Grön lärarkamp mot stela utbildningsstrukturer
Hur skapar lärare engagemang och kunskap i miljöfrågor när utbildningssystemets ramar försvårar ett holistiskt lärande? Denna studie undersöker, med utopi som metod, hur miljöengagerade lärare navigerar ett faktabaserat och ämnesuppdelat system i strävan efter en undervisning som förenar kunskap, patos och handling.
Artikeln som är publicerad i Educational Review inleds med att konstatera att många unga idag är engagerade i miljöfrågor, vilket bland annat illustreras av den globala Fridays for Future-rörelsen och den brittiska rörelsen Teach for the Future UK. Det framhålls också att flera utbildare har ställt sig bakom liknande initiativ genom forskning, arbetsgrupper och nätverk. Samtidigt möter miljöengagerade lärare ofta motstånd inom det formella utbildningssystemet.
Den nationella kontexten är England, och frågan är hur lärare som själva identifierar sig som aktivt miljöengagerade navigerar mellan hinder och möjligheter i sitt yrkesutövande. Syftet är att bidra till den växande forskningen om lärares röster i miljöfrågor. I fokus står hur styrdokument, skolpolitik och institutionella förutsättningar påverkar lärarnas praktik, strategier och framtidsvisioner. Författaren har genomfört femton livshistorieintervjuer med lärare. Fem rekryterades via utskick till e-postlistor riktade till lärare, övriga tio tillkom genom snöbollsmetoden (det vill säga genom rekommendationer). Studien omfattar undervisning på olika nivåer inom det engelska utbildningssystemet: grundskolans tidigare år (primary), högstadie- och gymnasienivå (secondary), eftergymnasial nivå och vuxenutbildning. Ämnen som representeras är biologi, miljövetenskap, matematik, engelska språk och litteratur, moderna språk samt geografi. Lärarna är verksamma både i statliga och privata skolor, vissa deltid, och några är också engagerade i alternativa utbildningsformer som demokratiska skolinitiativ eller miljönätverk. Deras lärarerfarenhet varierar från mindre än fem år till över tjugo år. Värt att nämna i detta forum är att studien alltså inte uteslutande handlar om högskolepedagogik. Men då frågeställningar är av en så pass aktuell och generell karaktär, är det rimligt att anta att de utmaningar som analyseras gäller i de flesta undervisningssammanhang, oavsett nivå.
I studien används forskaren Ruth Levitas begrepp utopi som metod som teoretiskt ramverk. Idén är att inte enbart rikta kritik mot dagens system, utan även formulera konkreta och alternativa framtidsvisioner. Författaren använder lärarnas berättelser både som beskrivningar av nuläget och som exempel på vad som faktiskt är möjligt att göra, och i förlängningen som byggstenar i ett bredare samtal om skolans roll i en tid präglad av klimatförändringar och ekologiska hot. Detta uppnås teoretiskt genom att intervjuerna struktureras kring tre former av "utopi": utopi som arkeologi, utopi som ontologi och utopi som arkitektur. Arkeologi-perspektivet fokuserar på lärarnas professionella och personliga utvecklingsvägar mot ett miljöengagemang, och hur detta formar deras kritik av det rådande utbildningssystemet. Ontologi-perspektivet belyser hur lärarna upplever sitt yrkesliv, sin vardag och sitt engagemang i en samtid som präglas av miljökristänkande och ett utbildningslandskap i förändring. Arkitektur-perspektivet handlar om hur lärarna, genom sina nuvarande praktiker och framtidsvisioner, formulerar möjliga alternativ och omgestaltade vägar för miljöundervisning.
En utgångspunkt är att undervisning om miljö och klimatförändringar i England präglas av ett snävt kunskapsperspektiv, där fokus främst ligger på att lära om miljön – det vill säga fakta och tekniska aspekter – snarare än att undervisa för miljön (miljöengagemang) eller i miljön (utomhuspedagogik). Detta återspeglas i utbildningspolicys och styrdokument som ofta tenderar att exkludera de etiska, sociala och politiska dimensionerna av miljöfrågorna. Även om myndigheter hävdar att reformer införts för att öka utrymmet för lärares egna initiativ, avfärdas detta i artikeln som så kallade "placebo policies" och ”kosmetiska förändringar” utan verklig påverkan.
Författaren beskriver en epistemologisk begränsning som reducerar miljöundervisningen till ren faktainlärning, vilket i sin tur hindrar både lärare och elever/studenter från att utveckla ett bredare, mer kritiskt och handlingsinriktat förhållningssätt till samtidens kriser i spåren av klimatförändringar. Detta ses som en del av en större utveckling där humanistiska och reflekterande kunskapsperspektiv trängs undan till förmån för mer objektivitetscentrerade synsätt. Denna utveckling betraktas som problematisk, och författaren stödjer sig på forskning som argumenterar för behovet av ett ontologiskt perspektiv där människan, relationell undervisning samt socialt engagerade lärare, studenter och samhällen sätts i centrum.
Mot denna bakgrund menar författaren att undervisning om miljö och klimat som bör handla om mer än mätbara fakta utan inkludera tvärvetenskapliga arbetssätt, mångfacetterade och kreativa sätt att tänka, samt aktiviteter som sker i och med naturen. Framför allt bör undervisningen syfta till att väcka ett aktivt etiskt och samhälleligt engagemang i miljöfrågor.
Lärarna i studien arbetar, som tidigare nämnts, på olika skolnivåer och undervisar i skilda ämnen, men förenas i ett gemensamt engagemang för miljöfrågor. Även om det inte alltid uttrycks explicit, tycks de också dela författarens uppfattning att en konstruktiv och förändringsinriktad miljö- och klimatundervisning integrerar flera kunskapsområden, uppmuntrar till mångfacetterade sätt att tänka samt involverar skapande arbetssätt och lärande i naturmiljöer. Det råder också en uppenbar samsyn om att undervisningen ska stärka såväl studenters och elevers som lärares aktiva ansvarstagande och reflektion kring miljörelaterade värderingar och samhällsfrågor, och att den engelska utbildningskontexten i liten utsträckning uppmuntrar det dynamiska lärande som eftersträvas.
Lärarna beskriver hur de, trots en motsträvig omgivning, försöker skapa utrymme för disciplarnas egna initiativ och projekt, och hur de ser sitt uppdrag som något mer än att enbart förmedla kunskap. Deras undervisning tar ofta formen av tvärvetenskapliga samarbeten, där naturvetenskapliga perspektiv vävs samman med samhällsfrågor, kultur och estetik. Många betonar vikten av att styra undervisningen mot att förstå komplexa samband och se hur miljöfrågor hänger samman med både globala strukturer och lokala livsvillkor.
Samtidigt visar studien att detta arbete är både krävande och ofta osynligt inom skolans formella strukturer. Lärarna vittnar om den emotionella ansträngning det innebär att bära såväl sitt eget som studiegruppens engagemang, oro och frustration. Att undervisa om miljöhot och klimatkris innebär inte bara att förmedla svåra fakta, utan också att upprätthålla hoppet och visa att förändring är möjlig även när de institutionella ramarna inte alltid stödjer det arbetet.
Artikeln drar slutsatsen att det redan idag finns lärare som, ofta i motvind och utan tydligt stöd från styrdokument eller skolledning, utvecklar framtidens miljöundervisning. Deras erfarenheter visar att det är fullt möjligt att skapa en undervisning som förenar kunskap, inlevelse och handling, men att det kräver mod, uthållighet och en vilja att tänka utanför traditionella ämnesgränser. Om vi tar dessa lärares berättelser på allvar får vi inte bara en tydligare bild av vad miljöundervisning i praktiken kan vara. Vi får också inspiration till hur skolan som helhet skulle kunna bidra till en hållbar framtid, menar författaren.
Kommentar: I mitt nuvarande forskningsprojekt undersöker vi hur så kallade invasiva främmande arter förstås och hanteras. Vi har bland annat intervjuat ett antal personer som i sitt yrkesliv arbetar med miljöfrågor inom olika myndigheter. Många av dem har uttryckt ett starkt miljöengagemang och en vilja att bidra till positiv förändring, men har samtidigt upplevt hinder i form av tjänstebeskrivningar, styrdokument eller andra organisatoriska ramar. Det är inte ovanligt att de ändå, på subtila och vardagliga sätt, utövar ett tyst motstånd genom små strategiska handlingar inom systemets ramar. Inom forskningen benämns detta ofta som green inside activism. Det var utifrån detta jag fastnade för den aktuella artikeln. Utan att använda det begreppet behandlar den ju just denna typ av fenomen, men inom skolans värld.
En generellt spännande och viktig fråga i relation till green inside activism är var det egna initiativet och ansvaret börjar och slutar. Som lärare högskolelärare har frågan sina egna komplikationer. Inom den akademiska sfären är det nog få som skulle förneka de stora utmaningar ett snabbt förändrat klimat innebär. Många, inklusive jag själv, ser med sympati på uttryck för grön aktivism, kanske till och med inom ramen för den pedagogiska praktiken. Men här uppstår ändå en viss tvekan. En uppenbar fråga är till exempel hur liknande inside activism skulle uppfattas om engagemanget var kopplat till en annan övertygelse än att miljön behöver räddas – röd, blå eller till och med brun ideologi till exempel? Skulle sådan aktivism mötas med samma tolerans? Knappast!
Men artikeln väcker hos mig också frågor om vilken grad av aktivistisk hållning som mest gagnar lärprocessen, särskilt för oss som både är forskare och lärare. Forskarens auktoritet (som i det häll fallet också är lärarens) bygger till stor del på att vara just systematisk, metodologiskt grundad och ofta snävt avgränsad, en hållning som kritiseras i artikeln. Men det är inom dessa snäva ramar som den akademiska trovärdigheten traditionellt etablerats. Vad händer då om vi i vår lärargärning breddar perspektiven eller med stöd i rön från forskningsdiscipliner vi inte själva behärskar rör oss i riktning mot ett mer aktivistiskt förhållningssätt? Utmanas de villkor och principer som gett oss som forskare en särskild ställning? Jag menar inte dessa frågor är argument mot engagemang – men de är aspekter att ta på allvar.
Läget kompliceras ytterligare av att vetenskaplig kunskap ofta hamnar i politiska korsdrag. I vissa delar av världen, inte minst i det stora landet i väst, ser vi idag hur etablerad klimatforskning ifrågasätts, förnekas och helt enkelt kvävs när medeltillförseln stryps. Här blir det närmast en solidaritetshandling att luta sig mot klimat- och miljöforskarkollgers rön i sin undervisning, även om jag som humanist saknar djuplodade naturvetenskapliga insikter. Det är att i praktiken visa att det går att lita på forskningen. Eller är jag bara smittad av ”woke-viruset” som tycker så?
Det är alltså inte en enkel balansgång. Som lärare och akademisk aktör befinner vi oss i spänningsfältet mellan vetenskaplig stringens och samhälleligt ansvar. Just därför behövs ett pågående samtal om var gränserna går, och varför. För det är i detta mellanrum, mellan forskning och engagemang, mellan roll och övertygelse, som det faktiska pedagogiska arbetet i utspelar sig.
Text: Mattias Frihammar, Institutionen för etnologi, religionshistoria och genusvetenskap
Nyckelord: Miljöutbildning, lärarnas arbete, lärarnas agens, utopiska studier
Senast uppdaterad: 2025-06-09
Sidansvarig: Centrum för universitetslärarutbildning