Aktuell högskolepedagogisk forskning

Aktuell högskolepedagogisk forskning är nyhetsbrevet som på ett lättillgängligt sätt delar ny forskning om undervisning och lärande med dig som undervisar vid Stockholms universitet eller andra lärosäten.

Prenumerera på nyhetsbrevet Aktuell högskolepedagogisk forskning

  • Helping students to pass exams

    What do you know about how your students study for exams? What does research say about which study practices are most effective? A newly-published article asked physics students about which study habits they found most helpful and attempted to link this to exam results.  In the minds of the general public, university assessment conjures up images of students “cramming” for end-of-term exams. Traditionally, students would spend the days before an exam filling their short-term memories with a multitude of facts to be regurgitated under the pressure of time and then promptly forgotten. We now know that this type of practice is ineffective and that there are much better, research-based assessment models we can adopt. However, for a number of reasons many courses are still examined in a traditional manner. So, faced with teaching a course with a final, high-stakes exam, what study advice should we give our students? This is was the overarching research question for a study that was recently published in the Journal of College Science Teaching . The researchers administered a likert scale type questionnaire to 1270 first and second year students after completing their exams at the University of Health Science and Pharmacy in St. Louis, Missouri. The questions students were asked were: approximately how many hours they spent preparing for the exam, which study methods they used as a percentage of their total study time and which methods they felt were the most helpful. In this last category the study methods students ranked were: Rereading the textbook Conceptual clicker questions in class Mathematical problems in class Working through new review questions set by the teacher Reviewing old exam questions Reviewing homework problems Reading through quizzes used in the course Students saw clicker questions in class (conceptual); questions set in class (mathematical problems) and homework problems as the most useful. However, students spent the majority of their time studying using old exams and class slides. Rereading the textbook and reading quizzes were ranked as less useful. Although the authors did find some correlations between study method and exam performance, the effect sizes were small. The authors were thus unable to make any definitive claims about which methods were actually more useful, other than concluding that students who performed poorly were less likely to use the study methods that were deemed the most helpful by the group as a whole. Comment:  Usually, when I write for this newsletter I try to highlight research that discusses new and interesting ideas in higher education. It is not always easy to find good articles. The study I have selected this time actually has a number of issues, but I think the topic is important and worth discussing.  The first issue I have with this particular article is the assumption that students will always need to study intensively to pass end-of-term examinations. As I mentioned at the start of this article, there are a number of much better alternatives to single, end-of-course, high-stakes exams. Continual assessment with weekly hand-in tasks, for example keeps students involved and—provided timely feedback is given—students (and teachers) know how things are going. Such courses encourage learning rather than “cramming”.  The second issue I have is with the research design of the study. There has already been a great deal of research carried out into study methods. Unfortunately, in this case the authors asked students for their own opinions about which methods were helpful and compared this ranking to exam performance. Actually, we already have a good idea from earlier studies about which study methods are the most effective (see for example Dunlosky et al 2013). We also know that students tend not to be aware which methods are most useful (Persky & Hudson, 2016). Therefore, given what we already know, it would have been better for the researchers to compare student beliefs about the effectiveness of study methods with known effectiveness as shown by research, before linking this information to the students’ actual performance on the exam.   In an earlier article I wrote about effective study methods when I reviewed Carpenter et al (2022) for Aktuell högskolepedagogisk forskning "Can you help students plan their learning?" . Here, three methods stand out in the literature, as having strong positive effects on student learning: spacing, active retrieval practice and working with other students. Below is what I wrote in 2022 about the first two approaches: Spacing refers to spreading out learning over an extended period of time. For the same time spent, shorter repeated learning activities show clear gains over a single intensive learning event. Active retrieval is a form of memory exercise where instead of reading through the same material several times, students read once and then attempt to recall what they have read, before returning to the material to check their performance. Adopting these two simple approaches (preferably together) has been shown to boost learning across a wide range of educational settings. As for working with other students I gave the following advice: Collaborative learning is an approach that has been shown to have benefits for all involved parties (see for example Johnson & Johnson, 1987 and Laal & Ghodsi, 2012). Thus, I would recommend meeting in study groups as a complement to the techniques discussed in the article. For those of you who are interested in learning more about the topic of research-based autonomous learning there is a short (30 minute) course available online (in Swedish). This might be something to recommend to your students:  Evidensbaserade studietekniker — en kurs om att studera effektivt These three approaches to learning for an exam have been shown to be the most successful in the literature. If like the authors of this article you are trying to help your students deal with high-stakes, end-of-course exams, I would suggest providing them with this information and actively encouraging them to use these three approaches.  Text: John Airey, Department of Teaching and Learning The study Waters, D., & Jilakara, R. (2023). Determination of the Helpfulness of Physics Exam Study Methods. Journal of College Science Teaching, 52 (6), 38-45. Keywords: learning for exams, study habits, problem solving, group discussions, spacing, retrieval practice  References Carpenter, S. K., Pan, S. C., & Butler, A. C. (2022). The science of effective learning with spacing and retrieval practice. Nature Reviews Psychology, 1 (9), 496-511. Dunlosky, J., Rawson, K. A., Marsh, E. J., Nathan, M. J., & Willingham, D. T. (2013). Improving students’ learning with effective learning techniques: Promising directions from cognitive and educational psychology. Psychological Science in the Public interest, 14 (1), 4-58. Laal, M., & Ghodsi, S. M. (2012). Benefits of collaborative learning. Procedia-social and behavioral sciences, 31 , 486-490.  Johnson, D. W., & Johnson, R. T. (1987). Learning together and alone: Cooperative, competitive, and individualistic learning. Prentice-Hall, Inc. Persky, A. M., & Hudson, S. L. (2016). A snapshot of student study strategies across a professional pharmacy curriculum: are students using evidence-based practice?. Currents in Pharmacy Teaching and Learning, 8 (2), 141-147.

    Centrum för universitetslärarutbildning

  • ”Och vinnare av årets bästa Student Feedback är….”

    Tänk att uppmärksammas av universitetet som den lärare som är bäst på att ge konstruktiva kommentarer till studenter! Det är verkligheten för lärare vid University of Hong-Kong. Där kan lärare tilldelas priset Teacher Feedback Award. I en studie publicerad i Higher Education Research & Development  har David Carless undersökt vad som utmärker lärares återkopplingskompetens eller feedback literacy . I artikeln intervjuas sex av dessa vinnare från University of Hong-Kong. En av dem menar att: Återkoppling bör innebära att studenten börjar tänka på sitt eget arbete, vad de gör och vilka lärandestrategier de har. Studenter borde också söka efter återkoppling från annat håll, inte bara från lärare, vilket ger dem andra källor till kommentarer på deras arbeten, som de kan använda som underlag för förbättringar (min översättning). I studien beskriver lärarna att många studenter tycker att det är svårt och jobbigt att tänka kring hur de själva kan förbättra sina arbeten. Ofta vill studenter inte sätta sig in i kommentarer på ett djupare plan utan föredrar att någon talar om för dem vad de ska göra för att färdigställa uppgiften utan att behöva anstränga sig nämnvärt.  Det är lättare att tolka kommentarer från andra studenter och från läraren som ”rätt svar” än att se dem som underlag för att tänka vidare. Carless menar att problemet med traditionell återkoppling till studenter är att den ofta bygger på en envägskommunikation där läraren utvärderar studentens insats och ger råd kring vad studenten skulle kunnat göra bättre. Den rådgivande återkopplingen kan i vissa fall uttrycka ett uppmuntrande stöd genom att identifiera styrkor och svagheter samt föreslår möjliga vägar framåt. Dock blir råden ofta inte mer än användbar information som studenten förhoppningsvis tar till sig. Transformativ återkoppling däremot sätter studenten i fokus och uppmärksammar vad studenten gör efter återkopplingen. Vad studenten tar med sig från feedbacken. Häri ligger en rejäl utmaning för alla lärare på grund av skillnaden som finns mellan att vara nybörjare och att vara expert. Det är svårt att som expert sätta sig in i en nybörjares situation, dock är det vad som krävs enligt lärarna i Carless studie för att kunna ge en återkoppling som är till nytta för studentens lärande. Idealt ska återkopplingen baseras på en god relation mellan student och lärare och ske i en fortlöpande dialog vilken generar en feedback loop . Läraren Mary påtalar i Carless studie att en fråga kräver ett svar, alltså att lärarens råd bör generera ett svar från studenten genom att denne visar upp en förbättring. Det betyder att återkopplingen utformas så att studenten har ett ansvar att arbeta med de kommentarer hen fått. Enligt Carless gör feedback loopen det möjligt att identifiera förbättrade studieresultat, vilket en ökar tillfredsställelsen för både studenten och läraren. Återkoppling bör alltså, enligt lärarna i Carless studie, uppmuntra studenten till eget tänkande och innebära att hen utarbetar en plan för att åtgärda sina brister och förbättra sin prestation. I studien presenteras ett exempel på hur återkoppling kan utformas som en uppgift i sig, där studenterna ska identifierar vad de behöver förbättra utifrån en självvärdering och en kamratvärdering samt förväntade studieresultat, vilket resulterar i en åtgärdsplan enligt vilken studenten därefter förbättra sitt arbete. Fördelen med denna design för återkoppling är att studenten tvingas reflektera över sin egen prestation och över feedbacken hen fått. Ansvaret för det egna lärandet läggs över på studenten. I artikeln lyfter Carless upp hinder som försvårar att goda återkopplingsstrategier utvecklas. Brist på tid och resurser gör det svårt för enskilda lärare att prioritera högkvalitativ återkoppling. Carless konstaterar att återkoppling många gånger bygger på en frivillig insats från läraren snarare än att det är del av lärarens huvuduppdrag. Pro-rektor vid Hong-Kong University som ansvara för priset är självkritisk och påtalar att det finns en brist på incitament och uppmuntran från universitetets sida och menar att det saknas en bra grund att stå på för att utveckla nya och bättre återkopplingsstrategier. I program med många studenter och stora klasser krävs ofta någon form av automatiserad återkoppling vilket gör det svårt att ge individuellt riktad högkvalitativ feedback till alla studenter. Inom vissa discipliner är lärare också mindre benägna att engagera sig i återkoppling till studenter. Även detta resulterar i att man förlitar sig på automatiserad återkoppling genom digitala lösningar. Därtill är både lärare och studenter i många ämnen mer vana vid summativa utlåtanden om studentprestationer. En högkvalitativ återkoppling som bidrar till studenters lärande inkluderar dock mer än att bara återkoppla det läraren anser är relevant information om studenternas arbete. Det innebär snarare att lärare och studenter tillsammans utvecklar konstruktiva återkopplingsprocedurer. Med en tydlig design för återkopplingen är det möjligt för studenter att inkludera feedbacken i sitt lärande, samt för lärare att kommunicera återkopplingen på ett tydligt sätt och ta hänsyn till de förutsättningar och prioriteringar som gäller inom det egna ämnet. Carless pekar på att återkopplingen alltid görs i en kontext och förordar att kollegier utvecklar en återkopplings kultur med fokus inte bara på den enskilda uppgiften utan på kursen som helhet och programmet som helhet. Kommentar:  Artikeln lyfter på ett förtjänstfullt sätt upp behovet av att den återkoppling som sker till studenter inte endast ska förstås som en angelägenhet för den enskilda läraren och studenten. Carless förordar att utveckla vad han kallar feedback regimer , alltså återkopplingsstrategier som ingå i en generell lärandekultur. Min erfarenhet är att det i de flesta lärarlag och kollegier sällan förs en aktiv dialog kring vad och hur vi kommunicerar styrkor och svagheter i studenters prestationer. Både vi lärare och våra studenter skulle ha mycket att vinna på att prata om hur återkoppling görs och vilka förväntningar både lärare och studenterna har på återkopplingen. Det finns en stor potential i att aktivt arbeta med att återkopplingen ska utgöra en del av lärandet och att feedback från lärare ska leda till en åtgärd från studenten skulle kunna. Men det kräver att man snackar ihop sig i lärarlaget och att undervisningen utformas så att formativ återkoppling är möjlig genom en väl utformad feedbackloop; att lärarlaget ställer sig frågan: ”Vad är det vi vill att studenter på XYZ-utbildningen ska ta med sig från programmet, den här kursen och den här uppgiften och hur kommunicerar vi detta i vår feedback?”. Text: Kjerstin Andersson Bruck, Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen Studien  Carless, D. (2023). Teacher feedback literacy, feedback regimes and iterative change: Towards enhanced value in feedback processes. Higher Education Research & Development, 42 (8), 1890–1904. Nyckelord: återkoppling, feedback literacy, lärande

    Centrum för universitetslärarutbildning

  • Postdoktorer, hur mår ni egentligen?

    Efter försvarad doktorsavhandling är nästa steg oftast en postdoktortjänst. Tanken är att meritera sig för en fortsatt akademisk karriär. Men som en ny studie visar är detta också en period som många upplever som extremt stressfylld och som orsakar många psykiska hälsoproblem. Du står med din avhandling i hand, stolt och lycklig och ser en hägrande ljus framtid vid horisonten. Har du tänkt dig en karriär utanför akademin eller har du rent av redan blivit rekryterad till ditt drömjobb. Bara att gratulera. Men drömmer du om en akademisk karriär är vägen dit betydligt krokigare och mer oviss. Ett första steg i karriären är oftast en postdoktortjänst, vilken inte alltför sällan görs i ett annat land. Under denna tjänstgöring ska du meritera dig och arbeta med något projekt du tycker är intressant och relevant. Låter ju toppen. Eller hur? Men hur ser verkligheten ut? Postdoktorer är en något bortglömd kategori som befinner sig i en limbovärld mellan studier och yrkesliv. Kategorin definieras faktiskt av vissa lärosäten som studier enligt en undersökning som fackförbundet Sveriges universitetslärare och forskare (SULF) gjort , det gällde framförallt de stipendiefinansierade postdoktorerna. Som doktorand är du omhuldad av dina handledare och du är en naturlig del av institutionens gemenskap med andra doktorander och kollegor. Det finns doktorandråd, uppföljningsgrupper med mera som ser till att din utbildning flyter på och att målen uppnås. Som postdoktor, däremot, är du oftast lämnad åt dig själv och du är betydligt mindre involverad i institutionens gemenskap. Medan forskning kring doktoranders psykiska hälsa är väldigt utbredd och det finns en uppsjö av publikationer i ämnet, är liknade studier på postdoktorers hälsa minimal. Syftet med den aktuella studien var att undersöka den psykiska hälsan hos postdoktorer, något som inte tidigare gjorts i någon större omfattning. Sammanfattningsvis visar artikeln att postdoktorer lever ett stressigt liv med stor risk att utveckla psykisk ohälsa. De mest bidragande faktorerna är bristen på en tydlig karriärvägledning samt dåligt stöd från handledare och kollegor. Studien som nyligen publicerades i Studies in Higher Education baserades på frågeformulär som besvarades av närmare 700 postdoktorer vid nederländska universitet. Studien bestod av en kvantitativ och en kvalitativ del. I den kvantitativa delen fick postdoktorernas ange hur nöjda de var med faktorer som tex sin arbetssituation, kontakt med kollegor, stöd av handledare och karriärvägledning. Även familjeförhållande och demografi angavs. De fick sen ange om de upplevt symptom som till exempel konstant press, sömnproblem, depression, känsla av värdelöshet och koncentrationssvårigheter. Resultaten visade att cirka 70 procent av de tillfrågade angav att de upplevde ett eller flera symptom på psykisk ohälsa. Cirka 40 procent av de tillfrågade upplevde minst 4 symptom och bedömdes därför ha stor risk att utveckla allvarliga psykiska hälsoproblem. Sedan analyserades vilka faktorer som speciellt påverkade postdoktorerna och riskerade att utveckla psykisk ohälsa. Dessa var främst dåligt stöd från handledare och kontakt med kollegor samt brist på karriärutsikter. Även nationalitet (utländska postdoktorer hade större riskbenägenhet) och familjeförhållanden spelade roll (dock var barn en positiv faktor). I den kvalitativa delen av studien delades de som svarat upp i tre kategorier, de som var positiva och inte upplevde några symptom på psykisk ohälsa (20 procent), de som hade en blandad erfarenhet (symptom men ändå positiva till delar av arbetet 37 procent) och de som var enbart negativa (43 procent). De fick då fritt beskriva varför de svarat som de gjorde.  Den femtedel av postdoktorerna som hade positiv erfarenhet svarade att de kände sig priviligierade att få arbeta med något de brann för, att de hade givande interaktioner med kollegor samt att de fick bra stöd från handledare. Bland de som var negativa utrycktes brist på karriärutsikter inom akademin som den i särklass mest omnämnda faktorn. Pressen att publicera mycket och i högrankade tidskrifter samt att söka anslag angavs även som orsaker. Både de som var positiva och de som hade blandade erfarenheter angav stöd från sina kollegor eller handledare som kompenserande faktorer, medans de som hade en negativ erfarenhet inte angav detta. Studien pekar även på en mängd åtgärder som universiteten kan införa för att befrämja postdoktorernas välbefinnande. Några åtgärder som nämns är utbildning av handledare för att tidigt kunna känna av indikationer på psykisk ohälsa, uppstart av nätverk för postdoktorer, mentorskap samt utbildningar med karriärvägledning. Dessutom förespråkar artikelförfattarna att mindre vikt borde läggas på antal publikationer som postdoktorn lyckas skriva ihop och mer fokus på andra akademiska uppgifter som till exempel undervisning. Kommentar:  Denna alarmerande studie om postdoktorernas situation och psykiska ohälsa borde tas på allvar. Även om studien utfördes i Nederländerna tror jag inte att situationen är bättre på våra svenska lärosäten. Att så stor andel av postdoktorerna upplevde psykiska symptom säger en hel del om vilken stressfylld tillvaro de lever. Antagligen drar sig nog många postdoktorer för att söka professionell hjälp för sin psykiska ohälsa pga stigmatisering och rädsla att det kan påverka deras karriär. Intressant att notera är att många av de postdoktorer som trots allt angav att de hade positiva erfarenheter hade nyligen startat sin tjänst, så situationen kan faktiskt vara ännu värre än vad studien utvisar. Det finns givetvis många handledare som tar väl hand om sina postdoktorer, ger det stöd de behöver  och ser till att de får en språngbräda till nya utmaningar i karriären. Men som studien visar är det i många fall inte så utan postdoktorn förväntas lösa sina uppgifter själva med lite stöd från institutionen. Postdoktorer som gör sin tjänst i annat land är av förklarliga skäl ännu mer sårbara då de oftast saknar ett socialt nätverk, något som också studien visade. För doktorander är det viktigt att noga tänka igenom och planera sin eventuella postdoktorala tjänstgöring, vara beredd på att det kan innebära en stressfylld tillvaro som kan få konsekvenser. De bör också noga ta reda på villkor som gäller och vilket stöd de kan få men också själva ta initiativ för att få hjälp med karriärplanering. Förutom bristen på involvering i institutionens verksamhet, kollegialt stöd och vägledning för  karriären ligger en stor del i problemet, som jag ser det, jakten på och konkurrensen om meriter i form av publikationer i högrankade tidskrifter. Som systemet fungerar är det i princip omöjligt att ta ytterligare kliv på karriärstegen, åtminstone inom akademin om postdoktorperioden inte generar publikationer av hög klass. Det främjar ju knappast god forskning om resultat måste hastas fram och långtidsprojekt förkastas men det är tyvärr så det fungerar. Anslagsgivare så väl som universiteten vid rekrytering lägger alltför stor vikt vid antal publikationer och rankning av tidskrifter och inte andra egenskaper som skulle kunna vara minst lika värdefulla. Ett alternativt sätt att bedöma hur kompetent en postdoktor är och vilken potential forskaren har att få en framgångsrik karriär skulle troligen minska risken för psykiska hälsoproblem. Inom ramen för postdoktortjänsten finns oftast inga andra uppgifter än att producera vetenskapliga resultat. Det är inte otänkbart att en stor del av kompetenta forskare/lärare försvinner under denna period och söker sig till andra sysselsättningar. Exempelvis fångas inte personer som skulle kunna bli skickliga pedagoger upp. Borde inte också pedagogiska uppgifter inkluderas i postdoktortjänsten med tanke på hur viktigt det är i den fortsatta akademiska karriären? Och borde inte postdoktorns pedagogiska kompetens kunna bedömas likvärdigt med kvaliteten på vetenskapliga publikationer? Text: Mikael A Carlsson, Zoologiska institutionen Studien Inge van der Weijden & Christine Teelken (2023) Precarious careers: postdoctoral researchers and wellbeing at work, Studies in Higher Education, 48 :10, 1595-1607 Nyckelord: postdoktorala forskare, psykisk hälsa och välbefinnande, karriärmöjligheter

    Centrum för universitetslärarutbildning

  • Så får du sammanläggningsavhandlingen att hänga ihop

    Många doktorander som skriver sammanläggningsavhandlingar kämpar med att relatera de olika delarna till en övergripande helhet. I en ny artikel presenteras en modell som ska underlätta arbetet med att få texten att hänga ihop. Det blir allt vanligare att doktorander skriver sammanläggningsavhandlingar. Inom naturvetenskapen har denna genre länge varit etablerad och den klart dominerande. Bara ett par procent av alla avhandlingar som skrivs här är monografier. Men även inom samhällsvetenskap och humaniora, där länge monografin var det självklara valet, är nu omkring hälften av avhandlingarna sammanläggningar. Sammanläggningsavhandlingen är en genre som har importerats från naturvetenskapen till humaniora och samhällsvetenskap, något som skapar vissa återkommande problem i avhandlingsskrivandet, skriver Ann-Sofie Jägerskog och Kristian Niemi i en artikel i Högre utbildning . De menar att det saknas forskning och en kvalificerad pedagogisk diskussion om de utmaningar som denna relativt nya avhandlingsgenre innebär. Artikeln tar sikte på att fylla denna lucka, och författarna föreslår också ett sätt som doktorander och handledare kan arbeta på för att underlätta processen. Framför allt handlar detta om att redan från början systematiskt arbeta med hur olika artiklar relaterar till helheten. Vad är det då som gör att sammanläggningsavhandlingen förefaller svårare att ro i land inom humaniora och samhällsvetenskap än i naturvetenskap? Eftersom genren är ny här, är de vetenskapliga kraven ofta otydliga, menar författarna. Doktoranden arbetar också mer sällan inom ramen för ett större forskningsprojekt, vilket innebär att övergripande ramar saknas, och att doktoranden lämnas mer ensam med uppgiften. I naturvetenskap finns det också en större enighet gällande metodologi och angreppssätt, något som underlättar sammanläggningsprojektet, hävdas det i artikeln. I humaniora och samhällsvetenskap finns inte en lika stor samsyn om hur kunskap (bör) produceras, och doktorandernas syn på såväl metod som teori utvecklas ofta under avhandlingsskrivandets gång. Samtidigt finns högre krav på utvecklad argumentation för sådant som val av teori, empiri och metod. Detta gör att det kan vara svårt att få ihop texter som skrivits i olika faser. Ett ytterligare problem handlar om de anpassningar som ofta behöver göras för att få en artikel publicerad i en viss tidskrift. När kappan sedan ska skrivas, kan det hända att doktoranden sitter med artiklar som teoretiskt spretar åt olika håll och som till och med är baserade på skilda kunskapsteoretiska antaganden. För att undvika att denna situation uppstår är det viktigt att inte avhandlingens enskilda artiklar får allt fokus, menar författarna. De föreslår i stället något de kallar för ett holistiskt perspektiv som innebär att doktorand och handledare arbetar medvetet och systematiskt utifrån tre begrepp: helhetsbild, koherens och förankring. Helhetsbild handlar om att kontinuerligt arbeta med avhandlingens övergripande problemformulering, och att inte släppa frågan om hur den enskilda artikeln bidrar till att belysa detta överordnade problem. Eftersom doktorandens fokus tenderar att hamna på att få till artiklarna, har handledarna här en viktig roll i att föra tillbaka diskussionen till helheten. Koherens tar sikte på att återkommande reflektera kring hur avhandlingens olika delar är sammanlänkade - det som beskrivs som avhandlingens form eller röda tråd. På vilket sätt är artiklarna relaterade till varandra, och hur fungerar de både som enskilda texter och tillsammans, som en helhet? Om en text far iväg åt ett oväntat håll bör handledaren bistå med reflektioner kring sådant som om den övergripande problemformuleringen eller teoretiska ramen då behöver justeras, eller om vissa texter i stället behöver tas bort för att bibehålla den röda tråden. Koherens handlar också om att kontinuerligt fundera över vad som ska behandlas i de enskilda artiklarna och vilka resonemang som ska förekomma i kappan. Till sist lyfter artikeln fram behovet av att arbeta med förankring . Detta innebär att löpande i handledningssamtalen diskutera vilket forskningsfält avhandlingen som helhet bidrar till, och hur den förankras teoretiskt och metodologiskt. Sammanläggningsavhandlingar riskerar att laborera med många olika fält och teorier, något som kan skapa otydlighet gällande avhandlingens huvudsakliga forskningsproblem och bidrag och som dessutom kan medföra teoretiska motstridigheter. Det kan också göra det svårare för doktoranden att nå en djupare förståelse inom ett fält, något som i sin tur minskar möjligheten att göra ett kvalificerat bidrag. Författarna understryker att det inte är handledarens sak att avgöra vilka teorier och forskningsfält som avhandlingen förankras i, men menar samtidigt att det är en viktig uppgift att visa på vilka konsekvenser som olika val medför. Handledarna har alltså en central roll i att systematiskt adressera frågan om avhandlingen som helhet. Artikelförfattarna menar också att det är viktigt att redan i ett tidigt skede synliggöra de utmaningar som en sammanläggningsavhandling innebär, och föreslår att institutioner arbetar fram riktlinjer där förväntningar och krav på denna publikationsform görs explicita.  Kommentar:  Det finns verkligen anledning att reflektera över vad sammanläggningsavhandlingen snabba insteg i humaniora och samhällsvetenskap innebär. Det är tydligt att genren ger vissa karriärmässiga vinster. Publikationer i vetenskapliga tidskrifter är närmast ett måste för avancemang i akademin, och det är onekligen en fördel att lära sig att bemästra denna form redan som doktorand. Det kan också kännas tryggare att arbeta med det mer begränsade artikelformatet och därmed kunna ”beta av” avhandlingsdelarna lite allt eftersom. Den här artikeln lyfter emellertid på ett förtjänstfullt sätt fram några av de fallgropar som doktorander som skriver sammanläggningar riskerar att ramla ner i, och bistår med genomtänkta råd till handledare om hur de kan bidra till att slutprodukten blir gedigen och väl sammanhållen. En viktig aspekt, som inte diskuteras lika mycket i texten, är avhandlingsformens betydelse för både doktorandens handlingsutrymme och för vilken typ av kunskap som blir möjlig – och som inte blir möjlig. Även dessa dimensioner är viktiga att lyfta fram och diskutera tidigt i avhandlingsarbetet. När konkurrensen om att bli publicerad i högt rankade tidskrifter tätnar, finns det en risk att arbetet utformas på ett sätt som maximerar chanserna till publicering, snarare än på ett sätt som fördjupar förståelsen för det forskningsproblem som doktoranden valt. Artikelformen tenderar ju också att vara hårt mallad, inriktad mot snäva och spetsiga kunskapsbidrag där det finns förhållandevis liten plats att utveckla empiriska analyser, inte minst när det handlar om kvalitativa material. En av artikelns stora förtjänster är att den kan utgöra ett bra underlag för att föra kollegiala samtal om de vetenskapliga och pedagogiska utmaningar som den här relativt nya textgenren har medfört. Forskarna uppmanar doktorander och handledare att läsa artikeln ihop — kanske något att diskutera på nästa handledarmöte? Text: Maria Wendt, Institutionen för ekonomisk historia och internationella relationer Studien Jägerskog, A. S., & Niemi, K. (2023). Utmaningar och angreppssätt i processen att skriva sammanläggningsavhandling inom samhällsvetenskap och humaniora:[Challenges and approaches in the process of writing an article-based thesis in social sciences and humanities]. Högre Utbildning, 13 (3), 46-62. Nyckelord: Sammanläggningsavhandling, handledning, doktorandutbildning, högre utbildning, akademiskt skrivande

    Centrum för universitetslärarutbildning

  • Tillhörighet viktig del av studieframgång

    Just känslan av tillhörighet är avgörande för om studenter fullföljer sina studier visar ny forskning. Studien undersöker studenters känsla av tillhörighet till sin institution och studieinriktning. Artikeln "Students’ sense of belonging and their socio-economic status in higher education: a quantitative approach" i Teaching in Higher Education beskriver en forskningsstudie som är en del av ett forskningsprogram ( What works programme ) vid Bangor University i Storbritannien. Syftet är att förbättra studenters förmåga att fullfölja sin utbildning och öka deras välbefinnande genom att förstå studenternas känsla av tillhörighet. Artikelförfattarna menar vidare att det finns en tydlig brist på forskning vad gäller studenter från studieovana miljöer inom denna specifika kontext. Det handlar om studenter som är missgynnade på grund av ålder, klass och etnicitet. Därför lyfter artikelförfattarna också denna grupp i studien. Dessutom argumenterar artikelförfattarna för att separera faktorn tillhörighet från andra närbesläktade faktorer, till exempel studentdeltagande som de anser vara konceptuellt annorlunda, för att kunna dra slutsatser om studenters upplevelse av framgång och förmåga att fullfölja sin utbildning. Studien har som utgångspunkt en studentenkät med 33 frågor relaterade till faktorer som akademiskt och socialt deltagande, välbefinnande, tankar om att hoppa av studierna och demografisk information. Dessa faktorer mäts sedan med en likertskala kopplade till olika aspekter av tillhörighet. Totalt 380 studenter från 16 studieinriktningar besvarade enkäten och forskarna lade sig vinn om att även äldre studenter, studenter med statliga stipendier, internationella studenter och studenter från Wales skulle vara representerade. Studenterna fick också fylla i var de bodde, till exempel om de bodde i anslutning till universitetet, hos föräldrarna eller hur lång resa de hade till universitetet. Etnisk bakgrund, nationalitet och kön frågades också efter. I artikeln får vi ta del av en stor mängd resultat men här sammafattas kort ett urval. När forskarna korrelerade aspekter av tillhörighet med faktorerna ovan visar det sig att fullföljande av studier och välbefinnande var starkaste kopplade till tillhörighet. De ovan nämnda faktorerna kontrollerades även mot olika grupper av deltagare i studien. Här framgick att till exempel studenter från Wales visade större benägenhet att hoppa av studierna och kände mindre tillhörighet till universitetet än engelska studenter. Vidare kom det fram att studenter som bodde långt bort från universitetet och/eller hos sina föräldrar oftare funderade på att hoppa av studierna än studenter som bodde i studentkorridor tillsammans med andra eller ensamma i närheten av universitetet. Denna grupp studenter som funderade på att hoppa av sina studier dessutom över lag kände mindre tillhörighet. Studentdeltagande i sociala sammanhang vid universitetet har i tidigare forskning visat koppling till fullföljande av utbildningen och större tillhörighet. I denna studie framkom att just studenter från studieovana miljöer tenderade att inte delta i sociala aktiviteter. Summa summarum, programmet vid Bangor University identifierade följande faktorer som avgörande för känslan av tillhörighet: Samhörighet med akademisk och administrativ personal, interaktion med andra studenter, stöd i studierna, lärmiljön men också i socialt deltagande som skapas i olika fysiska utrymmen på campus, institutionen, i studentkorridorer. Kommentar:  Forskningsprogrammet vid Bangor University i Storbritannien som undersöker studenters studieframgång och förmåga att fullfölja sina studier förefaller vara ett föredömligt sätt att arbeta med tillgänglighet för studenter från studieovana miljöer. För Stockholms universitet skulle det vara intressant att först grundligt ta reda på hur studenterna upplever sina studier utifrån liknande faktorer som tas upp i artikeln och sedan föreslå åtgärder. Det skulle inte förvåna om kopplingen mellan boendesituationen och en mindre känsla av tillhörighet, som i artikeln för studenter vid Bangor University, även stämmer in på en grupp studenter vid Stockholms universitet. Boendesituationen är ett större problem som universitetet inte på egen hand kan lösa men att jobba med tillhörighet till den egna studieinriktningen är däremot något vi har möjlighet att göra. Det är givetvis inte okänt att tillhörighet är viktigt men här finns det säkerligen utrymme för nya idéer. I mitt undervisningsämne (nederländska) anordnar vi lärare aktiviteter för studenterna, till exempel en visning av Nationalmuseums holländska och flamländska mästare, men vi frågar oss varför många inte deltar. Handlar det verkligen bara om brist på intresse? Kanske behöver vi fundera mer på akademisk tillhörighet när vi skapar aktiviteter. Vi skulle möjligen kunna koppla aktiviteten till en specifik delkurs. Denna aktivitet skulle i så fall kunna relateras mer tydligt till det framtida yrkeslivet. Till sist är det förstås också en fråga om resurser. Se även den tidigare artikeln "Hur kan vi hindra att studenter hoppar av?"  i Aktuell högskolepedagogisk forskning. Artikeln lyfter hur vi kan motverka att studenter hoppar av sina studier, med koppling till tillhörighet och andra faktorer. Text: Annika Johansson, Institutionen för slaviska och baltiska språk, finska, nederländska och tyska Studien Ahn, M. Y., & Davis, H. H. (2023). Students’ sense of belonging and their socio-economic status in higher education: a quantitative approach. Teaching in Higher Education, 28 (1), 136-149. Nyckelord: Akademisk och social tillhörighet, högre utbildning, studenter från studieovana miljö, studentenkät

    Centrum för universitetslärarutbildning

Vi använder kakor

Genom att tillåta tjänster från tredje part accepterar du deras cookies och användningen av spårningsteknologier som är nödvändiga för att de ska fungera korrekt.