Från snålskjuts till samspel?

Arbetsformer där studenter arbetar i grupp är relativt vanliga i högre utbildning. Att arbeta i grupp kan vara ett utmärkt sätt att träna studenters kritiska tänkande, problemlösningsförmåga, kommunikationsförmåga och att ta sig an större och mer komplexa uppgifter. Dessa förmågor är också något som framtida arbetsgivare efterfrågar. Men det kan lätt uppstå irritation i gruppen om någon inte bidrar till arbetet och smiter undan sitt ansvar. Det kan upplevas orättvist om en student ”åker snålskjuts” på andras arbete och blir godkänd även om man inte bidragit i någon större utsträckning. Slitningar i gruppens samarbete kan dessutom resultera i ett sämre arbete som därmed påverkar studenters lärande negativt.

Författarna till studien i Innovations in Education and Teaching International ville undersöka om man kan motverka snålskjutsbeteende och samtidigt behålla de positiva sidorna av grupparbete. Studien genomfördes som en del av den ordinarie undervisningen i psykologi för andraårsstudenter vid ett universitet i Spanien. De införde tre strategier:

1. slumpvis indelning i grupper om fyra studenter,
2. muntliga presentationer där tre slumpvis utvalda grupper presenterade resultatet av sitt arbete och bara två av gruppmedlemmarna ombads presentera,
3. och kamratåterkoppling.

Kursen var strukturerad i tvåveckorsblock. Vid det första undervisningstillfället delades studenterna slumpvis in i grupper om fyra. Under 40 minuter arbetade de med det aktuella kursinnehållet, medan läraren besvarade frågor och klargjorde oklarheter. Två veckor senare, vid det andra undervisningstillfället, höll slumpvis utvalda grupper muntliga presentationer följt av muntlig återkoppling från både medstudenter och lärare. Terminen som helhet var indelad i sådana tvåveckorsblock.

I slutet av terminen besvarade 126 av 180 studenter anonymt en frivillig enkät. Enkäten innehöll frågor om studenters uppfattning om sitt lärande, om de lärt sig av sina kurskamrater, om innehåll och vad de lärt sig var användbart för framtiden samt om de ansåg att arbetsbördan och upplägget på kursen varit tillfredsställande. Resultaten visade att studenterna i stort sett var nöjda med kursens upplägg innehållande de tre strategierna. De tyckte att de lärt sig av sina kurskamrater och att kunskaperna varit användbara. Studenter som i högre grad ansåg att de lärt sig upplevde också i högre grad att de lärde sig av sina kamrater, tyckte kunskaperna de fick var användbara och var nöjda med kursens upplägg. Vidare undersökte forskarna vad som bidrog till att studenterna upplevde att de lärde sig. Regressionsanalyser, ett sätt att statistiskt beräkna hur olika faktorer hänger ihop, visade att tre saker var viktiga för hur studenter upplevde att de lärde sig: att kunskaperna upplevdes som användbara, att studenterna lärde sig av sina kurskamrater och att de var nöjda med arbetsbörda och kursupplägg. Den största faktorn som bidrog mest till hur studenter upplevde sitt lärande var om de tyckte att det de lärde sig var användbart.

Forskarna drog slutsatsen att arbetet i grupp i den aktuella kursen var positivt för studenters upplevda lärande. Det går alltså att motverka snålskjutsbeteende genom att införa strategier där alla studenter måste ta ansvar för arbetet. De slumpvisa metoderna för gruppindelning och val av vilka grupper och studenter som ska presentera bidrog till ett socialt tryck där gruppen var beroende av att alla bidrar och kan presentera gruppens arbete.

Kommentar: Forskarna gör ett lovvärt försök att undersöka vad som händer när man inför konkreta strategier i en kurs för att dels ta tillvara de fördelar som arbete i grupp kan medföra, dels försöka motverka de negativa aspekterna som ojämn arbetsfördelning och snålskjutsbeteende. I den aktuella studien arbetade studenterna i samma grupp under två veckor, sedan skapades nya grupper. Under en termin fick de alltså möjlighet att samarbeta med många olika kurskamrater, vilket i sig kan vara en utvecklande erfarenhet. Samtidigt var tidsramen för varje grupp relativt kort och om problem uppstod kanske studenterna inte ansåg att det var värt besväret att hantera ojämlik arbetsfördelning och lösa konflikter i en viss gruppkonstellation. De delades ju in en ny grupp efter två veckor, en grupp som kanske fungerade bättre. Min fundering efter att ha läst studien och dess positiva resultat är att det kanske var för kort tid per grupp för att studenterna verkligen skulle ha tagit tag i samarbetsproblem. Resultaten bygger dessutom på en enkät i slutet av terminen och borde därför gett en generell bild av hur studenter uppfattade kursen och lärandet. Resultaten säger därför väldigt lite om hur samarbetet i varje grupp fungerade. I längre projekt eller problembaserat lärande, där samma studentgrupp samarbetar under en hel termin eller längre, blir behovet av att hantera snålskjutsbeteende mycket större. Samarbetssvårigheter riskerar i sådana sammanhang att påverka gruppens arbete och resultat negativt. Grupparbete där studenter över en längre tidsperiod behöver hantera olika viljor och olika kunskaps- och ambitionsnivåer ställer högre krav på samarbetsförmåga. Längre tid i samma grupp kan därför medföra större utmaningar när det gäller samarbetet, men också större möjligheter till lärande och utveckling. Skulle de strategier som användes i den aktuella studien (slumpvis gruppindelning, slumpvis presentation och kamratåterkoppling) fungera även i andra sammanhang? Ja, det görs redan i många fall. Bland annat används kamratåterkoppling där studenter inte bara ger återkoppling på andra gruppers arbete, utan även återkoppling på de egna gruppmedlemmarnas arbetsinsats.

Studien väcker också frågor om hur vi lärare följer upp samarbetet i grupper. Vet studenterna vad de ska göra när samarbetet inte fungerar? Lär vi dem att hantera irritation när man inte är överens i gruppen och en del studenter siktar på göra ett riktigt bra arbete och andra bara på att passera godkäntnivån med så lite engagemang som möjligt?

Jag började läsa studien med intresse men någonstans mitt i texten kändes det som att luften gick ur mig. Det är viktigt att forskare undersöker hur grupparbete kan fungera bra så att studenters arbete tillsammans ger mer än att var och en pluggar på sin egen kammare. Studiens resultat kändes tyvärr inte lika konkret eller överraskande som jag hade hoppats på. Slutsatsen att studenter blir mer positiva till samarbete och nöjda med kursen när de upplever kunskaperna som användbara känns både generell och något självklar. Med det sagt så får jag ändå idéer om hur man kan prova olika sätt att slumpvis välja vilka studenter som ska presentera sitt arbete och på så sätt att motivera fler att ta ansvar för gruppens arbete. Men här uppstår en viktig fråga som rör inkludering: hur påverkar denna osäkerhet, att inte i förväg veta vilka som ska presentera, studenter med NPF-diagnoser som ofta behöver tydliga strukturer och förutsägbarhet? Den här aspekten tas inte alls upp i den aktuella studien. En inkluderande undervisning måste balansera ansvarsfördelning med förutsägbarhet för att inte riskera att utesluta vissa studenter.

Text: Maria Weurlander, Institutionen för pedagogik och didaktik

Studien
Bonache, H., Lorenzo, M., & Rosales, C. (2025). Strategies to optimise active learning and reduce social loafing. Innovations in Education and Teaching International, 1-14.

Nyckelord: grupparbete, snålskjuts, samarbete