Återkoppling är bra för lärandet, eller?

Alla forskare behöver kunna kommunicera resultaten av sin forskning, både till forskarsamhället och till en bredare allmänhet. En central del av forskarutbildningen är att doktorander utvecklar sin förmåga att skriva vetenskapliga texter. Formativ bedömning i form av återkoppling på vetenskapliga texter är därför viktigt för doktoranders utveckling. Forskning visar att konstruktiv och välavvägd återkoppling från handledare och andra läsare inte bara bidrar till att förbättra själva texten och föra forskningen framåt, utan också hjälper doktoranden att växa i sin roll som forskare och skribent. Men vad händer när återkopplingen inte upplevs som konstruktiv och stödjande, utan i stället är vag, obalanserad, irrelevant eller starkt kritisk? Eller framförs i en nedlåtande eller avfärdande ton? Hur påverkar det doktorandens lärande, motivation och fortsatta utveckling? Det ville en kinesisk forskare undersöka i en studie i Teaching in Higher Education.

15 doktorander från olika ämnesdiscipliner och universitet i Kina, Hongkong och Saudiarabien deltog i studien och samtliga skrev texter på engelska, som inte var deras modersmål. Doktoranderna fick beskriva situationer där den återkoppling de fått på sina texter inte hade bidragit positivt till deras skrivande. Detta gjordes genom ett formulär där de redogjorde för så kallade kritiska händelser. Därefter intervjuades de för att ge forskaren en djupare förståelse av deras upplevelser och för att belysa hur de negativa erfarenheterna hade påverkat deras skrivprocess, motivation och fortsatta arbete med avhandlingen. Forskaren samlade även in kompletterande material i form av olika versioner av texterna med återkoppling, mejlkorrespondens och responsbrev till tidskrifter som svar på granskares kommentarer. Materialet analyserades därefter med en kvalitativ analysmetod, reflexiv tematisk analys.

Resultaten visar att de negativa konsekvenserna av återkopplingen handlade om svårigheter att fortsätta bearbeta själva texten, motivation och känslomässiga dimensioner samt påverkan på handledar-doktorandrelationen. När återkopplingen var vag eller krävde förmågor som doktoranden inte upplevde sig ha blev det svårt för doktoranden att göra något av återkopplingen. De kom inte vidare i skrivprocessen och det kunde ta betydligt längre tid att bli klar med texten. De fick heller ingen hjälp att bli bättre skribenter med denna typ av återkoppling. Doktoranderna beskrev även en rad negativa känslor, som frustration, förvirring, besvikelse och tvivel, som ett resultat av bristfällig återkoppling eller när den framfördes på ett nedlåtande eller avfärdande sätt. Motivationen påverkades negativt och deras självförtroende kunde få sig en rejäl törn. Vissa doktorander beskrev att de till och med gav upp och slutade bearbeta texten.

Förutom att bristfällig återkoppling påverkade själva skrivprocessen och doktorandernas motivation fick den också konsekvenser för relationen mellan doktorand och handledare. Denna relation präglas av en inneboende asymmetri, eftersom handledaren befinner sig i en starkare position och har ett betydande inflytande över doktorandens utbildning och framtida karriär. Kritisk återkoppling kunde därför upplevas som en kritik av doktoranden som person, snarare än av texten. Flera doktorander beskrev också hur maktbalansen i relationen gjorde det svårt att öppet ifrågasätta handledarens kommentarer, även när de uppfattades som alltför kritiska, otydliga eller irrelevanta.

Kommentar: En av våra viktigaste uppgifter som doktorandhandledare är att ge återkoppling, både på doktorandens texter och på själva forskningshantverket. Återkopplingen är inte bara ett sätt att förbättra en text eller ett arbetssätt. Den är också ett redskap för lärande, ett stöd i doktorandens utveckling och en signal om vad som värderas inom forskarsamhället. Det är därför inte förvånande att ett stort antal studier har visat att konstruktiv, konkret och välavvägd återkoppling har stor betydelse för doktoranders utveckling som forskare och vetenskapliga skribenter. Den aktuella studien väljer dock att rikta blicken mot den andra sidan av myntet. Vad händer när återkopplingen upplevs som vag, motsägelsefull, irrelevant eller onödigt hård? Resultaten är i sig kanske inte överraskande. De flesta av oss kan nog föreställa oss att negativ eller bristfällig återkoppling kan skapa frustration och osäkerhet. Men studien påminner oss om att konsekvenserna kan bli mer långtgående än vi kanske tänker oss till vardags.

I en pressad akademisk tillvaro är det lätt att prioritera bort den noggranna läsningen av ett manusutkast. Många handledare känner säkert igen frestelsen att snabbt skumma igenom en text och skicka några korta kommentarer med tanken att ”lite återkoppling är trots allt bättre än ingen återkoppling alls”. Studien visar dock att detta inte alltid behöver vara fallet. Om kommentarerna upplevs som otydliga, svepande eller dåligt förankrade i texten kan de snarare skapa förvirring och frustration än hjälpa doktoranden framåt. I värsta fall riskerar de att minska motivationen, skapa osäkerhet kring det egna skrivandet och försvåra den fortsatta arbetsprocessen. Studien väcker därför viktiga frågor om kvaliteten på den återkoppling vi ger. Att ge konstruktiv respons kräver tid, eftertanke och engagemang. Kanske är det ibland bättre att vara tydlig med att man behöver ytterligare någon vecka för att kunna läsa ett manus ordentligt än att ge snabb återkoppling som inte blir tillräckligt genomarbetad.

Det som framträder särskilt tydligt i studien är emellertid betydelsen av en väl fungerande kommunikation inom handledar-doktorandrelationen. Författaren lyfter fram den maktasymmetri som präglar relationen, där handledaren har ett betydande inflytande över doktorandens utbildning, forskningsmöjligheter och framtida karriär. I ett sådant sammanhang kan det vara svårt för doktoranden att ifrågasätta återkoppling eller uttrycka missnöje med hur den ges. Kritiken riktas formellt mot texten, men kan lätt upplevas som riktad mot personen bakom texten.

Även om studien genomfördes i en annan kulturell och akademisk kontext väcker den frågor som är högst relevanta också i svenska forskarutbildningar. Vågar våra doktorander berätta när återkopplingen inte hjälper dem vidare? Vågar de säga ifrån om kommentarerna är otydliga eller motsägelsefulla? Jag vill gärna tro det. Men modet att vara öppen förutsätter att handledare och doktorand tillsammans har byggt upp en relation som präglas av förtroende, respekt och tillit. Studien lämnar oss därför med flera angelägna frågor att reflektera över. Vad vet vi egentligen om hur våra doktorander uppfattar den återkoppling de får? Upplever de den som hjälpsam och utvecklande? Förstår de hur de ska använda kommentarerna för att komma vidare i sitt skrivande? Och hur uppmärksammar vi de doktorander som tappar självförtroende eller motivation efter att ha fått skarp kritik? Kanske behöver vi inte bara bli bättre på att ge återkoppling, utan också på att följa upp hur den tas emot. Det är först då vi kan veta om våra välmenande kommentarer verkligen bidrar till det lärande och den utveckling som vi hoppas åstadkomma.

Text: Maria Weurlander, Institutionen för pedagogik och didaktik

Artikeln
Yu, S. (2026). When feedback is not conducive to learning: a qualitative inquiry into second language doctoral students’ experiences of the negative impact of writing feedback. Teaching in Higher Education, 1-23.

Nyckelord: återkoppling, doktoranders lärande, negativa konsekvenser