Ner från elfenbenstornet, humanister!

Många studenter inom humaniora utbildar sig inte i första hand för att bli forskare, utan för att med humanistisk kunskap som redskap göra skillnad i samhället. I alla fall är det så inom den utbildningsgren i USA som går under rubriken ”public humanities”. Det som på svenska skulle kunna kallas ”offentlig humaniora”, syftar i den amerikanska kontexten på tillämpad humanistisk kunskap, ofta inom verksamheter utanför akademien, som museer, bibliotek, kulturinstitutioner, eller utpekade delar av lokalsamhällen. I en svensk kontext finns ingen direkt motsvarighet som har samma institutionella betydelse, men man kan tänka på företeelser som samverkan, tredje uppgiften, folkbildning eller deltagarbaserad forskning eller musei- och arkivsamverkan för att få en känsla av vilka verksamheter det rör sig om.

I en artikel i Arts and Humanities in Higher Education ifrågasätter forskarna Elizabeth L Angeli och Rachel McNeali om dagens amerikanska utbildningsystem idag har det som krävs för att denna slags socialt drivna humanistiska engagemang ska bli meningsfull. I studien intervjuades 41 forskare och praktiker från olika lärosäten med utbildningar som explicit rubriceras som ”public humanities”, i ett försök att kartlägga hur offentlig humaniora bedrivs, vilka kompetenser som behövs och hur utbildningarna ka förbereda studenter för ett arbetsliv utanför akademien.

Eftersom begreppet ”public humanism” även i USA tenderar att tolkas på olika sätt i skilda sammanhang, var ett centralt syfte i artikeln att beskriva hur offentlig humaniora faktiskt fungerar. På så sätt vill författarna erbjuda ett ramverk som dels ska kunna fungera som en ”generative heuristic”, det vill säga en hjälp att förstå vad som krävs för att starta public humanism-projekt, och dels vara ett stöd när aktiva inom fältet själva ska förstå sina projekt och förklara dem för olika målgrupper.

Ramverket visar att ”public humanism” har tre processer i centrum: social handling, ”translatability” och ”fieldifying”. ”Social handling” är den identifierade viljan inom den här typen av kunskapande att bidra till positiv förändring i samverkan med samhället utanför akademin. ”Transability” är förmåga att översätta kunskap mellan olika publiker och sammanhang. Översättningsarbetet handlar inte bara om att förenkla forskning eller popularisera resultat, utan om att kunna flytta kunskap och färdigheter mellan olika kontexter. Det gäller för den offentliga humanisten att kunna utveckla publikmedvetenhet, anpassa språk, arbetsformer och skapa dialog mellan akademi och samhälle. ”Fieldifying”, ungefär ”fältbildning” eller ”fältifiering” på svenska, beskriver hur offentlig humaniora ofta skapar ett eget forsknings- eller kunskapsområde. Detta sker när projekt utvecklas, samarbeten etableras, och forskare börjar hitta egna nätverk, metoder och infrastrukturer. I grunden handlar det om att det arbete som utförs som ”public humanism” får ett namn och institutionellt erkännande.

Vad ska då utbildning inom public humanism förbereda studenter och doktorander för? Svaret i artikeln är att studenter inte bara behöver utveckla ämneskunskaper, utan också lära sig samverkan, publikarbete, projektledning, kommunikation och förmågan att översätta akademisk kunskap till olika sammanhang. Flera intervjuade, alla lärare inom området, berättade att deras viktigaste erfarenheter av samarbete och publikdialog inte kom från universitetet utan från arbete utanför akademin, till exempel i kulturinstitutioner, lokalsamhällen och projektverksamhet. Här framstår offentlig humaniora som ett pedagogiskt utvecklingsområde, där särskilt färdigheter och kunskaper rörande ”transability” skulle behöva stärkas och bli mer omfattande.

Studien visar dock att den största utmaningen är finansiering. Deltagarna beskriver hur offentlig humaniora kräver omfattande samordning, partnerskap, publikarbete och administration, samtidigt som universitetens system ofta är byggda för traditionella forskningsformer. En deltagare sammanfattar problemet träffande: ”Byråkratin är ett odjur. Universiteten är inte riktigt rustade för att flytta ut resurser utanför akademin.” Ett viktigt och konkret förslag utifrån detta är att utbilda också i finansieringsansökning.

Författarna argumenterar mer projektbaserat lärande, mer samverkan med externa aktörer, mer deltagande forskningsformer och mer praktiknära arbetssätt där studenter får arbeta med verkliga frågor och faktiska mottagare. Pedagogiskt innebär detta en förändrad syn på kunskap. Läraren blir inte enbart ämnesexpert och kunskapsförmedlare utan i högre grad handledare, samordnare och medskapare i processer där kunskap utvecklas tillsammans med andra. Här uppstår samtidigt en spänning mellan traditionella akademiska ideal och mer deltagande arbetssätt: mellan expertrollen och samskapande, mellan elfenbenstorn och gräsrotsarbete.

Avslutningsvis konstateras att humaniora inte behöver lämna de klassiska styrkorna kritiskt tänkande, historiskt djup och kulturell förståelse, men att humanistiska utbildningar kan behöva utveckla fler vägar mellan universitetet och samhället. Frågan blir då inte bara vad studenter ska veta, utan också vad de ska kunna göra med sina kunskaper.

Kommentar: När jag började läsa på Kulturvetarlinjen, idag Kulturvetarprogrammet, i tidernas begynnelse (aka ”sent 1980-tal”) fick vi lära oss att humanistiska ämnen snarare ledde till ”bildning” än ”utbildning”. Studierna skulle få oss att förstå vår plats i världen, utveckla våra perspektiv och omdömen, få att oss att växa som människor. Men vi var varken målstyrda eller skulle få någon specifik yrkeskompetens. Jag minns att det kändes ganska lyxigt att vara del av en sån fri verksamhet. Och javisst, lite ovilligt måste jag erkänna att en ungdomlig självgod känsla av att sitta i elfenbenstornet upphöjdhet infanns då och då. Med tiden har jag dock reviderat min hållning och förståelse av humanioras roll i samhället. Samhället har förändrats och humanistiska kunskaper och färdigheter har fått en mer konkret betydelse i dagens informationspräglade yrkesliv: talanger som traditionellt etiketterats som ”bildning”, till exempel förmåga att uttrycka sig, värdera information, tolknings- och orienteringsförmåga och inte minst kritiskt tänkande efterfrågas helt enkelt på en bredare arbetsmarknad. För mig är en intressant aspekt i artikeln att offentlig humaniora där framstår mindre som en ny forskningsinriktning och mer som en pedagogisk utmaning. Detta skulle kunna flytta fokus från kunskap som något som produceras inom akademin och sedan sprids utåt, till kunskap som utvecklas i möten mellan universitet, kulturinstitutioner och samhälle. Det ligger nära flera svenska traditioner som folkbildning, deltagande kulturarvsarbete och konstnärliga arbetssätt, men ställer också nya krav på hur vi tänker kring undervisning, handledning och studenters framtida yrkesliv. Och mycket riktigt har i en svensk kontext mycket av det som i USA samlas under ”public humanities”, sedan länge funnits inom etablerade verksamheter som folkrörelser, studieförbund, offentliga museer, bibliotek och universitetens samverkansuppdrag. Kanske speglar de här institutionella skillnaderna mellan USA och Europa olika synsätt på humanistisk kunskap, där den amerikanska traditionen delvis präglas av mer elitistiska ideal (där den typiske humanisten personifieras av en lärd men självtillräcklig professor som aldrig lämnar arkivet), samtidigt som public humanities försöker öppna humaniora mot samhället? Vad ska man då tycka om artikelns argument att humanistisk utbildning i högre grad ska infoga tillämpbara moment i sina utbildningar? Det framstår som en självklarhet för mig att praktiska färdigheter bör ingå i också i en humanistiskt färgad utbildning, framförallt på program med inriktning mot en arbetsmarknad (som till exempel det musei- och kulturarvsprogram som jag själv är koordinator för). Men de argumentet man ibland hör att både tekniker och affärsmän skulle bli bättre på sitt jobb om de höjde sin bildningsnivå genom att läsa lite humaniora gör mig alltid lite misstänksam. Det finns, som jag ser det, en fara i hållningen att humaniora är berättigad eftersom den är tillämpningsbar i andra verksamhetsfält. Humanistiska insikter går sälla att ingenjörsmässigt sätta in som en tegelsten i samhällsbygget, men är värdefulla ändå. En levande humanistisk forskning behövs för att förstå människans plats i världen och bredda perspektiven generellt, även när forskningresultat inte bidrar till starkare näringsliv eller ekonomisk tillväxt. När jag tänker efter är det väl humanioras uppdrag att istället fundera över om ”starkare näringsliv” eller ”ekonomisk tillväxt” (eller andra förgivettagna ”sanningar”) är det som gör livet meningsfullt och samhället existentiellt hållbart. I en tid där effektivitet och tillämpning står högt i kurs är det därför kanske bra att i alla fall några humanister stannar kvar uppe i elfenbenstornet. Se det som ett utkikstorn mot nya och okända vyer och en skyddande borg för fritt tänkande.

Text: Mattias Frihammar, Institutionen för etnologi religionshistoria och genusvetenskap

Artikeln
Angeli, E. L., & McNealis, R. (2026). A framework for public humanities: Integrating public humanists’ experiences with scholarship. Arts and Humanities in Higher Education, 25(1), 3-26.

Nyckelord: offentlig humaniora (Public Humanities), samverkan, kunskapsöversättning, praktiknära lärande, humanistisk utbildningsutveckling