Kan vi tala om ojämlikhet?

Frågan väcks av Signe Vogel och Ea Høg Utoft, författare till artikeln ”Knowing or philosophizing? An epistemic injustice perspective on gender inequalities in academia”. Artikeln undersöker varför könsrelaterad ojämlikhet i akademin ofta är svår att tala om, även för kvinnor som upplever den. Genom att använda begreppet epistemisk orättvisa, som lanserats av den brittiska filosofen Miranda Fricker och fått stor genomslagskraft, argumenterar författarna å ena sidan för att kvinnors uttalanden om akademin som arbetsplats nedvärderas på grund av deras kön, och å andra sidan för att kvinnor kan sakna tillgång till begreppsliga resurser för att beskriva sina erfarenheter av könsrelaterad ojämlikhet och diskriminering. Detta bidrar till att ojämlikheter förblir osynliga eller ”osägbara”.

Epistemisk orättvisa uppstår när någon inte betraktas som kunnig eller trovärdig på grund av vem den är. Det finns två former av epistemisk orättvisa. Den ena formen kallas vittnesorättvisa, och är något man utsätts för om ens kunskap nedvärderas eller inte tas på allvar på grund av exempelvis vilket kön eller vilken etnicitet man har. Den andra formen kallas hermeneutisk orättvisa, och uppstår om man saknar tillgång till adekvata begrepp för att uttrycka sina viktiga erfarenheter, på grund av någon form av strukturell underordning. Diskussioner om epistemisk orättvisa inom högre utbildning berör typiskt sett förhållandet mellan lärare och studenter (se till exempel Salwén 2025), men mera sällan handlar det, som här, om orättvisa inom gruppen forskare/lärare.

Artikeln, som är publicerad i tidskriften Gender and Education, bygger på djupintervjuer med två kvinnliga seniora forskare inom medicinsk vetenskap vid ett danskt universitet. Även om båda två tydligt beskriver välkända hinder för kvinnor i akademin – som informella nätverk, könade förväntningar, akademiskt hushållsarbete och orättvisa karriärprocesser – har de svårt att formulera dessa erfarenheter som diskriminering eller orättvisa.

Författarna identifierar fyra övergripande kontextuella faktorer som bidrar till denna tystnad. För det första ett postfeministiskt genusklimat, det vill säga en utbredd föreställning om att jämställdhet redan är uppnådd, vilket gör det svårt att erkänna och diskutera kvarvarande ojämlikheter. Att lyfta den typen av problem riskerar att uppfattas som överdrivet eller onödigt, och tolkas som uttryck för personliga tillkortakommanden snarare än strukturella brister.

För det andra pekar författarna på den normativa bilden av den ideala forskaren, beskriven i termer som traditionellt kopplats till maskulinitet: totalt arbetsfokus, hög konkurrenskraft, ständig tillgänglighet och starkt prestationsdriv. Detta innebär att kvinnors livssituationer och arbetssätt oftare betraktas som avvikelser från normen.

För det tredje tar författarna upp det positivistiska paradigmet, som kan antas vara en särskilt framträdande kontext inom de intervjuade kvinnornas disciplin, medicinsk vetenskap. I en miljö där objektivitet och mätbarhet utgör själva grundvalen för kunskap saknar personliga erfarenheter – såsom upplevd exkludering – legitim status som bevis. Detta, menar författarna, gör det svårt att formulera genusrelaterad orättvisa som ett legitimt problem.

Den fjärde kontextuella faktorn är vad författarna kallar myten om meritokratin. Här menar de att idén om att akademin är helt meritokratisk döljer strukturella hinder och gör det svårt att kritisera orättvisa befordringsprocesser, informella förhandsöverenskommelser och könade karriärvägar.

Båda kvinnorna i studien tonar ned sina erfarenheter, använder milda formuleringar (till exempel ”jag tror”, ”jag kanske bara generaliserar”) och undviker ord som ”orättvist” och ”diskriminering”. Detta beskrivs som testimonial smothering, ett självpålagt tystande som uppstår när man förväntar sig att dem man talar med inte vill eller kan ta till sig ens vittnesmål. Eftersom de kontextuella faktorerna sammantaget starkt ifrågasätter validiteten hos kvinnliga forskares/lärares erfarenheter i akademin blir det rationellt för intervjupersonerna att förminska sina iakttagelser och uttrycka sig på ett icke-konfronterande sätt.

Grundproblemet, menar artikelförfattarna, är att feministiska begrepp och perspektiv inte är ett tillgängligt alternativ för de intervjuade kvinnorna. Genom att sakna ett socialt accepterat språk för att uttrycka orättvisor och diskriminering riskerar de att hamna i ett läge där de individualiserar strukturella problem, tvivlar på sina egna erfarenheter och accepterar ojämlika villkor som normala.

Artikelförfattarna betonar att ett feministiskt språk existerar på intervjupersonernas institution, på universitetet i stort, och naturligtvis i det danska samhället. Men de kontextuella faktorer de observerat, kanske i synnerhet då det positivistiska paradigmet, hämmar möjligheterna att använda detta språk och osynliggör därmed könsrelaterade ojämlikheter. För att kunna föra ett kritiskt samtal om jämställdhet inom akademin behövs ibland starka ord som ”sexism” och ”misogyni”, menar författarna och parafraserar feministen, människorättsaktivisten och poeten Audre Lorde: ”The master’s tools of palatable language will never dismantle the master’s house”.

Kommentar: För den som inte kände till begreppet epistemisk orättvisa exemplifierar den här artikeln precis det den argumenterar för: betydelsen av att kunna uttrycka saker tydligt och exakt. Kunskap om begreppet är nödvändigt för att vi ska se det artikeln vill visa oss. Som universitetslärare känner vi mycket väl igen detta från vår dagliga verksamhet i forskning och undervisning: nya begrepp utökar vetandet. Vi som är verksamma inom akademin har gjort vetandet till kärnan i vår identitet. Vi är helt enkelt personer som vet saker. Därför väcker artikelns fokus på seniora forskares erfarenheter av epistemisk orättvisa i akademin närmast existentiella frågor. Om vår kunskap nedvärderas för att vi tillhör ett visst kön – vilka är vi då? Om vi dessutom saknar begrepp för att formulera detta – hur kan vi då skapa förändring? Trots att artikeln inte handlar om undervisning är den även relevant ur ett sådant perspektiv. Vi förmedlar en kunskapssyn till våra studenter, både explicit när vi lär ut vetenskapsteori och epistemologi, och implicit när vi handleder deras vetenskapliga undersökningar. Är vi öppna för kunskaper som erhållits på andra sätt och med andra metoder än dem som är normerande inom vår egen disciplin? Har vi ett ansvar för att delge våra studenter nya begrepp som vidgar deras verklighet, hjälper dem att få syn på saker och formulera sina erfarenheter? Jag vill tro att de flesta svarar ja på dessa frågor. Vi vet alla att akademin varken är perfekt jämställd eller oantastligt meritokratisk. I det språk vi ger våra studenter måste det finnas ord för att beskriva strukturella orättvisor av olika slag, även när – i synnerhet när – dessa orättvisor reproduceras inom vår egen verksamhet.

Text: Kristina Widestedt, Institutionen för mediestudier

Studien
Vogel, S., & Høg Utoft, E. (2026). Knowing or philosophizing? An epistemic injustice perspective on gender inequalities in academia. Gender and Education, 1–17.

Nyckelord: epistemisk orättvisa, genusperspektiv, jämställdhet, postfeminism, positivism, meritokrati, akademin