Våndan är vägen – så blir medicinare och naturvetare etnografer

Det är frågor som Michiel van Oudheusden, Tessa Roedema och Willemine Willems reflekterar över i artikeln Struggling with dilemmas when teaching ethnography in higher education: agony, agonistic sensemaking, and agonistic spacemaking, publicerad i Ethnography and Education. Utgångspunkten är författarnas egna erfarenheter av att undervisa masterstudenter från medicin, hälsa och livsvetenskaper i etnografiska metoder vid Vrije Universiteit Amsterdam.

Författarnas utgår från sin undervisning vid en del av den naturvetenskapliga fakulteten där masterstudenter erbjuds en inriktning mot vetenskapskommunikation, och naturvetenskaplig kunskap kombineras med sociala och samhälleliga perspektiv. I centrum står momentet Reflective Practice Placement (RPP) där studenterna gör en praktik i en organisation, som samtidigt är en forskningsuppgift. De ska alltså både delta i organisationens verksamhet och genomföra en etnografisk undersökning av den. Det är här artikelns pedagogiska problem uppstår: studenter som är vana vid naturvetenskapens mer standardiserade metoder ska lära sig ett etnografiskt arbetssätt där forskarens omdöme, position och tolkningar får mer utrymme. Författarna skriver att de kvantitativt präglade studenterna ofta upplever den etnografiska metoden som för vag och svår att greppa, både till form och funktion.

Vad är det då för metoder som väcker frustration? Bland annat att vistas i en verksamhet, delta i det som händer och samtidigt observera och dokumentera det i fältanteckningar, så kallad deltagande observation. Men också andra etnografiska arbetssätt verkar förvirrande; Varför inleda fältarbetet med en öppen ”grand tour” (alltså att förutsättningslöst notera allt som händer i en ny situation)? Vad är det för mening med att låta personerna man undersöker kommentera forskarens tolkningar (member checking)? Och vilken glädje ska man ha av tjatiga ingående beskrivningar av andra människors handlingar, alltså de fylliga beskrivningar som kallas ”thick descriptions”?

För de etnografiska forskrna är detta självklarheter: forskaren deltar, dokumenterar, frågar och beskriver med målet är att skapa förståelse för de inblandades egna livsvärldar och perspektiv. Men studenter tyckter att den avgörande frågan ”Hur gör man rätt?” lämnas obesvarad. Vad ska egentligen antecknas under en observation? Hur mycket får man själv delta? Hur vet man att en tolkning är riktig? Betydligt tydligare instruktioner efterfrågas!
Etnografer är vana att reflektera över sina metoder och att tänka självreflexivt. I linje med detta blev vägen framåt inte att försöka undanröja alla oklarheter, utan att istället göra dem till en del av undervisningen. Låt frustrationen bli utgångspunkten för en undersökning av vilka strategier och metoder som kan lösa den låsta situation, löd parollen.

Författarna utgår från ”agony”, som på svenska (i det här sammanhanget) kanske bäst översätts till ”vånda”: studenterna våndas när de varken förstår vad de ska göra eller varför, lärarna våndas när de inte kan hjälpa dem (och dessutom ibland har olika idéer om hur situationen ska tacklas). Genom att stanna upp och skärskåda dessa våndor introduceras två begrepp: agonistic sensemaking och agonistic spacemaking. Bakom de lite krångliga termerna finns en tydligare tanke. Agonistic sensemaking handlar om att försöka förstå dilemman genom att låta olika, och ibland oförenliga, perspektiv mötas. Lös inte dilemmat åt studenterna, utan hjälpa dem att undersöka det, blir då uppmaningen. Det kan till exempel göras genom att ställa olika sätt att bedriva etnografi bredvid och mot varandra och låta studenterna diskutera vilka antaganden, möjligheter och problem som följer med olika val. Agonistic spacemaking handlar i sin tur om att skapa ett klassrum där sådana möten faktiskt kan äga rum; en pedagogisk skyddad verkstad där oenighet, motsättningar och osäkerhet får komma till uttryck och inte genast behöver lösas eller leda fram till en gemensam ståndpunkt. På så sätt kan själva spänningarna mellan olika perspektiv bli en del av lärandet.

Artikeln resonerar på ett rätt teoretiskt plan om fördelarna med agonistic sensemaking och agonistic spacemaking. Även om läsaren får ta del av underhållande och illustrativa utdrag ur forskarna egna anteckningar och studenters reaktioner, presenteras inga konkreta resultat eller handfast vägar att lösa de dilemman som följer med att undervisa i etnografi. I den avslutande konklusionen uppmuntrar författarna istället till reflektion, där begreppen agonistic sensemaking och agonistic spacemaking kan rikta uppmärksamheten mot hur skilda kunskaper, erfarenheter och tolkningar kan mötas och brytas mot varandra, utan att undervisningen nödvändigtvis måste utmynna i ett entydigt svar. Samtidigt skickar de med en liten brasklapp: att sätta dilemman och konflikter i centrum är inte riskfritt utan kan skapa osäkerhet och frustration hos både studenter och lärare. Men just där finns också artikelns pedagogiska poäng: förmågan att stanna i och undersöka motsägelser kan vara en viktig del av att lära sig etnografi. I bästa fall leder det inte bara till en djupare förståelse av etnografisk metod, utan också till en större medvetenhet om kunskapens mångfald och om den egna positionen som forskare.

Kommentar: Som del av redaktionen för Aktuell högskolepedagogisk forskning har jag läst ett ganska stort antal artiklar. Ofta har jag som etnolog känt mig aningen främmande inför de undervisningssituationer, frågeställningar och metoder jag mött från andra ämnesområden. Därför var det befriande bekant att läsa Ethnography and Education: beskrivningarna fick genklang i mina egna erfarenheter.

Det är nämligen inte helt ovanligt att även studenter som medvetet valt att läsa etnologi känner en viss undran inför ämnets vetenskapliga metoder. Bilden av vetenskapsmannen (för det är ofta en man) som en vitrockad figur i ett laboratorium är djupt rotad. Till den hör föreställningen att riktig vetenskap innebär att forskaren inte påverkar det som undersöks. Naturvetenskapen forskar, något förenklat, ”på” världen, med idealet att påverka experimentet så lite som möjligt. Etnografisk forskning bedrivs snarare ”i” världen, där forskaren själv ofrånkomligen blir en del av den situation som studeras. Det ställer andra krav på såväl metod som förståelsen av vad vetenskaplig kunskap är.

Själv har jag begränsad erfarenhet av att undervisa i etnografi i naturvetenskapligt präglade miljöer. Det närmaste jag har kommit är handledning av studenter på Samhällsplanerarlinjen, SPL, under deras fältvecka. Dessa studenter är i högre grad skolade i att tänka med modeller, statistik och GIS. En del blir därför ganska förskräckta när uppdraget inte är att samla statistik och analysera översiktsplaner, utan att samtala med tjänstepersoner, politiker och andra aktörer, eller att helt enkelt ge sig ut och intervjua människor på orten.

Då gäller det att vara extra tydlig med vad ett sådant arbetssätt kan ge. En tjänsteperson med en strategisk position i kommunen kan exempelvis veta betydligt mer om vilka utmaningar som finns och vad som ligger bakom dem än vad som går att utläsa ur en översiktsplan eller ett strategidokument. Intervjun är alltså inte ett mindre systematiskt alternativ till andra metoder, utan ett sätt att få tillgång till en annan typ av kunskap. Den kan dessutom vara både effektivare och ge en mer nyanserad bild av förhållandena på orten än vad olika styr- och planeringsdokument förmår. Lika viktigt är dock att understryka att etnografiska rön behöver prövas mot andra källor, teorier och modeller.

Ett annat exempel, som jag själv inte har personlig erfarenhet av men har hört mycket om från kolleger, är Openlab. Verksamheten bygger på ett samarbete mellan bland andra KTH, Stockholms universitet, Karolinska Institutet, Stockholms stad och Region Stockholm. Studenter från olika lärosäten och ämnesbakgrunder arbetar där tillsammans i tvärvetenskapliga grupper med verkliga samhällsutmaningar, formulerade av bland annat Region Stockholm och Stockholms stad. De erfarenheter som kolleger har delat med mig är att undervisningen kan vara mycket dynamisk, men också att en stor del av lärarnas energi går åt till att få studenter från olika lärosäten och vetenskapliga traditioner att förstå varandras utgångspunkter och arbetssätt. Jag misstänker därför att artikeln Struggling with dilemmas when teaching ethnography in higher education: agony, agonistic sensemaking, and agonistic spacemaking med fördel skulle kunna diskuteras i lärarlaget på Openlab.

Det jag framför allt tar med mig från artikeln är därför tanken att mötet mellan olika vetenskapstraditioner i sig kan bli en utmaning i undervisningen. Studenter kommer inte bara med olika kunskaper, utan också med olika föreställningar om vad vetenskap är, hur kunskap skapas och vad som räknas som en trovärdig metod. Vad tror du själv skulle vara den största utmaningen om du mötte en studentgrupp med en helt annan vetenskaplig bakgrund än din egen?

Text: Mattias Frihammar, Institutionen för etnologi, religionshistoria och genusstudier

Artikeln
van Oudheusden, M., Roedema, T., & Willems, W. (2025). Struggling with dilemmas when teaching ethnography in higher education: agony, agonistic sensemaking, and agonistic spacemaking. Ethnography and Education, 20(1), 80-98.

Nyckelord: etnografi, tvärvetenskapligt lärande, reflexivitet, agonistiskt lärande, kunskapssyn, dilemma