Sök
Du söker nu på webbplatsen "Centrum för universitetslärarutbildning". Vill du söka på hela Stockholms universitets webbplats?
Sök på su.seVisar 401-420 av 567 träffar
- Goda råd om AI i uppdaterad plagieringshandbok
Centrum för universitetslärarutbildning
”Plagiat – hur kan det undvikas?” är handboken som ger SU:s lärare stöd och vägledning för att motverka plagiering. Nu har den uppdaterats med hänsyn till AI och examination. I den uppdaterade handboken som nu är 2:a upplagan (2024) får läsaren följa ett resonemang kring vad som är plagiering när studenter använder AI-verktyg. Men också varför studenter ibland trots allt kan använda AI-chattbottar för att lösa uppgifter. Här diskuteras också utmaningarna med att upptäcka AI-relaterad plagiering och ger vägledning för att förhindra olämplig användning av AI-chattbottar i samband med examinationsuppgifter. — Att dra en gräns mellan vad som är plagiat och akademisk ohederlighet med AI och generativa AI-verktyg är utmanande och beror på sammanhanget och syftet med studenternas användning, säger Alexandra Farazouli.
- Undervisning för en hållbar framtid — stöd för lärande och utveckling
Centrum för universitetslärarutbildning
SU satsar på hållbar undervisning för att förbereda studenter för framtidens utmaningar och skapa en lärmiljö som driver samhällsutveckling. Nu erbjuder CeUL stöd till institutionerna om vad detta konkret kan betyda i undervisningen och i mötet med studenterna.
- Universitetets pedagogiska ambassadörsprogram lyfts i rapport
Centrum för universitetslärarutbildning
Stockholms universitet nämns som en av de tolv mest framstående universiteten i världen i en ny rapport när det gäller arbetet med att stödja undervisning.
- Ny guide: Så kan undervisning bidra till en hållbar framtid
Centrum för universitetslärarutbildning
Hur kan universitetsundervisning rusta studenter att möta vår tids stora samhällsutmaningar? En ny guide från Centrum för universitetslärarutbildning (CeUL) vill ge universitetslärare inspiration och stöd att närma sig frågor om hållbar utveckling i sin undervisning – oavsett ämne. Bakgrunden är tydlig, menar Klara Bolander Laksov, föreståndare för CeUL.
- Så får du sammanläggningsavhandlingen att hänga ihop
Centrum för universitetslärarutbildning
Många doktorander som skriver sammanläggningsavhandlingar kämpar med att relatera de olika delarna till en övergripande helhet. I en ny artikel presenteras en modell som ska underlätta arbetet med att få texten att hänga ihop. Det blir allt vanligare att doktorander skriver sammanläggningsavhandlingar. Inom naturvetenskapen har denna genre länge varit etablerad och den klart dominerande. Bara ett par procent av alla avhandlingar som skrivs här är monografier. Men även inom samhällsvetenskap och humaniora, där länge monografin var det självklara valet, är nu omkring hälften av avhandlingarna sammanläggningar. Sammanläggningsavhandlingen är en genre som har importerats från naturvetenskapen till humaniora och samhällsvetenskap, något som skapar vissa återkommande problem i avhandlingsskrivandet, skriver Ann-Sofie Jägerskog och Kristian Niemi i en artikel i Högre utbildning . De menar att det saknas forskning och en kvalificerad pedagogisk diskussion om de utmaningar som denna relativt nya avhandlingsgenre innebär. Artikeln tar sikte på att fylla denna lucka, och författarna föreslår också ett sätt som doktorander och handledare kan arbeta på för att underlätta processen. Framför allt handlar detta om att redan från början systematiskt arbeta med hur olika artiklar relaterar till helheten. Vad är det då som gör att sammanläggningsavhandlingen förefaller svårare att ro i land inom humaniora och samhällsvetenskap än i naturvetenskap? Eftersom genren är ny här, är de vetenskapliga kraven ofta otydliga, menar författarna. Doktoranden arbetar också mer sällan inom ramen för ett större forskningsprojekt, vilket innebär att övergripande ramar saknas, och att doktoranden lämnas mer ensam med uppgiften. I naturvetenskap finns det också en större enighet gällande metodologi och angreppssätt, något som underlättar sammanläggningsprojektet, hävdas det i artikeln. I humaniora och samhällsvetenskap finns inte en lika stor samsyn om hur kunskap (bör) produceras, och doktorandernas syn på såväl metod som teori utvecklas ofta under avhandlingsskrivandets gång. Samtidigt finns högre krav på utvecklad argumentation för sådant som val av teori, empiri och metod. Detta gör att det kan vara svårt att få ihop texter som skrivits i olika faser. Ett ytterligare problem handlar om de anpassningar som ofta behöver göras för att få en artikel publicerad i en viss tidskrift. När kappan sedan ska skrivas, kan det hända att doktoranden sitter med artiklar som teoretiskt spretar åt olika håll och som till och med är baserade på skilda kunskapsteoretiska antaganden. För att undvika att denna situation uppstår är det viktigt att inte avhandlingens enskilda artiklar får allt fokus, menar författarna. De föreslår i stället något de kallar för ett holistiskt perspektiv som innebär att doktorand och handledare arbetar medvetet och systematiskt utifrån tre begrepp: helhetsbild, koherens och förankring. Helhetsbild handlar om att kontinuerligt arbeta med avhandlingens övergripande problemformulering, och att inte släppa frågan om hur den enskilda artikeln bidrar till att belysa detta överordnade problem. Eftersom doktorandens fokus tenderar att hamna på att få till artiklarna, har handledarna här en viktig roll i att föra tillbaka diskussionen till helheten. Koherens tar sikte på att återkommande reflektera kring hur avhandlingens olika delar är sammanlänkade - det som beskrivs som avhandlingens form eller röda tråd. På vilket sätt är artiklarna relaterade till varandra, och hur fungerar de både som enskilda texter och tillsammans, som en helhet? Om en text far iväg åt ett oväntat håll bör handledaren bistå med reflektioner kring sådant som om den övergripande problemformuleringen eller teoretiska ramen då behöver justeras, eller om vissa texter i stället behöver tas bort för att bibehålla den röda tråden. Koherens handlar också om att kontinuerligt fundera över vad som ska behandlas i de enskilda artiklarna och vilka resonemang som ska förekomma i kappan. Till sist lyfter artikeln fram behovet av att arbeta med förankring . Detta innebär att löpande i handledningssamtalen diskutera vilket forskningsfält avhandlingen som helhet bidrar till, och hur den förankras teoretiskt och metodologiskt. Sammanläggningsavhandlingar riskerar att laborera med många olika fält och teorier, något som kan skapa otydlighet gällande avhandlingens huvudsakliga forskningsproblem och bidrag och som dessutom kan medföra teoretiska motstridigheter. Det kan också göra det svårare för doktoranden att nå en djupare förståelse inom ett fält, något som i sin tur minskar möjligheten att göra ett kvalificerat bidrag. Författarna understryker att det inte är handledarens sak att avgöra vilka teorier och forskningsfält som avhandlingen förankras i, men menar samtidigt att det är en viktig uppgift att visa på vilka konsekvenser som olika val medför. Handledarna har alltså en central roll i att systematiskt adressera frågan om avhandlingen som helhet. Artikelförfattarna menar också att det är viktigt att redan i ett tidigt skede synliggöra de utmaningar som en sammanläggningsavhandling innebär, och föreslår att institutioner arbetar fram riktlinjer där förväntningar och krav på denna publikationsform görs explicita. Kommentar: Det finns verkligen anledning att reflektera över vad sammanläggningsavhandlingen snabba insteg i humaniora och samhällsvetenskap innebär. Det är tydligt att genren ger vissa karriärmässiga vinster. Publikationer i vetenskapliga tidskrifter är närmast ett måste för avancemang i akademin, och det är onekligen en fördel att lära sig att bemästra denna form redan som doktorand. Det kan också kännas tryggare att arbeta med det mer begränsade artikelformatet och därmed kunna ”beta av” avhandlingsdelarna lite allt eftersom. Den här artikeln lyfter emellertid på ett förtjänstfullt sätt fram några av de fallgropar som doktorander som skriver sammanläggningar riskerar att ramla ner i, och bistår med genomtänkta råd till handledare om hur de kan bidra till att slutprodukten blir gedigen och väl sammanhållen. En viktig aspekt, som inte diskuteras lika mycket i texten, är avhandlingsformens betydelse för både doktorandens handlingsutrymme och för vilken typ av kunskap som blir möjlig – och som inte blir möjlig. Även dessa dimensioner är viktiga att lyfta fram och diskutera tidigt i avhandlingsarbetet. När konkurrensen om att bli publicerad i högt rankade tidskrifter tätnar, finns det en risk att arbetet utformas på ett sätt som maximerar chanserna till publicering, snarare än på ett sätt som fördjupar förståelsen för det forskningsproblem som doktoranden valt. Artikelformen tenderar ju också att vara hårt mallad, inriktad mot snäva och spetsiga kunskapsbidrag där det finns förhållandevis liten plats att utveckla empiriska analyser, inte minst när det handlar om kvalitativa material. En av artikelns stora förtjänster är att den kan utgöra ett bra underlag för att föra kollegiala samtal om de vetenskapliga och pedagogiska utmaningar som den här relativt nya textgenren har medfört. Forskarna uppmanar doktorander och handledare att läsa artikeln ihop — kanske något att diskutera på nästa handledarmöte? Text: Maria Wendt, Institutionen för ekonomisk historia och internationella relationer Studien Jägerskog, A. S., & Niemi, K. (2023). Utmaningar och angreppssätt i processen att skriva sammanläggningsavhandling inom samhällsvetenskap och humaniora:[Challenges and approaches in the process of writing an article-based thesis in social sciences and humanities]. Högre Utbildning, 13 (3), 46-62. Nyckelord: Sammanläggningsavhandling, handledning, doktorandutbildning, högre utbildning, akademiskt skrivande
- Hur minskar vi konflikter kring uppsatshandledning?
Centrum för universitetslärarutbildning
Det självständiga arbetet blir ett allt viktigare inslag i högskoleutbildningar runt om i Europa. Men vad innebär egentligen självständighet? En ny artikel visar hur motstridiga uppfattningar det finns om vad handledaren bör ansvara för, och vad studenten ska sköta själv. Ett examensarbete, som en kandidatuppsats, ska vara ett självständigt arbete. Det tycks de flesta vara överens om, och det betonas också i högskoleförordningen. Men varken på nationell nivå eller på universitetsnivå finns det närmare beskrivet vad detta mer specifikt ska innebära, och vilka roller som lärare och studenter bör ha i handledningsprocessen. Ofta saknas sådana resonemang även på institutionsnivå. Denna brist kritiseras i en ny artikel i European Journal of Higher Education , där författarna påpekar att handledningens utformning i stor utsträckning blir upp till enskilda lärares tolkningar av uppdraget och av vad självständighet betyder. Detta kan leda till spänningar och konflikter och även innebära att studenter inte får en likvärdig utbildning. I artikeln undersöker författarna hur både lärare och studenter från två olika humanistiska ämnen på ett svenskt universitet förhåller sig till uppsatshandledning. Närmare bestämt vill artikeln kartlägga de olika synsätt som finns på rollfördelningen mellan handledare och uppsatsförfattare. Utifrån analyser av två fokusgruppintervjuer med sammanlagt sju handledare och en enkätundersökning där 49 studenter svarade, kan forskarna visa en stor variation i synen på handledarrollen och studentrollen. Förvisso finns en generell enighet om att studenten är den som självständigt ska leda arbetet. Till skillnad från i andra studier (av handledning på master- och doktorandnivå) så uttrycker inte intervjupersonerna en syn på handledaren som ”projektledare”, något som författarna menar hänger ihop med den starka betoningen på självständighet i beskrivningar av vad ett examensarbete ska. Men samtidigt kan både studenter och lärare uttrycka idéer som uttrycker studentens beroende av ”experten” och betonar handledarens ansvar för slutproduktens kvalitet. När det gäller handledarens uppdrag lyfter undersökningen fram olika roller som förekommer i svaren, och placerar in dessa i en skala från mer institutionella till mer personligt engagerade roller. De institutionella rollerna handlar exempelvis om handledaren som ämnesexpert och som kvalitetskontrollant. Handledaren förväntas se till att uppsatsen håller god vetenskaplig kvalitet, att studenten inte ”gör fel” och att uppsatsen uppfyller formella kriterier. Det senare beskriver lärarna i tjänstemannatermer, som kopplas till universitetet som myndighet. Artikelförfattarna menar att här finns föreställningar om handledaren som en övervakare med tillgång till ett slags facit, något som inte är helt enkelt att förena med idén om det självständiga arbetet. I ett intressant svar kopplades lärarens roll som kvalitetsgarant till interna statusordningar på institutionen. Handledaren behöver se till att uppsatsen är bra för att inte det egna ryktet ska nedsolkas. Här blir uppsatsens kvalitet ett slags ”bevis” på lärarens kompetens snarare än ett uttryck för studentens förmåga och självständighet. Studenterna och lärarna uttryckte också föreställningar om handledning som vette åt personligt engagemang, stötting och empati, exempelvis i roller som ligger närmare coachens, rådgivarens eller samtalspartnern. Att vara trevlig och uppmuntrande blev här viktigt. Det fanns även tankar om att handledarens uppgift är att ge frihet. Att överlåta viktiga beslut åt studenten, och att avstå från att lägga sig i för mycket, sågs som nödvändigt för att låta studenten utvecklas och få självförtroende. Dessa delvis motstridiga föreställningar om handledaruppgiften återkom också i synen på studentens roll. Artikelförfattarna hittar fem olika roller, som de menar rör sig mellan synen på studenten som oberoende och beroende. Medan några, framför allt i lärargruppen, betonade studentens eget ansvar för att exempelvis med att komma med idéer och förslag och styra arbetet, fanns också idéer som handlade om att handledaren måste ta ansvar och guida studenten åt rätt håll. Framför allt inom studentgruppen uttrycktes viss besvikelse på att handledarna inte givit tillräckligt med instruktioner, och vissa kände sig övergivna. Det fanns också tecken på att handledarna ser som sin uppgift att strukturera arbetet och exempelvis ge tydliga deadlines för olika inlämningar. Slutsatsen här blir att synen på studentens roll växlar mellan att beskrivas som relativt självständig, kompetent och drivande, och relativt osjälvständig, passiv och i behov av styrning. En annan intressant observation är att varken studenter eller lärare lyfte fram studentens roll som kritiker, det vill säga som aktivt ifrågasättande av begrepp och tillvägagångssätt. Detta trots att ”kritiskt tänkande” är ett så centralt värde i utbildningssystemet. I artikeln noteras också att det saknades referenser till studenterna som akademiska kunskapssubjekt, något som artikelförfattarna menar speglar en föreställning att studenter saknar tillgång till en djup ämnesmässig förståelse. Detta kan tolkas som att ofta uttryckta ideal om att studenterna ska bli ”forskare”, medproducenter av kunskap, i realiteten reduceras till att handla om att lära sig ett hantverk. Så vad kan då göras för att hjälpa studenter och lärare att navigera i denna flora av delvis motstridiga ideal och föreställningar? Svaret som ges i artikeln är en uppmaning att arbeta med att reflektera över de olika förväntningarna, och att explicitgöra dem. Den här studien, menar de, kan vara till hjälp för att sätta igång ett samtal i kollegiet om olika syn på student- och lärarroller. Artikeln föreslår också ett verktyg där deltagarna får ta ställning till olika påståenden gällande ansvarsfördelningen i handledningen (se tabell i artikeln) , exempelvis: ”Det är studentens ansvar att välja uppsatsämne”. Författarna lyfter även fram att det är viktigt att föra en diskussion med studenterna om vad som menas med ”självständighet” i den aktuella utbildningskontexten och om hur handledningen är tänkt att fungera. Det kan förstås göras i undervisning, exempelvis på en metodkurs, men det kan också handla om att göra ett kontrakt mellan student och lärare, där man lägger fast spelreglerna och kommer överens om vem som ansvarar för vad. Kommentar: Första känslan efter att ha läst den här artikeln är att det är snudd på omöjligt att handleda på ett bra sätt. Man ska vara en sträng kontrollant, och samtidigt en lojal påhejare. Engagera sig utan att bli privat och utan att blanda ihop sig själv med studentens arbete. Styra men ge frihet. Veta när man ska ingripa, men också när man inte ska ingripa. Å andra sidan verkar det ännu krångligare att vara student: Självständig och originell ska man vara, men noga följa reglerna och konventionerna och anpassa sig till handledarens synpunkter. Det konstiga är kanske inte att det blir spänningar och konflikter, utan att det ganska ofta ändå fungerar ganska väl. De flesta handledare märker nog att det inte finns en princip som är lösningen och som alltid fungerar. Eftersom handledning handlar om en relation, så är ingen handledningsprocess den andra lik. Handledningen måste i viss mån anpassa sig till vad studenten behöver. Det är ju också det som är så roligt med handledning. Lite nybörjare är man varje gång. Detta betyder förstås inte att det är onödigt att diskutera hur vi vill att det fungerar och hur den där eftersträvansvärda självständigheten egentligen ser ut. Ett spännande spår i artikeln är att de intervjuade lärarna lyfter fram betydelsen av det kollegiala i handledningsprocessen. De betonar hur viktigt det är att kunna få hjälp av kollegor och diskutera olika problem i handledningssituationen. Dock noterar jag att det helt saknas motsvarigheter till denna diskussion på studentnivå, det vill säga betydelsen av kollektiva processer, som till exempel grupphandledning eller andra former av gemensamma arbetssätt. Studenter förväntas alltså inte kunna hjälpa varandra och ha något att bidra med i handledningsprocesser – vilket faktiskt känns ganska sorgligt. Vidare läsning om uppsatshandledning: Wallström, H., & Samuelsson, K. (2023). Ett motstridigt arbete–Universitetslärare handleder studentuppsatser. Högre utbildning, 13 (1), 72-84 Magnusson, J. (2021). Handledarens frågor: Att möjliggöra självständighet i ett handledningssamtal. Högre utbildning, 11 (1), 56-75 Text: Maria Wendt, Institutionen för ekonomisk historia och internationella relationer Studien Ädel, A., Skogs, J., Lindgren, C., & Stridfeldt, M. (2024). The supervisor and student in Bachelor thesis supervision: a broad repertoire of sometimes conflicting roles. European Journal of Higher Education, 14 (2), 207–227. Nyckelord: Handledning, kandidatuppsatser, studentroll, handledarroll, självständighet
- Kan vi förutse studenters prestationer?
Centrum för universitetslärarutbildning
Studenters chanser att klara tentor kan förutspås, menar forskare i ny studie. Dessutom visar samma studie att djupare lärstrategier också kan förutsägas men att det är olika faktorer som förutsäger dessa utbildningsmål. Studien som publicerades i Studies in Higher Education presenterar inledningsvis en rad enskilda faktorer från tidigare studier som har visat sig påverka antingen examinationsresultat eller djupinriktad lärstrategi, två mål inom högre utbildningar. Men då dessa tidigare studier oftast studerat enskilda faktorer ville författarna till den aktuella studien undersöka vikten av de olika faktorerna och även om eventuellt samband finns mellan de båda målen. Studien bygger på enkätsvar från drygt 2000 förstaårsstudenter vid ett franskt universitet Studiens syfte var att undersöka vilka variabler som gav bäst förutsägelse för dels examinationsresultat (APE-Academic Performance in Exams) och dels djupinriktad lärstrategi (DAL-Deep Approach to Learning). Examinationsresultat definierades som godkänt eller icke-godkänt på examinationen (efter första terminen) medan djupinriktad lärstrategi definierades genom att studenterna fick svara på ett antal frågor om sina integrativa, interaktiva och reflekterande förhållningssätt till undervisning. I den aktuella studien tog forskarna hänsyn till en mängd olika faktorer som demografi, social bakgrund, tidigare gymnasiestudier, det studerade programmets kontext, engagemang, motivation etcetera. Dessa faktorer korrelerades sedan med de två målen för att se hur väl de kunde förutse utfallet. Av de drygt 30 faktorer som studerades var det tre som stod ut som de mest betydande för att förutsäga studenternas chans att klara examinationen efter första terminen. Den första faktorn var själva programmets kontext som exempelvis antagningspoäng, om det var studentens förstaval, klassens storlek med mera. De utbildningsprogram i studien med de högsta resultaten på examinationen kännetecknades av att de hade a) en urvalsprocess baserad på studenternas resultat vid start (tidigare akademiska studiebakgrund), b) hade en hög student-lärarkvot och en liten klasstorlek. Detta var inte fallet för de utbildningsprogram som hade lägst framgångsfrekvens. Den andra betydande faktorn var, kanske inte helt oförutsägbart, tidigare studieresultat från gymnasiet. Högre gymnasiebetyg korrelerade oftast positivt med högre prestationer på examinationerna. Den tredje faktorn som i hög grad kunde förutspå examinationsresultat var föräldrarnas yrke, ju högre socioekonomisk nivå på deras yrken, desto mer sannolikt var det att studenterna klarade tentorna. Djupinriktad lärstrategi, däremot, var ingen betydande faktor för att förutsäga examinationsresultat. Olika demografiska faktorer som kön, nationalitet, ålder med mera hade inte heller någon större förutsägande inverkan. Studien undersökte också hur djupinriktad lärstrategi kunde förutspås för förstaårsstudenter. Här var de mest betydande faktorerna av psykologisk och kognitiv natur som exempelvis inneboende (eng. intrinsic) motivation att lära, att bli stimulerad samt att prestera. Föräldrars yrken hade också en betydelse men inte som man kanske kunde förvänta sig. Det visade sig nämligen att studenter med arbetslösa föräldrar i högre grad antog ett djupt förhållningssätt till lärande än studenter med föräldrar i arbetslivet och föräldrar inom socioekonomiskt högre yrken. Författarna menar att en möjlig förklaring kan vara att socioekonomiskt missgynnade studenter är mer benägna att lära sig på djupet för att, medvetet eller inte, kompensera för sina lägre chanser till akademisk framgång. Det har även i tidigare studier visats att studenter med lägre socioekonomisk bakgrund har en större benägenhet att lära sig på djupet och har en starkare motivation att utveckla olika strategier för att nå framgång i studierna. Kommentar: Varför klarar sig vissa studenter bättre än andra och kan vi förutsäga vilka de är? Åtskilliga studier har gett olika förklaringar till detta men den aktuella studien är först med att jämföra och vikta en stor mängd faktorer och korrelera dessa med hur de presterande på tentorna och om de var mer inriktade på att lära sig på djupet. Det kanske mest intressanta i studien är att det var helt olika faktorer som bäst förespådde examinationsresultat och studenters djupare lärande. Som författarna skriver är examinationerna under första året oftast baserade på memorering av fakta, alltså ytligt lärande och premierar i mindre utsträckning reflektion och förståelse. Detta skulle kunna medföra att vissa studenter som är mer inriktade på djupare lärstrategier har svårare att nå målen i ett tidigt skede av utbildningen. Men att de hade klarat sig bättre med en annan typ av examination, en som bättre tillvaratar ett djupare lärande. Som studien visar är det ju också vanligare med studenter med en lägre socioekonomisk bakgrund som hamnar i den senare kategorien. Resultaten i studien är tankeväckande om hur vi oftast bedömer studenter i ett tidigt skede i utbildningen. Tyvärr är det ju en stor del studenter som aldrig når vidare efter första året på programmen. Vi kunde kanske undvika att en del studenter faller ifrån genom att dra i andra examinationsspakar som fångar upp ytligt så väl som djupare lärande redan på ett tidigt stadie. Text: Mikael A Carlsson, Zoologiska institutionen Studien Bächtold, M., Papet, J., Barbe Asensio, D., Mas, A., Borne, S., & Ngoua Ondo, A. (2024). Predicting performance in exams and deep approach to learning in first year university students: a new look at academic success. Studies in Higher Education , 1-16. Nyckelord: Lärandestrategier, motivation, epistemiska föreställningar, svårigheter, socialt stöd
- Tillhörighet viktig del av studieframgång
Centrum för universitetslärarutbildning
Just känslan av tillhörighet är avgörande för om studenter fullföljer sina studier visar ny forskning. Studien undersöker studenters känsla av tillhörighet till sin institution och studieinriktning. Artikeln "Students’ sense of belonging and their socio-economic status in higher education: a quantitative approach" i Teaching in Higher Education beskriver en forskningsstudie som är en del av ett forskningsprogram ( What works programme ) vid Bangor University i Storbritannien. Syftet är att förbättra studenters förmåga att fullfölja sin utbildning och öka deras välbefinnande genom att förstå studenternas känsla av tillhörighet. Artikelförfattarna menar vidare att det finns en tydlig brist på forskning vad gäller studenter från studieovana miljöer inom denna specifika kontext. Det handlar om studenter som är missgynnade på grund av ålder, klass och etnicitet. Därför lyfter artikelförfattarna också denna grupp i studien. Dessutom argumenterar artikelförfattarna för att separera faktorn tillhörighet från andra närbesläktade faktorer, till exempel studentdeltagande som de anser vara konceptuellt annorlunda, för att kunna dra slutsatser om studenters upplevelse av framgång och förmåga att fullfölja sin utbildning. Studien har som utgångspunkt en studentenkät med 33 frågor relaterade till faktorer som akademiskt och socialt deltagande, välbefinnande, tankar om att hoppa av studierna och demografisk information. Dessa faktorer mäts sedan med en likertskala kopplade till olika aspekter av tillhörighet. Totalt 380 studenter från 16 studieinriktningar besvarade enkäten och forskarna lade sig vinn om att även äldre studenter, studenter med statliga stipendier, internationella studenter och studenter från Wales skulle vara representerade. Studenterna fick också fylla i var de bodde, till exempel om de bodde i anslutning till universitetet, hos föräldrarna eller hur lång resa de hade till universitetet. Etnisk bakgrund, nationalitet och kön frågades också efter. I artikeln får vi ta del av en stor mängd resultat men här sammafattas kort ett urval. När forskarna korrelerade aspekter av tillhörighet med faktorerna ovan visar det sig att fullföljande av studier och välbefinnande var starkaste kopplade till tillhörighet. De ovan nämnda faktorerna kontrollerades även mot olika grupper av deltagare i studien. Här framgick att till exempel studenter från Wales visade större benägenhet att hoppa av studierna och kände mindre tillhörighet till universitetet än engelska studenter. Vidare kom det fram att studenter som bodde långt bort från universitetet och/eller hos sina föräldrar oftare funderade på att hoppa av studierna än studenter som bodde i studentkorridor tillsammans med andra eller ensamma i närheten av universitetet. Denna grupp studenter som funderade på att hoppa av sina studier dessutom över lag kände mindre tillhörighet. Studentdeltagande i sociala sammanhang vid universitetet har i tidigare forskning visat koppling till fullföljande av utbildningen och större tillhörighet. I denna studie framkom att just studenter från studieovana miljöer tenderade att inte delta i sociala aktiviteter. Summa summarum, programmet vid Bangor University identifierade följande faktorer som avgörande för känslan av tillhörighet: Samhörighet med akademisk och administrativ personal, interaktion med andra studenter, stöd i studierna, lärmiljön men också i socialt deltagande som skapas i olika fysiska utrymmen på campus, institutionen, i studentkorridorer. Kommentar: Forskningsprogrammet vid Bangor University i Storbritannien som undersöker studenters studieframgång och förmåga att fullfölja sina studier förefaller vara ett föredömligt sätt att arbeta med tillgänglighet för studenter från studieovana miljöer. För Stockholms universitet skulle det vara intressant att först grundligt ta reda på hur studenterna upplever sina studier utifrån liknande faktorer som tas upp i artikeln och sedan föreslå åtgärder. Det skulle inte förvåna om kopplingen mellan boendesituationen och en mindre känsla av tillhörighet, som i artikeln för studenter vid Bangor University, även stämmer in på en grupp studenter vid Stockholms universitet. Boendesituationen är ett större problem som universitetet inte på egen hand kan lösa men att jobba med tillhörighet till den egna studieinriktningen är däremot något vi har möjlighet att göra. Det är givetvis inte okänt att tillhörighet är viktigt men här finns det säkerligen utrymme för nya idéer. I mitt undervisningsämne (nederländska) anordnar vi lärare aktiviteter för studenterna, till exempel en visning av Nationalmuseums holländska och flamländska mästare, men vi frågar oss varför många inte deltar. Handlar det verkligen bara om brist på intresse? Kanske behöver vi fundera mer på akademisk tillhörighet när vi skapar aktiviteter. Vi skulle möjligen kunna koppla aktiviteten till en specifik delkurs. Denna aktivitet skulle i så fall kunna relateras mer tydligt till det framtida yrkeslivet. Till sist är det förstås också en fråga om resurser. Se även den tidigare artikeln "Hur kan vi hindra att studenter hoppar av?" i Aktuell högskolepedagogisk forskning. Artikeln lyfter hur vi kan motverka att studenter hoppar av sina studier, med koppling till tillhörighet och andra faktorer. Text: Annika Johansson, Institutionen för slaviska och baltiska språk, finska, nederländska och tyska Studien Ahn, M. Y., & Davis, H. H. (2023). Students’ sense of belonging and their socio-economic status in higher education: a quantitative approach. Teaching in Higher Education, 28 (1), 136-149. Nyckelord: Akademisk och social tillhörighet, högre utbildning, studenter från studieovana miljö, studentenkät
- Dare to be Wrong
Centrum för universitetslärarutbildning
Do you find it difficult to initiate classroom discussions? Do the same students always answer your questions? Are your students reticent to say what they think for fear of being wrong? The good news is that an individual’s threshold for this kind of academic risk taking is not fixed. A new study concludes that how you organise your teaching affects student willingness to put forward their own ideas in class. The study in question was recently published in the journal Learning and Instruction . 381 students at a German university with a strong focus on humanities and social science, answered an Academic-Risk-Taking (ART) questionnaire towards the end of seminars that they attended. For the purposes of the study, academic risk taking was defined as “visible behavioral engagement with a risk of making errors in front of others”. The teacher of the seminar also filled out a teaching orientation questionnaire to establish the type of educational approach that had been adopted. The researchers were interested in whether there is a significant difference in students' ART between seminars, and whether any differences could be attributable to a sense of seminar belonging and/or the type of teaching employed. Student and teacher responses were recorded on a 4-point Likert scale and the data were analysed statistically. For the students, their academic risk taking was measured using Hubner and Pfost’s Academic-Risk-Taking-Scale (2023). Here students answer a number of questions of the type: Assess how likely you are to engage in the following behavior in this specific seminar. Similarly, teachers filled out a questionnaire based on the SSCO model of Schaeper and Weiß (2016). This model attempts to assess the form of teaching used, where SSCO stands for: Structure—deals with topics such as whether learning goals are clearly communicated to students and whether student are clear about what is expected of them. Support—how much help students are offered to achieve the learning goals. Challenge—the extent to which critical thinking is encouraged. Orientation—assesses whether teaching is focused on content delivery, or student construction of knowledge for themselves. The researchers find that between 80 and 90 percent of a student’s academic risk taking depends on them as an individual. This is perhaps not surprising—some people are just more open to speaking in class than others. However, the work also finds that a sense of belonging is important for the likelihood of academic risk taking, with 16 percent of the variation in academic risk taking attributable to the group. Moreover, the data showed that seminars with a higher orientation towards knowledge reproduction led to less academic risk taking. The authors speculate that this may be because it is easier to spot errors when answers are either right or wrong. Comment: Perhaps the most important role of the paper is to focus our attention on the fact that there is a risk that our students take when they offer up ideas in class that could potentially be incorrect. The interesting finding in this paper is that students’ academic risk taking can be affected by the teacher’s organisation of the course. Surface, deep or strategic? The idea that students adopt different approaches to learning—surface and deep—was first put forward by Ference Marton and Roger Säljö in 1976. Surface learning is associated with rote memorization of material, whereas deep learning entails an endeavour to engage and understand. In 1979, Noel Entwistle and colleagues described a third approach—strategic learning. They found that students are not exclusively surface or deep learners, but rather they switch between surface and deep learning approaches depending on the situation. A good example of this effect has been documented in Andersson and Johansson (2016) where students on the same physics course were found to either “study to learn” or “study to pass” depending on how central they experienced the course content for their future occupation. If we assume that academic risk taking is associated with taking a deep approach to learning, then anything we can do as teachers to influence this process is important. So, what can we do to encourage academic risk taking in our courses? A sense of belonging is important Although students do appear to have a built-in propensity for, or aversion to academic risk taking, the finding that belonging to the group is important for encouraging or limiting ART is interesting. This suggests that spending time in ice-breaking activities at the beginning of a course might be even more important than we have previously thought. Explanation rather than reproduction In the study, a focus by the teacher on reproducing facts led to less engagement and less academic risk taking by the students. So, one approach suggested by these findings is to set exams that value explanation over rote regurgitation of facts, and consequently to pose questions in class that do not have one single correct answer. Sharing the risk—buzz groups If students find it difficult to speak in front of the whole class, one way of circumventing this problem is to ask them to discuss the answer to a question in so-called buzz groups or pairs. Not only does this increase the amount of engagement several-fold, it also means that when offering a tentative answer, it is the group together, rather than the individual that takes the academic risk. Predict, Observe, Explain One criticism of the paper could be that it only applies to seminars in humanities and social science. What might academic risk taking be in the sciences, and how could this be encouraged? One strategy that has been found to be useful in science is the Predict, Observe, Explain (POE) approach. This technique also leverages the benefits of discussion in buzz groups as described above. Students are asked to predict the outcome of a certain scenario, observe what actually happens and then theorise as to why this is the case. Eliminating the risk Finally, if academic risk taking is problematic, why not use online voting systems such as Mentimeter to elicit anonymous answers to questions that then can be discussed? In such cases, academic risk does not enter the equation at all. Text: John Airey, Department of Teaching and Learning The study Hübner, V., & Pfost, M. (2024). Academic risk taking and teaching quality in higher education. Learning and instruction, 90 , 101877. References Andersson, S., & Johansson, A. (2016). Gender gap or program gap? Students’ negotiations of study practice in a course in electromagnetism. Physical Review Physics Education Research, 12 (2), 020112. Entwistle, N., Hanley, M. & Hounsell, D. Identifying distinctive approaches to studying. High Educ 8 , 365–380 (1979) Hübner, V., & Pfost, M. (2023). Operationalization of Academic Risk Taking in University Students. Journal for educational research online: JERO= Journal für Bildungsforschung online, 15 (1). Marton F., Säljö R. (1976). On qualitative differences in learning: I—Outcome and process. British Journal of Educational Psychology, 46 (1), 4-11. Schaeper, H., & Weiß, T. (2016). The conceptualization, development, and validation of an instrument for measuring the formal learning environment in higher education. In Methodological issues of longitudinal surveys: The example of the National Educational Panel Study (pp. 267-290). Wiesbaden: Springer Fachmedien Wiesbaden. Keywords: Academic risk taking, active learning, seminars, teacher
- Avkolonisera undervisningen med omsorg!
Centrum för universitetslärarutbildning
Undervisning som utforskar koloniala och rasistiska strukturer kan skapa känslor av obehag och sårbarhet. Men det finns pedagogiska sätt att hantera sådana känslor och få dem att bli en del av studenters lärande, enligt en ny artikel. Hur kan vi hantera konfliktfyllda och känslomässigt laddade frågor i undervisningen, och samtidigt skapa ett rum som är tillräckligt tryggt för att lärande ska bli möjligt? Den frågan står i centrum i artikeln “Unsettling Feelings in the Classroom: Scaffolding Pedagogies of Discomfort as Part of Decolonising Human Geography in Higher Education” i Journal of Geography in Higher Education . Författaren, som skriver utifrån en brittisk kontext, argumenterar för att det inte går att undvika obekväma och obehagliga känslor när frågor om kolonial makt och rasism kritiskt diskuteras i en universitetskontext. Tvärtom är sådana känslor en viktig del av att få en ökad förståelse för hur koloniala strukturer präglar kunskapsproduktionen. Att bejaka – eller i varje fall inte försöka undvika – konflikter och svåra känslor är en viktig tanke i vad som ibland kallas ”pedagogies of discomfort”. Författaren knyter an till detta begrepp och utvecklar tanken genom att betona att en sådan pedagogik måste baseras på en form av omsorgsetik, där läraren tar ansvar för att lotsa studenterna och möjliggör ”lagom” trygga rum (”safe without being too safe ”). I sådana rum finns möjlighet att utvecklas stegvis, genom att se och känna på nya sätt, utan att bli alltför exponerad och sårbar. Artikeln bygger på tidigare studier som utforskar utmaningar med att undervisa om olika maktordningar baserade på exempelvis genus, ras eller sexualitet. Mycket forskning har handlat om det motstånd som kan väckas hos studenterna, men också om hur såväl positiva som negativa känslor kan påverka undervisningen. Just känslornas betydelse är ofta i centrum i denna litteratur, och lärande ses som en förkroppsligad och känslomässig process. Att få syn på egna, förgivettagna privilegier, eller upptäcka en djupt institutionaliserad rasism, kan vara omskakande och leda till starka reaktioner av exempelvis skam inför den egna maktpositionen, eller utsatthet i relation till en underordnad positionering. Att känna obehag eller osäkerhet kan vara lärande i meningen att det hjälper oss att se och förstå vad vi tar för givet och vad som känns ”naturligt”, menar författaren - förutsatt att vi klarar av att utforska den känslan. Utifrån många års erfarenhet av att undervisa i kulturgeografiska kurser (kurs en om relationen mellan natur och kultur och en om konfliktfyllda miljöer och platser), utvecklar artikelförfattaren ett antal pedagogiska verktyg som hjälper studenter att hantera jobbiga känslor och stegvis införliva ny kunskap. Kurserna behandlar bland annat hur det koloniala förflutna är införlivat i samtida miljöer och praktiker, och problematiserar fenomen och platser som botaniska trädgårdar, djurparker, museer, matproduktion och turism. De pedagogiska stöttningsverktyg (”scaffolding”) som lyfts fram i artikeln syftar till att introducera nya utmaningar stegvis och till att ge generöst med utrymme för individuell såväl som kollektiv reflektion. Författaren rekommenderar också att låta studenterna jobba med vad som kallas för gränsobjekt (”boundary objects”). Gränsobjekt är fenomen som utmärks av att de omgärdas av olika och ofta motstridiga tolkningar. De kan därför fungera som platser där oenighet blir synlig och kan problematiseras. Genom att studenten får välja ett sådant konkret objekt som kan relateras till kurstemat – till exempel ett uppstoppat djur, ett museiföremål, en botanisk manual, ett konstverk – och noggrant kontexualisera det, blir de teoretiska resonemangen konkreta. Samtidigt som studenten engageras och gör ett eget val utifrån intresse, innebär ett fokus på objektet i kontexten en distans till den individuella studenten. Känslor kan på så sätt utforskas indirekt. En liknande övning handlar om att studenten väljer ”ett sätt att se ” på en viss miljö. Här används film, litteratur och konst som sätt att synliggöra hur aktörer laddar specifika platser med olika sociala, politiska och moraliska värden. Men författaren menar att det även krävs en genomtänkt kursstruktur för att möjliggöra en produktiv bearbetning av de olika känslor som den här typen av utforskande lärande innebär. Framför allt lyfter hon fram vikten av eftertanke och reflektion. Ett sätt att möjliggöra detta är att studenterna kontinuerligt skriver loggbok, både individuellt och i form av en gemensam ”kurslogg”. Att lämna utrymme för eftertanke görs också helt konkret i seminarierummet utifrån en praktik där deltagarna kan begära paus i diskussionen. I särskilt upphettade diskussioner, eller i sammanhang där några studenter totalt dominerat diskussionen, kan antingen en student eller läraren önska en paus. Alla deltagare ska då vara tysta i tio minuter, reflektera och sedan skriva ner sina tankar och känslor kring vad som just hände och hur det kändes. De olika reflektionerna diskuteras sedan i gruppen, något som artikelförfattaren beskriver som tillfällen som oftast leder till en ökad förståelse och känsla av gemenskap. Genom dessa olika stöttandeaktiviteter utvecklas ett gemensamt sätt att förhålla sig till, och språkligt begreppsliggöra, känslor under kursens gång. Detta leder till ökade insikter i hur känslor är sammankopplade med olika maktförhållanden i kunskapsproduktionen. På så sätt möjliggörs också ett stegvis alltmer utmanande utforskande, som varken sopar svåra känslor under mattan, eller placerar studenterna i en utsatthet som snarare blockerar än möjliggör nytänkande och utveckling. Kommentar: Även om diskussionen om att avkolonisera undervisning oftare förs inom samhälls- och humanvetenskaperna, argumenterar även forskare inom naturvetenskapliga ämnen för frågornas relevans. En mängd olika dimensioner tas upp; från uppgörelser med västerländsk och kolonial kunskapssyn, till behovet av mer inkluderande litteraturlistor och av att utarbeta nya sätt att undervisa som möjliggör mer jämlik tillgång till kunskap. Airey, J., & Simpson, Z. (2019). Increasing Access to Science and Engineering—the Role of Multimodality. Designs for Learning, 11 (1), 138–140. Nature, Career Guide (02 November 2022). Decolonizing science toolkit This collection of resources provides examples of how institutions and scientific departments are recasting curricula and addressing racism’s influence. En växande och spännande litteratur handlar om olika sätt att pedagogiskt hantera undervisningssituationer där olika former av maktrelationer behandlas och där just känslomässiga dimensioner är viktiga. Förslagen är många och i varierande grad ambitiösa och krävande, från relativt enkla handgrepp till betydligt mer utmanande idéer om att förändra sätten att undervisa i grunden. Exempelvis har AHF tidigare skrivit om hur obekväma känslor och situationer kan hanteras om negativa känslor öppet bemöts, exempelvis genom att i början av kursen diskutera och problematisera tidigare utvärderingar och de starka (ofta negativa) känslor som luftas där. Hur lär vi ut obekväm kunskap utan att skapa obekväm stämning? Centrum för universitetslärarutbildning. I en annan AHF-artikel om att avkolonisera undervisningen skisseras en mer omfattande approach, med inslag som autoetnografi och aktiv nedmontering av hierarkier mellan lärare och studenter. Utmaningar och möjligheter i det avkoloniserade klassrummet , Centrum för universitetslärarutbildning. I relation till dessa exempel, befinner sig nog den föreliggande artikeln någonstans mittemellan. Här beskrivs ett genomtänkt och genomfört upplägg – både i innehåll och form – samtidigt som det inte handlar om att vända upp och ner på etablerade praktiker och strukturer. Jag noterar att det här, till skillnad från mycket annan kritisk pedagogik där de egna erfarenheterna och känslorna ofta får utgöra utgångspunkten för lärandet, förordas en mer stegvis approach, där de egna känslorna bearbetas indirekt. Det sker alltså en slags förflyttning, där en viss distans byggs in i studenternas utforskande (särskilt inledningsvis), samtidigt som de egna känslorna hanteras individuellt och kollektivt i loggböcker under kursens gång. Argumenten är både pedagogiska – en minskad risk för att studenter blockerar ut viktig kunskap – och etiska. Läraren har ansvar för studenternas välmående och för att skapa rum som utmanar utan att bli otrygga. Utan omsorg, varken kunskap eller frigörelse! Text: Maria Wendt, Institutionen för ekonomisk historia och internationella relationer Studien Millner, N. (2023). Unsettling feelings in the classroom: scaffolding pedagogies of discomfort as part of decolonising human geography in higher education. Journal of Geography in Higher Education, 47 (5), 805-824. Nyckelord: Avkolonisering, affekt, obekväma känslor, pedagogisk omsorg
- Audio-dagbok: Utveckla lärarrollen med hjälp av din inre mentor
Centrum för universitetslärarutbildning
I en audio-dagbok kan akademiker i början av karriären reflektera över sin lärarroll på ett sätt som sällan sker i diskussioner om undervisning mellan kollegor. I artikeln "Exploring early career academic teacher identities: using the audio diary method for reflection and research" i Teaching in Higher Education undersöks om akademiker i början av karriären med hjälp av en audio-dagbok kan forma och stödja sin identitet som lärare och forskare. Att använda en audio-dagbok går ut på att deltagaren i projektet spelar in sig själv och på så vis kommunicerar med forskaren som senare ska analysera deltagarnas dagböcker. Deltagaren har mer frihet och kontroll i en audio-dagbok över vad hen delger forskaren. Enligt artikelförfattarna har ingen tidigare forskning gjorts inom den högre utbildningen om audio-dagboken som pedagogiskt hjälpmedel. Projektet som beskrivs i artikeln hade två målsättningar: att undersöka hur audio-dagboken kan stötta pedagogisk reflektion hos akademiker i början av karriären för att utveckla deras roll som lärare på ett positivt sätt. Samtidigt ville forskarna undersöka om audio-dagbok som forskningsmetod kan fungera vid forskning inom fältet pedagogisk utveckling (eng. academic development). Tanken med audio-dagbok som forskningsmetod är att den skapar en mer jämställd relation mellan deltagare och forskare. Audio-dagboken användes i studien av sex deltagare i en högskolepedagogisk kurs vid ett universitet i Skandinavien. Kursen var obligatorisk för akademiker i början av karriären vid universitetet. Deltagarna skulle spela in sig själva i cirka 8-10 minuter en gång i veckan under två månader, och reflektera över sin pedagogiska interaktion med studenter och över sig själva som lärare. Deltagarna skulle främst reflektera över moment i undervisningen som nyligen inträffat och hur det påverkat deras identitet som lärare. Totalt samlade artikelförfattarna in 5 timmar och 22 minuters audio-dagboksmaterial. Materialinsamlingen avslutades med en fokusgruppintervju där man lät deltagarna diskutera sina upplevelser av audio-dagboken som redskap för egen reflektion. Vad gav då analysen av audio-dagböckerna? Jo, tre huvudsakliga insikter. 1. Hur arbetsplatsen är organiserad konstruerar hur man förstår sitt professionella jag. Deltagarna nämnde hur lärarna interagerar under möten eller utvecklingssamtal med chefen, olika universitetsverksamheter som kursvärderingar, deltagande i högskolepedagogisk utbildning, deltagande i forskningsprojekt och bli en del av kulturen vid ett forskningsintensivt universitet. Allt detta styr hur man förstår sitt professionella jag som universitetslärare. Deltagarna såg sig själva bland annat som en kugge i hjulet eller budbärare i en kurs som ett flertal lärare undervisade på. Kursvärderingar uppfattades som något som främst var av intresse för ledningen och att vara fast i en loop där man försöker hantera balansen mellan undervisning och forskning. Alla deltagare nämnde universitetets prioritering av forskning. Denna prioritering handlade inte om hur deltagarna själva såg på forskning och undervisning utan kopplades till verksamhetens övergripande målsättning. En av deltagarna uppfattade sig själv som en bra lärare och hade stort intresse för pedagogik men vid årets utvecklingssamtal framkom att hen främst förväntades att söka forskningspengar. 2. Hur akademiker i början av karriären ser på studenters beteende och hur föreställningar om studenter påverkar deras professionella jag som lärare. Studenter spelar en viktig roll i hur akademiker i början av karriären uppfattar sig själva som lärare. I audio-dagboken tog alla deltagare upp studenters beteende, vilka studenterna är och deras intentioner vilket, enligt artikelförfattarna, påverkade läraridentiteten. Deltagarna uppskattade aktiva studenter och uttryckte glädje när studenterna presterade bra på kursen. Deltagarnas egna idéer om pedagogik kom också till uttryck där de kunde känna osäkerhet i hur studenter reagerade på deras syn på undervisning, till exempel ska man använda powerpoint-presentationer för att studenterna förväntar sig det? 3. Att berätta om pedagogiska interaktioner med hjälp av en audio-dagbok stödjer akademiker i början av karriären att reflektera över sin undervisningspraktik. Deltagarna föreställde sig att de talade med den ena artikelförfattaren som varje vecka skickade en påminnelse till deltagarna om att det var dags att använda audio-dagboken. Eftersom en lärare ofta reflekterar över sin undervisning i ensamhet, det vill säga att i detalj beskriva hur man uppfattar sig själv som lärare förekommer sällan i samtal med andra kollegor, blev audio-dagboken ett slags kollega som man i förtrolighet kunde prata med, ett så kallat safe space . Detta bröt isoleringen. Samtidigt uppfattade deltagarna att reflektion är något privat som de inte heller ville dela med hela lärarkollegiet. Med lärarkollegiet diskuterar man snarare innehållet på en kurs, menade deltagarna. En deltagare skrev först ned det hen ville ta upp i sin audio-dagbok medan övriga just uppskattade att det skapades ett flow när man spelade in sig själv direkt för att man inte behövde tänka på språket utan fritt kunde reflektera. Kan användandet av audio-dagboken stödja akademiker i början av karriären att forma en identitet, frågar sig artikelförfattarna? Tidigare forskning har visat att akademiker i början av karriären upplever en obalans mellan undervisning och forskning där forskning prioriteras både i verksamheten men även globalt om man ska få en lyckad karriär och ens identitet som lärare hamnar i skymundan. Ändå förväntas man leverera högkvalitativ undervisning. Audio-dagboken löser inte dessa problem men deltagarna menade att de fick möjlighet att uttrycka hur de upplevde undervisningen och se sig själva i ett större maskineri. Audio-dagboken blev en strategi att hantera situationen och om det finns någon som kommer att lyssna (här forskaren) kändes inspelningarna meningsfulla för deltagarna. Eftersom liknande samtal ofta saknas mellan kollegor i akademin är audio-dagboken ett bra hjälpmedel för att reflektera och utveckla sin lärarroll, menar artikelförfattarna. Viktigt är också att audio-dagboken hanteras med respekt för individen och inte används för styrning och bedömning av chefer inom akademin. Artikelförfattarna anser att audio-dagbok som forskningsmetod var fördelaktig för att den gav deltagarna frihet att diskutera sin lärarroll utan att styras alltför mycket av forskarna. Det innebar också att artikelförfattarna ibland fick mycket information som egentligen inte hade efterfrågats. Att deltagarna så att säga ansvarade för sin audio-dagbok och hade förtroende för forskarna ansågs väga tyngre för att kunna besvara forskningsfrågan. Kommentar: Jag blev intresserad av audio-dagboken som ett slags verktyg som kan skapa dialog mellan akademiker i början av karriären och till exempel en mentor. Det krävs förtroende för den som ska lyssna och kanske vågar man reflektera mer ärligt och på djupet i en audio-dagbok som en mentor sedan ska lyssna på inför ett personligt möte. Mentorn har mer tid att fundera på vad man senare under det personliga mötet kan diskutera. Jag har själv varit mentor inom SU:s mentorsprogram och ibland blev mötena lite ofokuserade vilket en audio-dagbok kanske hade kunnat råda bot på. Audio-dagboken skulle kunna användas såväl i mentorsprogrammet på en institution som inom SU:s mentorsprogram. En fördel med SU:s mentorsprogram är att mentorn kommer från en annan institution än mentanden vilket kan skapa trygghet och minska känslan att bli bedömd eller kritiserad. En audio-dagbok på mentorsprogrammen vid SU skulle förstås inte bara ta upp undervisning utan även mentandens utveckling inom akademin och dess kultur. Kort och gott, en audio-dagbok kan fylla fler funktioner än bara för reflektion kring lärarrollen. Text: Annika Johansson, Institutionen för slaviska och baltiska språk, finska, nederländska och tyska Studien Christensen, M. K., & Weissmann, E. A. (2025). Exploring early career academic teacher identities: using the audio diary method for reflection and research. Teaching in Higher Education , 1-17. Keywords: Akademiker i början av karriären, audio-dagbok, pedagogisk reflektion, läraridentitet
- Studenterna är experter – ge dem makten!
Centrum för universitetslärarutbildning
Studenter bör ha rollen som experter när de involveras i universitetens och högskolornas kvalitetssäkringsarbete. Det är inte tillräckligt att bara fråga studenter om deras åsikter – deras perspektiv måste också resultera i verkliga förändringar. Att se studenter som aktiva partners och experter, istället för passiva mottagare, kan vara ett avgörande steg mot en mer relevant och effektiv kvalitetsutveckling. Detta är budskapet i artikeln "Student involvement in quality assurance: perspectives and practices towards persistent partnerships" som återfinns i Quality in Higher Education . Som universitetslärare kommer jag oftast i kontakt med studenters roll i kvalitetsarbete genom muntliga och skriftliga kursvärderingar, studentrepresentation i organ som institutionsstyrelser och studentråd på olika nivåer. På vissa utbildningar har jag mött så kallade "kurslag", där utvalda studenter kontinuerligt fungerat som en länk mellan studentgruppen och utbildningsansvariga. Studentmedverkan ses som eftersträvansvärt och kreativt för kvaliteten på utbildningen, men ett ofta återkommande aber är att det kan vara svårt att få studenter att engagera sig. Den aktuella artikeln undersöker hur studenter kan engageras i kvalitetssäkringsarbetet inom högre utbildning på ett mer hållbart och konstruktivt sätt. Det rör sig inte om en empirisk studie, utan författarna har analyserat tidigare forskning, policytexter och exempel från olika länder. De granskar hur studenter vanligtvis deltar i kvalitetsarbete och hur dessa olika former påverkar utbildningens utveckling. De ställer sig också frågan hur studenternas roll kan bli så effektiv som möjligt och vilka utmaningar som kan uppstå längs vägen. Författarna menar att studentmedverkan i pedagogiskt kvalitetsarbete generellt sker enligt tre olika perspektiv: det rättsliga perspektivet (eng. legal approach), det offentliga intresse-perspektivet (eng. public interest approach) och partnerskapsperspektivet (eng. partnership approach). Det rättsliga perspektivet syftar på studentmedverkan som regleras genom formella strukturer såsom lagstiftning och juridik, där studenter ges specifika roller men med begränsad flexibilitet. Det offentliga intresse-perspektivet kännetecknas av en mer marknadsmässig syn, där studentmedverkan anses viktig för att förbättra utbildningen men inte styrs av fasta ramverk. I länder där staten har ett svagt grepp om utbildningsinstitutionerna ökar konkurrensen om studenter, som betraktas som kunder vars åsikter samlas in för att stärka utbildningens attraktionskraft. Partnerskapsperspektivet, som har vuxit fram under de senaste decennierna, bygger på ömsesidigt förtroende mellan studenter och lärosäten. Genom att skapa avtal, exempelvis samarbetsöverenskommelser, kan denna relation formaliseras och bidra till en mer flexibel och dynamisk kvalitetssäkring. Alla tre perspektiv har sina styrkor men är också förenade med utmaningar. I länder där det rättsliga systemet dominerar, exempelvis i Europa, säkerställer lagar och regler att studenter formellt inkluderas i beslutsprocesser, men deras faktiska inflytande kan vara begränsat. I system präglade av det offentliga intresse-perspektivet, exempelvis i vissa asiatiska länder, betraktas studenter som kunder vars åsikter samlas in genom enkäter och utvärderingar, men deras möjlighet att påverka besluten direkt är ofta liten. Partnerskapsperspektivet, som författarna beskriver som det mest dynamiska, löser i sig själv inte problemet, men öppnar för att studenter mer aktivt och jämställt deltar i utvecklingen av utbildningen tillsammans med lärare och universitetsledning. Författarna presenterar några exempel på hur dessa perspektiv tillämpas i praktiken. Ett exempel inom det rättsliga systemet är de europeiska riktlinjerna för kvalitetssäkring, The Standards and Guidelines for Quality Assurance in the European Higher Education Area (ESG), som har bidragit till att stärka studentmedverkan genom lagliga krav både på nationell nivå och inom enskilda lärosäten. Ofta har internationella riktlinjer omvandlats till bindande lagar och regler, vilket har lett till att studenter nu måste inkluderas i styrande organ och utvärderingskommittéer på både nationell och institutionell nivå. Inom det offentliga intresse-perspektivet finns exempel på kursutvärderingssystem vid universitet och högskolor samt stora nationella studentundersökningar där studenter får svara på frågor om utbildningens kvalitet och sin egen nöjdhet. Exemplet som ges på partnerskapsperspektivet är Sparqs ("Student partnerships in quality Scotland") i Skottland. Det är en organisation som sedan 2015, med stöd av den skotska finansieringsmyndigheten, arbetar för att stärka studenters medverkan i kvalitetssäkring. Här får studenter stöd och utbildning för att ta en aktiv roll i kvalitetsarbetet, medan lärosäten får vägledning i hur de kan öka studenters delaktighet. En viktig del är en aktiv dialog med olika aktörer inom högre utbildning, där workshops, konferenser och utbildningstillfällen skapar fler möjligheter för studentengagemang. Författarna konstaterar att gränserna mellan de olika perspektiven i praktiken ofta suddas ut och att kvalitetsutveckling och kvalitetssäkring är i ständig förändring, vilket gör det svårt att förutsäga vilka metoder som är bäst lämpade i olika sammanhang. De diskuterar också hur kvalitetssäkring balanserar mellan ansvarskontroll och utveckling. För mycket fokus på ansvarskontroll kan hämma förbättringsarbete, medan ett alltför stort fokus på utveckling och förbättring kan minska trovärdigheten utåt. En central fråga är därför hur denna balans kan uppnås. Om ansvarskontrollen blir för strikt kan studenters roll reduceras till att enbart representera sina grupper, vilket begränsar deras faktiska inflytande. Författarna menar att studenter bör ses och bemötas som individer med specifik kunskap om sin egen utbildningssituation. Genom att betrakta dem som experter på sitt lärande och sina utbildningsmiljöer blir de mer än representanter eller informationskällor. Om deras erfarenheter erkänns som värdefull expertis kan de få en mer aktiv och inflytelserik roll i kvalitetsarbetet. I sin slutsats betonar författarna att även om studenters roll i kvalitetsarbetet varierar stort världen över, är det avgörande att deras delaktighet inte bara är symbolisk. Det räcker inte att de tillfrågas om sina åsikter – deras insikter måste också leda till konkreta förändringar. Genom att skapa långsiktiga strukturer där studenter har reellt inflytande kan högre utbildning utvecklas på ett sätt som bättre svarar mot deras behov och erfarenheter. Att betrakta studenter som partners och experter, snarare än passiva mottagare av utbildning, kan vara ett viktigt steg mot en mer meningsfull och effektiv kvalitetsutveckling. Kommentar: Det som lockade mig i artikeln var löftet om konkreta exempel på hur studenter kan inkluderas i kvalitetsäkringsprocesser i praktiken. Som ni sett visade det sig dock att de "konkreta" exemplen snarare beskrev projekt och sammanhang på en relativt abstrakt nivå: europeiska riktlinjer som filtrerats ner genom beslutsnivåer, marknadsliberala utbildningskontexter och en skotsk nationell organisation som med statliga medel stödjer studentinflytande. Min förhoppning om konkreta tips på hur studenter kunde involveras mer kom alltså på skam. Däremot tar jag med mig vikten av att se och behandla studenter som experter på sin egen situation. Jag instämmer också i att studenters delaktighet inte ska vara symbolisk – om de tillfrågas bör deras åsikter och kunskaper tas på allvar. Av artikeln att döma verkar det skotska exemplet ge de bästa förutsättningarna för detta. Där erbjuds både ekonomiska och andra resurser för att göra det lättare för studenter att faktiskt delta i utvecklings- och kvalitetssäkringsarbetet på ett konkret sätt. Det är lätt att förstå hur studenter med en stark organisation i ryggen kan känna sig motiverade att engagera sig i utbildningens utformning och innehåll. Samtidigt finns det några frågor jag funderar över. Är det alltid ett självändamål att involvera studenter i pedagogiskt kvalitetssäkringsarbete? Forskning visar att studenter ibland gör andra bedömningar av undervisningsmoment än vad som faktiskt gynnar lärandet. De kan till exempel välja bort krävande, men pedagogiskt värdefulla inslag till förmån för sådant som känns enklare men har mindre effekt på lärandet. Och även om studenter är experter på sin egen situation, innebär det automatiskt att de är tillräckligt mogna eller kunniga för att fatta avgörande beslut kring hur undervisningen ska läggas upp? Den vetenskapliga pedagogiska och ämnesspecifika expertisen bör rimligen ha sista ordet. En annan fråga är om en välkomnande och resursstark organisation vid sidan av utbildningen kan locka studenter att engagera sig mer i kvalitetsarbete än i själva studierna. Finns en risk att den snarare blir en plantskola för framtida kontorstjänstemän utan direkt erfarenhet av de mödor studentlivet och lärande innebär? Ytterligare en farhåga: kan en studentinflytandeorganisation börja konkurrera om medel som också finansierar forskning? Och slutligen – de notoriskt gäckande frågorna som hemsöker all utvärderingsverksamhet: Vad är kvalitet? Och går den över huvud taget att mäta? Text: Mattias Frihammar, Institutionen för etnologi, religionshistoria och genusvetenskap Studien Stensaker, B., & Matear, S. (2024). Student involvement in quality assurance: Perspectives and practices towards persistent partnerships. Quality in Higher Education, 1-15. Nyckelord: Student som partner, extern kvalitetsgaranti, intern kvalitetsgaranti, studentengagemang, studentinvolvering
- Examination med vardagskaos
Centrum för universitetslärarutbildning
Hur skapar vi examinationsuppgifter som speglar det yrkesliv studenterna är på väg ut i? En ny forskningsöversikt ringar in vad som kännetecknar autentisk examination, och varför den är så svår att genomföra i praktiken. Diskussionerna om hur vi examinerar brukar, utöver den givna formfrågan, fokusera på examinationens validitet respektive reliabilitet. En nyligen publicerad artikel i Higher Education Research & Development undersöker ytterligare en aspekt: examinationens autenticitet. Vad innebär autentisk examination och vilka är dess främsta kännetecken? Trots att ämnet länge har diskuterats konstaterar artikelförfattaren att det saknas en allmänt erkänd definition av begreppet autentisk examination. Genom en metastudie, där de mest citerade artiklarna på området har identifierats och analyserats (totalt nio artiklar), har författaren identifierat tre huvudkategorier, som kan sägas representera den autentiska examinationens grundläggande karaktärsdrag. Inom var och en av dessa huvudkategorier har han sedan samlat sådana typiska kännetecken, som ger den autentiska examinationen dess särdrag. Strävan har alltså varit att identifiera områdets minsta gemensamma nämnare, som har maximalt stöd i forskningen och som ska kunna fungera som en arbetsdefinition för den fortsatta utvecklingen och forskningen. Av studien framgår att den autentiska examinationens karakteristika kan sorteras in under tre huvudkategorier: 1. iscensättande kontext (eng. performative context), 2. examinationsformat (eng. format of the assessment task) och 3. förväntade studieresultat (eng. intended learning outcomes). 1. Kontexten Autentiska examinationsuppgifter brukar beskrivas som uppgifter, där kontexten återspeglar den verklighet, i vilken studenterna så småningom ska praktisera sina kunskaper. Denna ”verklighet” brukar ofta identifieras med det framtida yrkeslivet, där studenterna ska utöva sina förvärvade kunskaper och färdigheter i rollen som till exempel lärare, jurist eller tolk. Andra forskare menar att en sådan definition blir alltför snäv. All utbildning har inte ett givet yrke som slutdestination. Synen på den så kallade verkligheten bör därför vidgas till att återspegla en vidare samhällskontext, där förvärvade kunskaper och färdigheter kan förväntas komma till användning. Examinationsuppgifter, som bygger på en verklighetsanknuten kontext, har vissa gemensamma drag, oberoende av om denna verklighet anses vara yrkes- eller samhällsrelaterad. Uppgifterna anlägger ett holistiskt perspektiv och kännetecknas av en hög grad av komplexitet. Syftet är att studenterna därigenom lättare ska kunna kontextualisera sitt lärande. Samtidigt innebär det att uppgifterna innehåller förvirringsfaktorer (till exempel bristfällig, överflödig eller felaktig information) och situationer, som kan vara mångtydiga, eller i andra avseenden svårbedömda. Autentiska examinationsuppgifter strävar med andra ord efter att efterlikna verkligheten, som ju sällan är så renodlad och tillrättalagd som den plägar vara i traditionella examinationsuppgifter. En, i relation till kontextaspekten, mycket omdiskuterad fråga är huruvida det alls är möjligt att genomföra autentisk examination i en tentasal, alternativt i en undervisningslokal. Är det inbyggt i idén om autentisk examination att den av nödvändighet endast kan ske i fält? Vissa forskare menar det, medan andra framhåller att den mycket väl kan äga rum i universitetsmiljö, förutsatt att det kontextuella upplägget i själva examinationsuppgiften är tillräckligt verklighetsanknutet. Det finns dessutom argument, som kan tala emot att genomföra examination i en autentisk miljö. Sådant som kostnadsfrågan, men även rena säkerhetsaspekter, tillsammans med examinators behov av att fullt ut kunna överblicka förutsättningarna för examination kan tala emot att förlägga examinationsmomentet till en skarp miljö. Här kan rollspel, simuleringar och andra övningar fungera som fullgoda alternativ. 2. Formatet Den andra huvudkategorin av den autentiska examinationens kännetecken handlar om formatet. Under denna kategori, som omfattar såväl uppgifts- som svarsformat, faller fyra olika element: bristfälligt definierade problem; mångfaldiga lösningsalternativ; bearbetade slutprodukter; samt verklighetsanknutna bedömningskriterier. Även här handlar det således om att utforma examinationsuppgifter, som så långt som möjligt återspeglar den typ av verkliga situationer, som studenterna kommer att möta efter avslutad utbildning. Det kan tyckas märkligt att forskningen skulle förespråka oklart formulerade examinationsuppgifter, men tanken är alltså att frågorna/uppgifterna ska återspegla den komplexa verkligheten utanför universitetet. Den illa strukturerade uppgiften tvingar studenterna att göra bedömningar och val under vägen. Det innebär i sin tur att en sådan uppgift saknar ett på förhand givet svar. Ett syfte med autentisk examination är att studenterna ska erbjudas möjlighet att själva skapa det material som ska ligga till grund för bedömningen. Medan traditionell examination ofta går ut på att studenten ska visa förmåga att replikera en viss teknik för att nå en vedertagen slutsats, förutsätter en autentisk examinationsuppgift att studenten själv skapar ett bedömningsunderlag. Eftersom en bristfälligt strukturerad uppgift ställer studenterna inför olika val och bedömningsmöjligheter kommer examinationen att resultera i en mångfald av lösningsalternativ. Ytterligare ett element i examinationens utformning består i att studenterna oftast bereds möjlighet att revidera och, vid behov, förbättra sin prestation, innan den lämnas in för bedömning. Det förutsätter en formativ process, där studenterna får återkoppling på tidiga utkast och förstadier till den slutliga produkten. Den bearbetade slutprodukten ska slutligen bedömas utifrån sådana standarder och kriterier, som i samhället tillämpas för den typ av produkt som studenten har skapat som underlag för examinationen. Det kan handla om att tillämpa professionsanknutna standarder, eller andra slags måttstockar som används i samhället för den aktuella prestationstypen. 3. Förväntade studieresultat Generellt gäller att examinationens innehåll bestäms av kursens förväntade studieresultat. Så är givetvis fallet också för autentiska examinationsuppgifter. Kännetecknande för dessa är att de, enligt forskningen, typiskt sett riktar in sig på tre kategorier av förväntade studieresultat, nämligen de som prövar mer komplexa kognitiva förmågor och färdigheter, förmågan att samverka med andra, samt metakognitiva färdigheter. Med examinationsuppgifter som återspeglar realistiska förhållanden, som är otydligt utformade och som saknar givna lösningar måste studenterna, utifrån de bedömningar och val de gör längs vägen, själva skapa det bedömningsunderlag som lämnas in till examinator. Beträffande dessa tre huvudkategorier, som representerar den autentiska examinationens grundläggande karakteristika, förfaller forskningen i allt väsentligt vara överens. Man är också ense om att examinationsformen prövar förmågor och färdigheter som dels anses vara avgörande för studenternas framtida anställningsbarhet, dels kan vara svåra att pröva inom ramen för traditionell examination. Examinationsuppgifter, som enbart uppställer problem med kända svar, eller öppna essäfrågor med vissa inslag av valmöjlighet för studenten är alltså inte tillräckligt. Artikelförfattaren framhåller dock att den typen av examination kan vara ett fullgott sätt att examinera, men då andra slag av förväntade studieresultat. Om man inom högre utbildning däremot vill genomföra en autentisk examination erbjuder de tre huvudkategorierna en grundläggande struktur att utgå ifrån. Kommentar: Eftersom jag undervisar inom juristutbildningen – en så kallad akademisk professionsutbildning – väckte artikeln om autentisk examination min nyfikenhet. Vid institutionen förs sedan lång tid tillbaka diskussioner om hur examinationen skulle kunna utformas på ett sätt, som bättre återspeglar den verklighet som våra studenter kommer att möta i yrkeslivet. Idag tillhandahåller vi ofta tydligt utformade examinationsuppgifter inom klart definierade rättsområden, där studenternas uppgift är att visa förmåga att komma fram till en, åtminstone av examinator, på förhand känd lösning. Så ser dock sällan en jurists vardag ut. Den yrkesverksamma juristen förväntas själv, utifrån bristfällig information och ett omfattande materiellt underlag, identifiera de aktuella rättsfrågorna, söka fram relevant information, göra en bedömning av rättsläget och sedan fatta beslut om hur situationen bäst ska hanteras. Artikeln väckte många tankar och idéer om hur vi skulle kunna utforma examinationsuppgifter, som bättre återspeglar juristers verklighet. Men varför examinerar vi inte redan så? Det enkla svaret har med den högre utbildningens yttre faktorer att göra. Av den aktuella artikeln framgår hur komplex och resurskrävande autentisk examination är. Med upp till 300 studenter per examinationstillfälle låter det sig inte göras, åtminstone inte på de obligatoriska kurserna. Under den senare delen av juristutbildningen, där studenterna läser valbara kurser, handlar det dock snarare om 40 studenter per kurs, vilket borde ge mer gynnsamma praktiska förutsättningar. Ytterligare en utmaning ligger emellertid i att utforma en autentisk examinationskontext som håller sig inom de rättsliga ramar, som regelverket gällande examination inom högre utbildning uppställer. Examination utgör myndighetsutövning och med det följer regler bland annat om vem, som får vara examinator, om dokumentationsskyldighet, som i nästa steg ska möjliggöra en rättssäker omprövning av betygsbeslut, samt grundläggande krav på likformighet och förutsebarhet i examinationen. Det senare förklarar de långtgående krav som finns på att examinationen, i detalj, ska framgå av kursplanen. Den omfattande rättsliga regleringen gör det därmed svårt att tillgodose den autentiska examinationens krav på flexibilitet i den iscensättande kontexten och uppgiftsformatet (kategori 1. och 2. i artikeln). Inte heller den långtgående valfrihet, som studenterna ges avseende format, låter sig enkelt förenas med den regelverket. Även om vi med största sannolikhet inte kommer att få se några exempel på en fullt ut genomförd autentisk examination inom juristutbildningen inom den närmsta framtiden finns det åtminstone en sak, som jag tar med mig från läsningen och som jag tror skulle göra skillnad, även inom ramen för en mer traditionell examination. Det gäller uppgiftsformatet. Genom att ställa studenterna inför lite stökigare examinationsuppgifter, som inte är så snyggt och prydligt avgränsade ämnesmässigt och som innehåller felaktig, överflödig eller otillräcklig information, skulle man kunna nå en högre grad av verklighetsanknytning även inom ett traditionellt format. Därmed skulle studenterna också stå bättre rustade inför yrkeslivet. Text: Annelie Gunnerstad, Juridiska institutionen Kandlbinder, P. (2025). Signature concepts of authentic assessment. Higher Education Research & Development , 1-15. Nyckelord: Autentisk bedömning, signaturkoncept, performativ kontext utformning av bedömningsuppgiften, lärandemål, arbetsintegrerat lärande
- Utbildning för framgångsrika handledare?
Centrum för universitetslärarutbildning
Vad krävs egentligen för att bli en riktigt bra handledare? En studie har tittat närmare på vilka färdigheter som är viktiga i handledningen av doktorander – och om dessa faktiskt lyfts i de handledarutbildningar som ges vid svenska lärosäten. I en studie publicerad i Studies in Higher Education utgick författarna från aktuell forskning kring vilka färdigheter som en kompetent handledare för doktorander bör ha och gjorde en genomgång av de handledarkurser som erbjuds vid svenska lärosäten. Studien visade att de flesta färdigheter som forskningen lyfter fram betraktas som relevanta vid våra lärosäten då de oftast nämns i utbildningarnas kursplaner. Men vissa kompetenser lyfts fram betydligt oftare än andra, medan några bara nämns i enstaka kursplaner eller inte alls. Att handledare spelar en avgörande roll för doktoranders framgång är väletablerat, men det finns begränsad kunskap om hur handledarutbildningar organiseras och vilka effekter de har på handledarnas kompetens och doktorandernas utveckling. Den aktuella studien undersökte därför innehållet i handledarkurser som erbjuds vid svenska lärosäten. Studien utgår från tre inflytelserika modeller (prominent frameworks; Brodin et al. 2020; Fulgence 2019; Lee 2008 ) som bygger på forskning som visat vilka färdigheter en handledare bör behärska för att framgångsrikt handleda en doktorand genom utbildningen. Dessa tre modeller överlappar delvis varandra och betonar exempelvis vikten av att kunna handleda i kritiskt tänkande, forskningsskicklighet, vetenskapligt skrivande, självständighet och kunna ge konstruktiv återkoppling. Dessutom ska en framgångsrik handledare introducera studenten i den akademiska världen och hjälpa till att skapa kontaktnät samt bidra till studentens framtida anställningsbarhet inom eller utanför akademin. Sedan tog författarna del av kursplaner för handledarkurser som erbjuds vid 17 av våra 18 svenska universitet. Kursplanerna analyserades med hjälp av en så kallad kombinerad metoddesign med en kvalitativ del som bestod i att identifiera teman som förekom i kursplanerna samt en kvantitativ del som beräknade frekvensen av dessa teman vid de 17 lärosätena. De teman som frekvent nämndes i nästan alla kursplaner var lagar och regelverk, reflekterande arbete samt etik inom forskning, vilket tyder på att dessa anses prioriterade i utbildningar av handledare. Däremot var teman som pedagogisk kunskap inom högre utbildning, erfarenheter av handledning, karriärutveckling, återkoppling, publiceringsförfarande och informell kultur inom forskarutbildningen mer sällan förekommande, i mindre än hälften av kursplanerna. Framförallt pekar författarna på att det saknas utbildning för handledare om alternativa karriärvägar för studenterna och generiska kunskaper som kan leda dem dit. Författarna menar att kunskaper om just anställningsbarhet för doktorander är en färdighet som doktorandhandledare bör finslipa för att vara framgångsrika i sin roll. Den akademiska banan följs numera endast av en minoritet av doktoranderna och följaktligen finns det ett uppenbart behov av att utbilda handledare att kunna erbjuda stöd till doktorander som söker framtida arbete både inom och utanför akademin. Författarna ger en del tips på hur handledarutbildningarna kan utvecklas och förbättras. Bland annat nämner de att lagstiftare skulle kunna bjudas in för att förklara logiken bakom lagstiftningen kring forskarutbildning och externa pedagogiska experter för att förklara koncept inom pedagogik i högre utbildning. Dessutom föreslår de kommunikation med forskarstuderande i utformandet av handledarkurserna. Sammanfattningsvis visade studien att svenska universitet betonar vikten av lagar, regler och etik samt reflektionsarbete i handledarutbildningar, medan andra teman är mindre framträdande. Detta ger en bild av vilken typ av kompetenser och ämnen som för tillfället prioriteras i utbildningen av doktorandhandledare i Sverige men att kurserna skulle kunna utvecklas och förbättras för kunna ge doktoranderna en ännu bättre utbildning. Kommentar: Att handleda en doktorand är som vi vet ett synnerligen viktigt uppdrag och doktoranden är beroende av god handledning både för själva utbildningen men även för den fortsatta postdoktorala karriären. Den aktuella studien visade att kursplaner för handledarkurser innefattar utbildning inom många av de kompetenser som enligt forskning visat att en framgångsrik handledare bör ha. Något som uppenbart saknades i de flesta kursplaner och tycks vara mindre prioriterat är handledarens roll i doktorandens karriärutveckling och framtida anställningsbarhet. Detta betonas i studien som en viktig kompetens hos handledaren. Det är speciellt viktigt eftersom det kan finnas en intressekonflikt hos handledaren. Handledaren har oftast ett egenintresse i att doktoranden publicerar mycket och håller sig kvar inom akademin för framtida samarbeten. Att understödja studentens karriär utanför akademin kanske inte är lika attraktivt i handledarens ögon. Dessutom är det troligen vanligt att många handledare själva inte har någon tidigare erfarenhet av arbetsplatser utanför akademin. Då studien enbart utgick ifrån kursplaner kan det förstås inte uteslutas att även andra färdigheter som inte tas upp i planen lärs ut. En djupare studie med exempelvis intervjuer skulle ge bättre klarhet i innehållet i kurserna. Ett problem är att det inte ställs krav på att huvudhandledaren har genomgått utbildningen, utan endast att minst en av handledarna har gjort det, vilket förstås kan leda till problem. Personligen tycker jag att det borde vara obligatoriskt även för en huvudhandledare att genomgå en handledarutbildning. Ett annat problem uppstår när handledare har utbildning eller liknande erfarenheter från utländska lärosäten, eftersom forskarkulturen sannolikt skiljer sig mellan olika länder. Kanske skulle även handledare med lång erfarenhet med jämna mellanrum behöva en kortare repetitionsutbildning för att bekanta sig med nya regler med mera. Text: Mikael A Carlsson, Zoologiska institutionen Studien Karampelias, C., Stigmar, M., & Auer, N. (2024). Behind the scenes of doctoral success: a mixed methods approach to exploring PhD supervision courses in Swedish higher education institutions. Studies in Higher Education , 1-13. Nyckelord: Doktorandutbildning, doktorandhandledning, doktorandhandledningskurser, reflekterande praktik
- Grön lärarkamp mot stela utbildningsstrukturer
Centrum för universitetslärarutbildning
Hur skapar lärare engagemang och kunskap i miljöfrågor när utbildningssystemets ramar försvårar ett holistiskt lärande? Denna studie undersöker, med utopi som metod, hur miljöengagerade lärare navigerar ett faktabaserat och ämnesuppdelat system i strävan efter en undervisning som förenar kunskap, patos och handling. Artikeln som är publicerad i Educational Review inleds med att konstatera att många unga idag är engagerade i miljöfrågor, vilket bland annat illustreras av den globala Fridays for Future-rörelsen och den brittiska rörelsen Teach for the Future UK. Det framhålls också att flera utbildare har ställt sig bakom liknande initiativ genom forskning, arbetsgrupper och nätverk. Samtidigt möter miljöengagerade lärare ofta motstånd inom det formella utbildningssystemet. Den nationella kontexten är England, och frågan är hur lärare som själva identifierar sig som aktivt miljöengagerade navigerar mellan hinder och möjligheter i sitt yrkesutövande. Syftet är att bidra till den växande forskningen om lärares röster i miljöfrågor. I fokus står hur styrdokument, skolpolitik och institutionella förutsättningar påverkar lärarnas praktik, strategier och framtidsvisioner. Författaren har genomfört femton livshistorieintervjuer med lärare. Fem rekryterades via utskick till e-postlistor riktade till lärare, övriga tio tillkom genom snöbollsmetoden (det vill säga genom rekommendationer). Studien omfattar undervisning på olika nivåer inom det engelska utbildningssystemet: grundskolans tidigare år (primary), högstadie- och gymnasienivå (secondary), eftergymnasial nivå och vuxenutbildning. Ämnen som representeras är biologi, miljövetenskap, matematik, engelska språk och litteratur, moderna språk samt geografi. Lärarna är verksamma både i statliga och privata skolor, vissa deltid, och några är också engagerade i alternativa utbildningsformer som demokratiska skolinitiativ eller miljönätverk. Deras lärarerfarenhet varierar från mindre än fem år till över tjugo år. Värt att nämna i detta forum är att studien alltså inte uteslutande handlar om högskole pedagogik. Men då frågeställningar är av en så pass aktuell och generell karaktär, är det rimligt att anta att de utmaningar som analyseras gäller i de flesta undervisningssammanhang, oavsett nivå. I studien används forskaren Ruth Levitas begrepp utopi som metod som teoretiskt ramverk. Idén är att inte enbart rikta kritik mot dagens system, utan även formulera konkreta och alternativa framtidsvisioner. Författaren använder lärarnas berättelser både som beskrivningar av nuläget och som exempel på vad som faktiskt är möjligt att göra, och i förlängningen som byggstenar i ett bredare samtal om skolans roll i en tid präglad av klimatförändringar och ekologiska hot. Detta uppnås teoretiskt genom att intervjuerna struktureras kring tre former av "utopi": utopi som arkeologi, utopi som ontologi och utopi som arkitektur. Arkeologi-perspektivet fokuserar på lärarnas professionella och personliga utvecklingsvägar mot ett miljöengagemang, och hur detta formar deras kritik av det rådande utbildningssystemet. Ontologi-perspektivet belyser hur lärarna upplever sitt yrkesliv, sin vardag och sitt engagemang i en samtid som präglas av miljökristänkande och ett utbildningslandskap i förändring. Arkitektur-perspektivet handlar om hur lärarna, genom sina nuvarande praktiker och framtidsvisioner, formulerar möjliga alternativ och omgestaltade vägar för miljöundervisning. En utgångspunkt är att undervisning om miljö och klimatförändringar i England präglas av ett snävt kunskapsperspektiv, där fokus främst ligger på att lära om miljön – det vill säga fakta och tekniska aspekter – snarare än att undervisa för miljön (miljöengagemang) eller i miljön (utomhuspedagogik). Detta återspeglas i utbildningspolicys och styrdokument som ofta tenderar att exkludera de etiska, sociala och politiska dimensionerna av miljöfrågorna. Även om myndigheter hävdar att reformer införts för att öka utrymmet för lärares egna initiativ, avfärdas detta i artikeln som så kallade "placebo policies" och ”kosmetiska förändringar” utan verklig påverkan. Författaren beskriver en epistemologisk begränsning som reducerar miljöundervisningen till ren faktainlärning, vilket i sin tur hindrar både lärare och elever/studenter från att utveckla ett bredare, mer kritiskt och handlingsinriktat förhållningssätt till samtidens kriser i spåren av klimatförändringar. Detta ses som en del av en större utveckling där humanistiska och reflekterande kunskapsperspektiv trängs undan till förmån för mer objektivitetscentrerade synsätt. Denna utveckling betraktas som problematisk, och författaren stödjer sig på forskning som argumenterar för behovet av ett ontologiskt perspektiv där människan, relationell undervisning samt socialt engagerade lärare, studenter och samhällen sätts i centrum. Mot denna bakgrund menar författaren att undervisning om miljö och klimat som bör handla om mer än mätbara fakta utan inkludera tvärvetenskapliga arbetssätt, mångfacetterade och kreativa sätt att tänka, samt aktiviteter som sker i och med naturen. Framför allt bör undervisningen syfta till att väcka ett aktivt etiskt och samhälleligt engagemang i miljöfrågor. Lärarna i studien arbetar, som tidigare nämnts, på olika skolnivåer och undervisar i skilda ämnen, men förenas i ett gemensamt engagemang för miljöfrågor. Även om det inte alltid uttrycks explicit, tycks de också dela författarens uppfattning att en konstruktiv och förändringsinriktad miljö- och klimatundervisning integrerar flera kunskapsområden, uppmuntrar till mångfacetterade sätt att tänka samt involverar skapande arbetssätt och lärande i naturmiljöer. Det råder också en uppenbar samsyn om att undervisningen ska stärka såväl studenters och elevers som lärares aktiva ansvarstagande och reflektion kring miljörelaterade värderingar och samhällsfrågor, och att den engelska utbildningskontexten i liten utsträckning uppmuntrar det dynamiska lärande som eftersträvas. Lärarna beskriver hur de, trots en motsträvig omgivning, försöker skapa utrymme för disciplarnas egna initiativ och projekt, och hur de ser sitt uppdrag som något mer än att enbart förmedla kunskap. Deras undervisning tar ofta formen av tvärvetenskapliga samarbeten, där naturvetenskapliga perspektiv vävs samman med samhällsfrågor, kultur och estetik. Många betonar vikten av att styra undervisningen mot att förstå komplexa samband och se hur miljöfrågor hänger samman med både globala strukturer och lokala livsvillkor. Samtidigt visar studien att detta arbete är både krävande och ofta osynligt inom skolans formella strukturer. Lärarna vittnar om den emotionella ansträngning det innebär att bära såväl sitt eget som studiegruppens engagemang, oro och frustration. Att undervisa om miljöhot och klimatkris innebär inte bara att förmedla svåra fakta, utan också att upprätthålla hoppet och visa att förändring är möjlig även när de institutionella ramarna inte alltid stödjer det arbetet. Artikeln drar slutsatsen att det redan idag finns lärare som, ofta i motvind och utan tydligt stöd från styrdokument eller skolledning, utvecklar framtidens miljöundervisning. Deras erfarenheter visar att det är fullt möjligt att skapa en undervisning som förenar kunskap, inlevelse och handling, men att det kräver mod, uthållighet och en vilja att tänka utanför traditionella ämnesgränser. Om vi tar dessa lärares berättelser på allvar får vi inte bara en tydligare bild av vad miljöundervisning i praktiken kan vara. Vi får också inspiration till hur skolan som helhet skulle kunna bidra till en hållbar framtid, menar författaren. Kommentar: I mitt nuvarande forskningsprojekt undersöker vi hur så kallade invasiva främmande arter förstås och hanteras. Vi har bland annat intervjuat ett antal personer som i sitt yrkesliv arbetar med miljöfrågor inom olika myndigheter. Många av dem har uttryckt ett starkt miljöengagemang och en vilja att bidra till positiv förändring, men har samtidigt upplevt hinder i form av tjänstebeskrivningar, styrdokument eller andra organisatoriska ramar. Det är inte ovanligt att de ändå, på subtila och vardagliga sätt, utövar ett tyst motstånd genom små strategiska handlingar inom systemets ramar. Inom forskningen benämns detta ofta som green inside activism . Det var utifrån detta jag fastnade för den aktuella artikeln. Utan att använda det begreppet behandlar den ju just denna typ av fenomen, men inom skolans värld. En generellt spännande och viktig fråga i relation till green inside activism är var det egna initiativet och ansvaret börjar och slutar. Som lärare högskolelärare har frågan sina egna komplikationer. Inom den akademiska sfären är det nog få som skulle förneka de stora utmaningar ett snabbt förändrat klimat innebär. Många, inklusive jag själv, ser med sympati på uttryck för grön aktivism, kanske till och med inom ramen för den pedagogiska praktiken. Men här uppstår ändå en viss tvekan. En uppenbar fråga är till exempel hur liknande inside activism skulle uppfattas om engagemanget var kopplat till en annan övertygelse än att miljön behöver räddas – röd, blå eller till och med brun ideologi till exempel? Skulle sådan aktivism mötas med samma tolerans? Knappast! Men artikeln väcker hos mig också frågor om vilken grad av aktivistisk hållning som mest gagnar lärprocessen, särskilt för oss som både är forskare och lärare. Forskarens auktoritet (som i det häll fallet också är lärarens) bygger till stor del på att vara just systematisk, metodologiskt grundad och ofta snävt avgränsad, en hållning som kritiseras i artikeln. Men det är inom dessa snäva ramar som den akademiska trovärdigheten traditionellt etablerats. Vad händer då om vi i vår lärargärning breddar perspektiven eller med stöd i rön från forskningsdiscipliner vi inte själva behärskar rör oss i riktning mot ett mer aktivistiskt förhållningssätt? Utmanas de villkor och principer som gett oss som forskare en särskild ställning? Jag menar inte dessa frågor är argument mot engagemang – men de är aspekter att ta på allvar. Läget kompliceras ytterligare av att vetenskaplig kunskap ofta hamnar i politiska korsdrag. I vissa delar av världen, inte minst i det stora landet i väst, ser vi idag hur etablerad klimatforskning ifrågasätts, förnekas och helt enkelt kvävs när medeltillförseln stryps. Här blir det närmast en solidaritetshandling att luta sig mot klimat- och miljöforskarkollgers rön i sin undervisning, även om jag som humanist saknar djuplodade naturvetenskapliga insikter. Det är att i praktiken visa att det går att lita på forskningen. Eller är jag bara smittad av ”woke-viruset” som tycker så? Det är alltså inte en enkel balansgång. Som lärare och akademisk aktör befinner vi oss i spänningsfältet mellan vetenskaplig stringens och samhälleligt ansvar. Just därför behövs ett pågående samtal om var gränserna går, och varför. För det är i detta mellanrum, mellan forskning och engagemang, mellan roll och övertygelse, som det faktiska pedagogiska arbetet i utspelar sig. Text: Mattias Frihammar, Institutionen för etnologi, religionshistoria och genusvetenskap Studien Gandolfi, H. E. (2024). Teaching in the age of environmental emergencies: A “utopian” exploration of the experiences of teachers committed to environmental education in England. Educational Review, 76 (7), 1786-1806. Nyckelord: Miljöutbildning, lärarnas arbete, lärarnas agens, utopiska studier
- När tentan väcker nyfikenhet
Centrum för universitetslärarutbildning
Vad gör en examination intressant på riktigt? Studien visar att valfrihet, verklighetsanknytning och kreativt upplägg kan göra stor skillnad för studenters engagemang. Här får vi en inblick i vad som får tentor och uppgifter att kännas både meningsfulla och motiverande. Utgångspunkten i artikeln "Educationally authentic assessment: reframing authentic assessment in relation to students’ meaningful engagement" i Teaching in Higher Education är att omformulera vedertagna antaganden om hur man kan se på autentisk examination och samtidigt koppla den till studentengagemang. Det vi oftast förknippar autentisk examination med är att den ska förbereda studenter på det verkliga livet och att en examinationsuppgift ska kunna motsvara en arbetsuppgift på ett företag eller myndighet. Det finns andra exempel på autentisk examination, till exempel att den ska relatera till samhällsbehov, eller så kallad utvecklingsautentisk examination som syftar till att studenter ska bli mer kompletta som människor. Författarna till den här studien vill föra fram det som de benämner utbildningsautentisk examination vilket de kopplar till teorier om intresse som i sin tur hänger ihop med positiva lärandebeteenden hos studenter. De andra exemplen på autentisk examination ovan behöver inte stå i motsatsförhållande till utbildningsautentisk examination om det skulle vara till exempel den personliga utvecklingen som är studentens största intresse i studierna. För att ta reda på vad som gör examinationer intressanta och engagerande för studenter använde artikelförfattarna en kvantitativ och kvalitativ enkät. Enkäten besvarades främst av studenter från samhällsvetenskapliga och humanistiska ämnen vid ett universitet i England. Totalt deltog 302 studenter. Studenterna lyfte fram olika saker som gjorde examinationerna intressanta, i fallande skala nämndes följande faktorer: 1) valmöjlighet när det gäller val av ämne, metod, format eller kreativitet, 2) verklighetsrelaterade examinationsfrågor (det vill säga omvärldsproblem, klienter eller publik i en verklig miljö) och 3) nytänkande examination som studenterna inte upplevt tidigare. Nytänkande examination visade sig i studien främst vara kopplat till valmöjlighet och verklighetsrelaterade examinationsuppgifter då studenterna upplevde detta som något nytt. Valmöjligheter kunde handla om att studenter fick välja ämne från en lista kopplad till kursinnehållet eller att formulera en egen fråga utifrån kursens innehåll, båda alternativen uppskattades eftersom det gav utrymme för kreativitet. Studenter lyfte fram en examination där en grupp studenter presenterade ett företags (som de själva valt) etiska problem. Artikelförfattarna såg även att studenterna kunde välja mer komplicerade ämnen på grund av större intresse för examinationsuppgiften. Vidare kände studenterna att de "ägde" sin inlämnade uppgift och att de hade möjlighet att göra sin röst hörd, till exempel genom att få diskutera ett verkligt samhällsproblem, vilket skapade intresse för uppgiften. Att själv få välja metod för examinationen kunde handla om att intervjua personer, skapa ett nyhetsinslag kring ett specifikt ämne med mera. Valmöjligheter, menar författarna, aktiverar studenterna att fokusera på det resultat som är mest relevant för dem, oavsett om det handlar om att förbereda sig för en framtida karriär, intresse för sociala frågor eller självutveckling. Som grädde på moset, visade studien att studenter kunde välja mer komplicerade frågor om starkt intresse för ämnet eller metoden fanns. Studenters intresse för verklighetsrelaterade examinationsfrågor gick framför allt ut på att de fick arbeta med ämnen relaterade till samhällsproblem i dagsläget, till exempel krigsbrott, pandemi, arbetslöshet eller museers användning av modern teknologi. Studenter berättade att de kände stort intresse när läraren utformade examinationsuppgifter som simulerade någon aspekt av företagsekonomi, politik eller internationella relationer, som till exempel att sätta ihop ett partikonvent om klimatförändringar. Till sist uttryckte studenterna att de kände stort engagemang när det gällde tentafrågor som utgick från en verklig klient, publik och verkliga miljöer som till exempel att röra sig i en bekant stadsdel för att observera brottsförebyggande åtgärder och därefter skriva en reflekterande rapport. Slutligen visade det sig att en kombination av olika sorters examination var intresseskapande och engagerande. Variation och valmöjlighet visade sig alltså vara en lyckad kombination. Kommentar: Förra hösten skrev jag om en forskningsartikel som handlade om funktionsvariation och inkluderande examination ( Nycklar till inkluderande examination , AHF 6/2024) där just autentisk examination ansågs fördelaktig vid inkluderande examination. I artikeln som jag tar upp den här gången visar det sig att autentisk examination skapar engagemang och intresse hos studenter överlag. Det talar för att utbildningsautentisk examination kan passa flertalet studenter och på så sätt är inkluderande för alla. Vid Stockholms universitet tillämpar vi en sjugradig betygsskala (A-F) vilket i min mening skulle försvåra autentisk examination. Den sjugradiga betygsskalan fungerar när det handlar om traditionell examination, till exempel vid en grammatiktentamen där man räknar ihop poäng. Om man ska, låt säga, examinera 30 studenter som har skapat en forskningsrelaterad podd om postkolonial litteratur kopplad till Nederländernas eller Belgiens koloniala historia där studenterna lägger fram olika perspektiv från aktuell samhällsdebatt, blir det både tidskrävande och invecklat att examinera med en sjugradig skala. Autentisk examination och annan nytänkande examination kan behöva en annan betygsskala i den högre utbildningen, där man då istället kanske endast använder sig av underkänt eller godkänt. Text: Annika Johansson, Institutionen för slaviska och baltiska språk, finska, nederländska och tyska Quinlan, K. M., Sellei, G, & Fiorucci, W. (2025). Educationally authentic assessment: reframing authentic assessment in relation to students’ meaningful engagement. Teaching in Higher Education, 30 :3, 717-734. Nyckelord: studentengagemang, autentisk examination, intresse, valfrihet
- Engagerade studenter — men hur länge?
Centrum för universitetslärarutbildning
Hur ser studenters engagemang ut över tid? Vilka typer av engagemang kan man observera hos enskilda studenter, och vilka konsekvenser får detta för dem? En ny studie har försökt att belysa just dessa frågor. Studentengagemang är ett väletablerat forskningsområde som syftar till att förstå studenters deltagande och framgång i olika utbildningssammanhang. Begreppet är komplext och definieras ofta som studenters grad av deltagande, motivation och emotionellt engagemang i olika akademiska aktiviteter. Tidigare forskning har visat att högre nivåer av engagemang ofta är förknippade med bättre akademiska resultat, ökad motivation och en starkare känsla av tillhörighet i universitetsmiljön. Det är också känt att studentengagemang kan variera över tid och påverkas av flera faktorer, som kursinnehåll, undervisningsmetoder, studentens egen motivation samt sociala faktorer. Longitudinella studier om studenters engagemang är dock relativt få, särskilt på högskolenivå. I en ny studie publicerad i Learning and Individual Differences ville forskarna undersöka, med hjälp av definierade aspekter av engagemang, vilka grupper av studenter som bildas baserat på liknande profiler samt om dessa engagemangsprofiler förblir statiska eller förändras över de uppföljande åren. Forskarna siktade på att förstå mönster i utvecklingen av engagemanget och vilka insatser som kan främja ett hållbart och positivt studentengagemang. Studien utgår från att följa samma studentkohort i Finland över tre akademiska år. En enkät delades slumpmässigt ut till drygt 6 000 studenter från olika ämnen vid samtliga 13 forskningsintensiva universitet i Finland. Av dessa svarade slutligen 974 studenter på alla tre mättillfällena under perioden. Enkäten innehöll ett antal frågor som skattades på en Likert-skala (1—7). Dessa frågor var indelade i fyra underkategorier: meningen med studierna som varför och vilka mål (eng. meaning of studies ) , självreglering till exempel studieteknik för att nå mål (eng. self-regulating strategies), deltagande som i interaktioner med andra studenter (eng. participation) samt social praxis som i interaktioner med lärare (eng. social practices). Baserat på svaren kunde studenterna delas in i fyra grupper med olika profiler. Den första gruppen utgjordes av de studenter som svarade högt inom samtliga underkategorier (brett engagemang). Den andra gruppen bestod av de som endast svarade högt i de två första kategorierna (personligt engagemang). Den tredje gruppen bestod av studenter som enbart hade höga svar i de två senare kategorierna (socialt engagemang). Slutligen fanns en grupp studenter som svarade lågt i samtliga kategorier (lågt engagemang). Dessa fyra grupper visade sig inte förändras avsevärt över tiden under de tre mättillfällena. Den största gruppen var de som var brett engagerade, med andelar på 59 procent, 59 procent och 57 procent vid de tre mättillfällena. Därefter följde grupperna med huvudsakligen socialt engagemang (26 procent, 22 procent och 23 procent) eller personligt engagemang (12 procent, 14 procent och 14 procent). Gruppen med lågt engagemang var den minsta vid samtliga mättillfällen (4 procent, 5 procent respektive 5 procent). Några förändringar skedde dock hos studenterna över treårsperioden. De flesta av dessa var så kallade skadliga övergångar (eng. maladaptive transitions), där majoriteten gick från ett brett engagemang till antingen ett personligt eller socialt engagemang. Studien möjliggjorde även kopplingar mellan studenternas engagemang och olika faktorer. Det visade sig att studenter med brett engagemang oftast hade valt sitt program som förstahandsval. Däremot var det vanligare att studenter i grupperna socialt eller lågt engagemang hade valt program som andra alternativ. Kanske inte så överraskande var det även i dessa grupper som flest hade tankar om att avbryta sina studier. Samma forskargrupp har tidigare visat att studenter med lågt engagemang ofta är osäkra på sin studieinriktning, saknar intresse för utbildningen, lägger minimal tid på studierna samt inte anser att sociala relationer inom utbildningen är viktiga. När det gäller antalet uppnådda högskolepoäng var dessa högst i grupperna med brett eller personligt engagemang. Däremot fanns inga tydliga skillnader mellan kön (men se kommentar nedan), ålder eller typ av program. Slutligen pekar författarna på olika åtgärder som kan vidtas för att öka studenters engagemang. Exempel som tas upp är att tydliggöra studiernas betydelse, ge möjligheter att utveckla och öva självregleringsfärdigheter, som studieteknik, samt att främja interaktioner mellan studenter i undervisningen. De understryker även vikten av att erbjuda skräddarsytt stöd till enskilda studenter under hela utbildningen. Sammanfattningsvis fann författarna i denna longitudinella studie att studenters engagemang kunde delas in i fyra grupper som var relativt stabila över en treårsperiod av högskolestudier. De övergångar som observerades mellan grupper var huvudsakligen negativa, det vill säga att engagemanget minskade. Forskarna kunde dessutom koppla dessa grupper till studenternas prioriteringar vid studievalet, antalet uppnådda högskolepoäng samt tankar om avhopp. Kommentar: Studentengagemang är förstås en avgörande faktor för studenternas framgång. Eftersom det kan vara svårt att bedöma engagemanget under de allra första kurserna blir det ofta tydligare först när studenterna ska göra sina individuella arbeten. Som den aktuella studien visar kan engagemanget dessutom vara av olika karaktär, det vill säga brett, personligt eller socialt, vilket ytterligare försvårar bedömningen. Men finns det något vi kan göra för att tidigt öka engagemanget och därigenom förebygga dåliga resultat eller avhopp? En lösning kan vara att erbjuda personliga samtal med studenter samt skräddarsytt stöd. Eftersom studiens resultat tyder på att engagemanget är starkt kopplat till vilken prioritering studenten gjort vid studievalet, skulle studenter kunna erbjudas hjälp med att byta program eller byta till alternativa kurser (om möjligt). En reflektion jag gjorde är könsfördelningen i studien. Mer än 80 procent av de svarande på enkäterna vid samtliga tillfällen var kvinnliga studenter (fördelningen vid utskicket var 65—35). Detta kommenteras inte i artikeln, men det väcker en fråga: Vad säger detta om de manliga studenternas engagemang egentligen? Dessutom undrar jag vad som hänt med alla de studenter som endast svarade vid första eller andra tillfället och som således exkluderats från studien. Har de avbrutit sina studier? Har deras engagemang minskat? Hade dessa studenter sin utbildning som första val? Slutligen funderar jag över hur engagemanget är kopplat till valbarhet av kurser inom programmen. Rent intuitivt tänker jag att med fler valmöjligheter bör engagemanget öka efter de inledande obligatoriska kurserna. Text: Mikael A Carlsson, Zoologiska institutionen Studien Korhonen, V., Ketonen, E., & Toom, A. (2024). Student engagement and its development in university education: A three-year follow-up study. Learning and Individual Differences, 113 , 102465. Nyckelord: studentengagemang, engagemangsprofiler, prioritering av studieinriktning, avsikter att hoppa av, studieresultat
- Universitetslärarutbildning 1 på campus
Centrum för universitetslärarutbildning
Här möter du en pedagogisk plattform för professionell dialog och reflektion kring universitetslärarrollens förutsättningar och möjligheter i relation till undervisning och lärande.
- Hur påverkar generativ AI handledningen och bedömningen av studentuppsatser?
Centrum för universitetslärarutbildning
Vilka möjligheter och risker medför generativ AI, och hur kan vi anpassa våra arbetssätt för att säkerställa att studenter verkligen utvecklar självständiga kunskaper? Beöver vi till exempel förändra våra handledningspraktiker och examinationsformer för det självständiga arbetet? Vad är det för kunskaper och förmågor som vi behöver värna i en tid av generativ AI?
- Ny kurs: Verktyg och metoder för kursdesign
Centrum för universitetslärarutbildning
Kursen ger praktiskt stöd i hur undervisning, examination och lärandemål kan hänga ihop på ett tydligt och genomtänkt sätt.