Bedömt. Men har någon lärt sig något?
Tentamina presenteras ofta som enbart summativa, men de kan – och bör – användas formativt för att främja lärandet. Forskaren Ernesto Panadero förklarar varför och hur.
Tentamen förblir den dominerande bedömningsformen inom högre utbildning, trots de senaste decenniernas många försök att främja alternativa bedömningsformer som projekt och portföljer. Studier av kursplaner inom den spanska högskolan, liksom forskning från exempelvis USA, Storbritannien och Finland, visar att tentamina har en fortsatt stark ställning. Mot denna bakgrund menar bedömningsforskaren Ernesto Panadero att universitetslärare bör fråga sig hur tentamina kan göras formativa och på så sätt främja lärandet, snarare än hur de kan ersättas med andra bedömningsformer. Det är den tes han utvecklar i en argumenterande artikel publicerad i tidskriften Assessment & Evaluation in Higher Education.
Den skepsis mot tentamina som finns bland vissa lärare är inte ogrundad. Tidigare forskning har dokumenterat flera problem med denna bedömningsform. Tentamina kan skapa oro och ångest och uppmuntra ytinriktade lärstrategier, där studenterna fokuserar på att memorera snarare än att förstå. Beroende på hur de utformas kan tentamina också begränsa studenternas möjligheter att utveckla högre kognitiva förmågor (som analys, värdering och tillämpning av kunskaper).
Panadero instämmer i denna problembeskrivning: tentamina medför problem. Men kritiken gäller framför allt en viss typ av tentamen, nämligen den avslutande skriftliga tentamen, där mycket står på spel eftersom resultatet avgör hela eller en stor del av studentens slutbetyg. Denna typ av tentamen blir ett slags slutpunkt för lärandeprocessen. Det finns dock andra sätt att utforma och använda tentamina, så att de kan fungera som en avstämning och samtidigt öppna för fortsatt lärande. Panadero ger flera exempel i sin artikel. Ett av dessa är en så kallad exam wrapper, en examinationsreflektion som studenterna genomför efter att ha fått tillbaka sin bedömda och betygsatta tentamen (till exempel i samband med en tentamengenomgång). Aktiviteten utgår från tre frågor: Hur förberedde jag mig inför tentamen? Vilka typer av fel gjorde jag? Och vad ska jag ändra nästa gång? Reflektionen hjälper studenterna att anpassa sina lärstrategier under studiernas gång. En exam wrapper är särskilt effektiv när studenterna får möjlighet att återvända till sina reflektioner strax före nästa tentamen.
Exemplet med exam wrapper och de andra formerna av tentamina med formativ funktion som Panadero tar upp i sin artikel visar alltså att tentamina inte är summativa till sin natur. Enligt Panadero behöver vi skilja mellan bedömningens form och dess funktion. Tentamen är en bedömningsform som kan användas både för att summera studenternas kunskaper och för att stödja deras fortsatta lärande. Den formativa funktionen beror på hur tentamen utformas och används: får studenten möjlighet att ta till sig återkopplingen och använda den i sitt fortsatta lärande?
Att göra tentamina formativa är alltså fullt möjligt. Panadero menar att det rent av är nödvändigt, eftersom tentamina fortfarande används flitigt inom högre utbildning. Han lyfter flera förklaringar till att tentamina förblir en vanlig bedömningsform. Till att börja med gör de det möjligt att bedöma studenternas prestationer effektivt och under jämförbara förhållanden. Men ämnestraditioner spelar också in: lärare har en tendens att använda bedömningsformer som de själva har mött under sin utbildning och som de tycker fungerar bra. Alternativa bedömningsformer kräver dessutom pedagogisk kompetens som lärarna inte alltid har haft möjlighet att utveckla. Studenter kan också föredra tentamina, eftersom de uppfattar dem som rättvisa bedömningsformer. Tentamina kan dessutom bidra till lärandet genom själva besvarandet av frågorna, vilket kognitionsvetenskaplig forskning har visat. Att aktivt plocka fram kunskap ur minnet, exempelvis genom att besvara provfrågor, kan stärka långtidsminnet och bidra till en djupare förståelse. Detta brukar kallas testeffekten och är ytterligare ett argument för tentaminas värde för lärandet. Panaderos slutsats är alltså att högre utbildning bör lägga större kraft på att utveckla tentaminas formativa funktion, snarare än på att försöka ersätta dem.
Kommentar: Panadero väver samman flera argumentationslinjer som är svåra att invända mot. Efter läsningen är jag övertygad om att tentamina behöver användas formativt och att detta är fullt möjligt. Frågan är snarare hur lätt en sådan förändring vore att genomföra i praktiken. Panadero ger flera skäl till att alternativa bedömningsformer som portföljer och projekt inte har lyckats slå igenom, bland annat ämnestraditioner och tröghet i förändringsarbetet inom högre utbildning. Men skulle samma faktorer också kunna bromsa de förändringar författaren föreslår? Förutsätter inte införandet av exempelvis exam wrappers att lärare utmanar sina invanda arbetssätt? Kräver inte också dessa aktiviteter kompetens som lärarna kan behöva utveckla? Samma hinder som Panadero identifierar kan alltså försvåra genomförandet av hans egna förslag. Men även om förändringsarbetet går trögt är förändringar möjliga. De kräver motivation och en övertygelse om att det är mödan värt. Kanske ligger det viktigaste bidraget i Panaderos artikel just här: den visar varför det är dags att förändra befintliga arbetssätt. Hans förslag kan främja studenternas lärande med en relativt begränsad arbetsinsats från oss lärare. Det handlar alltså om mindre justeringar snarare än genomgripande omställningar, men de kan ändå göra stor skillnad.
Vilka bedömningsformer använder du i dina kurser? Fyller de sina syften? Tycker du att de behöver förändras? Mitt tips är att läsa Panaderos tankeväckande artikel för att fördjupa dina reflektioner, på egen hand eller tillsammans med dina kollegor.
Text: Hugues Engel, Romanska och klassiska institutionen
Nyckelord: formativ bedömning, summativ bedömning, tentamina, testeffekt, högre utbildning
Senast uppdaterad: 2026-11-02
Sidansvarig: Centrum för universitetslärarutbildning