"Hälsokris" trots trygga villkor – kan handledaren hjälpa?

Även om doktorandtiden är en både spännande och givande tid är den knappast en dans på rosor. Flera internationella studier visar till exempel att doktorander ofta känner sig pressade, och hög stressnivå ger ofta sämre forskningsframsteg. Vissa forskare talar till och med om en ”psykisk hälsokris” inom akademin. Men hur ser det ut när doktorander har goda och trygga villkor? Det ville några forskare från Spanien ta reda på.

Förutsättningarna för doktorander skiljer sig åt mellan olika länder. I Norden är doktoranderna ofta anställda, med avsatt tid för forskning, kurser och i vissa fall även institutionstjänstgöring. Det ger en stabilitet och trygghet som kan skilja sig från situationen för doktorander i andra delar av världen. I en intervjustudie publicerad i International Journal of Doctoral Studies undersökte spanska forskare hur norska doktorander upplever forskarutbildningen, med särskilt fokus på stress, välbefinnande och handledningens betydelse. Forskarna var också intresserade av om doktoranderna hade tillgång till stöd och hur handledningen spelade roll för att hantera utmaningarna. De tio deltagarna i studien var alla doktorander vid samma samhällsvetenskapliga institution och befann sig alltså i samma akademiska miljö.

Samtidigt som doktoranderna uppskattar de goda förutsättningar som en trygg anställning ger, berättade de också att de kände sig pressade och att det ibland var svårt att balansera mellan olika arbetsuppgifter. Flera doktorander beskrev arbetet med avhandlingen som krävande och utmanande. Forskning är ingen lätt uppgift och doktorander kunde känna sig osäkra på om de klarar av att slutföra sin forskarutbildning. Doktorander kände också rädsla för att misslyckas eller att avslöja sin okunskap inför sin handledare. Studien visar att doktorander kände sig otillräckliga och i vissa fall till och med upplevde det som kallas ”bluffsyndrom” (eng. impostor syndrome). Bluffsyndrom innebär att man, trots tydlig återkoppling på sin kunskap och kompetens, känner en ihållande rädsla för att bli "avslöjad" som en bluff. Författarna menar att dessa känslor kan tolkas som ett uttryck för den övergång som sker under forskarutbildningen: från student till självständig forskare. De höga kraven på forskningen tillsammans med de kunskapsluckor som doktoranderna upplever gör dem särskilt sårbara för känslor av otillräcklighet och bluffsyndrom.

Författarna fann också att vissa doktorander såg stress som en naturlig del av det akademiska livet. Vad som orsakade stressen varierade dock mellan deltagarna, det kunde handla om upplevda krav, arbetsbörda eller den egna familjesituationen. För en del doktorander orsakade stressen fysiska symptom som sömn- eller koncentrationssvårigheter. Doktoranderna i studien beskrev även känslor av ensamhet. Avhandlingsarbetet var ett eget projekt, och det mesta av arbetet skedde enskilt, ibland med begränsad kontakt med andra. Denna isolering kunde i sin tur underminera motivationen och känslan av mening, vilket ibland ledde till fördröjningar i avhandlingsarbetet. Sociala sammanhang och relationer med doktorandkollegor, familj och vänner visade sig också vara avgörande för både välbefinnande och framsteg i forskarutbildningen. Handledare spelar en central roll för doktorander. De doktorander vars handledare uppmuntrade dem och skapade en öppen miljö där de kunde dela sina upplevelser och behov upplevde ett starkt stöd, både akademiskt och emotionellt. Andra doktorander hade mer problematiska relationer till sina handledare, vilket i stället kunde hämma framsteg i avhandlingsarbetet.

Kommentar: Det forskarna belyser i den aktuella studien är egentligen inget nytt. Även i Sverige har doktoranders situation och psykiska mående undersökts, bland annat genomfördes en enkätundersökning av fackförbundet ST för ett par år sedan. Men det intressanta är att de spanska forskarna särskilt har undersökt doktoranders situation i en nordisk kontext där förutsättningarna för forskarutbildningen är goda, med trygga anställnings-förhållanden och avsatt tid för forskning, kurser och institutionstjänstgöring. Utan att jag är insatt i de exakta förutsättningarna för den spanska forskarutbildningen, som kan skilja sig väsentligt från de nordiska, konstaterar jag att de tar sig an undersökningen med ett utifrånperspektiv. Att studera ett fenomen med ett utifrånperspektiv ger möjligheter att upptäcka sådant som annars lätt tas för givet. Därför tycker jag att den här studien är särskilt intressant. Författarna konstaterar att trots de goda förutsättningarna upplevde doktoranderna stress och utmaningar, som att balansera olika arbetsuppgifter, hantera svårigheter med skrivandet och tvivel på sin egen förmåga. I likhet med andra internationella studier kände sig många ensamma och vissa saknade tillräckligt stöd från sina handledare. Det som dock inte bekymrade doktoranderna i denna studie, men som framkommit i andra undersökningar, är avsaknad av anställningstrygghet och oro för den egna försörjningen. Man kan alltså inte säga att de relativt trygga förhållanden som doktorander i nordiska länder har saknar betydelse. Tvärtom, skulle jag säga. Anställningstryggheten är väldigt viktig. Däremot motverkar dessa goda förutsättningar inte andra utmaningarna som forskarutbildningen medför, som att hantera akademiska krav, tidspress, känslor av otillräcklighet och bristande handledarstöd. Jag känner väl igen de utmaningar som beskrivs i studien, både från min egen handledning av doktorander och från de erfarenheter som kursdeltagare har delat med sig av på forskarhandledarkursen som jag undervisat på i många år. Det är vanligt att doktorander vid någon eller några tidpunkter under forskarutbildningen upplever hög stress och svårigheter att hantera utmaningar. De kan förlora motivationen och börja tvivla på om de någonsin kommer att bli klara med sin avhandling. Men varför ska vi bry oss om känslor och välbefinnande? Vad har det med forskning att göra? Det är egentligen ganska enkelt. Vi presterar inte på topp när vi inte mår bra. Vill vi ha forskning av hög kvalitet måste vi alltså ta doktoranders mående på allvar och stötta dem. Men allt handlar givetvis inte om arbetet, det är också viktigt att doktorander, och vi själva, har ett gott och meningsfullt liv. Balans mellan arbete och fritid är centralt. Vi handledare är viktiga som stöd, både akademiskt och emotionellt. Vad kan vi då göra för att underlätta för doktoranderna? När det gäller det akademiska kan vi bidra med struktur och regelbundenhet i handledningen samt förmedla tydliga krav och förväntningar. Hur och när vi ger återkoppling har exempelvis betydelse. Vi kan också stärka doktoranders självförtroende genom att visa att forskningen är intressant och angelägen och att de gör framsteg. Dessutom kan vi visa empati och erbjuda ett lyssnande öra när doktoranderna är stressade och tillsammans försöka hitta en hanterbar lösning. Det kan vara svårt att veta hur man ska hantera situationer när en doktorand inte mår bra. Forskarhandledarkurser ges regelbundet av CeUL, och de erbjuder ett forum för att diskutera handledarskapets glädjeämnen och utmaningar. Efter att ha läst den aktuella studien, en i raden av studier som belyser den oroväckande trenden att doktoranders psykiska hälsa försämras, funderar jag på om det kanske viktigaste vi handledare kan göra är att skapa goda relationer till våra doktorander. Relationer som bygger på förtroende och respekt, så att doktorander, om de vill, kan känna sig trygga nog att berätta hur de mår och vilket stöd de behöver.

Text: Maria Weurlander, Institutionen för pedagogik och didaktik

Artikeln
García, I. M., Martínez, J. G., García, F. J. C., & De Witte, H. (2025). Navigating stress, support and supervision: A qualitative study of doctoral student wellbeing in Norwegian academia. International Journal of Doctoral Studies, 20(1).

Nyckelord: doktoranders välbefinnande, stress, handledares stöd