Studentcentrerat lärande — pedagogisk ledstjärna eller retorisk gest?

Studentcentrerat lärande är en grundsten i högre utbildning, en viktig kvalitetsindikator i utvärderingar, och numera ett sine qua non i alla pedagogiska avsiktsförklaringar. Perspektivet fick en framträdande roll i Bolognaprocessen 2015, och studentcentrerat lärande (SCL) har sedan dess varit ett av nyckelbegreppen i arbetet med att skapa konvergens inom den högre utbildningssektorn i Europa. Till skillnad från andra principer och standarder inom Bologna-arbetet, såsom poängsystemet ECTS och kvalitetssäkringssystemet ESG, handlar studentcentrerat lärande inte om utbildningsstruktur utan om utbildningsinnehåll och utformning.

European Higher Education Area (EHEA) är det utbildningssamarbete som bygger på frivillig anslutning av länder som vill harmonisera sina högskolesystem. EHEA har 48 medlemsländer, alltså betydligt fler än EU, och EU-kommissionen stödjer Bolognaprocessen men styr inte EHEA. I EHEA:s policydokument har SCL lyfts fram som ett av flera element som kan bidra till att olika utbildningssystem blir mer lika varandra. SCL beskrivs här på tre olika nivåer: som en modell för uppdaterad högre utbildning, som en transformerande pedagogisk princip och som en indikator på god utbildningskvalitet. Denna breda på gränsen till intetsägande definition av SCL var lätt att göra studentpolitik av: European Students’ Union (ESU) tog snabbt fasta på studentcentreringen i SCL för att förespråka studentmedverkan och insyn i alla beslut om utbildning — vilket ju är regel idag.

I en systematisk forskningsöversikt (eng. scoping review) som nyligen publicerades i Studies in Higher Education anlägger Lara Aref och Bjørn Stensaker från Oslo universitet en kritisk infallsvinkel på begreppet genom att undersöka två saker: dels hur SCL definieras i Bologna-relaterad forskning, och dels om det faktiskt finns konkreta indikationer på konvergens och pedagogisk samsyn i form av att olika nationella utbildningskontexter tolkar SCL på samma sätt.

Aref och Stensaker sökte i tre databaser efter vetenskapliga artiklar om SCL i en Bolognakontext. Artiklarna skulle vara skrivna på engelska och publicerade efter 2015 i tidskrifter på norska listan eller i akademiska tidskrifter med direkt koppling till Bologna. 21 artiklar uppfyllde alla sökkriterier, och utgör alltså studiens material. I analysen faller forskningsmaterialet sönder i två delar: en kohort policyinriktade artiklar och en kohort pedagogikinriktade artiklar. Det har dock ingen större betydelse för analysen; tvärtom är resultaten väl överensstämmande.

Studiens kanske tydligaste resultat är att studentcentrerat lärande är ett så kallat luddigt begrepp (eng. fuzzy concept), som saknar skarpa betydelsegränser och ändrar mening utifrån sin kontext. Det fungerar som retoriskt referensbegrepp och symbolisk samlingspunkt, men används i större utsträckning för att signalera visioner än transformationer.

Arefs och Stensakers analys visar att SCL ofta används som övergripande ramverk när lärosäten utvecklar nya utbildningar och undervisningsmodeller, men när undervisningsmodellerna sedan granskas visar sig SCL många gånger vara en symbolisk markör för innovation snarare än ett verktyg som driver fram verklig förändring. Det finns dock gott om forskning som visar att SCL påverkat undervisningen ”på golvet”, exempelvis genom nya läraktiviteter, omarbetade kursformat och fler studentaktivt upplagda moment. Studentaktiva moment tycks emellertid inte förändra relationen mellan lärare och student, utan de traditionella rollerna gäller även när SCL används som utgångspunkt för undervisningens utformning.

Artikelförfattarnas slutsats är att SCL bidrar till vad de kallar symbolisk konvergens, alltså att olika länder beskriver sin högre utbildning på ett likartat sätt. Eftersom begreppet är så luddigt definierat och tillämpas på en mängd olika sätt menar de att SCL visserligen har hjälpt till att skapa en gemensam retorik, men inte mycket annat. Som styrningsinstrument är begreppet för vagt, och kan därmed inte skapa systemisk konvergens — det vill säga verklig förändring och harmonisering inom europeisk högre utbildning.

Kommentar: Min första känsla efter läsningen av den här artikeln var frustration: är det inte bestämt en gång för alla vad studentcentrerat lärande är? Jag som trodde att vi var överens om det, och så är det bara en retorisk gest? Suck! Sedan började jag tänka på fuzzy concepts i allmänhet och vilken potential de inrymmer. De luddiga begreppen är ju de formbara begreppen, begrepp som man kan knåda så att de passar ens egen kontext och ens eget syfte. Diskurs, makt, frihet…och studentcentrerat lärande. Intressant! Sett ur det perspektivet har vi som lärare en fantastisk frihet att utforma vår undervisning på de olika sätt vi tror understödjer det studentcentrerade lärandet bäst, alltefter ämne, kurs, nivå och studentgrupp. Vi jobbar inte under oket av ett osynligt facit, utan får tillåta oss att vara pedagogiskt kreativa. SCL betyder dock inte att vi ska lämna över vårt ansvar för lärsituationen till studenterna. Den studentpolitiska definitionen av SCL betonar vikten av studenters agens och inflytande över sin egen lärprocess på policynivå, alltså i beslutande organ, men säger ingenting om lärprocessen på praxisnivå, alltså i lärosalen. Detta måste väl tolkas som att European Students’ Union inser betydelsen av att läraren bestämmer över utformningen av lärandet. Och det är i lärosalen det viktigaste händer. Det är där SCL genomgår den slutliga transformationen från retorisk gest till pedagogisk ledstjärna. För svenska universitetslärare är den starkt lysande — om än lite luddig.

Kristina Widestedt, Institutionen för mediestudier

Studien
Aref, L., & Stensaker, B. (2025). How is student-centred learning translated within the European Higher Education Area?. Studies in Higher Education, 1-15.

Nyckelord: Bolognaprocessen, studentcentrerat lärande, konvergens, forskningsöversikt