 7 oktober Hur hjälper vi våra studenter att skriva, citera och tänka själva? Hantera AI i språkundervisning, 18 oktober Workshop med avstamp i aktuell högskoleinriktad språkdidaktisk forskning. Get a hold on AI search tools for teaching and learning, 23 oktober Bli bättre rustad att ta välgrundade beslut om hur AI-verktyg används och integreras i din forskning och undervisning. Ethics of AI tools for teaching and learning, 21 november Hur balanserar vi risker och fördelar med att integrera AI i vår undervisning? Examinera i AI-tider, 6 december Utmaningar som kommer med AI och möjliga lösningar för att möta dagens behov av varierad och kontinuerlig bedömning. CeUL:s resurs och stöd-webb om AI ChatGPT:s resonerande sammanfattning av artikeln Fråga till ChatGPT Sammanfatta artikeln “A scholarly dialogue: writing scholarship, authorship, academic integrity and the challenges of AI” på svenska för universitetslärare. Svar från ChatGPT Artikeln diskuterar skriftliga akademiska arbeten, författarskap, akademisk integritet och de utmaningar som artificiell intelligens (AI) medför. Den betonar vikten av att förstå och anpassa sig till den snabba utvecklingen av AI-teknologi inom akademiskt skrivande. Genom att utforska frågor som huruvida AI kan användas som en partner i skapandet av akademiska texter eller om det kan hota akademisk integritet, ger artikeln en nyanserad syn på ämnet. Den väcker också frågor om etik och ansvar i användningen av AI inom akademiskt skrivande och föreslår att universitetslärare bör vara medvetna om och engagerade i dessa diskussioner för att navigera framgångsrikt i det föränderliga landskapet för vetenskaplig publicering. Text: Kjerstin Andersson Bruck, Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen Studien Wise, B., Emerson, L., Van Luyn, A., Dyson, B., Bjork, C., & Thomas, S. E. (2024). A scholarly dialogue: writing scholarship, authorship, academic integrity and the challenges of AI. Higher Education Research & Development, 43 (3), 578-590. Nyckelord: AI, skrivteknologi, makt, privilegium, författarskap, lärande, examination, högre utbildning
- Föder universitetsstudier ett politiskt engagemang?
Centrum för universitetslärarutbildning
Det är välbekant att politiskt engagemang korrelerar med högre utbildning. Men vad kom först, engagemanget eller utbildningen? Det har en ny studie försökt reda ut. De flesta ser nog sin högre utbildning som en karriärstege på väg till ett intressant och välbetalt jobb. Men utbildningar ger oftast mer än så, de förändrar vårt sätt att tänka och resonera. Mängder av studier har pekat på högre utbildningars mervärde i form av generiska kompetenser som kritiskt tänkande, kommunikationsförmåga och kulturell förståelse. En tidigare artikel som diskuterades i AHF (2023) ifrågasatte dock om högre studier verkligen leder till ett ökat kritiskt tänkande. Lär sig verkligen studenterna att tänka kritiskt på universitetet? Hur är det med politiskt intresse och engagemang? Förändras detta med universitetsstudier? Data från SCB visar på markanta skillnader mellan samhällsgrupper som röstar i politiska val och det finns en stark korrelation med utbildningsnivå. Skillnaderna i deltagande var ännu större vid EU-val. Valdeltagande i andra demokratiska länder varierar också kraftigt mellan olika samhällsgrupper och utbildningsnivå är en faktor som ofta nämns där det finns en korrelation mellan nivån och andelen som beger sig till valurnorna. Men är det då så att våra högskoleutbildningar göder ett politiskt engagemang? Eller är det så att de redan frälsta är de som söker sig till högre utbildningar? Tidigare studier har inte entydigt kunnat utesluta endera hypotesen. I en färsk studie publicerad i European Journal of Higher Education visade författarna att, i det här fallet Tyskland, det mycket riktigt finns en korrelation mellan det politiska engagemanget och en högre utbildning. Det visade sig dock att även de som tidigt hoppade av en utbildning inte skiljde sig från de som fullföljde den. Vidare ökade inte heller engagemanget som en funktion av tiden till avhoppet. Studien visade också på tydliga demografiska skillnader mellan de som aldrig påbörjat en högre utbildning och de som gjorde det. Studien pekar alltså på att ett politiskt engagemang snarare finns innan påbörjade studier och är mer korrelerat med exempelvis socioekonomisk status och hemförhållanden. I den aktuella studien har forskarna använt sig av data från en större nationell undersökning (National Educational Panel Study) i Tyskland. I detta material som innefattar intervjuer med drygt 17 000 personer födda mellan 1944 och 1986 framkom bland annat deltagarnas politiska intresse och engagemang samt deras utbildningsnivå. Deltagarna utfrågades om politiskt intresse, aktivt deltagande i politiska organisationer, demonstrationer, valdeltagande med mera. Utbildningsnivån angavs inte endast om de hade inga högskolestudier alls eller var utexaminerade, utan även om de påbörjat en utbildning och hur lång tid de bedrev studier till avhoppet (vilket var avgörande för analysen i denna studie). Först och främst visade studien att avhoppare och utexaminerade generellt kom från mer högutbildade familjer med högre socioekonomisk status än de som aldrig påbörjat en utbildning. Det visade sig att både de utexaminerade och avhopparna var mer politiskt intresserade, engagerade sig oftare i politiska diskussioner och demonstrationer, och hade högre nivåer av politisk självtilltro (eng. political efficacy) än de som inte påbörjat en utbildning. För att ytterligare undersöka sambandet mellan högre utbildning och politiskt intresse analyserades studietiden mot de olika variablerna. Det visade sig att med undantag för politisk självtilltro ökade inte politiskt intresse och engagemang med längden på studierna. Den skillnad som fanns mellan de som aldrig påbörjat och de som startat studier ökade inte med studietidens längd. Sammanfattningsvis visade studien att universitetsstudier per se oftast inte ökar ett politiskt intresse och engagemang och att det snarare är så att politiskt intresserade personer söker sig till högre utbildningar. Kommentar: Den aktuella studien visade tydligt att ett politiskt engagemang är något som man oftast har med sig hemifrån och som mer påverkas av socioekonomisk status och föräldrars utbildningsnivå. Korrelationen mellan utbildningsnivå och ett politiskt intresse har alltså inget orsakssamband. I studien angavs inte deltagarnas inriktning på utbildningen. Det kan givetvis tänkas att exempelvis naturvetenskapliga och humanistiska utbildningar har olika inverkan på studenternas politiska mognad. Studien visade inte heller på huruvida studierna påverkade studenternas politiska värderingar. Studien var gjord i Tyskland men det är inte orimligt att situationen är liknande i Sverige. Liknande resultat som denna studie har tidigare framlagts i en avhandling från Göteborgs universitet Does Education Cause Participation in Politics? av Mikael Persson (2013) . Han visade att högre utbildningar endast hade en begränsad effekt på ett politiskt engagemang och att det snarare berodde på uppväxten, om politik diskuterats i hemmet eller med vänner, men även medfödda förmågor som intelligens. Då högskolorna har ett ansvar att stå upp för demokratiska värderingar, där politiskt engagemang i praktiken ingår kan vi ju förstås fråga oss om vi lyckats särskilt väl. Text: Mikael A Carlsson, Zoologiska institutionen Studien Mishra, S., Klein, D., & Müller, L. (2023). Does the higher education experience affect political interest, efficacy, and participation? Comparing dropouts to graduates and ‘non-starters’. European Journal of Higher Education , 1-18. Nyckelord: Konsekvenser av avhopp, högre utbildning, högskolepedagogik, politisk effektivitet, politiska resultat, politiskt deltagande
- Kahoot! Hur funkar digital frågesport i akademin?
Centrum för universitetslärarutbildning
Det har på senare år blivit mycket populärt att använda olika digitala verktyg i undervisningen men vad vet vi egentligen om deras effekt på det akademiska lärandet? Den finns en uppsjö av kommersiella digitala produkter som numera används i högre utbildning. En av de mest populära är Kahoot!, en spel-baserad lärandeplattform som utgår från frågesporter, utvecklad vid Norges teknisk-naturvitenskapelige universitet. Kahoot! fungerar på så vis att läraren skapar ett online-quiz på plattformen. Det kan vara allt från definitioner av begrepp och beräkningar till ordkunskap och grammatik i språk som testas. Studenterna deltar i quizet anonymt genom att använda ett eget påhittat fiktivt namn. Läraren styr Kahoot! som ett spel där studenten inom ett antal sekunder ska svara på olika flervalsalternativ. Plattformen rättar automatiskt svaren och en resultattavla dyker upp där alla deltagare ser vem som leder "tävlingen". I slutändan står en av deltagarna som vinnare baserat på antal korrekta svar och hur snabbt svaret levererades. I forskning har man tidigare sett att Kahoot! har många fördelar, till exempel stimuleras aktivt deltagande, där lärare och studenter interagerar under spelets gång. Kahoot! knyter också an till ungdomars intresse för gaming där tävlingskomponenten har visat sig motiverande för lärande. Dessutom får studenten snabb återkoppling på sitt resultat eftersom det är ett självrättande test, vilket även läraren har användning av för formativ bedömning. Hängde studenterna med? Vad var svårt? Vad behöver läraren fokusera mer på i undervisningen? Detta kan därmed snabbt åtgärdas till nästa seminarium. Dock ska framhållas att då studenterna spelar Kahoot! anonymt sker den formativa feedbacken på gruppnivå, inte individnivå. Nackdelar som nämnts är stress hos studenter som inte uppskattar tävling och vill ha mer betänketid eftersom man spelar Kahoot! på tid. Det som är mindre utforskat är om Kahoot! har effekt på det akademiska lärandet, det vill säga har inlärningen av kursens stoff ökat vilket förstås är det man i slutändan eftersträvar. I artikeln Paper versus online quizzes: Which is more effective? i Active learning in higher education har två forskare tagit sin an uppgiften att försöka ta reda på om Kahoot! har effekt på det akademiska lärandet. Genom att undersöka två grupper av studenter som gick samma universitetskurs i informationsteknologi, där de för den ena gruppen använde Kahoot! i undervisningen medan den andra gruppen endast gjorde quiz på papper, ville forskarna försöka besvara detta. Den undersökta gruppen studenter var inte speciellt stor: 43 studenter i Kahoot!-gruppen och 48 i den andra. Studenterna gjorde under kursens gång tre quiz före en tentamen efter halva kursen och till sist en helkurstentamen. De två tentorna gjorde båda grupperna på papper medan Kahoot! endast användes av den ena gruppen för de tre quizen. Resultatet visade att gruppen som skrev genomgående på papper fick högre poäng över lag för både quizen och tentorna i jämförelse med Kahoot!-gruppen. Dock kunde man se intressanta skillnader i resultaten under kursens gång för Kahoot!-gruppen. Denna grupp studenter hade betydligt högre poäng på tentan som gjordes efter halva tiden i jämförelse med deras resultat på de tre quizen med Kahoot!. Enligt studiens forskare indikerar det att den snabba feedback de fick i samband med quizen på Kahoot! kan ha resulterat i självreglering på så sätt att studenterna studerade mer för att klara den så kallade "halvtidstentan". Vidare menar forskarna att det högre resultatet för gruppen som skrev allt på papper kan handla om att de hade mer tid till eftertanke, kände mindre stress och hade möjligheten att läsa igenom och ändra sina svar under både quizens och tentornas gång. Eftersom Kahoot! bygger på att man tävlar och snabbt ska svara finns ingen möjlighet till eftertanke och korrigering. Tankar och idéer om varför gruppen som skrev på papper överhuvudtaget hade bättre resultat på alla quiz och tentor förmedlar inte artikeln. Kommentar: Jag använder själv Kahoot! i undervisningen på vissa kurser och ser det främst som ett sätt att aktivera studenterna, skapa motivation och lust i lärandet. Kahoot! fungerar bra för testande och lärande av automatiserad kunskap, bland annat för ordinlärning i främmande språk. All kunskapskontroll passar därför inte för Kahoot! eftersom formatet inte ger utrymme för resonemang och reflektion. Men för att kunna förstå och tala ett språk krävs automatiserad inlärning av bland annat ordförrådet. Om läraren då gör quizen underhållande och informativa med hjälp av bilder och ordlekar skapar hen en positiv lärmiljö som kan stimulera språkinlärningen. I kursvärderingar ser vi att Kahoot! värderas olika av studenterna. Somliga uppskattar "spelandet" och tycker att de lär sig mycket medan en mindre grupp studenter inte är lika roade. Eftersom Kahoot! bygger på tävling och kort betänketid, passar inte formatet alla och det går inte att bygga en hel kurs runt det. Kort och gott, Kahoot! fungerar bäst som komplement i undervisningen, inte som allenarådande verktyg och inte för all typ av kunskapsinlärning och kontroll. För studenten kan Kahoot! också fungera som stöd till självreglerat lärande där hen kan få insikt i vad som behöver repeteras. Kahoot! har en tilltalande design och erbjuder många möjligheter att skapa olika quiz men det är förhållandevis dyrt att köpa ett abonnemang årsvis. Till sist, motivation, aktivt lärande, stimulans och engagemang kanske räcker gott för att skapa ett bra studieklimat i lärosalen? Text: Annika Johansson, Institutionen för slaviska och baltiska språk, finska, nederländska och tyska Studien Sevim-Cirak, N., & Islim, O. F. (2023). Paper versus Online Quizzes: Which Is More Effective?. Active learning in higher education, 24 (3), 389-406. Nyckelord: Kahoot!, digitala verktyg, aktivt deltagande, akademiskt lärande, feedback, quiz
- ”Och vinnare av årets bästa Student Feedback är….”
Centrum för universitetslärarutbildning
Tänk att uppmärksammas av universitetet som den lärare som är bäst på att ge konstruktiva kommentarer till studenter! Det är verkligheten för lärare vid University of Hong-Kong. Där kan lärare tilldelas priset Teacher Feedback Award. I en studie publicerad i Higher Education Research & Development har David Carless undersökt vad som utmärker lärares återkopplingskompetens eller feedback literacy . I artikeln intervjuas sex av dessa vinnare från University of Hong-Kong. En av dem menar att: Återkoppling bör innebära att studenten börjar tänka på sitt eget arbete, vad de gör och vilka lärandestrategier de har. Studenter borde också söka efter återkoppling från annat håll, inte bara från lärare, vilket ger dem andra källor till kommentarer på deras arbeten, som de kan använda som underlag för förbättringar (min översättning). I studien beskriver lärarna att många studenter tycker att det är svårt och jobbigt att tänka kring hur de själva kan förbättra sina arbeten. Ofta vill studenter inte sätta sig in i kommentarer på ett djupare plan utan föredrar att någon talar om för dem vad de ska göra för att färdigställa uppgiften utan att behöva anstränga sig nämnvärt. Det är lättare att tolka kommentarer från andra studenter och från läraren som ”rätt svar” än att se dem som underlag för att tänka vidare. Carless menar att problemet med traditionell återkoppling till studenter är att den ofta bygger på en envägskommunikation där läraren utvärderar studentens insats och ger råd kring vad studenten skulle kunnat göra bättre. Den rådgivande återkopplingen kan i vissa fall uttrycka ett uppmuntrande stöd genom att identifiera styrkor och svagheter samt föreslår möjliga vägar framåt. Dock blir råden ofta inte mer än användbar information som studenten förhoppningsvis tar till sig. Transformativ återkoppling däremot sätter studenten i fokus och uppmärksammar vad studenten gör efter återkopplingen. Vad studenten tar med sig från feedbacken. Häri ligger en rejäl utmaning för alla lärare på grund av skillnaden som finns mellan att vara nybörjare och att vara expert. Det är svårt att som expert sätta sig in i en nybörjares situation, dock är det vad som krävs enligt lärarna i Carless studie för att kunna ge en återkoppling som är till nytta för studentens lärande. Idealt ska återkopplingen baseras på en god relation mellan student och lärare och ske i en fortlöpande dialog vilken generar en feedback loop . Läraren Mary påtalar i Carless studie att en fråga kräver ett svar, alltså att lärarens råd bör generera ett svar från studenten genom att denne visar upp en förbättring. Det betyder att återkopplingen utformas så att studenten har ett ansvar att arbeta med de kommentarer hen fått. Enligt Carless gör feedback loopen det möjligt att identifiera förbättrade studieresultat, vilket en ökar tillfredsställelsen för både studenten och läraren. Återkoppling bör alltså, enligt lärarna i Carless studie, uppmuntra studenten till eget tänkande och innebära att hen utarbetar en plan för att åtgärda sina brister och förbättra sin prestation. I studien presenteras ett exempel på hur återkoppling kan utformas som en uppgift i sig, där studenterna ska identifierar vad de behöver förbättra utifrån en självvärdering och en kamratvärdering samt förväntade studieresultat, vilket resulterar i en åtgärdsplan enligt vilken studenten därefter förbättra sitt arbete. Fördelen med denna design för återkoppling är att studenten tvingas reflektera över sin egen prestation och över feedbacken hen fått. Ansvaret för det egna lärandet läggs över på studenten. I artikeln lyfter Carless upp hinder som försvårar att goda återkopplingsstrategier utvecklas. Brist på tid och resurser gör det svårt för enskilda lärare att prioritera högkvalitativ återkoppling. Carless konstaterar att återkoppling många gånger bygger på en frivillig insats från läraren snarare än att det är del av lärarens huvuduppdrag. Pro-rektor vid Hong-Kong University som ansvara för priset är självkritisk och påtalar att det finns en brist på incitament och uppmuntran från universitetets sida och menar att det saknas en bra grund att stå på för att utveckla nya och bättre återkopplingsstrategier. I program med många studenter och stora klasser krävs ofta någon form av automatiserad återkoppling vilket gör det svårt att ge individuellt riktad högkvalitativ feedback till alla studenter. Inom vissa discipliner är lärare också mindre benägna att engagera sig i återkoppling till studenter. Även detta resulterar i att man förlitar sig på automatiserad återkoppling genom digitala lösningar. Därtill är både lärare och studenter i många ämnen mer vana vid summativa utlåtanden om studentprestationer. En högkvalitativ återkoppling som bidrar till studenters lärande inkluderar dock mer än att bara återkoppla det läraren anser är relevant information om studenternas arbete. Det innebär snarare att lärare och studenter tillsammans utvecklar konstruktiva återkopplingsprocedurer. Med en tydlig design för återkopplingen är det möjligt för studenter att inkludera feedbacken i sitt lärande, samt för lärare att kommunicera återkopplingen på ett tydligt sätt och ta hänsyn till de förutsättningar och prioriteringar som gäller inom det egna ämnet. Carless pekar på att återkopplingen alltid görs i en kontext och förordar att kollegier utvecklar en återkopplings kultur med fokus inte bara på den enskilda uppgiften utan på kursen som helhet och programmet som helhet. Kommentar: Artikeln lyfter på ett förtjänstfullt sätt upp behovet av att den återkoppling som sker till studenter inte endast ska förstås som en angelägenhet för den enskilda läraren och studenten. Carless förordar att utveckla vad han kallar feedback regimer , alltså återkopplingsstrategier som ingå i en generell lärandekultur. Min erfarenhet är att det i de flesta lärarlag och kollegier sällan förs en aktiv dialog kring vad och hur vi kommunicerar styrkor och svagheter i studenters prestationer. Både vi lärare och våra studenter skulle ha mycket att vinna på att prata om hur återkoppling görs och vilka förväntningar både lärare och studenterna har på återkopplingen. Det finns en stor potential i att aktivt arbeta med att återkopplingen ska utgöra en del av lärandet och att feedback från lärare ska leda till en åtgärd från studenten skulle kunna. Men det kräver att man snackar ihop sig i lärarlaget och att undervisningen utformas så att formativ återkoppling är möjlig genom en väl utformad feedbackloop; att lärarlaget ställer sig frågan: ”Vad är det vi vill att studenter på XYZ-utbildningen ska ta med sig från programmet, den här kursen och den här uppgiften och hur kommunicerar vi detta i vår feedback?”. Text: Kjerstin Andersson Bruck, Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen Studien Carless, D. (2023). Teacher feedback literacy, feedback regimes and iterative change: Towards enhanced value in feedback processes. Higher Education Research & Development, 42 (8), 1890–1904. Nyckelord: återkoppling, feedback literacy, lärande
- Helping students to pass exams
Centrum för universitetslärarutbildning
What do you know about how your students study for exams? What does research say about which study practices are most effective? A newly-published article asked physics students about which study habits they found most helpful and attempted to link this to exam results. In the minds of the general public, university assessment conjures up images of students “cramming” for end-of-term exams. Traditionally, students would spend the days before an exam filling their short-term memories with a multitude of facts to be regurgitated under the pressure of time and then promptly forgotten. We now know that this type of practice is ineffective and that there are much better, research-based assessment models we can adopt. However, for a number of reasons many courses are still examined in a traditional manner. So, faced with teaching a course with a final, high-stakes exam, what study advice should we give our students? This is was the overarching research question for a study that was recently published in the Journal of College Science Teaching . The researchers administered a likert scale type questionnaire to 1270 first and second year students after completing their exams at the University of Health Science and Pharmacy in St. Louis, Missouri. The questions students were asked were: approximately how many hours they spent preparing for the exam, which study methods they used as a percentage of their total study time and which methods they felt were the most helpful. In this last category the study methods students ranked were: Rereading the textbook Conceptual clicker questions in class Mathematical problems in class Working through new review questions set by the teacher Reviewing old exam questions Reviewing homework problems Reading through quizzes used in the course Students saw clicker questions in class (conceptual); questions set in class (mathematical problems) and homework problems as the most useful. However, students spent the majority of their time studying using old exams and class slides. Rereading the textbook and reading quizzes were ranked as less useful. Although the authors did find some correlations between study method and exam performance, the effect sizes were small. The authors were thus unable to make any definitive claims about which methods were actually more useful, other than concluding that students who performed poorly were less likely to use the study methods that were deemed the most helpful by the group as a whole. Comment: Usually, when I write for this newsletter I try to highlight research that discusses new and interesting ideas in higher education. It is not always easy to find good articles. The study I have selected this time actually has a number of issues, but I think the topic is important and worth discussing. The first issue I have with this particular article is the assumption that students will always need to study intensively to pass end-of-term examinations. As I mentioned at the start of this article, there are a number of much better alternatives to single, end-of-course, high-stakes exams. Continual assessment with weekly hand-in tasks, for example keeps students involved and—provided timely feedback is given—students (and teachers) know how things are going. Such courses encourage learning rather than “cramming”. The second issue I have is with the research design of the study. There has already been a great deal of research carried out into study methods. Unfortunately, in this case the authors asked students for their own opinions about which methods were helpful and compared this ranking to exam performance. Actually, we already have a good idea from earlier studies about which study methods are the most effective (see for example Dunlosky et al 2013). We also know that students tend not to be aware which methods are most useful (Persky & Hudson, 2016). Therefore, given what we already know, it would have been better for the researchers to compare student beliefs about the effectiveness of study methods with known effectiveness as shown by research, before linking this information to the students’ actual performance on the exam. In an earlier article I wrote about effective study methods when I reviewed Carpenter et al (2022) for Aktuell högskolepedagogisk forskning "Can you help students plan their learning?" . Here, three methods stand out in the literature, as having strong positive effects on student learning: spacing, active retrieval practice and working with other students. Below is what I wrote in 2022 about the first two approaches: Spacing refers to spreading out learning over an extended period of time. For the same time spent, shorter repeated learning activities show clear gains over a single intensive learning event. Active retrieval is a form of memory exercise where instead of reading through the same material several times, students read once and then attempt to recall what they have read, before returning to the material to check their performance. Adopting these two simple approaches (preferably together) has been shown to boost learning across a wide range of educational settings. As for working with other students I gave the following advice: Collaborative learning is an approach that has been shown to have benefits for all involved parties (see for example Johnson & Johnson, 1987 and Laal & Ghodsi, 2012). Thus, I would recommend meeting in study groups as a complement to the techniques discussed in the article. For those of you who are interested in learning more about the topic of research-based autonomous learning there is a short (30 minute) course available online (in Swedish). This might be something to recommend to your students: Evidensbaserade studietekniker — en kurs om att studera effektivt These three approaches to learning for an exam have been shown to be the most successful in the literature. If like the authors of this article you are trying to help your students deal with high-stakes, end-of-course exams, I would suggest providing them with this information and actively encouraging them to use these three approaches. Text: John Airey, Department of Teaching and Learning The study Waters, D., & Jilakara, R. (2023). Determination of the Helpfulness of Physics Exam Study Methods. Journal of College Science Teaching, 52 (6), 38-45. Keywords: learning for exams, study habits, problem solving, group discussions, spacing, retrieval practice References Carpenter, S. K., Pan, S. C., & Butler, A. C. (2022). The science of effective learning with spacing and retrieval practice. Nature Reviews Psychology, 1 (9), 496-511. Dunlosky, J., Rawson, K. A., Marsh, E. J., Nathan, M. J., & Willingham, D. T. (2013). Improving students’ learning with effective learning techniques: Promising directions from cognitive and educational psychology. Psychological Science in the Public interest, 14 (1), 4-58. Laal, M., & Ghodsi, S. M. (2012). Benefits of collaborative learning. Procedia-social and behavioral sciences, 31 , 486-490. Johnson, D. W., & Johnson, R. T. (1987). Learning together and alone: Cooperative, competitive, and individualistic learning. Prentice-Hall, Inc. Persky, A. M., & Hudson, S. L. (2016). A snapshot of student study strategies across a professional pharmacy curriculum: are students using evidence-based practice?. Currents in Pharmacy Teaching and Learning, 8 (2), 141-147.
- Undervisning med omsorg — men når du fram?
Centrum för universitetslärarutbildning
Med hjälp av Universell design för lärande (UDL) undersöker en studie samspelet mellan lärares intentioner och autistiska studenters egna erfarenheter av lärande. Till att börja med behöver vi titta på vad Universell design för lärande (UDL) innebär innan själva studien tas upp. UDL innehåller tre kärnprinciper: Aktivt deltagande (eng. engagement), kunskapsframställning (eng. representation) och uttrycksformer för undervisning (eng. action and expression). 1) Aktivt deltagande handlar om kursens koppling till intresse och identitet hos studenten, till exempel flexibilitet beträffande studenters önskan att utföra en uppgift individuellt eller i grupp. Att skapa kreativa uppgifter är också en väg att gå där studenter med autism ofta utmärker sig när de får koppla kurslitteraturen till ett ämne de själva väljer. Att stimulera ansträngning och uthållighet är också del av aktivt deltagande och syftar på att bryta ned kursens mål i delmål. Formativ bedömning kan stödja motivation och lärande vilket det redan har forskats mycket om. 2) Den andra komponenten, kunskapsframställning, tar upp stödjande av studenters förståelse genom olika medier/format, det vill säga, att använda videor, bilder, 3D-modeller och text med mera. Människor tar in information på olika sätt helt enkelt. Viktigt är även att språket i både kursmaterial och muntlig framställning är tydligt men även att gå igenom fundamentala koncept som ofta tas för givet att studenter redan förstår när de kommer till den högre utbildningen. Att få återkoppling av studenterna under ett seminarium om en uppgift är tillräckligt tydligt beskriven hjälper studenters förståelse och ger dem chansen att be om ytterligare förklaring. Hur materialet för studenterna är organiserat är också av vikt; tydlig struktur skapar bättre förståelse. Här kan användningen av ett digitalt verktyg där läraren bygger en tydlig struktur på en lärplattform eller använder sig av Virtual Classroom vara till stor hjälp. 3) Den tredje komponenten, uttrycksformer för undervisning, syftar på hur studenter går tillväga för att ta till sig kunskap till exempel genom att läraren spelar in seminariet och sedan laddar upp filen på universitetets lärplattformen. Hur studenterna kommunicerar eller visar vad de har lärt sig kan ske genom praktiska övningar i form av klassrumsdebatter. På så sätt kopplas teori till praktisk tillämpning för att skapa djupare förståelse och motivation. En annan möjlighet innebär att lärare sammanställer så kallade lösningsexempel för att studenterna ska utveckla en strategi (visuellt se hur man gör) för att kunna lösa uppgifter på egen hand. Det slår en direkt att Universell design för lärande inte bara syftar till att specifikt stödja studenter med funktionsvariation utan som namnet anger är modellen tänkt att fungera inkluderande för alla studenter. I studien "What faculty already do: Universal Design for Learning Strategies to support autistic students at university" i Teaching in Higher Education vill författarna undersöka UDL utifrån både lärares och autistiska studenters perspektiv. Vilka resultat visar då denna kvalitativa studie? I studien ingick 15 universitetslärare från olika ämnesområden, till exempel hälsovetenskap, arkitektur och humaniora samt 12 autistiska studenter vid ett universitet i Spanien. Lärarna fick diskutera i fokusgrupper hur de använder UDL:s kärnprinciper, utan att de nödvändigtvis kände till dem sedan tidigare, och studenterna deltog i semistrukturerade intervjuer. Lärarna visade stor flexibilitet kring grupparbeten. Studenterna kunde ofta välja om de ville arbeta i grupp eller hellre lösa uppgiften på egen hand – och i så fall med vem. Att stödja studenternas kunskapsinhämtning med hjälp av olika medier eller format förekom i hög grad men här visar tidigare forskning att det kan orsaka kognitiv överbelastning hos autistiska studenter. Tydlig struktur av kursen och själva kursmaterial sågs av både lärare och studenter som viktigt, speciellt tydliga förklaringar av koncept. Flera lärare nämnde även inspelning av föreläsningar/seminarier som ett bra stöd för studenter. Dock menade några lärare att möjligheten att lyssna på föreläsningar efteråt äventyrade studenters närvaro och därmed deras aktiva deltagande. Hur såg då de autistiska studenterna på UDL:s kärnprinciper? Val av former för grupparbete visade sig vara olika beroende student. Några föredrog att arbeta individuellt, andra i grupp men framför allt om de fick välja deltagare själva. Studenterna arbetade också gärna med uppgifter vars inriktning de kunde bestämma själva även om de insåg att detta kunde vara mer tidskrävande. Alla studenter upplevde inte formativ bedömning kopplad till kursens delmål som ett stöd. Endast tre studenter menade att formativ bedömning stärkte deras motivation och uthållighet i studierna. Tydliga definitioner av koncept och tydlig kursstruktur nämnde studenterna i positiva ordalag. Till sist uttryckte studenterna uppskattning av lärares praktiska seminarieaktiviteter eftersom de ofta var kopplade till företeelser i verkliga livet som studenterna kunde relatera till och hade speciellt intresse för. Enligt författarna har det varit svårt att få gehör för användningen av UDL i den högre utbildningen men resultatet från den här undersökningen visar att många av kärnprinciperna redan tillämpas av lärarna, ofta utan kännedom om modellen. För att utveckla och medvetandegöra UDL hos lärare krävs mer inkluderande forskning där studenter med autism involveras i forskningsprocessen för att forskarna bättre ska förstå hur deras lärande gestaltar sig, menar artikelförfattarna. Kommentar: Med tanke på universitetens ständigt växande åtagande beträffande studenter med funktionsvariationer ville jag ta reda på mer om UDL. Jag upplever att vårt lärarkollegium diskuterar många av de principer som tas upp i modellen. Mycket gör vi redan men vad mer kan vi göra? Det kan nog vara enklare och ekonomiskt mer hållbart att skapa undervisningsmodeller som är inkluderande för alla studenter men föredrar studenter med funktionsvariation ändå extra stöd? Det skulle vara intressant med en studie av hur studenter med funktionsvariation ser på extra stöd, det vill säga, hur upplever studenterna extra stöd eller skulle de föredra till exempel UDL med inkludering för alla istället? Jag har med intresse läst den debattartikel som publicerades i Universitetsläraren i maj 2025 om UDL som ett ovetenskapligt trendkoncept. I artikeln i Teaching in Higher Education nämns inga 172 rekommendationspunkter vilket onekligen låter bisarrt och en omöjlig uppgift för läraren att beakta i sin undervisning. Läs alltså gärna även debattartikeln Ovetenskapligt trendkoncept på flera lärosäten i Universitetsläraren! Text: Annika Johansson, Institutionen för slaviska och baltiska språk, finska, nederländska och tyska Studien Barrera Ciurana, M., & Moliner García, O. (2025). What faculty already do: Universal Design for Learning strategies to support autistic students at university. Teaching in Higher Education , 1-18. Nyckelord: Universell design för lärande, UDL, autism, högre utbildning
- Informellt lärande – en outnyttjad resurs
Centrum för universitetslärarutbildning
En ny metastudie belyser det outforskade området kring hälso- och sjukvårdsstudenters informella lärande. Forskarna betonar vikten av att förstå och samordna detta lärande för att bättre stödja studenternas utveckling och förbereda dem för framtida yrkesroller. Oplannerat, ostrukturerat och ofta studentdrivet – så beskrivs ofta studenters informella lärande. Till beskrivningen skulle också kunna lägga ”outforskat”. I en färsk artikel, publicerad i Higher Education Research & Development , presenteras resultaten av en metastudie över kunskapsläget beträffande hälso- och sjukvårdsstudenters informella lärande. Slutsatsen, som författarna till den aktuella artikeln presenterar, är att området förefaller vara i hög grad underbeforskat. Vi träffar våra studenter alltmer sällan. Det är en iakttagelse som troligtvis är gemensam för lärare åtminstone vid humanistisk, samhällsvetenskaplig och juridisk fakultet. Låga anslag, i kombination med stigande OH- och lokalkostnader har lett till att vi idag inte kan erbjuda våra studenter mer än i snitt 8 timmar lärarledd undervisning per vecka och ibland mindre än så (Se ” Utbildningarna med minst lärarledd undervisningstid i Europa ”, Akavia Aspekt, publicerad 6 september 2024). Övrig tid förväntas studenterna ägna åt självstudier: läsa kurslitteratur, skriva uppsatser, förbereda sig inför seminarier med mera. Ämnet för den valda artikeln är en tredje form av lärande, som i stor utsträckning är ostrukturerad och informell till sin karaktär. Den drivs oftast av studenterna själva och äger rum på platser och tider som gör att den vanligtvis undgår lärarnas uppmärksamhet. Icke desto mindre kan den här formen av informella aktiviteter ha en stor betydelse för studenternas lärande. För att vi ska kunna dra nytta av den idag outnyttjade resurs, som studenters informella lärande utgör, skulle vi behöva veta mer om vad informellt lärande egentligen innebär. Då skulle vi kunna skapa en tydligare samordning mellan det formella – lärarstyrda – och det informella – studentdrivna – lärandet. I artikeln används inledningsvis en teater-metafor för att belysa relationen mellan formellt och informellt lärande. Det formella lärandet får här representera det som sker på scenen. Den förställning som utspelar sig inför öppen ridå är ofta hårt regiserad, bygger på en bestämd rollfördelning och framförs inför en publik, bestående av läraren eller examinator. För studenten blir det då viktigt att framstå som kunnig och trovärdig, vilket kan leda till att man undviker att blotta eventuella brister eller osäkerheter. I kulisserna kan man däremot agera med ett större mått av öppenhet och ärlighet. Det som sker på scenen kan diskuteras mer förutsättningslöst och alternativa perspektiv prövas. Samtalet blir mer autentiskt och kanske vågar man vara både mer kritisk och mer sårbar, när man inte längre agerar inför ögonen på en krävande publik. Allt som sker, såväl på som bakom scenen, kretsar emellertid kring en och samma föreställning. Den aktuella studien bygger på en analys av tidigare forskning avseende studenters informella lärande inom ramen för hälo- och sjukvårdsutbildningar. Initiala databassökningar resulterade i ett material bestående av drygt 1500 poster. Efter vidare bearbetningar och analys i flera steg fick forskarna fram ett slutligt material bestående av 35 artiklar, av vilka merparten behandlade medicinsk utbildning i en nordamerikansk kontext. Som författarna framhåller torde emellertid mycket av resultaten vara generaliserbart, inte bara i relation till andra professionsutbildningar,utan till högre utbildning generellt. En tydlig slutsats av analyserna är att det fortfarande saknas en enhetlig förståelse av vad som avses med begreppet informellt lärande. Det beskrivs i forskningen bland annat som självreglerat lärande, student- eller kamratlett lärande, spontant och oplanerat lärande, lärande kopplat till dolda lärandemål (eng. hidden curriculum), eller som observationer och iakttagelser. Inte heller lyckas studiens författare identifiera någon tydlig teoretisk underbyggnad bakom den hittills genomförda forskningen. Det tycks alltså som om den informella lärandet hittills i stor utsträckning har undandragit sig den pedagogiska forskningens uppmärksamhet. Beträffande innehållet i det informella lärandet har det ofta, men inte alltid, en klar anknytning till det formella kursinnehållet, men det behandlas och belyses ofta ur mer diversifierade eller individuella perspektiv. Det är ofta kopplat till professionsrelaterade aspekter, till exempel till sådana värdegrunder, normer och övertygelser som vanligen är gemensamma bland aktörer inom det egna ämnesområdet. Studenternas hjälper här varandra med den insocialiseringsprocess (i en framtida yrkesroll, eller i rollen som akademiker) som brukar lyftas fram som en viktig aspekt av högre utbildning generellt. Platsen, där det informella lärandet äger rum, återfinns vanligtvis i nära campus-anslutning. Det kan äga rum i lunchkön, grupprummet eller korridoren, men också på ett kafé eller annan publik plats i närheten av campus. En viktig faktor för att stötta det informella lärandet är att den fysiska campus-miljön är utformad på ett sådant sätt att spontana och oplanerade studentmöten möjliggörs och uppmuntras. Några forskningsstudier indikerade att studenter i viss utsträckning även har börjat använda sociala medier som en plattform för att skapa platser och ytor för informellt lärande. I artikeln identifieras även några generella riskfaktorer, som kan försvåra det informella lärandet. Det kan handla om situationer, där problematiska beteenden och attityder får frodas ostört, eller där användandet av tekniska hjälpmedel helt blir beroende av studenternas egna kunskaper och förutsättningar, utan stöd från lärosätet. Risken är att alla studenter inte har möjlighet att delta, eller att de av olika skäl känner sig exkluderade. Lärandets informella karaktär riskerar också att leda till brist på ansvarstagande, eller bristande respekt för andra studenter, eller för andra ämnen än det egna. Författarna betonar avslutningsvis behovet av ytterligare forskning för att bättre förstå och kunna stötta studenternas informella lärande. Med en medveten och genomtänkt koppling mellan det organiserade formella lärandet och det informella skulle vi bättre kunna dra nytta av den potential, som det senare av allt att döma har. Med ett större ansvarstagande från institutionernas sida skulle studenterna kunna utbildas i att bli informella, självreglerande aktörer, samtidigt som vi skulle kunna stävja en del av de potentiella riskbeteenden, som kan följa med det informella lärandet. Kommentar: I samband med pandemin skedde en – för oss – oväntad förändring i våra juriststudenters förmåga att föra en juridisk diskussion, där olika ståndpunkter och perspektiv ställdes mot varandra. Inom lärarlaget funderade vi över om försämringen av dessa, för en jurist fundamentala, förmågor möjligen kunde hänga ihop med övergången till Zoom-baserad undervisning och, i förlängningen, det faktum att studenterna inte längre hade en naturlig mötesplats på campus. När jag läste artikeln om studenters informella lärande fick jag våra misstankar bekräftade. Samtidigt insåg jag dels hur viktig denna spontana och ostrukturerade läraktivitet är, dels vilken resurs det skulle kunna vara om vi blev bättre på att samordna de olika lärandeformerna. Ingenting tyder på att vi i närtid kommer att kunna erbjuda fler lärarledda undervisningstimmar. Däremot skulle vi ganska enkelt kunna tillhandahålla extra-material, frivilliga lärresurser med mera som vi kunde uppmuntra studenterna att tillsammans arbeta med, vid sidan av självstudierna. Med en liten smula uppstyrning skulle det informella lärandet bättre kunna synkroniseras med kursplanen och studenterna skolas in i rollen som självreglerande aktörer. En i sammanhanget glädjande iakttagelse är att universitetets nya lokaler i Albano erbjuder studenterna många olika slags ytor och lokler, som uppmuntrar till informella läraktiviteter. Text: Annelie Gunnerstad, Juridiska institutionen Studien Barradell, S., Bell, A., Thomson, K., & Hughes, J. (2025). Students’ informal learning interactions in health professions education: insights from a qualitative synthesis1. Higher Education Research & Development, 44 (2), 322-337. Nyckelord: Vårdyrken, informellt lärande, kvalitativ syntes, läroplan, bakom kulisserna
- Om fusk och fildelning
Centrum för universitetslärarutbildning
Fildelningssajter för undervisnings- och examinationsmaterial framhålls ofta som ett hot mot den akademiska integriteten. Men är studenterna själva medvetna om riskerna med att använda sig av nedladdat material? Tidigare studier tyder på en kraftigt ökad användning av olika fildelningssajter, till exempel Studocu, CourseHero och Chegg, sedan pandemin, då så gott som all högre utbildning genomfördes på distans. Den aktuella studien, ”Understanding how and why students use academic file-sharing and homework-help websites: implications för academic integrity” i Higher Education Research & Development , genomförd av en grupp australiensiska forskare, undersökte varför studenter använder sig av fildelningssidor och på vilket sätt de använder materialet. De undersökte också om studenterna var medvetna om de risker som är förknippade med att använda sig av material från dessa sidor. Förutom risken att nedladdat kursmaterial kan vara otillförlitligt finns även risken att bli anmäld för fusk om man använder det i examinationsuppgifter. För den som laddar upp material finns risken att göra sig skyldig till upphovsrättsbrott. Inledningsvis rekryterades 1 000 studenter från engelsktalande länder. Dessa fick svara på om de kände till eller hade använt sig av någon av de större fildelningssidorna. Strax under hälften svarade att de hade använt sådana tjänster. Dessa fick besvara specifika frågor om sina upp- respektive nedladdningsvanor. De fick ange om de ansåg fildelningssidorna vara till hjälp för att lyckas i högre studier, men också om de hade funderat över riskerna med att använda delat material. Avslutningsvis fick deltagarna svara på om de kände till hur deras heminstitutioner såg på användandet av fildelningssajter och om det fanns några riktlinjer i frågan. Eftersom tidigare studier hade indikerat att många studenter vände sig till fildelningssidor för att kompensera för upplevda brister i utbildningen ställdes frågan om så var fallet i den nu aktuella studien. Analysen ger intressanta insikter i studenternas beteende på delningssidorna. Det framkommer till exempel att det är en betydligt större andel av studenterna som laddar ner material än som laddar upp. Det är också mycket vanligt att de som laddat ner material delar detta vidare med andra studenter. Oftast är det föreläsningsanteckningar och anteckningar från laborationer och seminarier som laddas upp. En mindre andel, cirka 25 procent, laddar även upp färdiga svar på prov och andra examinationsuppgifter; sådant material laddas ner av lite mer än hälften av de nedladdande studenterna. Intressant att notera är att mer än 80 procent av studenterna svarade att de oroade sig för att bli anklagade för någon form av akademisk oredlighet när de använde sig av material från fildelningssajterna. Bara runt en tredjedel av studenterna trodde dock att deras institution hade några riktlinjer gällande användningen av delat material; merparten av respondenterna var antingen osäkra, eller trodde inte att det fanns någon uttalad policy. Det finns emellertid åtminstone ett för oss lärare glädjande resultat av den genomförda studien. Samtidigt som hela 88 procent av de nedladdande studenterna angav att materialet troligen, eller med säkerhet, hade hjälpt dem att lyckas med sina studier, hade studenterna inte använt fildelningssidorna som ett sätt att kompensera för upplevda brister i utbildningen, något som tidigare studier hade indikerat ofta vara fallet. Kommentar: Fenomenet att studenter delar anteckningar och gamla tentor med varandra är ingenting nytt, men fildelningssidorna möjliggör att beteendet får en helt annan omfattning än tidigare. För oss lärare innebär det att vi måste utgå ifrån att undervisningsmaterial, seminarie- och examinationsuppgifter (både frågor och svar) finns tillgängliga för våra studenter på diverse fildelningssidor. I möjligaste mån bör vi därför undvika att återanvända i vart fall examinationsuppgifter. För studenterna innebär tillgängligheten samtidigt en ökad risk att göra sig skyldig till plagiat, eller andra former av akademisk oredlighet. Den som laddar upp lärarens powerpointpresentation eller annat lärarskapat material riskerar också att göra sig skyldig till upphovsrättsintrång. Resultatet av den genomförda studien belyser behovet av att på institutionsnivå ta fram gemensamma riktlinjer för hur vi ser på användningen av fildelat material och att tydligt kommunicera detta till våra studenter. Text: Annelie Gunnerstad, Juridiska institutionen Studien Slade, C., Curtis, G. J., & Thomson, S. (2024). Understanding how and why students use academic file-sharing and homework-help websites: implications for academic integrity. Higher Education Research & Development, 43 (7), 1586–1601. Nyckelord: Fildelning, läxhjälp, akademisk integritet, högre utbildning, informellt lärande
- Spelar förkunskaper någon roll?
Centrum för universitetslärarutbildning
Solida förkunskaper om framför allt evolutionsteorin är en förutsättning för att studenter ska kunna föra vettiga vetenskapliga resonemang på de biologiska programmen. Detta visar en ny artikel. Ett välkänt faktum är att tidigare kunskaper påverkar inlärningsprocessen. I en studie i International Journal of Science Education undersökte författarna finska universitetsstudenters förkunskaper inom biologiämnet och hur dessa påverkade deras framsteg. Som författarna till artikeln förutsåg hade studenterna någorlunda goda kunskaper om och förståelse av metabolism från gymnasietiden och dessa kunskaper ökade endast marginellt under de två första universitetsåren. Vad gäller ekologiska processer och evolutionsteorin var det skralare ställt med kunskaperna och förståelsen vid starten och det var också här som den största kunskapsökningen observerades. Men studien visade att det var stor skillnad på studenters progression beroende på deras förkunskaper i ämnet. Missförstånd (eng. misconception) är en term som författarna inte gärna använder då det pekar mot att undervisning på gymnasiet skulle lära ut felaktigheter. Snarare är det så att studenterna oftast har en naiv och intuitiv förståelse av biologiska processer som står i konflikt med vetenskapliga förklaringar. Exempelvis är det vanligt förekommande att studenter föreställer sig att det naturliga urvalet har ett syfte att utveckla egenskaper som behövs och att dessa förblir uniforma inom arten. Dessa brister i förståelse av viktiga biologiska begrepp medför en risk att studenter inte klarar av att applicera dem på mer avancerade kurser. Studien utfördes vid ett finskt universitet och 50 studenter från biologi- respektive miljövetarprogram deltog. Studenterna fick svara på samma frågor vid de tre tillfällena (vid utbildningens start, efter ett år och efter två år). Frågorna skulle täcka tre koncept (metabolism, ekologiska processer och evolutionsteorin) som behandlas i biologiämnet på gymnasienivå. Frågeformuläret bestod av öppna frågor och behandlade så väl faktakunskap som förståelse och problemlösning. Studenterna visade överlag tillräckliga förkunskaper om metabolism och här sågs endast en marginell utveckling under de två åren. Kunskaper om ekologiska processer och evolutionsteorin däremot ökade markant till uppföljningarna. För att detaljstudera studenternas utveckling delades de upp i två grupper utifrån deras kunskapsnivå vid den första mätningen. Dessa två grupper skiljde sig specifikt åt vad beträffar förkunskaper om evolutionsteorin. Studenter med bättre förkunskaper inom alla områden presterade även bättre i de båda uppföljningarna även om deras ökning inte var lika stor som för dem med sämre förkunskaper. Studenter med sämre förkunskaper var de som ökade sin kunskap och förståelse mest under det första året. Vid den andra uppföljningen var det däremot studenter med bättre förkunskaper som ökade sin kunskapsnivå och gav mer genomarbetade och vetenskapliga svar. Omvänt stagnerade kunskapsvinsterna hos studenter med sämre förkunskaper vid den andra uppföljningen, vilket författarna tolkade som att de under det andra året hade svårt att befästa det nyinlärda innehållet och använda det för vidare lärande. Det mest intressanta resultaten i studien var då författarna detaljundersökte utvecklingen hos studenter med olika förkunskaper inom evolutionsteorin. Studenter med bättre förkunskaper uppvisade en fortsatt stabil kunskapsnivå, förståelse och utökad förmåga att föra evolutionära resonemang. Bland de studenter som hade sämre förkunskaper var utvecklingen spretig. Även om en majoritet i denna grupp utökade sin kunskap och förståelse var det faktiskt en del som gick bakåt och visade en sämre förståelse än vid starten. Författarna menar att sämre förkunskaper kan signalera att det sannolikt kommer att bli mer utmanande för studenterna att integrera och rekonstruera ny konceptuell kunskap längre fram. För att summera: Förkunskaper har en stor betydelse, framförallt för att kunna förstå komplexa koncept som till exempel evolutionsteorin. Även om studenter med sämre förkunskaper gör framsteg under första året kommer de att ligga efter dem med bättre förkunskaper. Efter andra året har de med sämre förkunskaper större utmaningar vad gäller att förstå och applicera sin kunskaper. Kommentar: Så spelar förkunskaper någon roll? Ja, definitivt om det gäller att förstå och applicera besvärliga koncept, vilket den aktuella studien visade. Även om studien utfördes i Finland är det troligt att resultaten kan appliceras på svenska förhållanden. Jag undervisar själv på flera kurser i biologi med förstaårsstudenter och kan intyga att deras förståelse av framförallt evolutionära processer oftast är ganska begränsad. Studien kan troligen också vara av intresse för andra ämnesområden där det förekommer besvärliga koncept som är centrala och essentiella för att kunna göra framsteg. Ett berömt citat lyder ”Nothing in biology make sense except in the light of evolution” (Theodosius Dobzhansky 1973), ett citat som jag brukar använda på introduktionsföreläsningar på basnivå. Det finns också tyvärr, som framträder i studien, stora brister i förståelsen av evolutionsteorin från gymnasiets biologiundervisning. Det finns ett flertal studier som har visat att studenter inom högre utbildning har svårt för att förklara just evolutionsteorin på ett vetenskapligt sätt. Förståelsen av evolutionen kan troligen verka som en flaskhals för vidare studier inom biologin. Personligen tror jag att människor överlag tror sig ha ett hum om vad evolution innebär och bär med sig alla möjliga felaktigheter och missuppfattningar från populärmedia. Jag minns själv barndomens naturprogram på TV där det spreds floskler som ”anpassningar för artens överlevnad” eller ”de starkaste överlever” medmera. Om dessa missförstånd får fäste kan de förmodligen hindra inlärning av mer vetenskapligt baserade kunskaper. Om vi bara utgår ifrån att studenter har med sig en robust förståelse från gymnasiet finns risken att de tar med sig sin mer ovetenskapliga syn till högre kurser efter de första universitetsåren. Detta kommer med stor sannolikhet försvåra studenternas möjligheter att applicera koncept som evolutionsteorin. Tidigare studier har visat att en integrerad undervisning om evolution på olika kurser i biologi och inte endast betrakta evolution som ett isolerat ämne, har generat lovande resultat. Detta är något som åtminstone vi på vår institution (zoologi) försöker applicera. Men att bara integrera evolutionsteorin i olika biologiska kurser är förmodligen inte tillräckligt om studenterna saknar en stabil grundkunskap. På några av våra biologiska program får studenterna genomgå en veckolång delkurs om evolutionsteorin. Denna kurs är schemalagd under första terminen för två av biologiprogrammen men infaller senare eller inte alls under utbildningen på andra biologiprogram. Det vore naturligtvis väldigt intressant att undersöka hur dessa skillnader i upplägg påverkar studenternas chanser att lyckas med andra kurser. Text: Mikael A Carlsson, Zoologiska institutionen Studien Kiviluoma, T., Savolainen, R., Åström, H., & Södervik, I. (2024). Diverse paths, stable differences–role of prior knowledge in learning biology over undergraduate years. International Journal of Science Education , 1-20. Nyckelord: Biologisk utbildning, konceptuell förändring, longitudinell studie, förkunskaper
- Lider lärare och studenter av närvaroillusion?
Centrum för universitetslärarutbildning
I universitetens styrdokument förespråkas studentcentrerad pedagogik men i praktiken erbjuds ofta lärarcentrerad undervisning i form av föreläsningar. Då är det inte konstigt att studenter tror att deltagande i passivt mottagande av kunskap leder till lärande. Sedan den högre utbildningen har byggts ut och blivit tillgänglig för fler grupper i samhället har kontakttimmarna minskat och allt mer undervisning äger rum med stora studentgrupper. Detta har säkerligen lett till att föreläsningsformatet fått leva vidare istället för att universiteten erbjuder undervisning i mindre seminariegrupper där aktivt och reflekterande lärande kan äga rum. Detta är bakgrunden till en studie som presenteras i artikeln "The Illusion of Attendance: a critical study of large-class lectures" i Teaching in Higher Education . Artikelförfattaren har undersökt en kurs på 7,5 hp i hälsovetenskap i Storbritannien som spänner över en hel termin. Intervjuer med två lärare på kursen och intervjuer med studenter i två olika fokusgrupper genomfördes. Den första fokusgruppen intervjuades efter att kursen precis avslutats. Den andra fokusgruppen intervjuades ett år senare. Frågan som ställdes handlade om varför studenterna närvarade på föreläsningarna och upplevda fördelar av närvaron. Vidare observerade artikelförfattaren ett antal föreläsningar på kursen med fokus på studentaktivitet och lät studenterna fylla i en enkät som tog upp hur studenterna förhöll sig till att anteckna under föreläsningarna och hur stor närvaron var. Författarna analyserade också material som kursplan, kompendier, pedagogiskt upplägg samt studenternas tentamensresultat. Studien vilar på ett relativt omfattande material där 100 studenter svarade på enkäten och 9 studenter deltog i fokusgrupperna. I styrdokument om kursen utlovades studentcentrerat lärande medan kursen endast erbjöd föreläsningar till de 169 studenter som genomförde kursen. De två intervjuade lärarna angav att de insåg att tvåtimmarsföreläsningar inte var optimalt men att det fanns några interaktiva moment (diskussion om två minuter i slutet av föreläsningen, enligt artikelförfattaren) och att de måste hinna med allt kursmaterial på föreläsningarna. Lärarna upplevde dessutom att närvaron var hög men vid analysen av närvaron visade det sig att endast 35 procent till 44 procent av studenterna verkligen deltog i föreläsningarna. Detta visar på en illusion hos lärarna att närvaron var hög. Studenterna i sin tur angav att de deltog i föreläsningarna för att förstå kursmaterialet och att de utanför föreläsningssalen fick lägga mycket tid på studierna för att verkligen kunna greppa olika teorier. Vidare visade studien att studenterna upplevde föreläsningar som något viktigt för att klara kursen och att de därför ansåg sig ha hög närvaro men samtidigt var det inte ovanligt att studenter hoppade över en och annan föreläsning, enligt artikelförfattarens noteringar. Hos studenterna finns alltså också en illusion att deras närvaro är hög. Det visade sig också i studien att närvaro på föreläsningar kopplades till stress och nervositet, att tvingas svara på frågor och att klara tentan. Inte en enda gång gick svaren i enkäten och intervjuerna att koppla till stress eller att inte lära sig ämnet som man valt att studera. Det fanns framför allt en koppling till att stor närvaro påverkade tentaresultatet positivt, det vill säga inte främst att man skulle lära sig något. Studenterna insåg också att lärarna inte kände igen alla studenter. Samtidigt föredrog de anonymitet eftersom lärarna då inte märkte om man uteblev från föreläsningarna. Det upplevdes som obehagligt att behöva svara på en fråga i en stor föreläsningssal och det var en av anledningarna till att många studenter föredrog att lyssna på inspelade föreläsningar istället. Resultatet kallar författaren närvaroillusion det vill säga ett komplext fenomen om hur man tror att lärande går till: En lärare föreläser om kurslitteraturen och detta passiva mottagande av kunskap upplevdes som ett positivt inlärningssätt. Studenten vill inte heller alltid delta i undervisningen för att det upplevs som stressande att behöva svara på frågor i en stor föreläsningssal. Ibland leder det till och med till att studenter endast lyssnar på inspelade föreläsningar istället för att överhuvudtaget närvara på plats under föreläsningarna. Att studenter ser positivt på föreläsningar där passiv envägskommunikation äger rum kan hänga ihop med att studentcentrerat lärande kan ge känslor av osäkerhet och förvirring eftersom detta aktiva lärande kräver reflektion och kritiskt förhållningssätt under seminarierna, enligt artikelförfattaren. Då kan föreläsningar utan interaktion kännas bekvämt där ingen diskussion eller ifrågasättande av kunskap äger rum. Studenter tror därför att de lär sig mer effektivt på föreläsningar till skillnad mot aktivt lärande. Att dessutom lyssna på inspelade föreläsningar är ännu mer bekvämt eftersom studenter inte riskerar att behöva svara på en enda fråga jämfört med under föreläsningar på plats. Lärarna uppfattar att en stor andel av studenterna närvarar vid föreläsningarna och att de trots sin passivt mottagande roll faktiskt lär sig. På detta sätt upprätthåller man idén om att passivt kunskapsmottagande naturligt leder till lärande. Kommentar: Jag upplever att somliga studenter inte uppskattar lärande med och av sina medstudenter i mindre seminariegrupper. Det är läraren som ska förmedla kunskapen. Det syns tydligt i online-undervisning där studenter helt enkelt loggar ut när det är dags för samarbete i breakout-rooms. I kursvärderingar dyker också kommentarer upp om att det är för mycket grupparbete och att man inte upplever att man lär sig av och tillsammans med sina kursare. När jag själv deltar i studenternas breakout-rooms hör jag dock initierade diskussioner och bra svar på diverse frågeställningar. Det är en sorts diskrepans mellan vad studenterna uppfattar och vad jag som lärare ser. En lösning skulle kunna vara att diskutera med studenterna under en kurs första seminarium om hur lärande går till, det vill säga en metadiskussion om att det inte är en lärarens ensidiga kunskapsförmedling som skapar förutsättning för att lärande utan att studentens kritiska reflektion och diskussion också är viktig. Annan intressant läsning: Deslauriers, L., McCarty, L. S., Miller, K., Callaghan, K., & Kestin, G. (2019). Measuring actual learning versus feeling of learning in response to being actively engaged in the classroom. Proceedings of the National Academy of Sciences, 116 (39), 19251-19257. Text: Annika Johansson, Institutionen för slaviska och baltiska språk, finska, nederländska och tyska Studien Loughlin, C. (2024). The illusion of attendance: a critical study of large-class lectures. Teaching in Higher Education , 1-16. Keywords: föreläsningar, studentcentrerat lärande, lärarcentrerat lärande, närvaroillusion
- Forskningens bästa tips för effektiv återkoppling
Centrum för universitetslärarutbildning
Återkoppling är avgörande för studenters lärande, men vilka metoder är egentligen mest effektiva? En systematisk översikt avslöjar de bästa strategierna för formativ bedömning i högre utbildning – och resultaten kanske överraskar. Artikelförfattarna menar att vi har begränsad kunskap om vilka metoder som faktiskt fungerar i högre utbildning. I artikeln ”Formative assessment and feedback for learning in higher education: A systematic review” som publicerats i Review of Education gör författarna en grundlig genomgång av befintliga studier om formativ återkoppling specifikt inom högre utbildning. Översikten visar att återkommande mindre tester och quiz är särskilt effektiva för studenters lärande. Även kamratbedömning och lärarfeedback kan vara gynnsamma, men effekten beror på hur de implementeras. Det finns mer blandade resultat för beröm, betygsättning och datoriserad feedback. Dessa insikter ger universitetslärare konkreta riktlinjer för att optimera sina bedömningar. Innan denna översikt publicerades var mycket av vår kunskap om formativ bedömning främst baserad på studier från grundskolan, vilket gjorde det svårt att veta vilka metoder som är mest lämpade för högre utbildning. Författarna pekar dock på att evidensbasen fortfarande är begränsad och att det behövs mer forskning för att förstå vilka återkopplingsmetoder som fungerar bäst i olika ämnen och kontexter. Vad menar vi med formativ bedömning? Författarna noterar att det finns ett flertal olika termer för såväl formativ bedömning och återkoppling. Klart är att återkoppling ingår som en del av det vidare fenomenet formativ bedömning. Formativ bedömning inkluderar alla aktiviteter genom vilka information om studentens prestation och förståelse samlas in i syfte att förändra undervisnings- och lärandeaktiviteter. Denna information kan delas med såväl lärare som studenter. Ett viktigt tillägg är att denna information måste användas aktivt — inte bara noteras — för att räknas som formativ bedömning. Återkoppling handlar specifikt om hur informationen om prestation och förståelse delas med studenten. Återkopplingen kan komma från lärare, från andra studenter eller från digitala verktyg. Vad, hur, när och från vem? Det finns en enorm variation i hur återkoppling utformas. Vad är det som levereras? Får studenten ett betyg, poäng, jämförelse med andra studenter i samma grupp eller detaljerade kommentarer. Hur den levereras: muntligt eller skriftligt. När levereras återkopplingen: direkt efter genomförd uppgift, eller senare? Hur ofta ges återkoppling? Och vem kommer återkopplingen från: lärare, andra studenter eller från ett datorsystem? Det finns också en stor variation i hur studier på effekterna av formativ bedömning och återkoppling har utformats. Skillnader i metodologi, vilka aspekter av formativ bedömning som undersökts tillsammans med det faktum att majoriteten av de studier som gjorts handlar om grundskolan gör att det inte är helt lätt att veta vilka åtgärder som universitetslärare bör prioritera i sin undervisning. Detta är bakgrunden till författarnas artikel. Författarna genomförde en systematisk litteratursökning i tolv olika databaser och granskade publikationer från år 2000 och fram till 2019. Av de över 12,500 publikationer de fann uppfyllde 188 studier de grundläggande kriterierna för att inkluderas i översikten. Endast 28 av dessa bedömdes ha tillräckligt hög metodologisk kvalitet för att kunna dra säkra slutsatser om orsakssamband. Författarna motiverar sitt stränga urval med att de vill identifiera de resultat som det finns starkt stöd för. På så sätt kan universitetslärare med större tillförsikt välja och designa metoder för formativ bedömning i sina kurser. Författarna identifierade fem aspekter av formativ bedömning och återkoppling och kategoriserade resultaten i motsvarande fem kategorier: 1. Innehåll, detaljrikedom och leverans I denna kategori finns studier som undersökt betydelsen av återkopplingens innehåll, dess detaljrikedom och/eller hur den levererats till studenterna. Den starkaste enskilda studien i översikten visade att studenter som fick återkoppling om sina tidigare resultat på delprov presterade bättre på efterföljande prov jämfört med studenter som fick vänta till kursens slut för att få återkoppling på sina delprovsresultat. Effekten var särskilt stark för högpresterande studenter och för studenter med mindre tidigare kännedom om högskoleutbildning (nya studenter och studenter från studieovana miljöer). Flera studier undersökte olika aspekter på återkopplingens innehåll. Är den detaljerad, får studenten veta vilka de rätta svaren är, ges ett betyg, innehåller återkopplingen någon form av beröm eller uppmuntran. I en stor studie på psykologistudenter visade sig detaljerad, individuell återkoppling ha en stark koppling till förbättrade resultat. Att få preliminära betyg hade en negativ effekt på prestationen, även om denna effekt mildrades när betyget kombinerades med beröm. För studenter med lägre förkunskaper visade sig detaljerad återkoppling (med förklaringar) vara särskilt effektiv. En studie på 450 fysikstudenter fann att enkel rätt/fel-återkoppling var mindre effektiv för dessa studenter, medan detaljerad återkoppling gav betydligt bättre resultat. En annan studie visade att både enkel och detaljerad återkoppling gav bättre resultat än ingen återkoppling alls, med särskilt goda resultat för gruppen som fick detaljerad återkoppling. 2. Timing Här ingår alltså studier där man undersökt hur nära inpå aktiviteten som återkopplingen ges och hur ofta studenterna får återkoppling. Exempelvis har forskare jämfört skillnaden mellan ett få återkoppling efter varje fråga eller först efter att hela testet/quizzen är slutförd. Forskningen om timing ger blandade resultat. Studier som jämför omedelbar med fördröjd återkoppling på onlinetest visar ingen tydlig fördel för någotdera. En stor studie med över 5000 matematikstudenter fann att studenter som fick omedelbar återkoppling efter varje fråga spenderade mer tid på uppgifterna men inte nödvändigtvis presterade bättre. 3. Quiz och tester Detta område visar särskilt lovande resultat. Flera studier visar att regelbundna, kortare quiz förbättrade studenternas prestationer. En intressant observation var att veckovisa quiz var lika effektiva som två quiz i veckan. Båda alternativen var bättre än inga quiz alls. Särskilt effektivt var det när quizzen kombinerades med återkoppling om studenten svarat rätt tillsammans med vägledning om vad som skall studeras innan nästa test. Författarna hävdar att användandet av quiz är ett starkt kort (”a good bet”) för lärare inom högre utbildning att underlätta studenters lärande. 4. Kamratbedömning Forskningen visar att kamratbedömning kan vara effektivt, men att implementeringen är avgörande. En studie fann att kombinationen av numerisk bedömning och kvalitativ feedback från medstudenter gav bäst resultat. En annan studie visade, intressant nog, att anonym kamratbedömning ledde till mer kritiska och användbara kommentarer än när bedömarna var kända. Författarna uppmanar dock till försiktighet om vilka slutsatser som dras om effekterna av kamratbedömning. Här behövs fler och mer detaljerade studier. 5. Digitaliserad feedback Resultaten för digital feedback är blandade men visar några intressanta möjligheter. En studie fann att adaptiva system som anpassar uppgifter efter studenternas nivå var särskilt gynnsamma för studenter med lägre förkunskaper. Denna typ av system anpassar vilka uppgifter eller frågor studenten får utifrån deras resultat på föregående uppgift. Det är intressant att notera att studenterna var mindre nöjda med denna typ av feedback, trots att den hade stark effekt på lärandet. Författarna noterar att det är svårt att dra säkra slutsatser om effekterna av digitaliserad återkoppling. Bland annat eftersom det är svårt, givet de studier som finns, att avgöra vilka delar av effekterna som härrör specifikt från att återkopplingen är digital. Författarna avslutar genom att bland annat notera att det behövs fler rigorösa studier om effekterna av olika former av formativ bedömning. De noterar att det finns ett stort tryck på lärare att införa formativ återkoppling i sina kurser, men att detta inte alltid görs på ett systematiskt sätt. Många gånger uppfinns hjulet på nytt, och de åtgärder som införs är inte alltid grundade i solid vetenskaplig evidens. Kommentarer: Jag tar framförallt med mig fyra saker från denna artikel. För det första, att givet det nuvarande kunskapsläget så talar mycket för att användande av quiz är ett relativt säkert kort. Att ett enkelt quiz med enkel rätt/fel-återkoppling är bättre än inget, men att mer detaljerad återkoppling har tydligt bättre resultat. Och att en artigt eller trevligt formulerad återkoppling i alla fall inte skadar. För det andra, att det gäller att se till att quiz och återkoppling är utformad så att den inte bara gör att studenterna lägger ned mer tid, utan faktiskt förbättrar sin inlärning. För det tredje, att det helt klart behövs mer forskning på detta område, men att de konkreta exempel som diskuteras i denna artikel (och i de artiklar de undersökt) är väldigt inspirerande. I väntan på nya fräscha forskningsresultat blir i alla fall jag nyfiken på att se hur andra lärare designar och utför formativa bedömningar. En fjärde, och sista, reflektion handlar om observationen att det som studenterna uppskattar inte alltid sammanfaller med vad som faktiskt har bäst effekt. Så vår utmaning är dubbel: dels att hitta de verktyg som är mest effektiva och att övertyga studenterna att dessa faktiskt är gynnsamma. Centrum för universitetslärarutbildning bjuder för den hågade på tips kring hur du som lärare kan arbeta med kontinuerlig bedömning: Studiefilm om kontinuerlig bedömning, diskussionfrågor och tips på fördjupning Text: Sama Agahi, Filosofiska institutionen Studien Morris, R., Perry, T., & Wardle, L. (2021). Formative assessment and feedback for learning in higher education: A systematic review. Review of Education, 9 (3), e3292. Nyckelord: Bevisbaserad praktik, återkoppling, formativ bedömning, högre utbildning, systematisk översikt
- Kan skrivande tända gnistan för kritiskt tänkande?
Centrum för universitetslärarutbildning
En ny studie visar att skrivuppgifter i stället för tentor kan stärka studenters kritiska tänkande inom naturvetenskap. I en nyligen publicerad artikel i Journal of College Science Teaching undersökte författarna om skrivande kunde vara en väg att gå för att förbättra studenters kritiska tänkande inom naturvetenskap. Resultaten visade att så var fallet för de flesta studenter på en kurs i molekylärbiologi där summativa examinationer ersatts med skrivuppgifter. Kritiskt tänkande är en egenskap som flitigt efterfrågas i arbetslivet och som högre utbildningar har som mål att utveckla. Tidigare artiklar här i Aktuell högskolepedagogisk forskning (AHF ) har diskuterat kritiskt tänkande inom högre utbildning och det tycks inte råda en samstämmighet om dessa utbildningar faktiskt gagnar denna generiska färdighet. Tvärtom har några studier visat att studenter inom det naturvetenskapliga fältet lämnar sina utbildningar med oförändrad nivå av kritiskt tänkande. Kritiskt tänkande är en både svårdefinierad och svårbedömd färdighet som trots att det ofta förekommer som mål i kursplaner troligtvis sällan bedöms, med undantag för slutliga självständiga arbeten. Med kritiskt tänkande menas oftast en förmåga att självständigt kunna dra slutsatser, analysera, reflektera, värdera, ifrågasätta samt att vara kreativ. Naturvetenskaplig pedagogik är oftast fokuserad på inlärning och förståelse av termer och koncept medan högre nivåer av lärande är försummade, åtminstone under de första åren på programmen. Författarna till den aktuella artikeln menar dessutom att lärare inte sällan misstar vetenskapligt tänkande (exempelvis att förklara följderna av hormonell obalans) för kritiskt tänkande. Studiens syfte var att undersöka om skrivuppgifter istället för klassiska tentor kunde vara en metod för att förbättra studenternas förmåga att analysera och utvärdera biologiska koncept. Skrivuppgifter inom naturvetenskapliga ämnen är inte så vanligt förekommande. Studenter får givetsvis skriva till exempel laborationsrapporter men dessa främjar knappast studentens kritiska tänkande. Studien utfördes vid ett universitet i USA på en kurs i molekylärbiologi för förstaårsstudenter. Kursen sträckte sig över en termin och hade tidigare undervisats på klassiskt manér med summativa examinationer. Då studien utfördes fick hälften av studenterna istället för tentor en rad skrivuppgifter. Dessa bestod dels av fyra miniuppsatser samt en längre uppgift där studenterna skulle ställa upp en ny forskningsfrågeställning inom ämnet. Dessutom gavs studenterna en slutlig essäbaserad examination för att testa deras kunskaper om de biologiska koncept de förväntades lära sig enligt kursplanen. Skrivuppgifterna baserades på att alla studenter tilldelades en sjukdom (exempelvis sickle -cellanemi eller cystisk fibros) som de skulle applicera olika molekylärbiologiska koncept på, koncept som de för tillfället studerade. För att bedöma studenternas kritiska tänkande användes väletablerade kriterier (”rubrics”: Association of American Colleges and Universities (AAC&U). (2017). Critical thinking VALUE rubric. www.aacu.org/value/index.cfm och Washington State University. (2006). Guide to rating critical & integrative thinking. Center for Teaching, Learning, & Technology. www.ctlt.wsu.edu) för just kritiskt tänkande vilket gjorde det möjligt att kvantifiera dessa färdigheter i studenternas uppsatser. Av de 13 studenter som ingick i undersökningen visade 12 av dem en klar positiv utveckling i sitt kritiska tänkande från första till sista uppsatsen och även mellan utkast och slutlig version efter återkoppling. Skrivuppgifterna bedömdes förstås inte bara efter förändring i kritiskt tänkande utan även betygsattes utifrån kursmålen (kunskap, förståelse med mera). Intressant var att det fanns en tydlig positiv korrelation mellan ökningen av kritiskt tänkande och betygen på uppsatserna. Dessutom fick studenter i både ”skrivgruppen” och ”tentagruppen” besvara enkäter om hur de upplevde förväntade lärandemål och vad de ansåg att de lärt sig efter kursens avslut. I båda grupperna var förväntningarna identiska (kunskapsinlärning men inga ytterligare färdigheter) men det förändrades drastiskt efter kursens genomförande. Utöver ett förbättrat kritiskt tänkande upplevde studenterna i skrivgruppen att de markant ökat sin förmåga att generalisera kunskap, det vill säga att kunna applicera det de lärt sig i nya sammanhang, vilket inte var fallet för de studenter som ingick i tentagruppen. En annan färdighet som skilde grupperna åt var förmågan att uttrycka sig vetenskapligt, vilket skrivgruppen ansåg de hade markant förbättrat. Studenterna på den skrivbaserade kursen fick även göra en slutlig examination för att försäkra att de hade uppfyllt kursmålen, det vill säga att lära sig de olika molekylärbiologiska koncepten. Precis som de som hade en examinationsbaserad kurs uppfyllde de kursmålen. Sammanfattningsvis visade studien att genom att ersätta tentor med skrivuppgifter kunde studenterna bygga upp sitt kritiska tänkande samtidigt som de uppfyllde de uppsatta lärandemålen i kursplanen. Genom att studenterna fick koppla olika koncept inom biologin till ett nytt kontext (här en specifik sjukdom) kunde studenterna visa att de kunde applicera sin förvärvade kunskaper och tänka kritiskt. Författarna menar att skrivande skapar en fysisk manifestation av studentens tänkande och tillåter då följaktligen att tänkandet kan bedömas. Kommentar: I Högskolelagen (Högskolelagen 1992, 1 kap, 8§) anges att ett syfte med högre utbildningar är att ”utveckla studenternas förmåga att göra självständiga och kritiska bedömningar”. Kritiskt tänkande och andra generiska färdigheter är också ett ofta förekommande läromål i våra kursplaner och något som alltmer efterfrågas på arbetsmarknaden. Men bedömer vi verkligen kritiskt tänkande på kurser innan det slutliga självständiga arbetet och tränar vi studenter i att tänka kritiskt? Den aktuella studien visade att de studenter som istället för tentor fick skrivuppgifter inte bara utvecklade och förbättrade sitt kritiska tänkande men de ansåg också själva att de utvecklade denna färdighet vilket inte var fallet för den grupp av studenter som tentade på klassiskt maner. Ett uppenbart problem i det här sammanhanget som författarna inte behandlar är förstås användandet av ChatGPT och andra AI applikationer. Kan vi utgå från att det är studenten som tänker kritiskt, om vi nu ska tänka kritiskt? I förra numret av AHF visades att AI faktiskt kan vara ett kraftfullt verktyg för kritiskt tänkande om det används med förnuft, se artikeln ChatGPT i undervisningen? Ja tack, men med förnuft . Vi kan nog också utgå ifrån att det finns skillnader mellan olika vetenskapliga discipliner. På naturvetenskapliga kurser är som sagt skrivande inte något frekvent förekommande förutom då exempelvis laborationsrapporter. När det sen är tid att ge sig på det självständiga arbetet förväntas studenten kunna tänka kritiskt och visa det i sin uppsats. För att återkomma till artikeln som diskuterades i ett tidigare nummer av AHF ( Lär sig verkligen studenterna att tänka kritiskt på universitetet?) så har det visat sig att studenter inom naturvetenskap faktiskt inte alls utvecklar kritiskt tänkande under sin universitetsutbildning. Skulle då skrivande kunna vara en väg att gå? Text: Mikael A Carlsson, Zoologiska institutionen Studien Reed, I. K. G., Kraczkowski, M. L., & Pearlman, S. J. (2024). Developing critical thinking in biology through progressive writing assignments. Journal of College Science Teaching, 53 (6), 563-572. Nyckelord: Biologi, förmåga att tänka kritiskt, kommunikationsförmåga, läroplan, undervisningsstrategier
- Yttre belöningar väcker den inre lärandelusten
Centrum för universitetslärarutbildning
Vad är det som väcker lusten i oss att lära? Och hur kan denna lust hållas vid liv? Kring dessa frågor kretsar artikeln "The role of reward in motivation – Beyond dichotomies" i Learning and Instruction . Mer specifikt utforskas hur yttre eller inre belöningar både samspelar och krockar i lärprocesser, och hur kunskap om hur detta kan omsättas i lärsituationer. Författarna, med bakgrund inom psykologi och utbildningsvetenskap, utgår från en modell av hur lärande är kopplad till belöningsmekanismer i hjärnan, den så kallade ”The reward-learning framework of knowledge acquisition”, på svenska ungefär ”Ramverk för belöningslärande vid kunskapsinhämtning”. Värt att nämna är kanske att modellen är utvecklad och lanserad av en av författarna. Enligt denna sker lärande inte passivt, utan genom att hjärnan aktivt värderar och förstärker viss kunskap baserat på hur belönande den upplevs vara. Belöningen kan komma ”utifrån” (eng. extrinsic incentives) i form av en bonus av något slag, till exempel beröm, en gåva eller bekräftelse, eller ”inifrån” (eng. intrinsic incentives) i form av en positiv upplevelse av nyfikenhet, spänning eller intellektuellt framåtskridande. Men oavsett om belöningen kommer utifrån eller inifrån är det nyckelspelaren dopamin (alltså signalsubstansen som agerar kemisk budbärare mellan hjärnans nervceller) som driver motivationen. Både yttre och inre belöningar gör så att dopaminet får det att spraka skönt i hjärnan. Med denna teori som utgångspunkt har forskarna gjort en narrativ genomgång (eng. narrative review) av forskning om relationen motivation-lärande-belöning. Forskarna slår fast att forskningsfältet idag präglas av idén att yttre incitament (betyg, beröm, guldstjärnor, presenter) och inre drivkrafter (kunskapstörst, tankemässig utveckling, förundran) står i konflikt med varande och att yttre belöningar står i vägen för den inre tillfredställelsen. Bägge belöningarna kickar i och för sig igång dopaminet, med endast det inre systemet har förmåga att själv stimulera till ytterligare lärande. Den vanliga attityden är alltså att inre motivation är eftersträvansvärt, men att yttre motivation bör undvikas. Vad är det då som är skillnaden? Det inre motivationssystemets hållbarhet bygger på en kunskapsspiral som kan förklaras så här: Ny kunskap ger i sig själv en kick, samtidigt som den väcker insikten om allt vi ännu inte vet allt. Denna nyfikenhet skapar en förväntan om ytterligare lärandekickar – nästa insikt finns alltid runt hörnet. Vi stimuleras att ställa fler frågor, vilket ger oss ännu mer kunskap om ämnet. Ju mer vi lär oss, desto högre värderar vi informationen, eftersom den blir allt mer relevant och meningsfull. En ökad kunskapsnivå stärker dessutom känslan av kompetens, vilket utlöser en ny dopaminkick och gör det lättare att ta till sig ytterligare kunskap. På så sätt blir lärandet en långvarig och självgående process – en positiv dopamincykel som driver sig själv framåt. Författarna beskriver detta träffande som en ”self-boosting effect”. Men, invänder kritikerna, om dopaminkicken istället triggas av en yttre belöning – till exempel betyg, pengar eller priser – blir effekten kortvarig och frikopplad från själva lärandet. Och vad värre är, yttre belöningar riskerar att styra uppmärksamheten bort från nyfikenheten och utforskandet, vilket bryter den inre kunskapsspiralen och gör att lärandet inte blir självgående. Detta, alltså föreställningen att yttre stimuli alltid styr uppmärksamheten bort från inre stimulans, är enligt författarna ett logiskt felslut. De hävdar istället att yttre och inre incitament inte ska uppfattas som en dikotomi, alltså en uppdelning där allt antingen hör till ena delen eller den andra sidan. Istället kan yttre och inre stimuli fås att samspela på ett bra sätt. Detta genom vad författarna kallar en motivationstransformation (eng. "motivation transformation”). Lite förenklat innebär denna motivationstransformation att ett yttre incitament kan väcka motivation även hos en motvillig adept (”Jag gör den här uppgiften bara för att få en guldstjärna!”). Genom att lösa uppgiften upplever adepten kicken av att lära sig något nytt, vilket i sin tur sätter igång den inre lärandebelöningsspiralen. Författarna argumenterar att yttre belöningar, liksom förväntningen på desamma, kan vara startpunkten för ett engagemang som skapar en positiv process där lärandet i sig blir belönande. Yttre motivation kan också, rätt använd, öka viljan att anstränga sig. Att utföra ansträngande mentala uppgifter aktiverar hjärnans belöningssystem, vilket i sin tur kan stärka kunskapsinhämtning. Genom att locka med extern belöning kan förmågan till mental ansträngning tränas upp. Men här är det viktigt att belöna ansträngning snarare än förmåga eller prestation. Författarna påpekar att de utgår från ett generellt ramverk snarare än en exakt teori, och att mycket annat måste räknas in i lärandeprocessekvationen: personlighet och belöningskänslighet, vilken slags kunskap det rör sig om, sociala faktorer och mental hälsa. Egentligen är det bara två förhållanden som de med säkerhet pekar på: 1. att det går att hävda att yttre belöningar kan fungera bra initialt för att väcka inre motivation, och 2. att svårigheten ligger i att avgöra när de bör fasas ut för att inte att negativt påverka den interna drivkraften. Avslutningsvis konstateras att frågan om yttre belöningar är bra eller dåliga för inre motivation är felställd, och att vi bör se bortom denna dikotomi. Belöningar kan fungera både som yttre och inre incitament, och samspelet är komplext. Yttre belöning kan vara ett slags kunskapstörst-tändande startgas, men kan bli skadlig när motivationsspiralen är etablerad. Att förstå denna mekanism kan hjälpa till att skapa effektiva lärandemiljöer, där man aktivt använder belöningar och motivation för att stärka kunskapsinhämtning och engagemang. Den gängse uppfattningen att yttre belöningar är negativa är felaktig; använda på rätt sätt kan de stärka inre motivation. En aspekt av artikeln som jag inte ägnat någon uppmärksamhet är att den till viss del diskuterar motivation-lärande-belöning i relation till utbildningsdataspel. Det som framkommer här är att dynamiken mellan yttre (spelaren motiveras genom att få olika gåvor eller nå olika nivåer i spelet) och inre belöningar (att lära sig om det ämne spelet behandlar, i artikeln exemplifierat av ”Romarriket”) är gynnsam. Lärkickarna från spelande kan också på ett gynnsamt sätt spilla över till spelarens kött- och blodvärld, så att hen på eget bevåg börjar läsa mer om Romarriket efter att ha spelat spelet. Kommentar: Artikelns beskrivning av hur olika yttre och inre belöningssystem fungerar och samspelar är både intressant och trovärdig. Det framgår att lärande inte styrs av statiska variabler, utan ska förstås i termer av plasticitet; lärandeprocessen är formbar och därmed möjlig att påverka. Kanske inte så svårt att förstå: vem har inte motiverat sig själv att plugga lite hårdare med löftet om en belöning vid avslutat arbete (choklad eller ett glas vin beroende på preferens)? Och vem har inte upplevt tillfredsställelsen av att lära sig något nytt, och kanske till och med glömt bort att det ligger en chokladbit och väntar inte så långt bort? Jag instämmer i författarnas betoning av formbarheten i relationen mellan inre och yttre incitament, även om resonemanget ibland ger intrycket av att beskriva ett ganska idealiserat förhållande. Vad kan vi ta med oss från artikeln? Själv tar jag med mig att studentfrågan ”Kommer det här på tentan?” nog uppfattas som så provocerande eftersom den bottnar i en trängtan efter extern bekräftelse (i form av högt betyg på tentan), men att detta inte nödvändigtvis behöver var negativt. Om tentamensuppgifterna är formulerade på ett sätt som kräver att man tillägnar sig undervisning och litteratur för att nå ett högt betyg, kan frågorna delas med studenterna i början av kursen. Studenternas krassa strävan att ”få bra på tentan” kan då fungera som den startgas som får igång en ”self-boosting effect”. Det blir helt enkelt en positiv backwash-effekt där studentens ytliga betygsjakt leder till djupt och meningsfullt lärande. I en mer utsträckt tankegång tycker jag att kunskapen från artikeln talar mot att betyg, särskilt den sjugradiga skala som tillämpas vid bland annat Stockholms universitet, bidrar positivt för en lärmiljö. Ett enklare system, som graderingen ”Godkänd-icke godkänd”, skulle på ett bättre sätt rikta fokuset mot lärandeprocessen i sig och skapa mer hållbara förutsättningar för lärandet (även om jag inser att denna slutsats färgas av min egen negativa inställning till den sjugradiga skalan, och att det säkert också går att hitta argument för densamma med utgångpunkt i artikeln). Text: Mattias Frihammar, Institutionen för etnologi, religionshistoria och genusvetenskap Studien Bardach, L., & Murayama, K. (2025). The role of rewards in motivation—Beyond dichotomies. Learning and Instruction, 96 , 102056. Nyckelord: Belöningssystem, inre och yttre motivation, lärande, motivationstransformation, kunskapsspiral
- Lärarens nya uppdrag — AI-pedagog?
Centrum för universitetslärarutbildning
Ny forskningsartikel betonar att AI-verktyg som ChatGPT kan vara till hjälp för studenter vid skrivande på ett första- eller andraspråk, men för att verkligen stödja lärandet måste studenterna använda verktygen på ett kritiskt sätt. Artikelförfattarna föreslår en modell för kritisk AI-litteracitet som kan användas på en skrivkurs. Att lära sig ett andraspråk i vuxen ålder innebär hög kognitiv belastning. Forskning om användning av AI vid skrivande på ett andraspråk har visat att ChatGPT kan vara till stor hjälp för att skapa en grammatiskt korrekt text och större variation av vokabulären. Samtidigt kunde det vara svårt för studenterna att hitta sin egen "röst" och inte skapa en typisk AI-känsla vilket ofta innebär frånvaro av känslor i texten. Dessutom är det svårt för läraren att veta vad studenten själv faktiskt har lärt sig. Av vikt är alltså att studenter inte passivt och automatiskt använder AI utan att läraren kan visa hur nya möjligheter till lärande skapas med hjälp av AI. I studien "Investigating L2 writers’ critical AI literacy in AI-assisted writing: An APSE model" i Journal of Second Language Writing ville forskarna ta reda på hur studenter använder AI vid skrivande på engelska som första- eller andraspråk. Och om deras AI-användning uppvisar ett kritiskt förhållningssätt, så kallad kritisk AI-litteracitet . Vad var då bakgrunden till studien? Jo, under en kurs om akademiskt skrivande vid ett amerikanskt universitet med tio deltagande studenter ägnade läraren två seminarier åt att diskutera och testa ChatGPT. Läraren började med att gå igenom ChatGPT:s fördelar, brister, problematik och akademisk integritet vad gäller AI-användning. Dessutom övade de praktiskt på att använda AI och granska AI-texter kritiskt, till exempel fick studenterna skriva en text som de sedan redigerade med hjälp av AI varpå de diskuterade föreslagna ändringar. Under det andra seminariet fick studenterna bland annat analysera universitetets olika policys runt AI-användning i utbildning och publicering vilket utmynnade i att studenterna utvecklade en policy för sitt eget bruk av AI för kursen. För att kunna besvara frågan om studenters erfarenhet av AI och kritiska förhållningssätt intervjuade artikelförfattarna kursens studenter, tog del av de texter studenterna skrivit under kursens gång, deras reflektioner runt AI-användning, deras loggdata när de använde ChatGPT samt analyserade en specifik skrivuppgift där studenterna spelade in sin egen skärm och samtidigt pratade högt om hur de interagerade med ChatGPT. Och hur använde studenterna ChatGPT då? AI användes för brainstorming (idéskapande) av studenterna för att få en översikt över alla teman som kursen innehöll eller för att komma över skrivkramp. AI användes också för att skapa struktur. En student hade skrivit upp alla sina idéer på ett A4-blad som hen sedan lät ChatGPT organisera så att studenten sedan kunde bygga vidare på det. En annan student använde AI för att strukturera de olika styckena i sin text till en bättre sammanhängande helhet. Denna student menade att det sparade hen 2-3 timmar i tid. Flera studenter lät ChatGPT redigera deras texter med prompter av typen: Vad tycker du saknas i texten? Vilka delar tycker du att jag borde förbättra? Skapa en övergång mellan stycke xx och xx. Ändra val av ord. Kan jag få feedback på användning av APA för citeringar? Ytterligare ett antal studenter använde AI för hjälp med källor, till exempel översättning av en text på ett annat språk eller för att skapa en engelsk term för ett typiskt kinesiskt kulturellt fenomen, det vill säga kulturspecifika ord som är svåröversatta. Att låta sammanfatta en artikels viktigaste poänger (så slapp hen läsa hela artikeln) förekom också vilket sedan användes som referens i den egna texten. Till sist ville forskarna också veta om studenterna hade ett kritiskt förhållningssätt till sin AI-användning. De hittade fyra förhållningssätt hos studenterna som även är artikelförfattarnas förslag till en modell för kritisk AI-litteracitet som skulle kunna användas på en skrivkurs. 1) Kritisk AI-medvetenhet. Flera studenter visade medvetenhet om vilken data som AI tränas på, till exempel politiska spörsmål som ofta utgår från data från västerländska samhällen eller att vissa språk och kulturer är underrepresenterade i den data som AI tränas på. 2) Kritisk AI-positionering. Studenterna utvecklade en individuell positionering i hur de använde AI vilket innebär att de insåg att deras egen ’röst’ och originalitet är viktig. Två studenter nämnde att en skribent måste vara nyskapande medan AI tenderar att producera klichéer och generaliseringar. En annan student tog upp att AI kan vara inspirerande men samtidigt hämma kreativiteten och det kritiska tänkandet. 3) Kritiska strategier för interaktionen mellan människa och AI. Detta handlar om hur man skapar en prompt vilket en student såg som kommunikation mellan människa och AI. Studenten använde ChatGPT för att bekräfta sin hypotes om ett ämne genom att dubbelkolla AI-genererad information mot sin egen kunskap. En annan student menade att man kan finslipa sin prompt flera gånger för att få ett bättre svar av AI men att man måste göra ett gediget förarbete innan man använder AI. Att bara klistra in AI:s svar utan att kasta ett kritiskt öga på innehållet och jämföra med sin egen kunskap står i vägen för lärandet. 4) Kritisk utvärdering av AI:s möjligheter. Studenterna kontrollerade om ChatGPT:s svar passade just för deras ändamål, dvs. de gjorde en bedömning av informationen, kvaliteten och möjliga fördomar hos AI genom att diskutera med vänner, studiekamrater och lärare. Hur denna bedömning görs visade sig vara starkt individuell beroende på studentens språknivå, vad som upplevs som bra skrivande och målgrupp för texten. En student poängterade att ChatGPT är speciellt bra för hur man formulerar sig och strukturerar text i en västerländsk kontext medan en annan student föredrog ett annat AI-baserat hjälpmedel eftersom ChatGPT använde ett för sofistikerat språk för hens språknivå och därför inte matchade det språk hen normalt sett använder. Ett flertal av studenternas förhållningssätt till AI har en positivt stödjande funktion för lärandet och studenterna uppvisar dessutom ett kritiskt förhållningssätt, enligt artikelförfattarna. Dock menar de att använda AI som hjälp för att sammanfatta en artikels viktigaste punkter kan underminera förmågan till analys och kritisk tänkande. Studenterna ansåg att AI:s största fördel är tidsbesparing i skrivprocessen. Samtidigt varnar artikelförfattarna för att det som upplevs som lägre kognitiv belastning under skrivprocessen kan innebära högre belastning när studenterna tekniskt ska hantera AI och kritiskt bedöma svaren. Artikelförfattarna avslutar med att föreslå att kritisk AI-litteracitet ska vara en del av kursplanernas lärandemål på skrivkurser så att studenterna inte använder AI som ett passivt redskap utan förstår hur de aktivt kan använda sig av och lära sig med hjälp av AI. Kommentar: Jag blev intresserad av denna artikel eftersom jag undervisar i ett andraspråk/främmande språk och mina studenter övar mycket på att skriva. Numera använder nog de flesta forskare AI i sitt skrivande och det ska vi förstås vara transparanta med och visa hur AI kan fungera som en skrivcoach, inte som en digital gud med svar på allt. Här behöver vi guida studenterna i hur man kan använda AI för att lära sig att skriva utan att AI sköter stora delar av skrivprocessen. Att förhålla sig kritiskt är en färdighet som nog ofta måste övas på så att studenterna förhåller sig kritiskt till det AI producerar (innehåll, språknivå, egen röst och så vidare). Studenternas engelska som andraspråk i artikeln är på en hög nivå. Artikeln ger därför inga svar på hur man skulle kunna använda AI för studenter som är nybörjare i ett andraspråk/främmande språk. I den kontexten kan det vara svårt för läraren att avgöra vad studenten verkligen har lärt sig och det kanske inte ens studenten själv kan precisera. Dock tror jag att ett inledande seminarium om AI som skrivcoach där nybörjarstudenterna får testa olika sätt att använda AI jämte en diskussion om vad de själva uppfattar att de lärt sig av att använda AI kan vara en bra början. Tips! Läs mer om AI i undervisningen i guiden: Praktiska strategier och etiska aspekter — en guide för universitetsläraren av Alexandra Farazouli Här hittar du tydliga, praktiska strategier för att använda AI i olika undervisningsfaser, från planering till undervisning och bedömning. Guiden är skriven på engelska och är en öppen webbresurs. Text: Annika Johansson, Institutionen för slaviska och baltiska språk, finska, nederländska och tyska Studien Wang, C., & Wang, Z. (2025). Investigating L2 writers' critical AI literacy in AI-assisted writing: An APSE model. Journal of Second Language Writing, 67 , 101187. Nyckelord: AI, andraspråksskrivande, akademiskt skrivande, ChatGPT, kritiskt förhållningssätt
- Hur mycket är en högskolepoäng värd?
Centrum för universitetslärarutbildning
Hur mycket arbete kräver en kurs? Studie visar att lärarens uppskattning ofta styr planeringen, men att dessa bedömningar sällan stämmer överens med studenternas verklighet. Hur lång tid, och hur stor ansträngning, ska studenterna egentligen lägga på en kurs? Det är en fundamental fråga i all kursplanering, men en ny studie i European Journal of Higher Education visar att de vanligaste metoderna för att besvara den är överraskande oprecisa. ECTS-systemet (europeiska systemet för överföring och ackumulering av studiemeriter) ska garantera att studenter får en rimlig och förutsägbar arbetsbelastning, men vad händer när systemet bygger på oprecisa eller felaktiga antaganden? Bedömningen av hur stor studiebelastning en kurs kräver är ofta en av de första stegen i en lång planeringskedja. Det hela börjar med lärarens bedömning av hur svåra uppgifterna är, och hur lång tid det tar att genomföra den. Sådana uppskattningar påverkar hur kursen planeras; antalet uppgifter, deadlines och förväntningar anpassas till denna uppskattning. Detta i sin tur sätter ramar för studenternas studieplanering. Men vad är studiebelastning (eng. student workload)? Det är naturligt att här skilja mellan objektiv belastning (graden av ansträngning och antalet faktiska studietimmar) och subjektiv belastning (studentens upplevelse av hur svåra och tidskrävande studierna är). Studenternas subjektiva belastning kan påverkas av faktorer som ligger utanför själva studierna – hur de mår, vilka andra åtaganden de har och tidigare kunskaper. Dessa aspekter fångas sällan upp i traditionella mätningar av studiebelastning. Vid sidan av dessa har vi även lärarnas uppskattning av studiebelastningen. Oftast är det just lärarens uppskattning som starkast påverkar kursernas utformning och planering. I praktiken arbetar vi ofta med ECTS-systemets operationalisering som det enda handfasta måttet — att 1 högskolepoäng (hp) motsvarar 25—30 timmars arbete. Detta blir det gemensamma språket mellan lärare, studenter och administration. Vi har alltså flera olika storheter att förhålla oss till: studenternas objektiva belastning, deras subjektiva upplevelse, lärarnas uppskattning och ECTS-siffran som riktmärke. Dessa behöver dock inte stämma överens. Faktum är att studenternas rapportering om faktisk tidsåtgång matchar dåligt med både lärarnas uppskattningar och ECTS-beräkningarna. Trots studiebelastningens centrala roll i kursplanering, och läraruppskattningens betydelse i detta, finns förvånansvärt lite forskning om hur lärare faktiskt gör sina uppskattningar. För att fylla denna kunskapslucka genomförde artikelförfattaren Impola (2025) en enkätundersökning vid två finska lärosäten. Totalt deltog 208 lärare och 684 studenter från olika discipliner. Lärarna fick svara på frågor om sina metoder för att uppskatta studiebelastning, vilka utmaningar de stöter på samt bedöma hur pålitliga de tror att deras uppskattningar är. Studenterna fick ange sin faktiska studietid, och sina upplevelser av arbetsbelastning. De fick också bedöma hur väl lärarnas uppskattningar stämde överens med deras egen erfarenhet. Resultaten visar att majoriteten av lärarna (77 procent) främst förlitar sig på sin egen undervisningserfarenhet när de uppskattar studiebelastning, följt av institutionella instruktioner med vilket menas instruktioner från andra kollegor, studierektorer och liknande (52 procent) och studentfeedback (53 procent). Här finns skillnader mellan erfarna och nya lärare. Erfarna lärare förlitade sig i större utsträckning på egna erfarenheter, medan nya lärare i större utsträckning använde sig av till exempel studentåterkoppling. Lärarna menade att den största utmaningen var att bedöma uppgifternas svårighetsgrad (68 procent) och innehållets komplexitet (67 procent), samt att uppskatta hur mycket tid som behövs för självständigt arbete (58 procent). Artikeln betonar att det finns en betydande skillnad mellan lärarnas självförtroende i uppskattningarnas tillförlitlighet och studenternas bedömning av hur väl dessa stämmer. Det framgår också att studenternas egen uppfattning om studiebelastningen har ett svagt samband med såväl faktisk studietid som studieresultat. Artikeln är tydlig med att framhålla att undersökningen har en del begränsningar. Dels är frågorna som används i enkätundersökningen nyutvecklade för denna undersökning, och skulle behöva förfinas och modifieras. Dels är dataunderlaget begränsat och skulle behöva utökas med såväl fler lärare och fler studenter. De menar dock att det finns tillräckligt med underlag för att motivera fortsatta undersökningar av hur olika bedömningar av studiebelastning görs. De skillnader i bedömning som framkommer sätter också ljus på frågan om inte ECTS-verktyget kanske är alldeles för grovt. Åtminstone behöver vi utveckla bättre, mer träffsäkra, metoder för att bedöma hur stor studiebelastning och därmed hur mycket tid och hur många poäng som våra kurser motsvarar. Kommentar: Artikeln behandlar ett ämne som jag tror är både viktigt och utmanande. Min första reaktion efter att ha läst abstrakt var "detta är vi inte så bra på". Jag tror att både lärare och studenter har erfarenhet av att det från en kurs till en annan kan vara väldigt stor skillnad på hur mycket tid och ansträngning som krävs, trots att antalet hp är detsamma. En av tankarna med ECTS-systemet är ju, antar jag, överskådlighet och rättvisa. Det ska vara möjligt för studenter att genom att se hur många poäng en kurs är värd, bedöma åtminstone några aspekter av hur mycket jobb den kräver. Vi behöver inte låtsas att målet skulle vara att alla aspekter av hur "svår" kursen är ska kunna fångas i hp-siffran. Men utöver förutsägbarheten finns också rättviseaspekten. Två kurser som är värda lika många poäng ska också vara, i någon rimlig mening, likvärdiga i arbetsbelastning. Att översätta belastning och svårighetsgrad till antal arbetstimmar är redan problematiskt. Men om denna uppskattning inte ens görs särskilt tillförlitligt har vi ett stort problem. Artikelförfattaren hävdar att det i dagsläget finns begränsad forskning om hur lärare går tillväga i sina uppskattningar av studiebelastning. Om detta stämmer, har vi en avgörande kunskapslucka i forskningen. Just eftersom det verkar uppenbart att den initiala uppskattningen av studiebelastning har stor påverkan på hur kurser och program utformas. Studien har en del begränsningar, men detta kompenseras av att författaren tydligt redogör för dessa. Dessutom har de generöst delat med sig av stora mängder data om hur undersökningen utformats och hur analyserna gjorts. Det är en bra startpunkt för den som vill bygga vidare på detta arbete. Men kanske finns det en del praktiska saker vi kan göra redan nu? Artikeln ger intrycket att de uppskattningar som görs av studiebelastning kunde göras mer systematiskt. Ett första steg vore att säkerställa att lärare kan samtala mer, och oftare, med varandra om just studiebelastning. Text: Sama Agahi, Filosofiska institutionen Studien Impola, J. (2025). Teachers’ and students’ views on higher education workload determination practices. European Journal of Higher Education , 1-19. Nyckelord: ECTS, studiebelastning, studietid