Anna Jon-And vid Stockholms universitet har tillsammans med forskarkollegor beviljats ett sexårigt forskningsprogram från Riksbankens Jubileumsfond. Programmet, ”Från sekvenser till språk: ursprung, utveckling och variation”, ska undersöka hur människans språkförmåga uppstår och utvecklas.
Linda Laikre, professor i populationsgenetik vid Zoologiska institutionen, promoverades den 23 oktober till hedersdoktor vid Fakulteten för naturvetenskap och teknik, Göteborgs universitet.
Varför tenderar människor som har en viss åsikt i klimatfrågan att också tycka likadant om skatter eller vaccinationer, trots att frågorna inte har med varandra att göra? En ny studie presenterar en matematisk modell som visar hur mekanismen ”källfiltrering” snabbt delar upp befolkningen i två motsatta läger som tycker olika om nästan allt.
Genom ett nytt forskningsbidrag, som beviljats forskaren Axel Ekström, initieras nya tvärvetenskapliga samarbeten mellan akustikforskare, psykologer och språkvetare.
Sill från olika delar av Östersjön skiljer sig genetiskt från varandra med delbestånd som är väl anpassade till lokala skillnader i salthalt och temperatur, men populationerna kan också blanda sig med varandra. Det visar en ny studie av forskare från Stockholms universitet, Uppsala universitet och Sveriges lantbruksuniversitet. Resultaten har stor betydelse för en hållbar förvaltning av Östersjösillen. Studien är publicerad i den vetenskapliga tidskriften Proceedings of the National Academy of Sciences.
Anna Jon-And diskuterar om människan är unik i sin språkförmåga, tillsammans med etologen Johan Lind på Tranströmerbiblioteket.
Forskare från Stockholms universitet har för första gången lyckats isolera och sekvensera RNA-molekyler från istida ullhåriga mammutar. RNA-sekvenserna är de äldsta som någonsin utvunnits och kommer från mammutvävnader som legat bevarade i den sibiriska permafrosten i nästan 40 000 år. Studien, som publiceras i tidskriften Cell, visar att inte bara DNA och proteiner utan även RNA kan bevaras under mycket långa tidsperioder och ge nya insikter om arter som sedan länge har dött ut.
Med hjälp av ny genteknik har en forskargrupp vid Stockholms universitet lyckats kartlägga arvsmassan från både nutida och forntida fjällämlar. Analysen som avslöjar artens evolutionära historia, visar att fjällämmeln är en av världens senast utvecklade däggdjursarter. Studien som är publicerad i tidsskriften PNAS visar att arten skiljdes från sin närmaste släkting, den västsibiriska lämmeln, för cirka 35 000 år sedan – strax innan den senaste istidens kallaste period. Fjällämmeln är en viktig art på den skandinaviska tundran, bland annat som föda för många rovdjursarter, som den utrotningshotade fjällräven. Men den är också en intressant art ur ett evolutionärt perspektiv, bland annat för att förstå hur däggdjur har utvecklats innan, under och efter den senaste istiden. – Fjällämmelns evolutionära historia har inte studerats med hela arvsmassor tidigare. Vår studie fyller den luckan och visar vilka avgörande insikter de genomiska verktyg vi har tillgång till kan ge när det gäller kunskap om hur evolutionen har påverkats av miljöförändringar, säger David Díez del Molino, huvudförfattare till studien och forskare vid Centrum för paleogenetik och Zoologiska institutionen vid Stockholms universitet. Inget genflöde Studien bekräftar inte bara att fjällämmeln och den sibiriska lämmeln är separata evolutionära linjer, den visar också att det inte finns några spår av hybridisering mellan arterna – ett överraskande resultat enligt forskargruppen, med tanke på hur nära i tiden de två arterna delade på sig och att deras utbredning nästan överlappar varandra geografiskt. Bristen på genflöde står i kontrast till utvecklingen hos många andra däggdjursarter, där en nyligen inträffad artbildning ofta följs av en hybridisering, det vill säga utbyte av gener mellan arterna. – Våra resultat tyder på att fjällämmeln är en av de yngsta däggdjursarterna, och att den utvecklats i en annan riktning än sin systerart, den västsibiriska lämmeln, under ett anmärkningsvärt kort tidsdjup. Det verkar också som om arterna har förblivit isolerade, eftersom vi inte hittar några tecken på hybridisering mellan dem, säger Edana Lord, och huvudförfattare till studien och tidigare verksam vid Centrum för paleogenetik. Forskarna identifierade även hundratals mutationer unika för fjällämmeln, särskilt i gener relaterade till pälsfärg, fettmetabolism och till och med beteende. Dessa genomiska skillnader bidrar troligen till fjällämmelns särpräglade svartgula päls, samt hjälper lämmeln att hålla sig aktiva under vintern, egenskaper som tros vara anpassningar till det hårda klimatet på den skandinaviska tundran och till hotet från rovdjur. Separat art Genom att lösa lämlarnas släktträd så stöder studien också klassificeringen av den Östsibiriska lämmeln som en separat art – Lemmus paulus – och klargör därmed taxonomin för en däggdjursgrupp där det tidigare funnits oklarheter gällande de evolutionära sambanden mellan de olika arterna. – Studien utgör ett stort framsteg vad gäller vår förståelse av lämmelns artbildning och evolution. Den banar också väg för spännande framtida forskning, särskilt vad gäller att utforska förhistoriska hybridiseringar samt att klargöra när fjällämmelns unika genetiska anpassningar uppstod. Studien bidrar också till insikter om hur klimatförändringar, även dagens, snabbt kan bidra till isolering och artbildning, säger Love Dalén, medförfattare till studien och professor i evolutionär genomik vid Centrum för paleogenetik och Zoologiska institutionen vid Stockholms universitet. Läs mer Hitta studien “ Genome analyses suggest recent speciation and post-glacial isolation in the Norwegian lemming ” av Edana Lord et al., publicerad i PNAS, 2025. DOI: 10.1073/pnas.2424333122 Centrum för paleogenetik (CPG) Centrum för paleogenetik (CPG) är ett samarbete mellan Stockholms universitet och Naturhistoriska riksmuseet. Läs mer om forskningen som görs på CPG
I takt med att klimatet blir varmare förflyttar sig många arter norrut till områden som tidigare varit för kalla för dem. En ny studie av svingelgräsfjärilen, publicerad i den vetenskapliga tidskriften PNAS, visar att snabb evolution kan hjälpa till i denna process – men bara delvis. Kalla vintrar sätter stopp för spridningen över en viss klimatgräns. – Våra resultat visar att även om fjärilarnas livscykel anpassas medan de sprider sig norrut, så finns det gränser som evolutionen inte så lätt rår på, säger Mats Ittonen, en av huvudförfattarna till studien, som ingick i hans doktorsavhandling vid Zoologiska institutionen, Stockholms universitet. Svingelgräsfjärilen ( Lasiommata megera ), som på senare år har blivit allt vanligare på nordliga breddgrader i både östra och västra Skandinavien, har genom snabb evolution anpassat sin livscykel till mer nordliga förhållanden. Evolutionen hjälper arten att klara de förhållanden som inte ändras vid klimatförändringar, till exempel dagslängd. Det gör att svingelgräsfjärilen numera kan överleva i både Södermanland och Uppland och norr om Oslo. Men trots anpassningen sätter kalla vintrar tills vidare stopp för ytterligare spridning. Två års fältstudier Forskargruppen från Stockholms universitet genomförde fältexperiment där de flyttade fjärilar mellan olika platser inom och bortom artens nuvarande utbredningsområde i Sverige. Fjärilar samlades in i Skåne, Uppland och Södermanland och sattes under två höstar ut i burar i Skåne, Södermanland och södra Dalarna, dit arten ännu inte spridit sig. Genom att jämföra hur fjärilar som härstammar från olika platser utvecklas i gemensamma förhållanden, kunde forskarna dra slutsatser om evolution under artens nordliga expansion, som pågått i ca 20–30 år. Fjärilarna lämnades även i fält över vintern för att undersöka dels om de nordliga populationerna utvecklat bättre vinteröverlevnad och dels om de skulle klara sig längre norrut än de hittills spridit sig. – Vi ville undersöka om fjärilarna har utvecklat egenskaper som snabbare tillväxt, rätt tajming av vinterdvala och bättre vinteröverlevnad, egenskaper som skulle kunna hjälpa dem att etablera sig ännu längre norrut, säger Karl Gotthard, professor vid Zoologiska institutionen, Stockholms universitet. Få larver överlevde i norr Resultatet av studien visar att fjärilar från de nordliga populationerna växte snabbare än de från söder, troligen som en anpassning till de kortare somrarna i norr. De klarade också av att gå i dvala vid rätt tidpunkt på året. Men trots dessa evolutionära förändringar överlevde mycket få larver vintern i Dalarna. – Det är begränsningar som är viktiga att känna till för att kunna förutsäga hur långt norrut andra arter, till exempel olika skadeinsekter och sjukdomsspridare, kommer att kunna röra sig i framtidens klimat, säger Karl Gotthard. Vintern en begränsning Studien visar att evolution kan ske snabbt nog för att påverka insekters spridning i ett förändrat klimat, men att det inte nödvändigtvis är egenskaper som är avgörande för överlevnad som förändras. För svingelgräsfjärilen innebär det att ytterligare expansion norrut sannolikt kräver mildare vintrar, inte bara längre och varmare somrar. Begränsningar som gäller fler arter. – Svingelgräsfjärilen är långt ifrån ensam – många andra insektsarter har också spridit sig norrut i Sverige under de senaste årtiondena. Att förstå både vilka egenskaper som utvecklas och vilka som faktiskt sätter gränsen för var arter kan leva är avgörande för att förutsäga framtidens ekosystem och biologiska mångfald i ett allt varmare klimat, säger Mats Ittonen. Läs mer Studien i PNAS: Winters restrict a climate change-driven butterfly range expansion despite rapid evolution of seasonal timing traits DOI: 10.1073/pnas.2418392122
Hur kan småfåglars sång berätta om klimatförändringar? Vad kan dovhjortar lära oss om djurs beteenden? Mitt i den sörmländska naturen ligger en plats för möten mellan djur och människor – för vetenskapens skull. Tovetorp är en biologisk forsknings- och utbildningsstation med fokus på ekologi och djurs beteenden.
Hur anpassar sig organismer till klimatförändringar? En ny studie avslöjar det komplexa samspelet mellan genetisk mångfald och hur evolutionen hanterar stigande temperaturer.
Vilda jästsvampar lever i skogarna runtomkring oss. Ändå är kunskapen begränsad om vilken roll vildjästen spelar i ekosystemen. Vildjäst kan användas för att ta fram nya smaker på öl och bröd, men kan också fungera som en unik modell för att studera klimatförändringar.
