Projektet Algforskarsommar har i år engagerat medborgarforskare runtom i landet, och även från Finland och Estland. ”Det är jätteroligt att vi nått utanför landets gränser, och också att många Naturum bidrar”, säger Lena Kautsky, som driver projektet tillsammans med Ellen Schagerström.
Om vi fortsätter vi att leva, konsumera och släppa ut växthusgaser som i dag kommer vi landa på nära 3 graders uppvärmning, enligt FN:s nya klimatrapport. – Det är en värld jag inte vill tänka på, säger Gunilla Svensson, professor i meteorologi på Stockholms universitet.
Uttern och minken är två av Östersjöns fyrfota rovdjur. De är bägge mårddjur och ganska lika till utseendet, men medan uttern är fredad och skyddas av olika regler är minken allmänt sedd som oönskad, och jagas både med eldvapen och i fällor. Berättelsen om den svenska uttern är på sätt och vis en solskenshistoria. Från att nästan ha utrotats, först av jakt och sedan av miljögifter, ökar den nu i antal. Idag finns vilda uttrar över hela landet, berättar Anna Roos, som är forskare vid Naturhistoriska riksmuseet med marina däggdjur som specialområde. – Uttern lever väldigt lokalt – den rör sig bara några kilometer, berättar Anna Roos. Det gör att den fungerar bra som miljöindikator. Det vi ser i uttern i form av miljögifter är det som finns i det området. Uttern är släkt med minken och grävlingen, och runtom i världen finns 14 olika underarter, där den som finns i Sverige, Lutra lutra, har störst utbredningsområde. Utterhonan föder 1–2 ungar per år. Ungarna håller sig till mamman första året och blir könsmogna vid två års ålder. Detta gör att uttern inte kan öka i antal lika snabbt som minken, som både föder fler unga och blir könsmogen tidigare. På 1940-talet pågick en intensiv jakt på uttern, där cirka 1 500 uttrar sköts per år. Det gjorde att populationen minskade, och jakten med den, och 1969 blev arten helt fredad. Strax därefter blev den också klassad som ”statens vilt”, vilket innebär att den som hittar en död utter ska rapportera det till polisen. De döda uttrarna samlas hos Naturhistoriska riksmuseet, vilket möjliggör för Anna Roos och hennes kollegor att följa hur beståndet utvecklas.
Östersjöcentrums forskare och policyanalytiker är skarpt kritiska till den nya ålförvaltningsplan som nyligen presenterades, där yrkesfiske på lekvandrande ål får fortsätta i strid med den vetenskapliga rådgivningen. ”Beslutet att inte utvidga den effektivaste åtgärden från västkusten till Östersjön motiveras av en uppskattning av ålen i Östersjön som snarast liknar en glädjekalkyl – en kalkyl som Formas fick i uppdrag av regeringen att granska, men som man tonade ned och gled förbi i sin rapport”, säger Charles Berkow. Att minska fiskets påverkan är en av de fyra punkter som ska förbättra situationen för den akut hotade ålen i Sverige, enligt den nya ålförvaltningsplan, som Havs- och vattenmyndigheten, HaV, nyligen presenterade för regeringen. Men de konkreta åtgärderna på området lyser med sin frånvaro i planen. Påverkan från fisket, som idag bedrivs längs Östersjökusten och i inlandsvatten, ska minska successivt genom att inga nya fisketillstånd ges förrän ålbeståndet förbättrats. – Det är orimligt att låta fisket i Östersjön fortsätta, samtidigt som det fiskestopp som infördes på västkusten anses vara den mest effektiva åtgärden hittills, säger Sara Söderström, fiskforskare vid Östersjöcentrum. Av uppdraget till HaV att ta fram en ny förvaltningsplan framgår att ett underlag som ska beaktas är den utvärdering av den svenska ålförvaltningen som genomförts av forskningsrådet Formas, och som presenterades tidigare i år. Utvärderingsuppdraget gavs Formas våren 2022 av den dåvarande regeringen, som såg ett behov av att låta en oberoende vetenskaplig panel utvärdera både åtgärderna i den svenska förvaltningsplanen och de svenska forskningsinsatserna i ljuset av rådgivningen från Internationella havsforskningsrådet, ICES, och EU-kommissionens utvärdering av ålförordningen. En insats som särskilt skulle ses över var de uppgifter som Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, presenterat gällande hur stor del av de utvandrande ålarna som tas upp. ICES hade då i över två decennier med olika formuleringar rekommenderat ett stopp för ålfisket. 2021 skärpte man tonen från att rekommendera fiskefångster och annan mänsklig påverkan ”as close as possible to zero” , till ” zero catches in all habitats” . Man betonade samtidigt att detta även inkluderade fiske av glasål för utsättningar, vilket var en av hörnstenarna i den svenska ålförvaltningsplan som varit i bruk sedan 2009. Resultat av utvärderingen Formas utvärdering pågick i 2,5 år, med en budget på 9 miljoner kronor. Vid det nyligen genomförda seminariet Ålen – hal, hotad och utvärderad , som arrangerades av Havsförvaltningsakademin, beskrev Formas att de första 1,5 åren ägnades åt att resa runt i landet för att prata med olika aktörer, och att ta fram bakgrundsunderlag till forskarna i den internationella panelen, som inte tidigare ägnat sig åt ål. Den internationella panelen slog sedan i sin utvärdering fast att de största hoten mot ålen i Sverige i fallande ordning är: 1. bristande framgång i uppströms vandring och nedströmsvandring 2. olagligt fiske på alla platser 3. lagligt fiske i sötvatten 4. småskaligt kustfiske i Östersjön. Hur man kommit till denna slutsats är inte helt enkelt att förstå av rapporten, vilket också påpekades av flera aktörer som senare lämnat sina synpunkter på densamma. En del frågar sig om den internationella panelen kan ha underskattat betydelsen av Östersjöns bräckvattenhabitat för ålen. – Utvärderarna tycks vara väldigt fokuserade på att ålen behöver fler livsmiljöer, utan att presentera några belägg för detta. I Sverige har de bräckta kustmiljöerna alltid varit viktiga uppväxtmiljöer för ål. Med tanke på hur små mängder glasål som kommer hit idag finns det inget som tyder på att bristen på habitat skulle vara en begränsande faktor för ökat blankålsutvandring, säger Henrik Svedäng, forskare vid Östersjöcentrum. Ett annat resonemang i rapporten gäller det svenska ålfiskets hållbarhet (sidan 24). Där skriver Formas att ICES i sin rådgivning erkänner att en viss mänskligt orsakad dödlighet inte går att undvika, genom att man rekommenderar att bland annat fisket ska ske på en nivå ”så nära noll som möjligt” . Referensen till påståendet är dock inte ICES rådgivning, utan en rapport från en workshop om framtidens rådgivning som hölls 2021, där ICES konstaterar att just formuleringen ”as close to zero as possible” ger utrymme för tolkning och därför bör ersättas med ett mer explicit ”zero catch” . Nyansen har betydelse, med tanke på att den svenska regeringens linje i EU-förhandlingar om andra fiskarter än ål är att utgå ifrån den vetenskapliga rådgivningen från ICES. Fiskestopp hade störst effekt Panelen betonar i utvärderingen (med sin egen förstudie som referens) att ”den viktigaste och mest effektiva åtgärden” som genomförts inom ramen för den svenska förvaltningsplanen är det totalstopp för fisket som infördes på västkusten 2012. Effekten av detta fiskestopp har även nyligen kvantifierats i en vetenskaplig studie. Trots detta föreslår Formas inte något motsvarande stopp för fisket på ostkusten, där omkring 90 ton ål – eller 90 000 nära lekmogna ålar – fångats per år de senaste åren. Fisket i Östersjön har ”en liten påverkan”, skriver panelen, som trots det anser att HaV bör fortsätta på inslagen väg och successivt minska antalet fisketillstånd. En ytterligare åtgärd föreslås också: fångsttaket ska minska från dagens 8 000 kg per tillståndshavare till 1 000 kg. Detta konkreta förslag valde HaV dock att inte ta med sig in i den nya förvaltningsplanen. Konfunderande svar från Formas I en skrivelse till Formas framstår tjänstemännen på HaV som något förbryllade av panelens slutsatser, och ber om referenser till flera påståenden och förslag, och förtydliganden när det gäller fisket. Om det nuvarande fisket inte är något hot, varför ska det då fasas ut? ”We lack references and clear argument to underpin the recommendations on phase-out rather than closure or continuing fishery on current level. Why is a phase-out of fishing proposed if the panel does not consider the current levels of fishery to be a significant threat? Is it just to avoid the risk of increased fishing pressure? If the panel does consider current to be a considerable threat, why wait?” Svaret från panelen bringar ingen större klarhet. Man skriver bland annat: ”The phase-out is part of the current management plan (i.e., as licenses are retired). Fishing is currently on restocked eels as well that likely won’t escape to spawn anyway.” Det är dock, som nämnts ovan, panelen själv som rankar det lagliga fisket i sötvatten (som till stor del görs på utplanterad ål) som det tredje största hotet mot ålen, samtidigt som man rekommenderar att utsättningarna ska upphöra. Kustfisket, som främst görs på naturligt invandrad ål, ignoreras i svaret. Vidare svarar panelen att det faktum att fisket hittills tillåtits fortsätta, i strid med den vetenskapliga rådgivningen, i sig implicerar att det gjorts avvägningar som de själva inte kan ifrågasätta: ”ICES has recommend closing all fisheries on eels for years, yet the inland and small coastal fisheries in Sweden continue. This implies some kind of barrier or trade-offs involved in implementing immediate closures that are beyond the scope of the Panel’s evaluation. We don’t imply in the report that closing fisheries, where appropriate would be wrong.” Går emot syftet med utvärderingen Östersjöcentrums policyanalytiker Charles Berkow blir konfunderad när han läser flera av panelens formuleringar. – Ett viktigt syfte med att tillsätta en oberoende utredning är att bryta den låsning som ”någon form av barriär” innebär. Det framstår som att panelen valt att ge politiken vad den tror politiken vill ha i stället för att göra den granskning som politiken faktiskt har beställt, säger han. Under Havsförvaltningsakademins seminarium beskrev Formas det som tillfredsställande att utvärderingen haft en så tydlig beställning och roll i förvaltningsprocessen, och att man därmed ansett det meningslöst att komma med rekommendationer som inte är politiskt genomförbara. – Att anpassa sina egna förslag till vad man tror att politiken vill ha strider för mig mot idealbilden av oberoende expertmyndigheter. Tyvärr har jag sett flera avvikelser från detta när det gäller ålförvaltningen, säger Charles Berkow. Osäkra uppskattningar av fiskeridödlighet Vad ligger då bakom den internationella panelens uppfattning att fisket i Östersjön har en ”liten påverkan”, och visar en ”minskande fiskeridödlighet” ? Påståenden som också återfinns i den nya förvaltningsplanen, där HaV skriver: ”Det svenska fiskets påverkan har i Östersjön minskat snabbt över tid, som ett resultat av de restriktioner som införts sedan år 2007” ? Uppskattningarna av ålbeståndets storlek och fiskeridödligheten längs Östersjökusten görs av SLU med en metod som bygger på märkning och egenrapportering. Ett antal infångade vuxna ålar (vanligen 150–300 individer) märks och släpps sedan ut igen i havet. När en fiskare får upp en märkt ål ska detta rapporteras. Den beräknade kvoten mellan märkta och omärkta ålar i fångsterna ligger sedan till grund för en beräkning av fiskeridödligheten och beståndets storlek. De senaste åren har extremt få märkta ålar rapporterats in som uppfiskade. I genomsnitt var återfångsten i det svenska fisket 1,1 procent, och 0,5 procent i det danska ålfisket. Av detta drar SLU slutsatsen att fiskeridödligheten är mycket låg (den beräknas till 0,003 vilket motsvarar ett årligt uttag på knappt 0,3 procent genom fiske). Om detta stämde skulle dock den totala mängden ål i området vara väldigt stor; omkring 23 500 ton. Eftersom detta är en orimlig mängd väljer SLU i den senaste rapporten att återanvända den siffra för blankålsutvandringen som man tog fram med samma metod år 2012, och subtrahera den med årets fångster. Man konstaterar att bedömningen är osäker, men samtidigt att den speglar ”ett kraftigt minskat kommersiellt fisketryck” och indikerar en ”positiv trend för blankålens status” , formuleringar som sedan ger eko i Formas utvärdering. – En av de viktiga punkterna i regeringens uppdrag till Formas var just att belysa SLU:s beräkningar och deras slutsatser i förhållande till ICES slutsatser att yrkesfiske på ål bör upphöra. Panelen nöjde sig dock med att konstatera att SLU:s beräkningar är osäkra, men reflekterade inte över att de ligger till grund för bristen på verkningsfulla åtgärder för att minska fisket i Östersjön som man med framgång tidigare gjort i Västerhavet. Det är en besvikelse, säger Charles Berkow. Att åtminstone delar av Formas utvärderingsgrupp förstått problematiken med metoden framgick vid det nyligen genomförda seminariet, då man konstaterade att upplägget ger yrkesfiskarna incitament att underlåta att rapportera in märkta ålar.
EU:s fiskeministrar nobbade på tisdagen kommissionens förslag och beslutade om högre fångstkvoter för sill, torsk och skarpsill i Östersjön nästa år. Kvoten för strömmingen i Bottniska viken sänktes – men inte tillräckligt för att följa EU:s regelverk. "Det är anmärkningsvärt att rådet inte följer den egna lagstiftningen", säger Östersjöcentrums fiskeforskare Sara Söderström.
Linus Magnusson från ECMWF, the European Centre for Medium-Range Weather Forecasts, är anställd som adjungerad professor på 10 procent vid MISU sedan 1 september. På MISU kommer han att handleda masteruppsatser, bedriva arktisk forskning relaterad till prognosutvärdering och modell-/observationsförbättringar, stödja planering och prognoser under arktiska kampanjer samt förbereda en del kursmaterial.
Ett unikt flytande laboratorium ger forskarna en ny inblick i utbytet av gaser och partiklar mellan luft och hav, och i kusternas betydelse för klimatet. Det nya laboratoriet möjliggör kontinuerliga mätningar över lång tid i olika kustmiljöer, och är därmed ett värdefullt tillskott till Stockholms universitets marina forskningsinfrastruktur.
Hur stora risker är rimliga att ta – med våra fiskbestånd, vår miljö, vår livsmedelsberedskap? Hur allvarligt tar man på sina mål? Hur seriöst ser man på sina egna regelverk? Det är tre frågor som står i centrum när EU:s fiskeministrar träffas den 27-28 oktober för att göra upp om Östersjöns fiske 2026. Men erfarenhetsmässigt är det inga frågor som kommenteras i de officiella uttalandena efter möten. Vanligtvis inte heller nämnvärt i den mediala rapporteringen. Publicerad: 2025-10-23. Ministrarna brukar berömma sig av att efter svåra förhandlingar ha hittat en klok balans mellan inkomster och miljö. Och att man hållit sig till de vetenskapliga rekommendationerna – vilket bygger på ett missförstånd. För bestånd som strömming och skarpsill ska inte underlagen från forskarna vid internationella havsforskningsrådet (ICES) ses som rekommendationer. Medierna brukar fokusera på hur mycket kvoterna höjs eller sänks jämfört med föregående år. Kanske även på om de är högre än vad EU-kommissionen föreslagit, och i så fall hur mycket. Sällan frågar man sig hur årets kvoter är jämfört med fångsterna några år tidigare. Närsyntheten missar den långsiktiga utarmningen. Ingen brukar ta upp vad fiskebesluten innebär för havsmiljön eller kustmiljön ur en bredare synvinkel. I ett längre perspektiv ser man att riskerna är på riktigt. Sillen i Nordsjön kraschade i mitten på 1970-talet. Den återhämtade sig, men det var efter ett smärtsamt femårigt fiskestopp. Torsken i Kattegatt kraschade under 2000-talets första decennium. Eller om man så vill 2020. Den har inte återhämtat sig. Sillen i sydvästra Östersjön kraschade under 2000-talets andra decennium. Den har inte heller återhämtat sig. Torsken i västra Östersjön kraschade under 2000-talets tredje decennium. Summan av de årliga ”kloka avvägningarna” mellan miljö och ekonomi är till nackdel för båda i ett längre perspektiv. Ta till exempel de tyskar som tidigare fiskade efter torsk i västra Östersjön. Deras sorgliga öde skildrades i en tysk TV-dokumentär 2023. Beslutsfattarna tar hellre risker med beståndet, miljön, fiskets framtid. Om ministrarna inte går med på EU-kommissionens förslag är det ungefär som att låta bli att bromsa när det lyser gult framför bilen. I hopp om att man kommer att hinna förbi korsningen innan det blir rött. Eller åtminstone att det inte kommer en lastbil från vänster. När ministrarna säger att de håller sig till forskarnas rekommendationer så bygger det som sagt på ett missförstånd. Det forskarna kommer med är prognoser över fiskefångster, som under vissa antaganden kan vara hållbara. Redan där uppstår ett problem; ett seriöst företag fattar att det är riskabelt att besluta om en aktieutdelning utifrån en vinstprognos. Men det är ungefär vad ministrarna gör. Sedan kan prognosen vara mer eller mindre osäker . I Stockholm jämförde ordföranden för ICES rådgivande kommitté nyligen deras resultat med en hastighetsbegränsning, som kan tjäna väl som ett riktmärke under normala förhållanden – förhållanden, som inte råder i Östersjön nu. Den bilförare som envisas med att köra enligt hastighetsbegränsningen när det är dimma och halt väglag tar en risk. Vid ett möte i Stockholm i september varnade EU:s ansvarige kommissionär Costas Kadis ministrarna för att så att säga stirra sig blint på hastighetsmätaren – för att inte ta hänsyn till det som forskarna skriver i brödtexten i sina underlag. Inom EU enades fiskeministrarna och parlamentet för snart 10 år sedan om en risknivå man ansåg var acceptabel. Man skulle sätta kvoterna så att den uppskattade sannolikheten för att vissa bestånd (bland annat strömmingen i Östersjön) skulle sjunka till ”farozonen” året därpå skulle vara högst fem procent. Det framstod förmodligen som både rimligt och politiskt ofarligt då – bestånden bedömdes inte vara i närheten av de låga nivåerna. Dessutom antog man en målsättning att öka bestånden och behålla dem på säkra nivåer. Sjönk bestånden under den säkra nivån skulle det trigga särskilda åtgärder så att bestånden snabbt skulle återhämta sig. Möjligen överskattade man träffsäkerheten i forskarnas prognoser. Sedan dess har ministrarna misskött bestånden. Man har förlitat sig på osäkra prognoser, ignorerat tydliga varningstecken och chansat på tur med kommande årskullar. Så i år säger forskarna att kvoterna i Bottniska viken behöver sänkas kraftigt för att klara den beslutade risknivån. Även för strömmingen i centrala Östersjön och skarpsill reser man varningstecken. Medan för torsken och sillen i sydvästra Östersjön är läget riktigt dystert. Man borde inte fiska alls enligt underlagen från forskarna vid ICES. EU-kommissionen har tagit till sig av varningarna. En strömmingsfångst på knappt 26 000 ton i Bottniska viken är vad som är förenligt med regelverket, och det är vad kommissionen föreslår. Man har föreslagit oförändrade fångster för skarpsill och strömming i centrala Östersjön. För torsken och sillen i sydvästra Östersjön föreslår kommissionen kraftiga minskningar från redan väldigt låga nivåer, och mest om de tas i samband med fisken som huvudsakligen riktas mot andra bestånd. Till saken hör att forskarna också uppskattar att sannolikheten för att 2027 nå det mål för säkra bestånd som ministrarna och parlamentet satte upp 2016 är ytterst små, även med kommissionens förslag för fisket 2026. För strömmingen i Bottniska är det mindre än en chans på fyra att man når målet. För strömmingen i centrala Östersjön är mindre än 50 procent chans. Frågorna ministrarna kommer att ta ställning till är alltså inte bara vilka fångster som ska få tas nästa år. Vid mötet i Stockholm sade EU:s kommissionär att den centrala frågan är viken risk man vill ta. Ministrarnas beslut kommer också att svara på frågorna om man vill nå målen, och om man bryr sig om att följa de egna reglerna. Text: Charles Berkow
Orden trålning, trålare och bottentrålning hörs ofta i debatten om fiske. Men vad innebär egentligen trålning och varför kan det vara problematiskt? Experter vid Stockholms universitet reder ut. Publicerad 2025-10-23. Vad är trålning? Det finns flera sorters trålar, men i princip är en trål en nätkasse som dras efter en eller två fiskebåtar. Det är alltså ett rörligt fiskeredskap, till skillnad från fasta fiskeredskap såsom garn/nät och burar. Man skiljer i Sverige mellan pelagisk trålning och bottentrålning. Vad är pelagisk trålning? Vid pelagisk trålning dras nätkassar genom de fria vattenmassorna, inte på botten. Enligt de svenska pelagiska fiskarnas producentorganisation Swedish Pelagic Federation bedrivs pelagiskt fiske av svenskflaggade båtar i Bottenviken, Östersjön, Kattegatt, Skagerrak, Nordsjön, Norska havet samt Atlanten norr och väster om Skottland, enligt karta som kan ses här . I princip kan trålen dras så nära botten att själva nätkassen släpar i botten och river upp sediment, men detta är riskfyllt för yrkesfiskarna då nätkassen kan fastna och gå sönder. Vad är problemet med pelagisk trålning? Pelagisk trålning anses ofta vara en ganska oproblematisk fiskemetod när man tittar på bifångst av sjöfåglar och marina däggdjur samt skador på bottenhabitat. Men några av de pelagiska trålare som fiskar i Östersjön är väldigt stora och kan därför tråla upp mycket fisk (över 600 ton) på samma gång på ett ganska litet område. Om detta görs på lekmogen fisk som ansamlats inför lek, kan det leda till att hela (eller stora delar av) av en subpopulation misslyckas med sin rekrytering och i värsta fall försvinner.
Årets rapport 2025 från Copernicus visar att havsnivåerna fortsätter att stiga. Johan Nilsson, professor i fysisk oceanografi vid Meteorologiska institutionen, Stockholms universitet, ser inga tecken på någon ljusning. – Det finns ingenting som tyder på att den här kurvan kommer att vända – tvärtom, säger han.
Kvävegödslingen av den svenska skogen bör öka, även i södra Sverige, menar regeringens skogspolitiska utredare. Men ökad gödsling väntas också leda till ökade kväveutsläpp till Östersjön – utsläpp som Sverige har ålagt sig att minska genom Baltic Sea Action Plan och EU:s havsdirektiv och vattendirektiv. ”Om läckaget från skogen ska tillåtas öka så måste utsläppen inom någon annan sektor minska ytterligare”, konstaterar Bärbel Muller-Karulis, forskare vid Östersjöcentrum.
Att skapa kontrollerade mini-ekosystem, så kallade mesokosmer, är ett sätt för forskare att studera faktorer som påverkar processer i havet. I somras genomfördes ett stort experiment av detta slag vid Askölaboratoriet, för att undersöka hur utsläppen av växthusgaser från grunda kustvikar påverkas av den globala uppvärmningen och av djursamhällen i vatten och sediment.
