Visst gör det ont när kunskapsknoppar brister

I artikeln “Seven pains of writing: The discomforts of academic becoming in a judgmental age” i Arts and Humanities in Higher Education argumenterar Ronald Barnett och Kelsey Inouye för det senare. Akademiskt skrivande framträder här inte i första hand som en färdighet, utan som en existentiell och pedagogisk process där akten att formulera sina tankar i skrift formar skribenten, lika mycket som texten.

Artikeln bygger inte på en specifik undersökning eller studie. Istället har tankarna växt fram ur en flera år lång dialog mellan författarna om skrivande som process, hantverk och tänkande. Båda är akademiker inom högre utbildning, men befinner sig i olika skeden av karriären: den ene är emeritusprofessor med en lång publikationslista, medan den andra är i början av karriären och utvecklar fortfarande sin vetenskapliga röst. Det är ur deras korrespondens om skrivandets vedermödor som artikelns centrala poänger hämtas.

Utgångspunkten är att akademiskt skrivande ofta upplevs som svårt, frustrerande och ibland rent av smärtsamt. Denna erfarenhet är inte individuell eller tillfällig, utan strukturell. Författarna identifierar sju återkommande “smärtpunkter” i den akademiska skrivprocessen. En första punkt benämns ”Pain of self-confrontation” och växer ur förhållandet att skrivande är en ensam verksamhet där författaren hela tiden tvingas möta sig själv. En andra smärtpunkt är ”Pain of visibility”, som beskriver det kvalfulla i att genom sin text ta plats på en scen. Medan ”Pain of complexity” fångar textskapandets motstridiga utmaningar, ringar ”Pain of authenticity” in det svåra i att försöka vara trogen sina egna tankar och sin egen röst, och samtidigt anpassa texten till olika publikgrupper och krav. De kompromisser, den självcensur och den känsla av oäkta framställning som lurar runt hörnet i den processen kan i sanning vara svåra att uthärda. Det akademiska skrivandets oförutsägbara blandning av skarpa deadlines och diffusa publiceringstider rubriceras ”Pain of time” och överskriften ”Pain of external judgment” är ganska självförklarande: du kommer genom din text att bli bedömd! Den sjunde smärtan ”Pain of loss of control” plågar i stereo: i ena örat ringer vetskapen om att din publicerade text inte längre kan tas tillbaka utan du måste leva med den som den är för evigt, i andra örat ekar insikten att texten efter publicering får ett eget liv och kommer att tolkas på många olika sätt, och att du inte längre har någon kontroll över hur den förstås och används. Allt detta gör skrivandet till en utsatt och krävande aktivitet, där skribenten både blottar sig och riskerar att missförstås.

Även om författarna inte säger det i klartext är det just i dessa spänningar som skrivandets pedagogiska potential finns. Att skriva innebär att formulera tankar, ta ställning och positionera sig i relation till ett kunskapsfält. I denna process förändras inte bara texten, utan även skribenten själv. Skrivandet blir ett sätt att utveckla ett akademiskt jag — en röst, en hållning, en identitet.

En central poäng i artikeln är att akademiskt skrivande alltid är relationellt. Texten skrivs i dialog med tidigare forskning, med tänkta läsare och med de normer som råder inom ett ämne. Detta gör skrivandet till en komplex balansakt mellan att anpassa sig till en disciplin och att uttrycka något eget. Kravet på originalitet och autenticitet skapar därmed en inneboende spänning: hur vara självständig och samtidigt accepterad i ett större sammahanhang?

Författarna riktar också uppmärksamheten mot den samtida akademins villkor. Krav på publicering, mätbarhet och konkurrens förstärker skrivandets utsatthet. När texter blir meriter och bedömningsunderlag kan skrivandet upplevas som något som görs för andra snarare än som en del av en egen kunskapsprocess. Detta kan i sin tur leda till en känsla av alienation, där skrivandet förlorar sin koppling till mening och personlig utveckling.

Mot denna bakgrund går det att ta Barnett och Inouyes arguments som en appell för en mer dynamisk syn på skrivandets roll inom högre utbildning. I stället för att försöka reducera svårigheterna bör pedagogiken erkänna och arbeta med dem. Att få ny kunskap är att bli annorlunda, och skrivande kan vara ett viktigt redskap i denna omskapande aktivitet. Skrivandets “smärta” är inte ett tecken på misslyckande, utan på att något viktigt står på spel. Genom att förstå dessa erfarenheter kan studenter och forskare utveckla en mer reflekterad relation till sitt skrivande.

Artikeln landar i en enkel men utmanande slutsats: att skriva akademiskt är att förändras. Skrivandet är inte bara ett verktyg för att visa vad man kan, utan en praktik genom vilken man blir till som akademiker.

Kommentar: Det jag fastnar för i artikeln är hur den vänder på en ganska etablerad föreställning om skrivande i högre utbildning. I stället för att se skrivsvårigheter som något som bör övervinnas så snabbt och effektivt som möjligt, framställs de här som en nödvändig del av lärandet. Det ligger något befriande i detta (även om jag ska låta det vara osagt om det upplevs som en lättnad eller skapar ångest för en ny student att inse att även mycket erfarna skribenter tycker att det akademiska skrivandet är jobbigt). Skrivandet är något som hålls högt inom både humaniora och samhällsvetenskap. Inte minst inom mitt eget ämne etnologi diskuteras skrivandet ofta lika mycket som ett medel som ett mål inom undervisning. Samtidigt väcker artikeln frågor om hur insikten om att skrivandets existentiella smärta är viktig för lärandet kan omsättas i undervisning. I den mån det förekommer undervisningsmoment som behandlar skrivprocessen i sig (vilket är ovanligt) läggs det i praktiken trots allt störst fokus på korrekthet, struktur och genrekrav. Det är naturligtvis viktiga aspekter. Men om dessa formella aspekter utgör huvudfokus i undervisningen är risken stor att skrivande reduceras till en teknisk färdighet, där utrymmet för osäkerhet, prövande och personlig utveckling blir begränsat. Artikeln pekar i stället mot behovet av en pedagogik som också tar hänsyn till skrivandets existentiella dimensioner — osäkerheten, exponeringen, risken att misslyckas. Samtidigt kan man fråga sig hur långt denna tanke kan drivas. I en akademisk vardag där både studenter och lärare arbetar under tidspress och tydliga prestationskrav är det inte självklart att det finns utrymme att fullt ut omfamna skrivandets långsamma och ibland smärtsamma processer. Kanske är det just här som artikelns största utmaning ligger: inte i att övertyga oss om att skrivande är svårt, utan i att få oss att acceptera att det också bör få vara det. Och så har vi som vanligt AI-problematiken! Där står chatboten som en skum langare i utkanten av skolgården och lockar osäkra och lättledda studenter att pröva AI:s bedövande lätta förmåga att framställa text, helt utan smärtpunkter eller vånda. Vi som läst Barnett och Inouye vet att en AI-genväg kanske skänker lättnad i stunden, men i längden blir en akademisk senväg, och möjligen till och med en inkörsport till framtida akademisk inkompetens. Den som vill få ut något av sitt eget akademiska skrivande måste omfamna både lusten och smärtan den skänker.

I detta sammanhang kan det vara värt att uppmärksamma att CeUL i höst ger kursen Akademisk litteracitetsutveckling — att främja studenters läsande och skrivande med start den 15 oktober, där just dessa frågor om skrivandets villkor och pedagogiska möjligheter står i fokus.

Text: Mattias Frihammar, Institutionen för etnologi religionshistoria och genusvetenskap

Artikeln
Barnett, R., & Inouye, K. (2025). Seven pains of writing: The discomforts of academic becoming in a judgmental age. Arts and Humanities in Higher Education, 24(3), 292-309.

Nyckelord: akademiskt skrivande, reflektion, identitetsutveckling