Sök
Letar du efter intern information?
Visar 34281-34300 av 49115 träffar
- Straff har blivit målet istället för medlet
Kriminologiska institutionen
Alla vet att högre straff inte sänker brottsligheten, ändå är alla överens som att höja straffen. Varför ställer ingen frågorna om kriminalpolitikens verkliga effekter? frågar Henrik Tham, professor emeritus i kriminologi Läs hela artikeln i Dagens Arena
- Nytt forskningsprojekt ska undersöka trygghetsteknologi i relation till brottsprevention
Kriminologiska institutionen
Syftet är att förstå så kallade trygghetsteknologiers etablerande i samhället, närmare bestämt genom att fokusera på ”trygghetsappar” som riktar sig till individer. - Framför allt är jag intresserad av hur ansvar, utsatthet och medborgardeltagande skapas genom de här teknologierna, och vilka möjligheter och spänningar som uppstår mellan nya och befintliga aktörer inom, behov och definitioner av, samt förutsättningar för trygghet. Ett långsiktigt syfte är att skapa bättre förutsättningar för att diskutera vad brottspreventiva och trygghetsskapande lösningar varit, är och kan komma att bli i en alltmer digitaliserad värld, förklarar forskaren och projektledaren Katarina Winter. Sen har vi å andra sidan en förskjutning av trygghetsbegreppet. Trygghet har traditionellt förknippats med välfärdsfrågor som arbete, bostad, sjukvård och liknande. Men idag handlar trygghet mer och mer om (o)trygghet i relation till utsatthet för eller förebyggandet av brott. Projeket "Trygghetsteknologiers löften och konsekvenser" pågår till slutet av år 2025 och bedrivs vid Kriminologiska institutionen. Projektets ramar rymmer både en kartläggning av initiativ och ett flertal mindre studier. Syftet med dessa är att mer detaljerat tar reda på hur den här typen av trygghetsteknologier, som riktar sig till individer, initieras av utvecklare och tas emot och praktiseras av de som är tänkta att använda den. - Det känns viktigt att kunna fokusera både på utvecklare och användare av de här trygghetsteknologierna för att bättre förstå hur förväntningar, förutsättningar och faktisk praktik av trygghetsteknologi kan förstås, både i relation till den framväxande ”trygghetsmarknad” som omger dem och till samhället i stort, berättar Katarina Winter. Vad är syftet med en sådan här studie? Det är viktigt av flera anledningar. Först och främst är det viktigt att nå förståelse om den här typen av teknologier för att vi vet ganska lite. Trots att de tar allt mer plats i samhället finns det få studier, och den forskning som finns är polariserad: teknologier ses ofta som antingen ett självklart framsteg eller en risk. För det andra är trygghetsteknologier som riktar sig till individer särskilt intressanta. Det skapar förväntningar på medborgare som aktiva och ansvarsfulla. Men vilka inkluderas i att upprätthålla respektive omfattas av denna trygghet? - För det tredje är det viktigt att studera eftersom det handlar om ny kunskap och nya lösningar, men för vilka problem? Det sker snabba förändringar på det här området som delvis har att göra med att trygghet har blivit en del av en marknad. Det gör att vi ställs inför nya frågor. Vem är ansvarig för människors trygghet? Vad händer med ansvaret för trygghet, brottsförebyggande och utsatthet när initiativ riktas mot enskilda individer och när privata aktörer tar sig an ett traditionellt statligt ansvar? Hur påverkar vinstintressen trygghet? Oavsett hur man besvarar dessa frågor är det tydligt att digitalisering skapar nya förutsättningar för nya aktörer att ta sig an ansvaret för att skapa trygghet, för att inte tala om mandatet att förklara vad trygghet är, förklarar Katarina Winter. Läs mer om projektet på institutionens webbplats.
- Hundratals rapporter om sexuella övergrepp och kränkningar på SiS visar ny studie
Kriminologiska institutionen
Över 200 händelser/klagomål om sexuella kränkningar och våld mot tvångsplacerade på statliga ungdomshems rapporterades in mellan januari 2019 och maj 2022. Det visar en ny rapport av Maria Andersson Vogel, forskare vid Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet. – Även om en del rör samma händelse kan man, givet att vi vet att detta är ett område där mörkertalen ofta är stora, anta att siffrorna är i underkant, berättar Maria.
- Kriminalisering eller avkriminalisering av narkotikabruk – Vad säger forskningen?
Kriminologiska institutionen
Nytt forskningsprojekt vid Kriminologiska institutionen ska undersöka konsekvenserna av kriminaliserat bruk. Felipe Estrada, Albin Stenström och Henrik Tham kommer inom projektets ramar att skapa en kunskapsöversikt för att beskriva och analysera konsekvenserna av en hörnsten i svensk narkotikapolitik – kriminalisering av eget bruk. "Mer konkret avser vi att ge en kortfattad sammanställning av den svenska narkotikakontrollen de senaste femtio åren och bakgrunden till att Sverige valde att kriminalisera eget bruk av narkotika", skriver de i forskningsplanen. En viktig del av rapporten, som väntas vara klar i slutet av år 2023, kommer utgöras av en sammanställning av situationen i andra jämförbara länder. Först och främst de nordiska. Men de avser också att identifiera ny forskning från de länder som valt att förändra politiken avseende eget bruk under 2000-talet (oftast avkriminaliserat) för att se vilka lärdomar som hittills dragits. Rapporten kommer ge ett aktuellt underlag för en mer kunskapsbaserad politisk diskussion, som i förhållande till utvecklingen i omvärlden är ofrånkomlig. Narkotikakonsumtion blev i Sverige från mitten av 1960-talet ett socialt och offentligt problem från att tidigare ha betraktats som en individuell och medicinsk fråga (Olsson 2011). Den straffrättsliga kontrollen inriktades från början mot import, produktion och storförsäljning. Från 1980-talets början riktades fokus allt mer mot brukaren då riksdagen som motto för politiken antagit ”ett narkotikafritt Sverige”, och bruk och missbruk tolkats som ett spridningsfenomen i epidemiska termer (Kassman 1998). Kraven på en kriminalisering av själva konsumtionen av narkotika restes starkt på 1980-talet. En kommission avfärdade kravet med hänvisning till bl.a. att skadan bara skulle drabba brukaren, att en kriminalisering riskerade att missbrukare inte sökte vård och att lagen i praktiken skulle bli en ”klasslag” då den bara skulle drabba gatubruket. (SOU 1983:13, PM 8). Den socialdemokratiska regeringen såg sig dock nödd att kriminalisera bruket 1988 men enbart med böter i straffskalan och straffrihet för dem som sökte vård. Den borgerliga oppositionen framhöll att lagen inte tillräckligt speglade brottets straffvärde och att den skulle bli verkningslös om polisen inte fick använda tvångsmedel för att konstatera bruk. Den borgerliga regeringen införde 1993 fängelse i straffskalan för ringa narkotikabrott (Tham 2022). Polisens testning av kroppsvätskor ökade därefter starkt och nådde över 40 000 testtillfällen år 2020 (Rättsmedicinverket 2020). Anmälningarna för eget bruk och innehav av narkotika har sedan straffskärpning ökat från 12 000 till över 100 000 anmälda brott per år. Brottskategorierna utgör vidare 95 procent av lagföringarna för narkotikabrott (Brå, årlig statistik). Brottstypen har därmed blivit det vanligaste lagföringsbrottet och passerade vid 2010-talets slut det historiskt dominerande stöldbrottet (Bäckman et al. 2020), skriver forskarna. Succesivt har frågan om kriminalisering av bruk av narkotika kommit att ifrågasättas i allt fler länder. I Europa förbereder Tyskland ett experiment under fem år med legalisering av cannabis. I Norden har Sverige de hårdaste straffen för mindre innehav och är det enda land som praktiserar blod- och urinprov (Tham 2021). Samtidigt har debatten om alternativa sätt att reglera narkotikabruk ökat tydligt i Sverige. Den föregående regeringen tillmötesgick dock inte riksdagens krav på en utvärdering av kriminaliseringen av eget bruk, och den nuvarande har förslagit kriminalisering av försök och förberedelse till ringa narkotikabrott, skriver Estrada, Stenström och Tham i forskningsplanen. Projektet finansieras av ESO, Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi.
- Analys: Det komplicerade fallet Julian Assange
Kriminologiska institutionen
Turerna kring Wikileaksgrundaren Julian Assange är en komplicerad och mångfacetterad historia. Dock står det bortom varje tvivel att all den information som Wikileaks förmedlat från visselblåsare har varit ovärderlig för att avslöja sanningen om USA:s krigsbrott, skriver Janne Flyghed. Framförallt fick de uppgifter som kom från Chelsea Manning 2010 om USA:s agerande i Irak och Afghanistan enorm uppmärksamhet. Konsekvenserna för Assange av att sprida dessa uppgifter har varit förödande. Han är utsatts för en minst sagt långdragen process där USA tryckt på för att få honom utlämnad då de menar att han bedrivit spioneri. För närvarande sitter han utan rättegång sedan 2019 i det brittiska högsäkerhetsfängelset Belmarsh. Beslut om utlämning till USA kommer fattas inom de närmaste månaderna. Om så blir fallet riskerar Assange att dömas för spioneri till 175 års fängelse. Hela denna komplexa historia diskuterades när den undersökande journalisten Stefania Maurizi besökte Sverige den 7 februari för att presentera sin reportagebok Secret Power. Wikileaks and its enemies på bio Tellus i Stockholm. Salongen var fullsatt, skriver Janne Flyghed i ARBETAREN, läs hela artikeln här.
- Ny studie om fängelsetidens effekt på intagnas återfallsrisk
Kriminologiska institutionen
I den kriminalpolitiska debatten talas det återkommande om fängelsets brottsförebyggande betydelse för personer som döms till fängelse. I en ny studie från Kriminologiska institutionen undersöker Enes Al Weswasi, Fredrik Sivertsson, Olof Bäckman och Anders Nilsson vilken effekt fängelsetiden har på återfall för personer som döms till fängelse för första gången. Längden på tiden en intagen behöver sitta i fängelse har liten betydelse för återfallsrisken. Det visar en färsk studie om sambandet mellan fängelsetid och återfallsrisken för personer som dömts till fängelse för första gången. - Varken en ökning eller en minskning av den tid en intagen behöver sitta av sitt straff verkar ha en betydelsefull effekt på risken för återfall, säger Enes Al Weswasi, doktorand vid Kriminologiska institution och en av författarna till studien som publicerats i tidskriften Journal of Experimental Criminology.
- Den svenska ungdomsbrottsligheten
Kriminologiska institutionen
Ungdomsbrottsligheten är en central och mycket omdiskuterad fråga inom såväl svensk kriminologi som samhällsdebatt. För drygt tjugo år sedan utkom den första upplagan av ”Den svenska ungdomsbrottsligheten”. Upphovet till boken var att det saknades en kunskapsbaserad sammanställning som tog ett samlat grepp på ungdomsbrottsligheten. Boken har för varje ny utgåva uppdaterats och omarbetats, vissa kapitel har utgått och nya har tillkommit. De kontinuerliga omarbetningarna har till stor del speglat de förändringar som skett i brottsligheten under de senaste två decennierna. I denna nya femte upplaga är fem kapitel helt nyskrivna. Övriga åtta kapitel har genomgått omfattande uppdateringar. Det har gjort att denna upplaga ger en betydligt bredare och fördjupad bild av den svenska ungdomsbrottslighetens komplexitet – hur den utvecklats samt hur den kan förstås och förklaras. För en utförligare presentation av boken, se Studentlitteraturs hemsida: /Felipe Estrada, Janne Flyghed och Anders Nilsson (bokens redaktörer) länk till studentlitteratur: Läs även artikeln om boken från SU kommunikation här
- Det allmänna rättsmedvetandet – vad är det?
Kriminologiska institutionen
I en över 800-sidig bok, Fra Retsfølelse til Retsfornuft, sammanfattar kriminologiprofessorn Flemming Balvig sin forskning om det allmänna rättsmedvetandet i Danmark och Norden. Här visas hur det allmänna rättsmedvetandet kommit att få en alltmer framträdande roll i kriminalpolitiken, och att det därför har blivit allt viktigare att undersöka människors syn på straff. Professor emeritus Henrik Tham har gjort en bokanmälan av kriminologiprofessor Flemming Balvig, läs artikeln i Tidskrift för kriminalvård
- Christoffer Carlsson ny docent vid Kriminologiska institutionen
Kriminologiska institutionen
I april utnämndes Christoffer Carlsson till docent i kriminologi. Vi passade på att ställa några frågor till honom om hans forskning och den nya titeln. Grattis till docenttiteln! Hur känns det? Tack! Det känns jätteroligt. En av mina tidigare handledare och kollegor, professor Eva Tiby, brukade alltid säga att docent var ”en bra station”, något jag bär med mig och hoppas blir sant även för mig. Kan du berätta lite om din tidigare forskning och karriär inom akademin? Min forskning har framförallt behandlat frågan om individers beteenden över tid, det vill säga hur individer förändras eller förblir desamma i takt med att de åldras. Huvudsakligen har jag undersökt det genom att studera brottslighet och kriminella karriärer, med både kvantitativa och kvalitativa metoder. Traditionell brottslighet skjuter i höjden när barn övergår till tonåringar, varför gör den det? Kort därefter, när samma tonåringar övergår till vuxenlivet, upphör nästan alla med brottslighet. Varför slutar man? Och varför fortsätter en liten del betydligt längre än så? Med det temat i fokus har jag även undersökt vägar in i och ut ur våldsbejakande extremism och kriminella nätverk. Har du några pågående, och planer för framtida, projekt? Just nu börjar vi närma oss det sista året av vårt projekt På Lång Sikt, där jag tillsammans med kollegor vid institutionen undersöker kriminella karriärer i en födelsekohort från 1950-talet. Projektet är finansierat av Vetenskapsrådet. Tillsammans med två andra kollegor, Tove Pettersson och Robin Gålnander, har jag också just sjösatt en intervjustudie av SiS ungdomsvård och deras arbete med ungdomar med har anknytning till kriminella nätverk.
- Intervju med Margareta Hydén – ny affilierad professor
Kriminologiska institutionen
Vi har ställt några frågor till Margaret Hydén som nyligen utnämndes till affilierad professor vid Kriminologiska institutionen. Grattis till titeln som affilierad professor! Hur känns det? Det känns alldeles utmärkt, tack! Jag är stolt och glad över att kunna kalla kriminologen, SU, för mitt akademiska hem. Kan du berätta lite om din tidigare forskning och karriär inom akademin? År 1990 blev jag leg. psykoterapeut, disputerade i socialt arbete vid SU två år senare, docent efter ytterligare sex år och är nu professor emerita i socialt arbete vid Linköpings universitet. Jag har rört mig ganska mycket utanför Sveriges gränser, samarbetat med kollegor, varit föreläsare och examinator, från Tromsö i norr, Cape Town i söder, Vancouver i väster och Melbourne i öster. Jag har varit gästprofessor i kriminologi vid University of Manchester och forskare vid Centre for Advanced Studies, Norwegian Academy of Science, Oslo. Min forskning har främst handlat om mäns våld i nära relationer. Jag har en lång historia av att gå mot strömmen i det forskningsfältet, både när det gäller val av frågeställningar och metodologi. När andra varit intresserade av vad som orsakar våldet och grälat om ifall det kunde handla om strukturella, relationella eller individuella faktorer, har jag mest varit intresserad av vad som händer efteråt. Jag har velat vetat vad våldet inneburit för henne, för honom och för deras parrelation. Jag har velat veta hur det skulle hindras från att upprepas och vilka responser som skulle kunna tjäna det syftet. När andra sökte svar på sina frågor genom att intervjua 10-15 kvinnor vid ett tillfälle, genomförde jag 143 intervjuer med män och kvinnor i tjugo par som jag följde under två-års tid. När andra drev tesen att våldet ”normaliserades” av henne, kunde jag visa att det gjorde det inte alls. Efter två år hade arton av de tjugo par jag följde separerat. När andra nöjde sig med en analysmetod, arbetade jag med kombinationer av narrativ analys och social nätverksanalys. Redan på 1980-talet uppmärksammade jag barnens situation. Så där har det fortsatt. Nu arbetar jag med något som inte så många gör, nämligen att försöka förstå vad det omgivande sociala nätverkets responser har för betydelse. Har du några pågående, och planer för framtida, projekt? Jag har ju rört mig mycket inom viktimologi fältet, det tänker jag fortsätta med tillsammans med alla som arbetar med det på institutionen. Jag tänker fortsätta med att sätta studiet av responser på våld i fokus. Jag ska försöka inspirera alla som vill bli inspirerade till att bedriva sådana studier. Här finns mycket att hämta för den som är intresserad av den sociokulturella förståelsen av olika brott – den avspeglas i responserna – och inte minst för den som är intresserad av hur upprepad brottslighet kan förhindras och brottsoffer få stöd.
- Kära Sverige: Bli inte för förälskade i den danska kriminalpolitiken!
Kriminologiska institutionen
Svenska politiker har förälskat sig i Danmark. Det gäller åtminstone den danska kriminalpolitiken, som både under och efter valrörelsen har blivit ett slags riktmärke för hur Sverige ska lösa sina stora utmaningar med gängkriminalitet och gängvåld. Precis som våra kära svenska grannar gläds vi danskar åt beröm. David Sausdal, kriminolog och docent i sociologi vid Lunds universitet, har skrivit ett brev till Tidsskrift för Kriminalvård. Om media eller makthavare utomlands säger något fint om oss får det genast plats på tidningarnas förstasida, både i tryckt och digitalt. Därför har många danska politiker och rättsstatsaktörer, inklusive polisen, också njutit av att lyftas fram som ett mönsterland – som någon som vågat kliva fram och slå hårt och effektivt till mot de annars allt färre som lever laglösa liv. De danska tre och nu snart fyra gängpaketen har lyfts fram. Detsamma gäller polisens användning av visitationszoner och politikernas ständiga kamp mot ungdomsbrottsligheten, inklusive rekrytering till kriminella kretsar, via inrättandet av en ungdomsbrottsnämnd och ett tidigare försök att sänka straffmyndighetsåldern från 15 till 14 år. Danska politiker och praktiker har vunnit. Brottslingarna har förlorat. Så beskrivs historien. Det är också ofta så historien beskrivs i en svensk kontext. Detta syns särskilt tydligt i den nya svenska regeringens Tidöavtal med tillhörande kriminalpolitiska förslag och funderingar. Det mycket lägre danska antalet gängmedlemmar på cirka 1 400, till skillnad från den svenska polisens uppskattning på över 8 200 aktiva gängmedlemmar i Sverige, verkar stödja detta. Det gör också det mycket lägre (som verkligen mycket lägre!) antalet skottlossningar och gängrelaterade mord i Danmark. Vi måste ha gjort något rätt i Danmark. Och svenska politiker har därför villigt ställt upp på smörgåsbordet, redo att lassa på alla goda (och ofta hårda) danska kriminalpolitiska åtgärder på sina tallrikar. Mums! Det hela är väldigt bra. Problemet är dock att det är fel. Det är fel att tro att den danska kriminalpolitikens olika ”tough on crime”-initiativ är orubblig oföränderlig och därför en framgång att ta efter. Som jag också har sagt och turnerat med i olika svenska medier kan man helt enkelt inte dra slutsatsen att det är de danska insatserna som gjort skillnaden. Och varför kan vi inte göra det? Det första och största problemet är att man inte har några bevis för att förklara insatserna som framgångsrika. Där danska politiker är otroligt proaktiva på den kriminalpolitiska fronten är de lika lite aktiva när det kommer till att få sina många lagar och sin praxis utvärderade. De danska gängpaketen har aldrig utvärderats för effektivitet. Detsamma kan sägas om visitationszonerna, ungdomsbrottsnämnden och, till exempel, de olika förändringarna kring behandlingen av vittnen, inklusive så kallad användning av ”kronvittnen”. Det betyder att när danska politiker och polis säger att åtgärderna har fungerat, så talar de inte utifrån en faktisk underbyggd kunskap om detta utan snarare utifrån en blandning av känslor och förhoppningar. De kan ha rätt till viss del. Absolut. Men det vet de inte. Det är sanningen. Danska justitiedepartementet självt har tagit fram flera utvärderingsrapporter som visar att skärpta straff har liten eller ingen brottsreducerande effekt Och när vi pratar om sanningen är sanningen den att forskning som finns på området inte stödjer den danska förälskelsen i den hårda kriminalpolitiska linjen i särskilt stor utsträckning. Mest paradoxalt är det när danska justitieministrar kommer fram med att skärpta straff givetvis är ett effektivt sätt att avskräcka kriminella (inklusive gängmedlemmar) från att bryta mot lagen. Det är paradoxalt eftersom det danska justitiedepartementet självt har tagit fram flera utvärderingsrapporter som visar att skärpta straff har liten eller ingen brottsreducerande effekt. Detsamma kan sägas om dansk rättspolitiks egen fascination över kampen mot ungdomsbrottsligheten. En av de mest kända åtgärderna på senare tid, sänkningen av straffmyndighetsåldern, var ett rungande misslyckande. Inte nog med att en av de annars sällsynta utvärderingarna visade att den inte hade någon avskräckande effekt, varken generellt eller individuellt, utan utvärderingen visade att 14-åringarna faktiskt blev mer brottsliga och dessutom presterade sämre i skolan. Liknande negativa slutsatser har börjat dyka upp i förhållande till de annars kända danska ungdomskriminalnämnderna. Nämnderna är ett organ vars syfte är att förebygga ungdomsbrottslighet genom förebyggande insatser för barn och unga i åldern 10–17 år som riskerar att hamna i brottslighet. Hittills föreligger ingen effektutvärdering av nämnderna. Men ungdomskriminalitetsnämnden är under hård beskjutning från kriminologer, försvarsadvokater och människorättsexperter. Det är de inte bara med tanke på att de inte har visat någon nämnvärd effekt, utan att ungdomsbrottsnämnderna istället de facto stämplar barn som kriminella och samtidigt ger dem långt sämre rättsliga förutsättningar än till exempel vuxna har i riktiga rättegångar. Ett sista ord bör också sägas om den danska polisens användning av visitationszoner. Dansk polis är fans. Det är också i stort sett alla danska politiker i Christiansborg. Man måste dock återigen konstatera att de, precis som fotbollsfans, är mer fångade av känslor än av fakta. Utan att förringa den danska polisens dagliga erfarenheter finns det inte mycket forskning som stödjer användningen av visitationszoner. Låt oss för en kort stund bortse från det olyckliga faktum att visitationszonerna tycks avvika från den grundläggande rättsprincipen ”att alla är lika inför lagen” (som Danmark också avviker ifrån på andra områden som införandet av dubbla straff, dubbla straffzoner, uppehållsförbud etc.), och istället tittar på eventuell brottsförebyggande effekt är utsikterna inte bra. Inga fler beslag har omedelbart gjorts. Och så vitt jag vet har det inte gått att bevisa att visitationszonerna har hjälpt till i en utredning. Det den danska polisen dock också pekar på är att visitationszonerna ”sätter press på gängen” som det mest effektiva. Här är forskningen också mer positiv. Det är känt att en stor och konstant polisnärvaro i områden med hög brottslighet (så kallade ”hot spots”) kan ha effekt när det gäller att begränsa brott och konflikter. Men om det är den effekten man vill uppnå – det vill säga sätta press på gängen via en närvaro – då kan man bara göra precis det; det vill säga vara närvarande. Du behöver inte nödvändigtvis visitationsbesökszoner och kroppsvisitationer för det. Dansk polis har dessutom redan ganska breda befogenheter. I många fall kommer de att kunna stoppa, förhöra och eventuellt genomsöka personer som de anser uppvisar misstänkt beteende utan att ha officiella visitationsbesökszoner. Att den danska polisen ändå tycker att visitationszonerna är användbara säger, i min läsning som polisforskare, mer om polisens kultur än om deras kunskap om dem. Som många poliser, män som kvinnor, också har sagt till mig, några av dem familjemedlemmar, ”man tackar inte nej till fler verktyg och vapen om tillfälle ges”. Precis som en datatekniker inte kommer att tacka nej till en större och bättre dator om chefen nu erbjuder det, även om den inte behövs, så kommer inte polisen att säga nej till fler befogenheter och resurser heller. Det är enkel logik. Summa summarum: Det är i själva verket mer galet än substantiellt Med detta inlägg säger jag inte att Danmark inte har gjort saker bättre än i Sverige när vi pratar kriminalpolitik. Det är helt givet. Problemet är att det inte är så självklart och säkert vad det är som man har gjort bättre. Forskningen och utvärderingarna inom området är extremt bristfälliga och därför mer påverkade av magkänsla och politisk ideologi än faktisk kunskap. Svenska politiker får hjärtans gärna inspireras av dansk politik – och jag tror personligen också att några av de hårdare kriminalpolitiska initiativen har bidragit till att sätta den nödvändiga pressen på gängen samt bidragit till större polis- och utredningsfokus. Det finns dock också många exempel på dansk kriminalpolitik som redan nu kan förklaras misslyckad, varav flera nämns här. Det är därför viktigt att som svensk politiker och svensk praktiker inte stirra sig blind på vad de galna danskarna på andra sidan Öresund nu har hittat på. Det är i själva verket mer galet än substantiellt. Kort sagt ger dansk socialpolitik tillsammans med ett stort antal andra insatser på bredare politiska områden ett bättre svar på varför vi har det bättre i Danmark Och om ni, mina kära svenska grannar och kollegor, fortfarande blickar mot er lillasyster västerut, kom då ihåg att också titta på de många och framgångsrika sociala insatser som gjorts till exempel i utsatta bostadsområden och i relation till unga och särskilt dem som riskerar hamna i brottslighet. Många av insatserna har utvärderats och ger, skulle jag vilja bedöma, en mycket bättre förklaring till varför Danmark inte är så hårt drabbat av gängkriminalitet (åtminstone inte än). Kort sagt ger dansk socialpolitik tillsammans med ett stort antal andra insatser på bredare politiska områden ett bättre svar på varför vi har det bättre i Danmark. Rätt lösningar börjar i familjen, hemmet, bostadsområdet, dagis, skolan och arbetsplatsen Sett från min utgångspunkt är det också här Sverige har misslyckats. Mer än att gängkriminalitet i Sverige är ett enkelt uttryck för en misslyckad kriminalpolitik och dåligt polisarbete, är det till viss del ett uttryck för en välfärdssamhälleskris. Att bli gängkriminell i Järva är inte vad man är född till. Det är i första hand ett uttryck för att man politiskt har suttit overksam och låtit vissa delar av och människor i Sverige växa upp i områden där både känslan av och möjligheterna att bli en del av samhället är begränsade. Det befriar inte gängkriminella från skuld. Inte alls. Men det pekar på att svenska politiker under ett antal år misslyckats med att ta fram breda politiska satsningar som – med både piskan och moroten – har kunnat få unga att välja samhället istället för att välja bort det. Det måste alltså vara utgångspunkten. Kriminalpolitiken är ytterst en nödlösning. Rätt lösningar börjar i familjen, hemmet, bostadsområdet, dagis, skolan och arbetsplatsen. Sätt igång! David Sausdal Artikeln i Tidsskrift för KRIMINALVÅRD finns att läsa här
- Ny rapport undersöker stockholmspojkars våldsbrottslighet
Kriminologiska institutionen
I en ny rapport studerar Fredrik Sivertsson, forskare vid kriminologiska institutionen, våldsutvecklingen bland tonårspojkar i Stockholm och vilka som begår brotten. "Polarisering av våld bland tonårspojkar i Stockholm? En beskrivning utifrån självdeklarerad och registrerad våldsbrottslighet, 2002–2020" är skriven av Fredrik Sivertsson, forskare vid kriminologiska institutionen. Resultaten från rapporten visar bland annat att en stor majoritet och växande grupp av tonårspojkarna inte begår några våldsbrott, eller begår några enstaka lindriga, medan en liten grupp begår majoriteten av brotten. Grattis till publiceringen av din studie! Hur känns det? Tack, det känns bra även om det tog lite längre tid än vad jag hade tänkt. Men jag tycker det blev bra, studien besvarar en del viktiga frågeställningar som är relevanta i dessa tider. Det ska sägas att detta är en rapport som inte har fackgranskats. Planen är att så småningom bygga vidare på dessa resultat och göra en lite mer utvecklad studie som ska kunna publiceras i en internationell tidskrift. Kan du berätta lite kort vad studien handlar om och varför du valde att göra den? Rapporten är beskrivande och syftar till att ge en nyanserad bild av den generella våldsutvecklingen bland tonårspojkar i Stockholm under de två första decennierna av 2000-talet. Våldsutvecklingen reduceras inte sällan till en fråga om upp- eller nedgång och jag tror inte att sådana förenklingar är särskilt meningsfulla eftersom det är så beroende av vad vi talar om för typ av våld, geografiska områden och demografiska bakgrundsfaktorer. Som belysande exempel så har det senaste decenniet präglats av en tydlig uppgång av det dödliga skjutvapenvåldet bland unga män i förorterna till Sveriges tre storstäder Stockholm, Göteborg och Malmö. Detta är en specifik avgränsning avseende både typ av våld, demografi, geografi och tidsperiod och det finns ingen tvekan om att detta är fallet. Men just detta våld utgör samtidigt en mycket liten andel av det samlade våldet och en intressant fråga som kan sägas vara överordnande i rapporten är om denna utveckling speglar en generell ökning av våldet bland unga män. Historiskt sett har misshandelsvåldet och det dödliga våldet i Sverige följt parallella utvecklingstrender och en viktig bidragande förklaring till detta mönster har varit graden av alkoholkonsumtion i landet. Flera tidigare genomförda studier pekar dock på att detta inte längre är fallet då indikatorer avseende generell våldsanvändning (till exempel personer lagförda för misshandel och självrapporterad våldsanvändning bland skolungdomar) och utsatthet för våld (till exempel personer som vårdats för våldsskador enligt socialstyrelsens slutenvårdsstatistik) visar på avtagande trender. Minskningen är dessutom särskilt tydlig bland unga män vilket därmed går på tvärs med utvecklingen av skjutvapenvåldet. I likhet med dessa studier så använder denna rapport självrapporterad och registrerad våldsbrottslighet (i form av misstankar och lagföringar) men en viktig skillnad är att den också avser samma population av skolungdomar i åldrarna 15–18 år boende i Stockholm under åren 2002–2020 och att utvecklingen bryts ner på flera specifika våldsbrott såsom misshandel, personrån och att ha burit kniv. Ytterligare en viktig aspekt av rapporten är att den tar fasta på att brottsligheten är kraftigt snedfördelad, kortfattat kan man säga att detta betyder att en liten grupp av individer i en given åldersgrupp står för en majoritet av alla brott som begås i denna åldersgrupp. Rapporten undersöker hur detta mönster har utvecklats bland just tonårspojkar i Stockholm och där en utgångshypotes har varit att snedfördelningen av våldet har ökat över tid, det vill säga att en allt mindre grupp av tonårspojkar har kommit att ansvara för en allt större andel av alla våldsbrott. Hur gick du tillväga för att studera detta? I rapporten använder jag både självdeklarerad och registrerad våldsanvändning. Självrapporterade data kommer från en enkätundersökning bland skolungdomar i Stockholms kommun, den så kallade Stockholmsenkäten, som genomförts vartannat år mellan 2002 och 2020. Dessa data har tillhandahållits av Stockholms stad som också har varit med och finansierat rapporten. Registerdata har tillhandahållits av ett projekt som bedrivs på kriminologiska institutionen, Stockholms universitet. Dessa data gäller hela den folkbokförda befolkningen avseende misstankar och lagföringar och därmed har jag kunnat göra en avgränsning i registerdatauttaget som gäller samma ursprungspopulation som Stockholmsenkäten. Dessa källor har sina styrkor och svagheter och tanken med designen är att de ska komplettera varandra i beskrivningen av utvecklingen. I en fördjupande del av Stockholmsenkäten undersöker jag även om senare generationer av tonårspojkar som självdeklarerar våldsbrott utgör en mer utpräglad riskgrupp än tidigare generationer med avseende på en rad typiska riskfaktorer för brott rörande bland annat bostadsområdet, föräldrar, skola, kamrater, hälsa, alkoholkonsumtion och risksökande beteende. Vad kan du säga om dina resultat? Resultaten pekar på en generell nedgång av andelen tonårspojkar som begår våldsbrott under den studerade tidsperioden, detta gäller både självrapporterad våldsanvändning och registrerade misstankar och lagföringar och för samtliga studerade brottstyper. Däremot har inte våldsfrekvensen, det vill säga antalet våldsbrott bland tonårspojkar som självdeklarerar eller registreras för våld, minskat i samma utsträckning. En tonårspojke som föddes under 2000-talets början och som självdeklarerat alternativt registrerats för våldsbrott begår enligt dessa källor nästan lika många våldsbrott som de tidigare generationerna av pojkar begick när de var i tonåren. Detta betyder att en allt mindre andel av tonårspojkar över tid har kommit att stå för en allt större andel av det samlade våldet i denna ålderskategori. Man kan säga att våldsanvändningen har blivit alltmer koncentrerad. Därmed förväntade jag mig också att den fördjupande analysen av Stockholmsenkäten där jag undersöker utvecklingen av riskfaktorer skulle visa på att tonårspojkar som självdeklarerar våldsbrott har kommit att utgöra en alltmer utpräglad grupp av riskungdomar. Men så var inte fallet. Tidigare generationer av tonårspojkar hade en högre ansamling av riskfaktorer än senare generationer och detta var fallet oavsett om de hade självdeklarerat våldsbrott eller inte. Tyvärr har jag inte haft möjlighet att göra en liknande analys när det gäller den lilla grupp av tonårspojkar som lagförs för våldsbrott. Det kan hända att denna grupp inte uppvisar samma minskning av riskfaktorer och detta är en fråga som är viktig att gå vidare med. Var eller vad kan studien göra nytta? Rapporten är som sagt av beskrivande karaktär och kan inte ge någon fingervisning om förebyggande insatser eller liknande. Men den kan däremot ge ett underlag som bidrar till att nyansera bilden av ungdomsvåldet i Sverige och uppfattningen att vi har att göra med en generation av ungdomar på glid. I korthet så pekar rapporten på att ökningen av det allvarliga skjutvapenvåldet inte utgör en indikator på det generella ungdomsvåldet. Här finns det två disparata utvecklingar att förklara, dels varför en liten grupp av unga män har börjat begå synnerligen allvarlig våldsbrottslighet och dels varför allt färre tonårspojkar och unga män överlag begår våldsbrott. Fakta: Rapporten Rapporten är gjord inom ramen för avtalet om fördjupad samverkan mellan Stockholms stad och Stockholms Universitet. Julia Sandahl har varit Sivertssons kontakt från Stockholms stad och hon har också bidragit med till genomläsning och värdefulla kommentarer av utkast i olika stadier av rapportarbetet. Värdefulla kommentarer har även fåtts från Anders Nilsson, Felipe Estrada och Olof Bäckman, samtliga professorer vid kriminologiska institutionen, Stockholms universitet. Det ska också nämnas att registerdata kommer från ett projekt som leds av Olof Bäckman. Via den här länken kan du läsa rapporten i sin helhet.
- Brottsfrågan i svenska valet 2022
Kriminologiska institutionen
Jerzy Sarnecki om den högerpopulistiska dragningen i svensk kriminalpolitik.
- Rapportsläpp: Folkets Husbys trygghetsundersökning 2022
Kriminologiska institutionen
Rapporten undersöker bland annat synen på och erfarenheter av brott och brottsförebyggande arbete.
- Nytt forskningsprojekt om livsförlopp och brott vid kriminologiska institutionen
Kriminologiska institutionen
Inom ramen för Vetenskapsrådets utlysning om forskning om brottslighet har forskare vid kriminologiska institutionen tilldelats medel för projektet ”Social förändring och brott. En multikohortstudie om brottslighet över livsförloppet”. Två av forskarna bakom projektet är Anders Nilsson och Olof Bäckman. I projektgruppen ingår (förutom Anders Nilsson och Olof Bäckman) även Felipe Estrada och Fredrik Sivertsson från kriminologiska institutionen samt Eva Andersson från Kulturgeografiska institutionen. - Vi har också planerat att samarbeta en del med kollegor från Finland, England och USA. Vår tanke är att starta upp projektet med en internationell workshop i sommar där vi presenterar det nya projektet och förhoppningsvis får bra kommentarer på våra idéer, berättar Anders Nilsson. Projektets övergripande frågeställningen handlar om hur födelsekohorttillhörighet, alltså den historiska period som en individen vuxit upp under, hänger samman med brottslighet över livsförloppet och hur detta samspelar med förhållanden på individ-, familj- respektive områdesnivå. Över tid har såklart samhället förändrats i en rad avseenden. Det gäller exempelvis demografiska förändringar, en ökad ekonomisk ojämlikhet och en ökad boendesegregation, men det har också skett förändringar i sådant som fritidsvanor och aktivitetsmönster. Dessutom har samhällets syn på och reaktioner på brott förändrats. - Projektet har en så kallad multikohortansats, vilket innebär att olika födelsekohorter, vilket innebär personer födda samma år, följs över tid. Den äldsta födelsekohorten i projektet kommer utgöras av de som föddes år 1975 och den yngsta av födda år 2005. Det rör sig alltså om ett 30-tal kohorter som vuxit upp under olika tidsperioder och delvis olika strukturella förhållanden, förklarar Anders Nilsson. Vilken betydelse har det haft för brottslighet för individer uppväxta vid olika historiska tidpunkter? - I projektet kommer vi att utnyttja registerdata och för att i olika delstudier studera individuella livsförlopp. Eftersom vi i registerdata kan följa individer över tid kan vi se till deras karriärer med avseende på brottslighet, men även en andra faktorer, som boende, utbildning och etablering på arbetsmarknaden. Det vi i första hand är intresserade av är skillnader mellan kohorter, och hur karriärer eller livsbanor förändrats över tid. - Projektets avslutande delstudie handlar om effekterna av en konkret samhällsförändring – pandemin och dess betydelse för unga individers karriärer, med avseende på brottslighet, men även i andra avseenden, som t.ex. etablering på arbetsmarknaden, säger Anders Nilsson. Projektet startar 2023.
- Det handlar om kriminalitet- inte terrorism
Kriminologiska institutionen
Det dödliga våldet i Sverige är djupt tragiskt men sker inom en liten grupp i samhället. Justitieministerns alarmism om terror bidrar till ökad rädsla, skriver Henrik Tham Läs Henrik Thams svar på justitieministerns inlägg på SvD debatt
- Därför skjuts det så mycket i Sverige
Kriminologiska institutionen
Varför är just Sverige så drabbat av skjutvapenvåld? Kvartal har kontaktat Sveriges främsta forskare och experter, och deras analyser varierar. Läs hur Sten Levander, Diamant Salihu, Manne Gerell med flera förklarar det svenska undantaget. Felipe Estrada intervjuad i Kvartal av Henrik Höjer. Felipe Estrada Dörner, professor i kriminologi vid Stockholms universitet: ”Svårförklarlig och paradoxal situation” Varför är just Sverige så drabbat av skottlossningar och skjutvapenvåld, enligt dig? Den senaste tidens våldsutveckling i Sverige är av flera skäl svårförklarlig och paradoxal. Utvecklingen av det icke-dödliga och det dödliga våldet har i ett historiskt perspektiv haft ett tydligt samband. Under 2000-talet har dock detta mönster blivit otydligt. Det skjutvapenrelaterade våldet, främst kopplat till unga män i kriminella nätverk, skiljer sig från den generella utvecklingen av ungdomsbrottslighet, och nedgången av ungdomsvåld i synnerhet. Utvecklingen av det skjutvapenrelaterade våldet utgör alltså inte ”toppen av ett isberg”. Det betyder att vi behöver mer specifika snarare än generella förklaringar. "För att bättre kunna beskriva och förstå våldsutvecklingen krävs analyser av högkvalitativa data som spänner över såväl tid som rum." Det finns idag en uppsjö med ansatser som lyfter fram olika driftkrafter bakom våldsutvecklingen. Det handlar om förändringar i demografi, kriminalpolitik, narkotikamarknad, ekonomi, kultur, alkoholkonsumtion och rutinaktiviteter. Dessa förklaringar kan kopplas till teorier som rör social kontroll, resurser och tillfällesstruktur, vilka i sin tur har olika policyimplikationer. Till de senare hör faktorer som låg brottsuppklaring av grova våldsbrott i början av våldsvågen, vilket bidragit till hämndspiraler. Liksom uppenbarligen en rik vapentillgång och konkurrens om en oorganiserad narkotikamarknad som genererar stora vinster för kriminella aktörer.
- "Folket": ett effektivt argument i politiken. Ny forskning vid institutionen.
Kriminologiska institutionen
Katarina Winter och Johan Edmans studie visar hur ”folket” är ett effektivt argument i politik. Folket utgör behändiga och enhetliga ”vittnen” i politiska kunskapsprocesser. Samtidigt är det en politiskt formulerad och väl avgränsad grupp som ligger mer eller mindre långt från just medborgares röster. Artikeln belyser kunskapsprocesser i den politiska process som ledde fram till avskaffandet av motboken, och särskilt hur ”folket” används som en resurs för att argumentera i detta. Winter och Edman analyserar hur folket, det vill säga allmänhet eller medborgare, utgör en sorts infrastruktur som erbjuder både vardagliga och formella resurser för att bära och flytta argument genom en politisk process. Folket som politiskt argument är effektivt, inte för att de utmärker sig särskilt utan för att deras närvaro tas för givet i policyprocesser, en närvaro som ligger mer eller mindre långt ifrån medborgares faktiska möjligheter att göra sina röster hörda i politiken. - Att de är ett verbalt formulerat snarare än ett materiellt närvarande folk är förstås behändigt: de blir självklart närvarande, lydiga och enhetliga ”vittnen”, förklarar Winter. - Att använda folkets röst på detta vis inom politik har således både varit och fortsätter i allra högsta grad att vara attraktivt, och det är viktigt att forskare fortsätter att undersöka detta, exempelvis utifrån vilka medborgare som (inte) representeras samt vad det får för konsekvenser, menar hon. Läs hela artikeln: " The public as infrastructure in policy processes: The case of the abolition of the Swedish alcohol rationing system ".
- Nya artiklar undersöker häktestidens villkor i Sverige och Danmark
Kriminologiska institutionen
Hur ska vi förstå häktningens rådande villkor och praktiker i Sverige och i Danmark? Och hur beskrivs barn och unga vuxnas tillvaro i häktet, före och under Coronapandemin? Dessa frågor är fokus för två nypublicerade artiklar.
- "Specifika insatser kan behövas"
Kriminologiska institutionen
Vilken roll har tjejer i kriminella gäng och vad har de för bakgrund? Maria Andersson Vogel, forskare vid Kriminologiska institutionen, svarar i en intervju med SVT.