Utbildning utan traditionell betygsättning – befriande eller förtryckande?

Denna praktik utgör fokus för en artikel i Higher Education, som vrider och vänder på en rad förgivettaganden om normkritisk pedagogik och ojämlika system i en komplex diskussion om befrielse och förtryck i högre utbildning. Författaren beskriver en utveckling med början i pandemins USA, där många lärosäten tillfälligt ersatte graderade betyg med G/U med hänvisning till att den hastigt framtvingade onlineundervisningen innebar lägre utbildningskvalitet och försvårade studiesociala omständigheter. Olika sorters care pedagogies, som sätter studentens person och välmående i fokus för lärandet, fick medvind på nordamerikanska universitet under pandemin och bidrog till att utveckla en diskussion om alternativa bedömningsformer, inklusive alternativ betygsättning.

Artikelförfattaren Kris De Welde menar att care pedagogy och normkritiska pedagogiker förenas av ett demokratiserande och individstärkande synsätt som ifrågasätter om det är nödvändigt att uttrycka och utöva makt i utbildningssammanhang. Utifrån en sådan utgångspunkt blir betygsättning ett givet ämne för kritik och omprövning. I sin argumentation lutar sig De Welde bland annat mot Freires tradition av frigörande pedagogik, som framhåller att rätten att bestämma över sitt lärande och hävda sina egna (minoritets)erfarenheter är ett sätt att främja social rättvisa och bekämpa strukturella ojämlikheter.

De Weldes diskussion av betygsfrågan är komplex och mångbottnad. Den handlar i ett första led om alternativ betygsättning och ungrading som del av en pedagogisk praktik med avsikt att demokratisera undervisningssituationen och utjämna hierarkier i den akademiska miljön. Här använder hon sig själv och sin egen undervisning som exempel. De Welde kommer från en studieovan miljö, och är andra generationens invandrare med latinamerikansk bakgrund. Hon är vit och har inga funktionshinder, och är professor på en utbildningsintensiv högskola i South Carolina. Kollegor och studenter uppfattar henne som en pålitlig och kompetent kritisk pedagog, engagerad i studenternas välmående. Att pröva och eventuellt misslyckas med okonventionella pedagogiska praktiker innebär, som hon själv uttrycker det, minimala risker och kostnader. Hennes undervisning är präglad av maktkritisk feministisk pedagogik och ungrading. Ett exempel på vad detta innebär: de formella inslagen i De Weldes kurser – förväntade studieresultat, betygskriterier och kurskrav – formuleras i samarbete mellan henne och studenterna. Ännu ett: vid kursens slut lämnar varje student en detaljerad och noggrant underbyggd skriftlig redogörelse för vad hen har gjort och lärt sig under kursen, och avslutar med ett förslag till betyg på sin prestation.

Men när lärarens maktposition försvagas eller till och med elimineras – uppstår jämlikhet automatiskt då? Självklart inte, och tyvärr inte, menar De Welde. I det andra ledet av sin diskussion problematiserar hon konsekvenserna. När lärarens överordnade position försvinner, inträder andra sociala maktstrukturer i undervisningssalen, och det är av fundamental vikt att vara medveten om detta. Ett oreflekterat motstånd mot ”betygstyranniet”, uttryckt i en principiell vägran att sätta betyg eller i att sätta samma betyg på alla studenter, kan förstärka både privilegierade, normerande identiteter (såsom vithet, neurotypiskhet och funktionsnormativitet) och förtryckande ideologier. I samband med detta tar De Welde också upp contract grading, en nyliberalistiskt influerad typ av alternativ betygsättning. Betygen baseras här enbart på kvantitativa, mätbara kriterier: hur många minuter studenten arbetat med en uppgift, hur många ord studenten skrivit, hur många uppgifter studenten utfört och så vidare. Detta förutsätter en ”normativ, arbetande kropp”, och missgynnar således studenter med funktionshinder. Om traditionellt betygsatta kurser kan sägas konstruera betyg som valuta i ett kapitalistiskt system där utbildning och lärande reduceras till en transaktion, så konstruerar den arbetsbaserade betygsättningen studenternas ansträngningar och arbete som en valuta de kan lösa in mot betyg, menar De Welde i marxistisk anda. Båda alternativen är dåliga: den frigörande och indvidstärkande dimensionen av högre utbildning går förlorad, och strukturella sociala ojämlikheter reproduceras eller till och med förstärks.

Det tredje ledet av De Weldes diskussion tar upp vad hon kallar osedda kostnader för alternativ betygsättning. Här vänder hon blicken mot sig själv och sina kollegor, och konstaterar att kunskapen om hur lärare upplever konsekvenserna av att arbeta med alternativ betygsättning är liten. Hon menar att lärare som tillhör olika minoriteter eller på annat sätt är strukturellt underordnade generellt sett är sårbara i sina ansträngningar att leva upp till de höga krav som ställs på personer som avviker från normen. I akademin är vithet och manlighet starka normer, och De Welde pekar på dubbelheten i att färgade kvinnliga lärare å ena sidan förväntas vara särskilt varma, engagerade och omhändertagande gentemot sina studenter, och å andra sidan i likhet med sina vita kvinnliga kollegor alltid rankas lägre i studenternas kursvärderingar än de manliga lärarna på samma utbildningar. Med andra ord: det myckna arbete som dessa kvinnor kanske ägnar åt att bli jätteduktiga på care pedagogy och alternativ betygsättning förblir osynligt, samtidigt som få studenter kräver av sina vita manliga lärare att de ska utöva care pedagogy. Ansträngningarna att skapa jämlikhet för studenterna leder alltså till att strukturella ojämlikheter lättare reproduceras bland lärarna.

De Weldes slutsats är att alternativ betygsättning inte självklart leder till ökad jämlikhet och minskade skillnader, men att det ändå är ett viktigt pedagogiskt verktyg som utvecklar studenternas förmåga till självreflektion. Hon understryker också betydelsen av att som lärare aldrig upphöra att reflektera kritiskt över sin egen praktik, och att vara medveten om att frigörelse och förtryck kan existera sida vid sida.

Kommentar: Tänk att inte behöva arbeta med betygsättningen varje gång man har avslutat en kurs – det är lite frestande, eller hur? Även svenska universitetslärare har funderat över detta. Under ett par veckor i mitten av augusti förra året pågick till exempel en svensk debatt om betygsättning i högre utbildning, initierad av Johan Alvehus från Lunds universitet och Eddy Nehls från Högskolan Väst i en debattartikel i Dagens Nyheter. Huvudanledningen till deras betygsmotstånd var, som jag tolkar det, en frustration över att behöva sätta betyg på texter som inte skrivits av studenter utan av stora språkmodeller som ChatGPT. Även om Alvehus och Nehls inte nämner ungrading, ligger kärnan i deras resonemang nära detta. De skriver till exempel (DN Debatt den 11 augusti 2025):

”På högskolan finns en massa resurser – lärare, föreläsningar, listor med väl vald litteratur, seminarier och så vidare – som står till studenternas förfogande. Genom att sluta examinera studenterna skulle vi kunna skapa en annan studiekultur: en där den aktiva träningen av kognitiva förmågor och strävan efter bildning stod i centrum, där jakten på betyg försvann och där den som vill lära, får möjlighet att lära.”

Ur lärarperspektiv är detta en lockande vision. Artikelns förslag att låta arbetsgivarna bedöma studenternas kunskaper mötte dock motstånd. Jonas Grafström från Näringslivets forskningsinstitut Ratio förutsåg exempelvis ökade kostnader för tusentals arbetsgivare och en minskad vilja från unga att investera i högre utbildning – ”slöseri med både tid och pengar” (DN Debatt Replik den 13 augusti 2025). Repliker från andra forskare och lärare framhöll vikten av att utveckla andra examinationsformer, gärna muntliga. Ingen var dock beredd att ompröva betygsättningens grundvillkor – fullt rimligt, eftersom betygsättning utgör själva grundbulten i universitetens myndighetsutövning.

Men det finns ändå något att ta fasta på här: en vilja till förändring som faktiskt skulle kunna forma den högre utbildningen och dess miljöer i en annan riktning än ekonomistyrning och new public management har gjort – en riktning som leder bort från utbildningsresultat, och fram mot en bildning som utvecklar tänkande människor. Man kan fundera över hur debatten hade utvecklat sig om Alvehus och Nehls med nordamerikansk pedagogisk forskning i ryggen pläderat för radikal kritisk pedagogik och alternativ betygsättning. Då kanske vi till och med hade haft ett svenskt ord för ungrading?

Är du nyfiken på alternativ betygsättning kan du läsa mera här: Undoing the Grade: Why We Grade, and How to Stop

Kristina Widestedt, Institutionen för mediestudier

Studien
De Welde, K. (2025). The revolution will not be graded: deepening our commitments to the liberatory potential of ungrading. Higher Education, 1-16.

Nyckelord: alternativ betygsättning, normkritisk pedagogik, ojämlikhet