Sök
Du söker nu på webbplatsen "Stockholms universitets Östersjöcentrum". Vill du söka på hela Stockholms universitets webbplats?
Sök på su.seVisar 461-480 av 1285 träffar
- Viktiga åtgärder för Östersjön
Stockholms universitets Östersjöcentrum
Östersjön är ett unikt ekosystem, i akut behov av bättre skydd och omsorg. Havet är utsatt för stora påfrestningar, från föroreningar till överfiske och klimatförändringar, och det krävs flera kraftfulla åtgärder. Lyckligtvis visar historien att när människor runt Östersjön går samman och fattar rätt beslut, så kan stora förbättringar uppnås. Östersjön – dags för nya tag Många människor trivs vid havet, och turism, rekreation och fiske ger stora sociala och ekonomiska värden i alla de nio Östersjöländerna. Men för att samhället ska kunna dra full nytta av havet, krävs ett välmående ekosystem. Förbättringar i kustmiljön kan dessutom öka nettoupptaget av växthusgaser, vilket gör åtgärder i dessa områden särskilt viktiga för att begränsa klimatförändringarna. Mänskliga aktiviteter har stor påverkan på Östersjön. Många bestånd av fisk, marina däggdjur och sjöfåglar har minskat, och många har hög miljögiftsbelastning eller är i dåligt skick av andra skäl. Syrefattiga bottnar, grumligt vatten och skadade livsmiljöer är andra tydliga tecken på mänsklig påverkan. Klimatförändringarna, som förvärrar en del av miljöproblemen, gör det ännu mer angeläget att agera snabbt. Det begränsade vattenutbytet i det inneslutna Östersjön gör att föroreningar blir kvar under lång tid och fördröjer effekten av olika åtgärder. Men en begränsad vattenmassa kan också innebära en möjlighet, där förändringar kan upptäckas och åtgärder verkligen kan göra stor skillnad. Om länderna runt Östersjön förvaltar havet klokt, skyddar de områden som förblivit någorlunda orörda och återställer de värden som har gått förlorade, så finns goda möjligheter att återfå ett friskt och värdefullt hav. I den här broschyren presenterar forskare och experter från Stockholms universitets Östersjöcentrum några viktiga åtgärder för att förbättra miljön i Östersjön, från Bottenviken till Kattegatt. Det behövs kraftfulla beslut för att minska utsläppen av näringsämnen och farliga ämnen, och för att säkerställa utvecklingen av en hållbar blå ekonomi med en ekosystembaserad fiskeriförvaltning och ett adekvat marint skydd. Genom gemensamma ansträngningar och modiga beslut kan beslutsfattarna runt Östersjön bana väg för ett friskare och mer motståndskraftigt hav - ett hav som kan upprätthålla både liv och försörjning för kommande generationer. Tina Elfwing , föreståndare Christoph Humborg , vetenskaplig ledare Klimatpåverkan Hav och klimat hänger ihop. Den globala uppvärmningen ökar påfrestningarna på det marina livet och påverkar hela näringsväven. Men havet är också viktigt för kolcykeln och klimatet genom att det tar upp och släpper ut växthusgaser. Dessa flöden måste ingå i klimatberäkningarna. I Östersjön behöver metanutsläppen minimeras och havets förmåga att fungera som kolsänka stärkas.
- Inför fler fiskefria områden för att skydda bestånd och ekosystem
Stockholms universitets Östersjöcentrum
Fiskefria områden kan vara ett effektivt verktyg för att skydda både fisk- och kräftdjursbestånd och marina ekosystem. Men det är viktigt att områdena utformas på rätt sätt och är tillräckligt stora. Lektidsfredade områden kan vara enklare att driva igenom, men ger inte lika goda effekter.
- Effekter på fosfor av aluminiumbehandlingen i Björnöfjärden
Stockholms universitets Östersjöcentrum
November 2022: Aluminiumbehandling av sedimenten ger en snabb och kraftig minskning av fosforhalterna och en bättre vattenkvalitet även i en bräckt miljö, visar mätningar som gjorts efter behandlingen i Björnöfjärden. Men modellering visar att så länge halterna i det omgivande havet förblir höga motverkas minskningen av en ökad nettoimport av fosfor till viken. Ju större vattenutbytet är, och ju högre näringstillförseln är från land, desto snabbare avtar effekten av aluminiumbehandlingen, men även sedimentationen i viken har stor betydelse.
- Säkrare prövning krävs av dispenser för dumpning till havs
Stockholms universitets Östersjöcentrum
Mars 2022: Dumpning av sedimentmassor till havs är förbjudet i Sverige, men dispens från förbudet ges frekvent, även för massor med höga koncentrationer av föroreningar. Sedan 2015 har över 30 miljoner kubikmeter muddermassor dumpats till havs. För att skydda livet i havet behöver de instanser som avgör dispensärenden – främst länsstyrelser och miljödomstolar – ta större hänsyn till risken för toxiska effekter i miljön. Rekommendationer Förtydliga vad ”olägenhet för miljön” innebär så att föroreningars potentiella ekologiska effekter på miljön inkluderas, även sådana som kan uppstå under framtida förändrade förhållanden. Förbättra bedömningarna av dispenser från förbudet att dumpa till havs genom att: utgå från gränsvärden för farliga ämnen som är baserade på risken för påverkan på organismer och livsmiljöer samt andra ekologiska effekter, i stället för historisk förekomst, kräva att den samlade toxiciteten hos de muddrade massorna testas, beakta risken för spridning av föroreningar från massorna, beakta effekter på den lokala miljön och inte enbart effekter på hela vattenförekomsten, det inte ska ses som en självständig grund för bifall att en föreslagen dumpningsplats redan är förorenad eller uppvisar låga naturvärden. Varje år muddras sediment från stora arealer havsbottnar i Sverige, till exempel vid underhåll av hamnar eller nybyggnation. De bottnar som muddras är i många fall kraftigt förorenade, som ett resultat av många års intensiv sjöfart eller närhet till industriverksamhet. I de flesta fall, omkring 80 procent, placeras de muddrade massorna på deponi på land eller används som byggmaterial. Att dumpa massorna i havet är förbjudet enligt svensk lag, men vid omkring en femtedel av alla muddringar får utövaren ändå dispens att göra detta. Dispenserna ges särskilt i fall då stora mängder sediment har muddrats, och under perioden 2015–2019 har hela 90 procent av alla muddrade massor dumpats till havs. Det motsvarar 50 byggnader som Globen i Stockholm, fyllda med sediment. Ny forskning visar att de bedömningar som ligger till grund för beviljande av dispenser ofta baseras på snäva underlag, vilket innebär risker för negativa effekter på miljön, både på kort och lång sikt.
- Fortsatta åtgärder på land krävs för att nå de ambitiösa övergödningsmålen
Stockholms universitets Östersjöcentrum
Oktober 2021: De senaste decennierna har tillförseln av näring till Östersjön minskat kraftigt. På sikt väntas det leda till förbättringar i havet, men eftersom stora mängder näring lagrats i vattnet och på land tar det tid innan effekterna syns. För att leva upp till åtagandena i Baltic Sea Action Plan, BSAP, och samtidigt förbättra miljön i sjöar och vattendrag, behöver Östersjöländerna fortsätta att vidta åtgärder i det omgivande landområdet för att ytterligare minska tillförseln till Östersjön.
- Stoppat fiske och mer kunskap krävs för att rädda den europeiska ålen
Stockholms universitets Östersjöcentrum
Juli 2020: Om det hotade europeiska ålbeståndet ska kunna återhämta sig krävs omedelbart fiskestopp, ökad miljöövervakning och färre vandringshinder. Dessutom bör de uppskattningar av lekbiomassa och kustfiskets påverkan som används inom dagens ålförvaltning genomgå en oberoende granskning och revidering.
- Ekosystemen hotas när havsförsurningen når Östersjön
Stockholms universitets Östersjöcentrum
Januari 2020: Fler maneter men färre musslor. Den väntade havsförsurningen kan få stora effekter på artsammansättningen i Östersjön och dessutom göra havet slemmigare och mindre badvänligt. För att skydda det unika ekosystemet och den framtida matproduktionen krävs både kraftigt minskade koldioxidutsläpp och åtgärder mot övergödning, överfiske och utsläpp av farliga ämnen. REKOMMENDATIONER Verka för hårdare utsläppsmål för koldioxid för att minimera havsförsurningens konsekvenser i enlighet med Agenda 2030-målet 14.3. Utvidga mätprogrammen för försurning till att omfatta både öppet hav och kust. Högkvalitativa och sammanhängande längre tidsserier för alla delar av året och i alla delar av Östersjön ger ett mer gediget underlag för åtgärdsbeslut. Öka takten i åtgärdsarbetet för att minska problem med övergödning, överfiske och utsläpp av farliga ämnen. Många arter kan klara sig i surare vatten men deras motståndskraft och återhämtningsförmåga att klara ytterligare påfrestningar minskar. Samordna styrmedel och åtgärder mot ovan nämnda problem. Havsmiljöperspektivet behöver integreras i förvaltningsåtgärder på land för att stärka Östersjöns motstånds- kraft mot framtida försurning. Utred förbud mot utsläpp av fartygs skrubbervatten för att främja utvecklingen av lågsvavligt bränsle. Utöka stödet till forskning om hur försurningen påverkar ekosystemen i Östersjön.
- Förbud mot trålfiske efter pelagiska arter i delar av centrala Östersjön
Stockholms universitets Östersjöcentrum
Här följer Stockholms universitets Östersjöcentrums svar på Havs- och vattenmyndighetens remiss om förbud mot trålfiske efter pelagiska arter i del av centrala Östersjön innanför territorialhavets gräns. Denna remiss har besvarats av: Sara Söderström, fiskforskare Henrik Svedäng, docent i fiskebiologi Charles Berkow, policyanalytiker Henrik Hamrén, vetenskapsjournalist vid Stockholms universitets Östersjöcentrum. Ta del av svaret som pdf. Östersjöcentrums remissvar rörande trålningsförbud (136 Kb) Inledning och sammanfattning Stockholms universitets Östersjöcentrum, ÖC, önskar framföra följande synpunkter på havs- och vattenmyndighetes, HaV:s, remiss om förbud mot trålfiske efter pelagiska arter i del av centrala Östersjön innanför territorialhavets gräns. ÖC vill se ett brett perspektiv på fiskeförvaltningen, där en utflyttad trålgräns skall vara ett komplement till, inte ett substitut för, ett minskat fisketryck i Östersjön. Bestånden av sill/strömming och skarpsill är i dåligt skick, med undantag för Rigasillen, och det är av yttersta vikt för hela Östersjöns ekosystem att beståndens biomassa tillåts öka från dagens historiskt låga nivåer. För detta krävs ett minskat fiske. ÖC välkomnar ändå initiativet med utflyttad trålgräns men önskar se en permanent utflyttning, för hela Östersjökusten, utan tidsbegränsning. Att enbart stänga vissa områden riskerar en omlokalisering av fisket snarare än en minskning av det, och därigenom ett ökat fisketryck på andra lokaler. ÖC efterlyser även kompletterande åtgärder i form av skyddade områden utanför 12 nautiska mil. Förslaget - bakgrund och sammanhang HaV:s förslag gäller förbud mot trålfiske efter pelagiska arter inom ett område i centrala Östersjön innanför territorialhavets gräns inom del av delområde 27 och 29, som föreslås träda i kraft den första februari 2025. Regeringen beslutade den 19 maj 2022 att ge HaV i uppdrag att genomföra ett tidsbegränsat vetenskapligt projekt med en utflyttning av trålgränsen för fartyg som fiskar efter pelagiska arter i Östersjön, i syfte att utvärdera effekterna på sill- och strömmingsbeståndens biomassa, samt deras storleks-, bestånds- och åldersstruktur. Bakgrunden till förslaget är de sviktande bestånden av sill/strömming i Östersjön där nedgången pågått under lång tid, och där de största individerna (över 18 cm) uppvisat en mycket negativ trend under de senaste 10 åren. Att ha lokalt stora uttag av sill/strömming bedöms vara en risk för genetiskt distinkta delbestånd, och även för migrerande sill. Förslaget syftar till ett fiskestopp året runt under försöksperioden. Löpande utvärdering skall ske. Projektet har identifierat ett antal försöksområden längs den svenska kusten i centrala Östersjön. Sverige anser sig i nuläget ha genomfört de samråd som krävs och förslaget bedöms vara förenligt med artikel 20 i grundförordningen i den Gemensamma Fiskeripolitiken (GFP). Projektet ska vara avslutat den 30 april 2027. HaV menar att projektet kommer ge värdefulla insikter i rumsliga fiskeregleringar och hur de kan stödja en långsiktigt hållbar fiskeförvaltning. Förslaget bedöms ha påverkan på yrkesfisket i de berörda områdena. Enligt HaV:s underlag var den årliga snittfångsten av sill och skarpsill 16 566 ton i det föreslagna området under 2019-2021. Sverige är det enda medlemsland som har fångster från fartygssegmentet under 24 meter. I snitt fångades 21% av fångsten 2019-2021 av mindre pelagiskt trålande båtar under 24 meter. Resten fångades av större trålfartyg, över 24 meter. Enligt HaV:s konsekvensanalys anses förslagets ekonomiska konsekvenser för trålfisket i fartygssegmentet under 24 meter bli marginella. Fartyg över 24 meter bedöms kunna fiska upp sin kvottilldelning trots förslag om trålningsförbud, då rörelsefriheten för dessa är större. Dessutom konstateras att 86% av det svenska segmentets trålfiske sker utanför det föreslagna trålförbudsområdet. HaVs konsekvensutredning visar att en stor del av fisket som bedrivs inom föreslagna försöksområden sannolikhet kommer att flyttas till andra områden, som då får ett ökat fisketryck. Detta bedöms ger negativa konsekvenser för ekosystemen och dessa risker har även lyfts av det regionala fisket och fiskeberedningsindustrin. De sistnämnda uttrycker oro för att ett ökat fisketryck påverkar deras möjligheter att bereda fisk för konsumtion. Ett undantag för yrkesfiske för humankonsumtion har diskuterats under samråd, men HaV gör bedömningen att ett undantag blir svårt att genomföra i praktiken (till stor del på grund av att fartygen idag till stor del inte fiskar för humankonsumtion), och HaV bedömer det som mest lämpligt att inte tillåta något trålfiske efter pelagiska arter inom det föreslagna försöksområdet, med undantag för vetenskapliga syften som har fått dispens av HaV. Kommentarer från Östersjöcentrum Östersjöcentrum vill se ett brett perspektiv på fiskeförvaltningen, där en utflyttad trålgräns skall ses som en del i ett större sammanhang. Den allra viktigaste åtgärden för ökade fiskbestånd är ett permanent minskat fisketryck. En utflyttad trålgräns ska inte ses som en alternativ åtgärd, utan som en kompletterande med avsikt att skydda bestånd nära kusten mot överexploatering. ÖC är för en rumslig begränsning för pelagiskt fiske, då vi delar HaV:s bedömning att stora lokala uttag medför en risk för lokala delbestånd av sill/strömming, särskilt som de enskilda fartygsenheterna har ökat sin infiskningskapacitet kraftigt under senare decennier. ÖC delar således även HaV:s analys av att fisketrycket från framförallt de stora fartygen med högre rörelsekapacitet kommer att omfördelas och således öka fisketrycket på nya områden. Detta är olyckligt och kan endast åtgärdas genom en ny och bättre flottpolitik som tar sikte på att garantera bestånden, svensk livsmedelssäkerhet och en fungerande ekologi i Östersjön och inte enskilda företagsintressen. För att undvika detta bör trålgränsen flyttas ut längs hela den svenska ostkusten och inte bara i de föreslagna försöksområdena. Men, detta ligger i nuläget inte inom projektets uppdrag. I förslaget framgår att uppdraget kommer ha en kontinuerlig uppföljning tills projektets avslutning den 30 april 2027. Denna tidsram bedömer vi på Östersjöcentrum inte vara tillräckligt lång för att kunna dra några betydande slutsatser. Biologiska och ekologiska processer tar tid och de dryga två åren som återstår är alldeles för kort tid för denna typ av projekt. Trålgränsen borde flyttas ut permanent, utan tidsbegränsning, och som nämndes ovan, borde denna utflyttning ske längs hela Östersjökusten och inte bara inom ett par områden. Det borde finnas stöd för detta i och med regeringens proposition 2023/24:156 ”Ett levande hav – ökat skydd, minskad övergödning och ett hållbart fiske”, där just en sådan åtgärd föreslås. Som kompletterande åtgärd för att öka bestånden av pelagiska arter föreslår ÖC även ett utökat skydd genom fiskefria områden även utanför 12 nautiska mil, då nästan allt fiske i SD 30-31 sker utanför 12 nm-gränsen. Men ska även områden utanför 12nm-gränsen (territorialvattengränsen) ingå, bör hela Bottenhavet skyddas från industritrålning, eftersom annars riskerar oskyddade bestånd erhålla högre fisketryck än tidigare genom omdistribution av fiskeansträngning. Tema Sjöar och hav - Temasida Växter, djur och natur - Temasida
- Östersjöcentrums yttrande över remiss gällande paus i prövningar av vattenkraften
Stockholms universitets Östersjöcentrum
Stockholms Universitets Östersjöcentrum har tagit del av Miljödepartementets remitterade promemoria avseende ändring i bilagan till förordningen (1998:1388) om vattenverksamhet, med avseende på omprövning av vattenkraft. Östersjöcentrum motsätter sig förslaget att pausa omprövningar av vattenkraften i enlighet med den nationella planen för prövning. Att snarast ompröva och miljöanpassa svenska vattenkraftverk är helt nödvändigt eftersom: Dammar och drift av vattenkraftverk och regleringsdammar har lett till fragmentering av vattendrag, vandringshinder och turbindöd för många akvatiska arter samt torrläggning av forsar och strömfåror. Strömmande vatten är idag en bristvara i Sverige och många arter som är knutna till dessa miljöer, såsom dammusslor, är hotade. Många havslevande vandrande arter - ål, nejonögor och flera bestånd av öring och lax är helt beroende av fria vandringsvägar för att lyckas med sin reproduktionscykel och kommer inte att kunna återhämta sig utan miljöåtgärder, och det är bråttom. I vissa vattendrag finns enbart musslor som är över 100 år gamla och som inte lyckats reproducera sig sedan dammen byggdes och öringen som är avgörande för lyckad reproduktion, försvann. Dämda vattendrag och förändrade vattenregimer har också försämrat ekosystemens förmåga att motverka negativa effekter av ett förändrat klimat såsom ökad temperatur, nederbörd, översvämningar och torka. Dammar värms snabbare och har högre avdunstning än rinnande vatten och arter som är värmekänsliga, såsom laxartade fiskar, utsätts därmed för hög stress. Vattenkraftverk och dammar har identifierats som ett av de största hindren för att nå miljökvalitetsmålet Levande sjöar och vattendrag samt EU:s ramdirektiv för vatten. Sverige har blivit kritiserat av EU för att inte ha nått vattendirektivets mål, god ekologisk status skulle ha uppnåtts i alla EUs vattendrag redan 2015, Sverige är redan 17 år försenade. Den svenska regeringen har aviserat att man vill utvärdera utslaget av genomförda prövningar av vattenkraften. Det framgår dock tydligt i den nationella planen för omprövning av vattenkraften att omprövningsprocessen ska vara adaptiv. Enligt förordningen om vattenverksamheter ska Havs- och vattenmyndigheten fortlöpande följa genomförandet av planen. Vid behov ska myndigheten, tillsammans med Energimyndigheten och Svenska Kraftnät, se till att förslag till ändringar tas fram, som behövs för att hålla planen aktuell med hänsyn till hur arbetet med prövningarna fortskrider. Just nu pågår en första utvärdering av omprövningsprocesserna (M2022/01242) som Havs- och vattenmyndigheten ska redovisa till regeringen i februari och december 2023. Östersjöcentrum anser därför att ytterligare utvärderingar inte behövs utan snarare riskerar att skapa oreda. I den nationella planen prioriteras åtgärder i den småskaliga vattenkraften, det vill säga de ca 1700 kraftverk som endast står för några få procent av produktionen och några tiondels procent av reglerkraften, men där stora miljövinster kan göras med miljöanpassningar. Östersjöcentrum vill med anledning av detta betona hur angeläget det är att snarast miljöanpassa den småskaliga vattenkraften i södra och mellersta Sverige eftersom den utgör den största olägenheten för den hotade ålens möjligheter att vistas i svenska inlandsvatten. Vattenkraftverk utan fungerande galler och omlöp dödar också många ålar. Regeringen avvisade i veckan EU:s förlängning av ålfiskestoppet från tre till sex månader per år med motiveringen att ”det finns mycket annat man kan göra för ålen”. En sådan ”annan” åtgärd vore just en snabb omprövning av den småskaliga vattenkraften, inte en pausning av omprövningarna. Stockholms universitets Östersjöcentrum ser med oro på att en relativt väl fungerade process som äntligen tagit fart tack vare den breda kompromiss som hittats mellan vattenkraftindustrin (både storskalig och småskalig), kultur och miljöintressen – nu riskerar att politiseras igen. Det har inte våra vatten och hotade arter tid med. Östersjöcentrums yttrande över remiss gällande paus i prövningar av vattenkraften (273 Kb)
- Stockholms universitets yttrande över "Tillgängliga stränder – ett mer differentierat strandskydd"
Stockholms universitets Östersjöcentrum
Stockholms universitet har yttrat sig om betänkandet Tillgängliga stränder – ett mer differentierat strandskydd (SOU 2020:78). Östersjöcentrums synpunkter rör utredningens förslag och dess konsekvenser ur ett havsmiljöperspektiv. Sammanfattning: 12 maj 2021 Stockholms universitet instämmer i utredningens utgångspunkt om att det finns ett behov av en mer flexibelt strandskyddslagstiftning, men anser inte att de förslag som lagts fram i betänkandet säkerställer strandskyddets syften och kan därför inte tillstyrka förslagen som helhet. Universitetet konstaterar att: förslagen försämrar det generella skyddet av väsentliga strandmiljöer, förslagen motverkar möjligheterna för Sverige att uppnå internationella miljömål och EU-rättsliga miljökrav, det saknas förslag som förstärker skyddet av särskilt känsliga och viktiga områden, det generella strandskyddet vid små sjöar och mindre vattendrag tas bort även i högexploaterade områden med hög befolkningstäthet kust- och skärgårdsområden kan omfattas av landsbygdsområden (LBO), trots att det idag finns få oexploaterade stränder vid Sveriges kust och skärgård, kvantitativa gränser (storlek och antal) för LBO inte föreslås, det saknas förslag på hur landskapsperspektiv och hänsyn till kumulativa effekter ska säkerställas vid dispensprövningar och det finns stora rättstekniska och rättsystematiska brister i förslagen. Universitetet utvecklar dessa synpunkter i det följande. Strandskyddet och internationella åtaganden Sverige har till följd av internationella åtaganden och medlemskap i EU skyldighet att bland annat skydda 30 procent av havsområdet, att säkerställa sammanhängande och representativa nätverk av skyddade områden, att stoppa förlusten av biologisk mångfald, att bevara och upprätthålla arter och livsmiljöer som omfattas av EU:s naturskyddslagstiftning i en gynnsam bevarandestatus samt att uppnå en god ekologisk status respektive en god miljöstatus. Strandmiljöer har höga naturvärden och viktiga funktioner för den biologiska mångfalden i havet. Bland annat finns här flera viktiga livsmiljöer och spridningskorridorer för många arter samt växtlighet som minskar erosion och grumling och även binder koldioxid och näringsämnen. Strandskyddet utgör därmed en central del i uppfyllandet av Sveriges internationella och EU-rättsliga åtaganden. Redan idag är strandmiljöer, särskilt vid kust och i skärgård och nära tätorter, starkt exploaterade. Studier och flygfoton visar att det sker en omfattande utbyggnad av bland annat bryggor och andra fasta strukturer längs hela kusten, och speciellt i anslutning till tätorter. Detta sker även i områden med höga naturvärden och med viktiga funktioner för den biologiska mångfalden, såsom grunda och vågskyddade områden med mjukbottnar. Enligt Naturvårdsverkets senaste miljömålsuppföljning är grunda områden mest påverkade. Hamnar, bryggor och muddring, men också båttrafik, lyfts fram som de främsta orsakerna. Enligt en rapport från Havsmiljöinstitutet har antalet bryggor längs Sveriges kuster fördubblats sedan 1960. Samtidigt visar forskning att dessa områden är särskilt känsliga samt att förlust av dessa livsmiljöer kan påverka hela ekosystemet. I värsta fall kan förändringarna vara irreversibla. Det stora, och ökande, antalet dispenser som beviljas årligen av kommunerna, även i högexploaterade kustområden i landet, samt den omfattande utbyggnaden av bryggor m.m., tyder på att strandskyddet inte tillämpas tillräcklig restriktivt. Pågående forskning bekräftar även detta. En granskning av strandskyddsdispenser i fem högexploaterade kustkommuner som genomförts inom ett forskningsprojekt, i samarbete mellan Stockholms universitet och Uppsala universitet visar att en övervägande majoritet av strandskyddsdispenser beviljats under tidsperioden 2012-2020. Endast ett fåtal av besluten har överklagats. Det finns med andra ord ett behov av att eliminera diskrepansen mellan lagstiftarens intentioner samt Mark- och miljööverdomstolens (MÖD) restriktiva praxis och kommunalt beslutsfattande. Därtill kan behov av förstärkt skydd finnas i de områden som är av särskild betydelse för den biologiska mångfalden och ekosystemfunktioner, om Sverige ska nå internationella och EU-rättsliga miljökrav. Förslag som går i motsatt riktning, och som får ses som den största avvecklingen av naturskydd i Sverige i modern tid, får därför ses som särskilt anmärkningsvärda. Förslag till förstärkning av strandskyddet Utredningen har presenterat ett förslag med syfte att förstärka skyddet i områden där exploateringsgraden är hög och efterfrågan på mark för bebyggelse är stor samt i vattenområden av särskild betydelse för djur- och växtlivet. Den nya bestämmelsen, som utgör en avvägningsregel, har placerats i 7 kap. 18 c § MB, dvs. den bestämmelse som anger de särskilda skäl som krävs för dispens. Detta förslag kan ifrågasättas av flera olika skäl. Det första gäller förslagets innehåll. Vad som uttrycks i bestämmelsen gäller nämligen redan. Förslaget innebär därmed ett förtydligande, och inte en förstärkning. Det andra gäller förslagets placering. Det framgår av förslaget att p. 1-6 i 7 kap. 18 c § 1 st. MB ska tolkas särskilt restriktivt. De skäl som anges i denna bestämmelse utgör dock inga avvägningsregler. Avvägningen mellan olika intressen ska göras först i nästa led, efter det konstaterats att särskilda skäl finns (se dock nedan om MÖD:s senaste praxis), i enlighet med 7 kap. 25-26 §§ MB. Här fyller 7 kap. 26 § en särskilt viktig funktion, eftersom den reglerar hur långtgående avvägningar som får göras med hänsyn till strandskyddets syften. Att införa en intresseavvägning i 7 kap. 18 c § MB innebär att 7 kap. 26 §§ MB förlorar sin funktion. Placeringen strider således mot lagstiftningens systematik. Det förtydligande som utredningen föreslår borde därför istället placeras i 7 kap. 26 § MB som ett nytt andra stycke. Därtill bör även termen "vattenområde" ersättas med "områden" eftersom det även finns viktiga livsmiljöer på land. Bestämmelsens tillämpningsområden bör därtill utvidgas till p. 7. Förslagsvis kan 7 kap. 26 § 2 st. MB formuleras enligt följande; I områden där exploateringsgraden är hög och efterfrågan på mark för bebyggelse är stor och i områden av särskild betydelse för djur- eller växtlivet ska 7 kap. 18 c § 1 st. p. 1–7 tillämpas särskilt restriktivt. Ett förstärkt skydd av områden av särskild betydelse för den biologiska mångfalden och ekosystemfunktioner kan uppnås genom att begränsa de särskilda skälen för dispens. Exempelvis kan det vara lämpligt att endast skälen i 7 kap. 18 c § 1 st. p. 4-7 MB får tillämpas i dessa fall. Sådana områden skulle kunna pekas ut i översiktsplaner och regionala planer för grön infrastruktur, för vägledning vid prövningar i det enskilda fallet, eller ges ett förstärkt skydd genom exempelvis beslut om utvidgning av strandskydd eller inrättande av biotopskyddsområde. Förhållandet mellan 7 kap. 25 § och 7 kap. 18 c § MB MÖD:s senaste praxis gällande förhållandet mellan 7 kap. 25 § och 7 kap. 18 c § MB (se bland annat MÖD 2020:2) innebär att de särskilda skälen i 7 kap. 18 c § MB har förlorat sin verkan. Förhållandet mellan 7 kap. 25 § och 7 kap. 18 c § MB behöver därför förtydligas. Ett sådant förtydligande saknas emellertid i utredningen. Landsbygdsområden Utredningen presenterar (avsnitt 7.4, ss. 242ff.) nya regler om Landsbygdsområden (LBO) som ska ersätta tidigare regler om "landsbygdsutveckling i strandnära lägen". En viktig skillnad är att de nya reglerna kan omfatta kust och skärgård, trots att det idag finns mycket få oexploaterade stränder vid Sveriges kust och skärgård. Det anges i utredningen att kusten är den strandtyp som är mest exploaterad i landet, att det även gäller de norra delarna av landet, och att norrlandslänen är bland de län som har högst andel exploaterad strandyta längs fastlandskust och vid havsöarna i landet. Det är därför högst olämpligt att LBO omfattar kust och skärgård. Utredningen anger att det inte är lämpligt att fastställa några gränser för LBO i lag, varken vad gäller storlek eller antal. Istället ska detta bestämmas i varje enskilt fall utifrån förhållanden och förutsättningar i det aktuella området. Detta får ses som en stor brist i förslaget eftersom det motverkar möjligheten till ett helhetsperspektiv och att säkerställa att tillräckligt med orörda strandmiljöer bevaras i landet. Dessutom är termen mark i p. 1 i utredningens förslag till definition av LBO olämplig eftersom ordalydelsen möjliggör för upphävande och lättnader i strandskyddade områden med god tillgång på t.ex. skogsområden, även om tillgången till oexploaterade landområden närmast vattenlinjen och vattenområden är liten. Av förslagen följer vidare (avsnitt 7.5, s. 257) att samma skäl ska tillämpas för upphävande at v strandskydd, helt eller delvis, som för dispens. Eftersom upphävande av strandskyddet är ett betydligt mer långtgående ingrepp i skyddet kan detta ifrågasättas. Med de föreslagna reglerna kommer det t.ex. att vara möjligt att upphäva strandskyddet om området t.ex. behövs för enstaka en- eller tvåbostadshus och tillhörande komplementbyggnad samt åtgärder som hör till bostadsbyggnaden. Samtidigt finns inga gränser för hur stort område som får upphävas. Det framgår inte heller av förslagen att ett utpekande i en översiktsplan (ÖP) endast ska vara vägledande, trots att ÖP inte är ett rättsligt bindande instrument. Möjligheter att tillämpa de mindre restriktiva särskilda skälen utan att ett område har pekats ut i en ÖP innebär emellertid att det statliga granskningsförfarandet faller bort. Stockholms universitet ser det som positivt att det föreslås att regeringen ska införa regler för utökade samråd med angränsade kommuner och länsstyrelser men också med andra intressenter, såsom ideella miljöorganisationer, vid beslut om upphävande samt att krav på att länsstyrelsen ska återinföra skyddet om förutsättningarna ändras och om bebyggelse sker i sådan utsträckning att utrymme för ytterligare exploatering saknas. Stärkt skydd i vissa områden Stockholms universitet tillstyrker utpekandet (avsnitt 7.6.4, ss. 275) av grunda mjukbottnar i exploaterade områden som betydelsefulla miljöer i behov av särskilt skydd. Universitetet vill understryka att dessa livsmiljöer har höga naturvärden och är särskilt viktiga för den biologiska mångfalden i havet. Samtidigt är de extra känsliga för störningar och även om miljöpåverkan från enskilda bryggor och båtar är begränsad blir den samlade effekten stor i 5 (7) vågskyddade grunda kustmiljöer. Forskning visar att växtligheten på botten minskar när antalet båtplatser ökar i ett område, vilket bland annat leder till färre yngel av kustfiskar som gädda och abborre. Många bryggor och mycket båttrafik i ett begränsat område kan ha lika stor negativ påverkan på bottnarna som relativt stora utsläpp av gödningsämnen från land. Utredningens förslag för att utöka skyddet för dessa miljöer är som nämnts ett tillägg till paragrafen om prövning av upphävande eller dispens av strandskyddet (7 kap. 18 c § MB), om att prövningen ska vara särskilt restriktiv i vattenområden av stor betydelse för växt- och djurliv. Eftersom prövningen av undantag från strandskyddet redan med nuvarande lagstiftning ska vara restriktiv är det oklart om förslaget i praktiken innebär en stärkt skydd av värdefulla miljöer. Skrivningen "vattenområden av särskild betydelse för djur- och växtlivet" utesluter också värdefulla miljöer på land ovanför strandlinjen och det finns en risk att ändringen kan försvaga skyddet för dessa miljöer, som också kan hysa stora biologiska värden. Stockholms universitet menar att den formulering av 7 kap. 26 § 2 st. MB som universitetet föreslår ovan skulle bidra mer positivt till att öka skyddet för värdefulla naturmiljöer i strandzonen. Generellt strandskydd vid små sjöar och mindre vattendrag Förslaget (avsnitt 6.1, s. 180) om att det generella strandskyddet vid små sjöar och mindre vattendrag tas bort helt kan förväntas få långtgående konsekvenser för miljön, samtidigt som det saknas en miljökonsekvensanalys av förslaget. Förslaget innebär även att strandskyddet tas bort vid små sjöar och mindre vattendrag i högexploaterade områden med hög befolkningstäthet, trots att sådana områden kan utgöra viktiga rekreationsområden. Att generellt ta bort strandskyddet vid de minsta sjöarna och vattendragen bör leda till en ökad acceptans och mindre tillämpningsproblem, och därigenom sammantaget ett bättre och mer ändamålsenligt skydd enligt utredning. Utredningen presenterarar emellertid inga vetenskapliga stöd för ett sådant samband. I utredningen föreslås vidare att länsstyrelsen ska kunna återinföra strandskyddet vid behov. Stockholms universitet anser emellertid att det vore mer kostnadseffektivt, samt i linje med miljörättsliga principer, om att förorenaren betalar och försiktighet, att fastställa nya kriterier för upphävande av strandskyddet vid små sjöar och mindre vattendrag. Om beslut om upphävande delegeras till den kommunala nivån är det av ytterst vikt med tydlig vägledning till kommunerna samt krav på att länsstyrelsen ska överpröva och ändra beslut som står i strid med strandskyddets syften. Miljökvalitetsnormer Sverige är enligt EU-rätten skyldigt att uppnå en god ekologisk och kemisk status respektive en god miljöstatus i sina havsområden. Vattenstatusen får inte heller försämras. Av Weserdomen (EUD C-461/13) följer vidare att miljökvalitetsnormer (MKN) för vatten också måste tillämpas vid strandskyddsdispenser. Forskning inom projektet Naturdispens visar dock att MKN inte beaktas vid beslut om strandskyddsdispenser i de granskade kommunerna. Det 6 (7) framgår i varje fall inte av besluten. Därtill visar statusbedömningar att få vattenförekomster når en god ekologisk status, bland annat på grund av fysisk exploatering av strandmiljöer. Trots detta föreslår inte utredningen några åtgärder för att förbättra efterlevnad av MKN vid strandskyddsprövningar. Ett sådant förslag finns däremot i SOU 2020:83, Havet och människan. Här föreslås en ändring av strandskyddets syfte så att det explicit framgår att strandskyddets syfte även är att uppnå och bibehålla god miljöstatus och god ekologisk och kemisk status. Kumulativa effekter och landskapsperspektiv Av förarbeten framgår att även om en dispens i det enskilda fallet inte förefaller skada syftet med strandskyddet, kan enskilda dispenser sammantaget få en betydande negativ inverkan på både friluftsliv och djur- och växtliv (se t.ex. prop. 1997/98:45, del 1, s. 321-324). Att så är fallet bekräftas även av forskning. Forskningen lyfter även fram behov av ett landskapsperspektiv för att säkerställa arters spridning, biologisk mångfald och ekosystemfunktioner. Forskning inom projektet Naturdispens visar dock att varken landskapsperspektiv eller kumulativa effekter beaktats vid prövningar av strandskyddsdispenser i de fem granskade kustkommunerna. Det framgår i varje fall inte av besluten. Ordalydelsen i besluten tyder på att det är det enskilda intrånget, direkta effekter och förhållandet på plats (främst genom flygfoton, och inte platsbesök) som bedömts. Intervjuade handläggare menar också att de inte kan eller vågar motivera beslut med hänsyn till kumulativa effekter eftersom det ska vara en prövning i det individuella fallet. Trots detta saknas förslag om hur hänsyn till kumulativa effekter ska beaktas samt hur det ökade lokala inflytandet kan genomföras utan att ett helhetsperspektiv förloras. Visserligen nämns (avsnitt 7.4.4, s, 251) att information om värdetrakter kan användas som underlag vid beslut, men det krävs också tydliga regler som säkerställer dessa perspektiv, och att rätt typ av kunskapsunderlag används, vid prövningar i det enskilda fallet. En möjlig väg är att i lag tydliggöra att prövningen av dispenser ska beakta andra pågående och planerade verksamheter eller åtgärder (jämför t.ex. 7 kap. 28 b § MB). Ett annat är att ange att regionala planer för grön infrastruktur ska vara vägledningar vid prövningar av dispenser. Därtill kan en förbättrad efterlevnad av MKN vara en viktig del av detta eftersom MKN, om lämpligt utformade, fastställer en rättsligt bindande gräns för den samlade påverkan. Strandskyddets funktion för att dämpa klimatförändringar I utredningen föreslås endast lagändringar för att möjliggöra för undantag från strandskyddet för att genomföra klimatanpassningsåtgärder. Däremot föreslås, märkligt nog, inte några förstärkningar av strandskyddet för att säkerställa att strändernas förmåga att bidra med ökad motståndskraft och ökat skydd mot klimatförändringar beaktas vid prövningar om bland annat upphävande och dispenser. Vi vet idag att oexploaterade stränder har väsentliga klimatdämpande funktioner. Bland annat dämpar de höga vattenflöden och fungerar som biologiska filter. Därtill utgör växtligheten i dessa områden viktiga kolsänkor. Tillsyn och överprövning Stockholms universitet instämmer i utredningens bedömning (avsnitt 8.1, s. 281) om behovet av ökade resurser för tillsynsvägledning och utbildning, särskilt om detta kan leda till mer egeninitierad, operationell tillsyn. Samtidigt innebär det stora antalet beviljade dispenser att de flesta åtgärder som sker inom strandskyddade områden blir lagliga. Särskilt viktigt bör därför vara att ge länsstyrelserna mer resurser för arbetet med granskning av kommunala strandskyddsdispenser. Digitalisering och tydliga beslutsmotiveringar Stockholms universitet instämmer i utredningens bedömning (avsnitt 6.3, s. 195) avseende behovet av samordnat arbete med digitalisering av strandskyddsbeslut. Genomförandet av granskning inom forskningsprojektet Naturdispens har visat på flera problem med nuvarande system. Dels har olika kommuner och länsstyrelser olika sätt att diarieföra beslut, dels är många beslut inte tillgängliga i digital form. Båda dessa faktorer försvårar för forskning, granskning och överprövning. Därtill visar studierna inom projektet problem med förutsebarhet och likabehandling då besluten utformas på olika sätt av olika kommuner respektive länsstyrelser, men också inom en och samma kommun respektive länsstyrelse. Det är vidare ofta frågan om så schablonmässiga beskrivningar i besluten att det är svårt att förstå hur bedömningar av påverkan på naturvärden har gjorts och vilka underlag som har använts. För att enskilda och andra berörda ska kunna förstå hur myndigheter har kommit fram till ett beslut får det ses som centralt att besluten är tydliga och transparanta, särskilt med beaktande av möjligheterna att överklaga beslut. Otydliga beslut är således problematiskt både av miljö- och av rättssäkerhetsskäl. Det finns således anledning att föreskriva krav på motivering och även utforma nödvändiga vägledningar om hur beslut bör utformas. Liknande krav på motiveringar finns inom andra miljörättsliga beslutsprocesser och bör även krävas här. Detta beslut är fattat av rektor, professor Astrid Söderbergh Widding, i närvaro av tillförordnad universitetsdirektör Åsa Borin. Studeranderepresentanter har informerats och haft tillfälle att yttra sig. Övrig närvarande har varit Ulf Nyman, Ledningssekretariatet (protokollförare). Föredragande i ärendet har varit utbildningsledare Rikard Skårfors. Dnr SU FV-0501-21
- Yttrande avseende utredningen "En moderniserad fiskelagstiftning"
Stockholms universitets Östersjöcentrum
Yttrandet har på rektors uppdrag utarbetats av Områdesnämnden för naturvetenskap. Ärendet har beretts av forskarna Henrik Svedäng och Sara Söderström samt omvärldsanalytiker Charles Berkow, alla verksamma vid Stockholms universitets Östersjöcentrum.
- Stockholms universitets Östersjöcentrum
Stockholms universitets Östersjöcentrum
Här samarbetar forskare, omvärldsanalytiker och kommunikatörer för att förbättra samhällets åtgärder för havsmiljön.
- Naturrestaureringsförordningen – enbart ett steg på vägen
Stockholms universitets Östersjöcentrum
EU:s förordning om restaurering av natur antogs i juni 2024, med en knapp majoritet i en omröstning i EU-rådet. Östersjöcentrums policyanalytiker har granskat förordningen ur ett marint perspektiv och ger sina reflektioner.
- Remissvar om förbud mot visst svenskt fiske efter pelagiska arter i delområde 30.
Stockholms universitets Östersjöcentrum
Här kan du läsa Stockholms universitets Östersjöcentrums svar på Havs och vattenmyndighetens remiss om förbud mot visst svenskt fiske efter pelagiska arter i Östersjön inom delområde 30 (Dnr 2024-001484) från den 13 maj 2024. Inledning och sammanfattning Förslaget har inte remitterats till Östersjöcentrum. Vi önskar ändå framföra följande synpunkter. I underlaget hänvisas till en gemensam deklaration eller politisk överenskommelse som Sverige och Finland ska ha undertecknat i samband med ministerrådets möte den 20-23 oktober 2023. Någon sådan deklaration finns dock inte bland de tio deklarationer (”statements”) som enligt rådets underlag undertecknades vid mötet, bland annat en deklaration av EU-kommissionen, Finland och Sverige om laxfisket. Se Punkt 3 i den politiska överenskommelse som rådet redovisat i samband med mötet, och som HaV hänvisar till i fotnot 3 i remissunderlaget. Vi har dock förstått av kommunikation med HaV att det föreslagna stoppet i sak bestämdes av regeringarna i oktober, 2023, samt att det skulle komma ytterligare, i dagsläget okända, åtgärder i syfte att skydda strömmingen. Vi har inga invändningar mot det konkreta förslaget, förutom att det ter sig verkningslöst och behöver kompletteras av andra åtgärder för att uppnå föregivet syfte. Vidare anser vi att HaV inför framtida förhandlingar ska, där så är påkallat, ta fram förslag till kvotbeslut och korrigerande åtgärder som säkerställer att beståndet snabbt återställs till långsiktigt hållbara nivåer. Det är i sig ett positivt steg att trålgränsen flyttas ut. Men som framgår av HaV:s konsekvensanalys är denna utflyttning för begränsad för att få någon nämnvärd effekt för strömmingsbeståndet. En utflyttning till 12 milsgränsen bör gälla hela året. För att uppfylla kraven i EU:s förordning om förvaltningsplan för bland annat Östersjöns strömmingsfiske och förväntningarna från ministerrådet behöver förslaget kompletteras med ytterligare åtgärder. En sådan kan vara en stängning som omfattar: både Sveriges och Finlands fiske perioden 1 januari till 30 juni, samt hela Bottenhavet. Förslaget Det framgår av föreslagna föreskrifter att förslaget gäller förbud mot svenskt fiske efter pelagiska arter med trål i delområde 30 i områden inom 12 sjömil mätt från baslinjen fr.o.m. den 25 maj 2024 t.o.m. den 30 juni 2024. Med undantag från förbudet tillåts sådant fiske efter pelagiska arter som bedrivs med trål för direkt användning som livsmedel och vars landningar sorteras. Bakgrund och sammanhang ICES Som remissunderlaget påpekar framgår det av ICES råd för strömming i Bottniska viken från maj, 2023, att beståndet (lekbiomassan, SSB) bedöms sannolikt ligga under gränsvärdet för långsiktigt hållbara nivåer (MSY Btrigger). Av ICES bedömning framgår dock också att beståndet ligger nära och möjligen under biologiska säkra gränser (Blim). Som underlaget också påpekar bedömer ICES att sannolikheten för att lekbiomassan hamnar under Blim år 2025 överstiger 5 procent även om inget fiske bedrivs under 2024. Av ICES information framgår dock också att sannolikheten för att lekbiomassan hamnar under säkra biologiska gränser 2025 uppskattas vara 21% vid ett fiske på 48 824 ton. Dessutom kan inte MSY Btrigger, gränsen för långsiktigt hållbara nivåer, nås 2025 även vid inget fiske alls. Förvaltningsplanen Den av EU antagna förvaltningsplanen för bl.a. strömming i Östersjön reglerar i Artikel 4 hur kvoterna ska sättas. Enligt Artikel 4.3 ska kvoterna normalt sättas inom en intervall som ICES räknar fram. Artikel 4.6 utgör dock ett tvingande undantag från huvudregeln i Art. 4.3 då det stipulerar att fiskemöjligheterna under alla omständigheter ska fastställas på ett sätt som säkerställer att sannolikheten för att lekbeståndets biomassa understiger Blim är mindre än 5 procent. Som framgår av remissunderlaget fastställde ministerrådet en kvot för 2024 års fiske på 55 000 ton. Detta är alltså långt över det fisketryck som enligt ICES prognos skulle ge en långt högre risk för en lekbiomassa utanför säkra biologiska gränser än vad förvaltningsplanen accepterar. I sak innebär detta en risk för beståndet, för dess framtida utveckling och för miljön i bottniska viken. Det bör understrykas att strömmingskvoten i Bottniska viken höjdes med 80 procent år 2021 – under innevarande år. Såhär i efterhand är denna höjning att betrakta som ett stort misstag, eftersom höjningen inte ledde till fångster som överskred den tidigare (under 2020) satta kvoten för 2021. Tillgången på sill/strömming var helt enkelt mycket mindre än vad som skattades i februari 2021. Strömmingskvoten förblev på i princip samma höga nivå under 2022 vilket, i ljuset av dagens allvarliga situation för beståndet, måste ses som ännu ett stort misstag. Således ska sänkningarna av kvoten efter 2022 ses som korrigeringar av tidigare felskattningar – dock korrigeringar som inte varit tillräckligt kraftiga. Även om det finns naturliga fluktuationer upp och ner i ett fiskbestånd, betraktar vi därför de senaste årens otillräckliga nedskärningarna av strömmingskvoten i Bottniska viken med stigande oro. Utöver den oroande informationen i ICES vetenskapliga rådgivning tyder larmrapporter från kustfiskare även på att lokala bestånd, vars tillväxtmönster avviker från den dominerande varianten i det öppna havet, kan ha utarmats i högre grad än utsjöbeståndet. Även om rådets kvotbeslut motsvarar en minskning med 31% jämfört med 2023 bör det noteras att svenskt fiske 2023 lyckades fånga 69% av det årets kvot. Minskningen motsvarar alltså en anpassning till det faktiska fisket. Dessutom visar data från ICES beståndsuppskattningar att den kraftiga nedgången för strömmingsbeståndets lekbiomassa i Bottniska viken kan kopplas till att antalet strömmingar har minskat mycket kraftigt. Under de senaste 10-12 åren har antalet individer i beståndet (fiskar i åldrarna 1 till 20+ år) halverats, från runt 60 miljarder individer till drygt 30 miljarder individer. De kraftigaste minskningarna har skett bland äldre fiskar från sex år och äldre. Förvaltningsplanen föreskriver också att, där den vetenskapliga bedömningen är att lekbiomassan understiger MSY Btrigger, ”ska alla lämpliga korrigerande åtgärder antas för att säkerställa att det berörda beståndet snabbt återgår till nivåer över de nivåer som kan ge MSY”. ICES bedömde att lekbiomassan skulle understiga MSY Btrigger 2023 och även fortsättningsvis kommer att ligga under denna säkerhetsgräns också vid ett fiskestopp fram till 2025. Mot bakgrunden av det höga kvotbeslutet ställs därför synnerligen stora krav på korrigerande åtgärder för att beståndet ska snabbt byggas upp till långsiktigt hållbara nivåer. Med andra ord, de korrigerande åtgärderna måste vara synnerligen kraftfulla för att kravet i Art. 5.1 ska uppfyllas. Rådets motivering till sitt beslut Miljöorganisationen Coalition Clean Baltic (CCB) har begärt en rättslig översyn av rådsbeslutet från 2023, som de menar inte uppfyller kraven i förvaltningsplanen (som är en förordning) eller den övergripande förordningen för EU:s gemensamma fiskeripolitik. I sitt yttrande över CCB:s begäran motsätter sig ministerrådet CCB:s slutsatser. Rådet hävdar att de korrigerande åtgärderna som beslutats för den bottniska strömmingen räcker för att uppfylla kravet i förordningen om förvaltningsplan. Rådet nämner två åtgärder. Rådet nämner att kvoten för skarpsill sattes under punktvärdet för det fiske som kan på sikt ge maximal hållbar avkastning för skarpsill. Mot bakgrund av att EU-kommissionen påpekat att skarpsillsfisket i Bottniska viken är försumbar (i genomsnitt mindre än 1% av skarpsillsfångsterna i Östersjön 2019-2022) kan denna åtgärd dock inte förväntas ge någon som helst positiv effekt för strömmingens utveckling i Bottniska viken. En annan korrigerande åtgärd som rådet anför som argument för att höstens beslut uppfyller kraven i förordningen inkluderar just det beslut som remissen handlar om att genomföra: i rådets formulering, ”Moreover, Finland and Sweden made a statement in which they committed to adopting further measures to support the forming of spawning shoals and their undisturbed migration to the coastal spawning areas, so as to strengthen spawning success and a larger year-class.” Den nu föreslagna åtgärden är för begränsad i både tid och rum för att uppfylla denna förväntan från ministerrådet. Utöver detta ska Sverige och Finland ha kommit överens om ”a time limited project including fishery regulations to be carried out in defined areas considered as important for the development of herring biomass, stock and population structure…both Member States will for 2024 implement national non-discriminatory measures based on adequate and relevant Articles in the Basic Regulation 1380/2013”. Det går inte att i skrivande stund utvärdera om detta projekt kommer att göra större nytta än den stängning som föreslås i remissunderlaget. Dock kan påpekas att om området innanför territorialvattengränsen (12-milsgränsen) skyddas under hela året och inflyttningsområdena innanför den nuvarande trålgränsen stängs helt, kan för kustekologin och det lokala fisket viktiga delbestånd som den nu välkända "slåttersillen" vid Upplands nordkust gynnas genom ett minskat fiske. HaV:s konsekvensanalys Enligt HaV:s konsekvensanalys bedrev inget svenskt fartyg trålfiske i det aktuella området under den aktuella tiden (dvs inom 12 milsgränsen under den föreslagna stopperioden 25 maj-30 juni. HaV drar slutsatsen att ”utifrån tidigare års fiske förväntas inte föreslagna regler ha någon väsentlig betydelse för de fartyg som fiskar i området.” Vi drar slutsatsen att åtgärden inte heller kommer att ha någon nämnvärd effekt för det föregivna syftet, att skydda strömmingen i området och bidra till starkare årsklasser. En sänkning av kvoten till den nivå som fiskades 2023, den beslutade kvoten för skarpsill som knappt fiskas i Bottenhavet och den i remissen föreslagna fiskestopp under en period då det inte fiskats räcker inte till för att uppfylla de krav på snabb återuppbyggnad av beståndet som ställs i artikel 5.1 i förordningen om förvaltningsplanen. Ytterligare kompletterande åtgärder Merparten av strömmingsfisket i Bottniska viken sker dels utanför den svenska 12 sjömilsgränsen, dels tidigare på året. HaV skriver i konsekvensanalysen att ”även landningar utanför svenskt territorialvatten var små under den föreslagna perioden, där endast två fartyg redovisat fångster motsvarande knappt 105 ton.” Att döma av uppgifter från Finland uppvisar det finska fisket ett ganska likartat mönster vad gäller fångstperioder. Som framgår av remissunderlaget har Finland merparten av kvoten för strömmingen i Bottniska viken – över 80%. Det storskaliga fisket för fiskmjölsändamål kan antas ha en större påverkan på beståndsutvecklingen och miljön än mer småskaligt fiske för humankonsumtion. Detta, eftersom större fartyg tar ut fisket mer koncentrerat i tid och rum, och mindre selektivt avseende olika beståndskomponenter, än det små- och mellanskaliga fisket, samt att kvaliteten är viktigare för fiske för humankonsumtion. I en särskild förfrågan till ICES som följd av en begäran från ministerrådets möte 2022 ställdes ett antal frågor rörande en färdplan för bättre rådgivning för bland annat den bottniska strömmingen. ICES ombads bland annat titta på konsekvenserna av en stängning före vårleken från 1 januari till 30 juni. ICES svarade att man behöver få mer tid och resurser för att ge robusta råd om detta och andra förslag. I avvaktan på mer anpassad rådgivning och vid brist på tydliga tecken på ”tusenbrödraproblematik” skulle därför en mer ändamålsenlig åtgärd för att tillmötesgå förvaltningsplanens krav på en snabb återuppbyggnad av beståndet vara en stängning som omfattar: både Sveriges och Finlands fiske perioden 1 januari till 30 juni, samt hela Bottenhavet (SD30). En sådan stängning kan i övrigt ha den avgränsning avseende vilka fartyg som omfattas respektive undantas som framgår av HaVs förslag. En sådan stängning bör kombineras med motsvarande sänkning av kvoterna, för att inte fisketrycket ska flyttas till andra tider. Eftersom det har gått över ett halvår sedan deklarationen och ministerrådets beslut är för sent att genomföra en sådan stopp kan man nu bestämma ett sådant stopp för 2025. Inför kommande förhandlingar under motsvarande förutsättningar, vad avser de vetenskapliga prognoserna i förhållande till förvaltningsplanens krav, bör HaV ta fram förslag till tillräckliga korrigerande åtgärder och kvotbeslut inför det aktuella ministerrådsmötet. För Stockholms universitets Östersjöcentrum, Charles Berkow, omvärldsanalytiker Följande har medverkat i utarbetandet av detta remissvar: Henrik Svedäng, docent i marin ekologi, Östersjöcentrum Åsa Nilsson Austin, forskare, Östersjöcentrum Sara Söderström, forskare, Östersjöcentrum Charles Berkow, omvärldsanalytiker, Östersjöcentrum Läs yttrandet som pdf Östersjöcentrums yttrande över Remiss om förbud mot visst svenskt fiske i Bottenhavet (2024) (359 Kb) Tema Klimat och miljö - Temasida Sjöar och hav - Temasida
- Inspel till Värmdö kommuns samrådsförslag på havs- och kustplan
Stockholms universitets Östersjöcentrum
Värmdö kommun ansvarar för översiktsplaneringen på land, för kusten och för territorialhavet. Som en del av detta arbete har kommunen tagit fram ett förslag till en Havs- och kustplan med avstamp i de strategier och riktlinjer som finns i kommunens översiktsplan. Syftet med planen är att identifiera de förutsättningar och olika intressen som finns i kommunens havs- och kustområde samt att redovisa strategier för att uppnå en hållbar mark- och vattenanvändning som kan bidra till en levande skärgård. Stockholms universitets Östersjöcentrum har fått möjlighet att ge sina synpunkter på samrådsförslaget på planen. 8 sep 2023 Detta ärende har beretts av Joakim Hansen (miljööanalytiker); Sofia Wikström (docent), Henrik Svedäng (docent) och Ellen Bruno (policyanalytiker) vid Östersjöcentrum. Generella synpunkter Stockholms Universitets Östersjöcentrum är positiva till att en plan som fokuserar på havs- och kustmiljön tas fram på kommunal nivå. Bevarandet och återställandet av Värmdös kommuns stora, varierande och värdefulla havs och kustmiljöer behöver en långsiktig planering och ett strukturerat arbete. Vi välkomnar också att en av fyra grundprinciper i planen är att främja robusta skärgårdsmiljöer ” där hänsyn tas till klimatförändringar, biologisk mångfald och känsliga ekosystem”. Vi tillstyrker formuleringen att ”en rik biologisk mångfald och en väl fungerande blågrön infrastruktur ökar ekosystemens motståndskraft mot klimatförändringar och är därför en viktig utgångspunkt och mål i kommunens planering.” Forskning visar att ostörda kustekosystem kan binda kol mer effektivt och därmed vara ett av många verktyg för att motverka klimatförändringarna. Läs gärna mer om detta här . Vi vill poängtera vikten av ändamålsenliga, hållbara och långsiktigt fungerande avloppslösningar för att motverka lokal övergödning i kommunens kustområde. De är en förutsättning för välmående och motståndskraftiga lokala ekosystem med en rik biologisk mångfald som tillhandahåller viktiga ekosystemtjänster. Vi stödjer också kommunens syn på vikten av att minska uttaget av fisk genom trålning i kustområdet som en förutsättning för välmående och motståndskraftiga kustekosystem. Aktiv restaurering kan behövas när den naturliga återhämtningen går långsamt eller uteblir helt och hållet. För att restaurerande åtgärder ska få effekt är det viktigt att identifiera var kustmiljöerna har förutsättningar att återhämta sig på egen hand om belastningarna minskar, var ett utökat naturskydd är nödvändigt, och var aktiva restaureringsinsatser behövs för att återställa ekosystemen. Det är också viktigt att de restaureringsmetoder som används är vetenskapligt utvärderade, eller att i samarbete med andra myndigheter och lärosäten vetenskapligt utvärdera nya metoder. Det finns en rad lyckade exempel på aktiv restaurering av ekologiskt viktiga livsmiljöer, både i Sverige och i andra delar av världen. I svenska kustområden har forskningen kommit längst när det gäller restaurering eller anläggning av kustnära våtmarker , minska övergödning i inneslutna vikar , samt återetablering av ålgräs och blåstång. Läs gärna mer om detta här . Specifika synpunkter på utkastet och ”allmänna intressen” Hav i balans och rent vatten Vi stödjer särskilt dessa föreslagna riktlinjer för ålgräs: Ålgräsängar ska bevaras och vid behov restaureras. Värmdö kommun ska arbeta med skydd och restaurering av ålgräsängar inom det strategiska arbetet mot övergödning och begränsad klimatpåverkan. Att bevara och skydda grunda och vågskyddade miljöer med ålgräsängar, men också andra långlivande arter av undervattensvegetation såsom nate och kransalger, är helt essentiellt för att bevara och återställa skärgårdens ekosystem. Dessa är högproduktiva områden utgör viktig livsmiljö för många andra arter. De fungerar exempelvis som barnkammare för många arter av kustfisk. Vi skulle dock gärna se att begreppet vidgades till att inte bara avse ålgräsängar utan istället benämndes ”Ängar av ålgräs och annan bottenvegetation”. Mer om hur båtlivet påverkar dessa ekoystem finns i detta faktablad . Grunda havsvikar Vi stödjer särskilt dessa föreslagna riktlinjer för grunda havsvikar: Viktiga lek- och uppväxtområden för rovfisk bevaras, skyddas och restaureras. Värmdö kommun ska arbeta med skydd och restaurering av dessa miljöer. Vågskyddade grunda kustområden och vikar med mjuka bottnar värnas. Låg- och oexploaterade områden bevaras och skyddas för framtiden genom formellt skydd och förbud mot anläggning av nya bryggor och muddring. I särskild skyddsvärda vikar bör båttrafik och ankring i områden grundare än 6 meter förbjudas. I grunda vikar med befintliga bryggor bör muddring och båttrafik begränsas för att minska grumling. Områden med brist på o- och lågpåverkade vågskyddade grunda kustområden bör kartläggas. Skydds- och restaureringsåtgärder bör prioriteras i bristområden för att säkerställa tillgången på fisk inom hela Östersjön. Vid negativ påverkan på marina värdeområden ska skadelindringhierarkin tillämpas. Nya hamnar ska lokaliseras med hänsyn till känsliga natur- och vattenmiljöer. Grunda vågskyddade områden ska undvikas. Det finns mycket forskning som visar på hur viktiga grunda vågskyddade områden är för den biologisk mångfalden längs med kusten. Det är också just i dessa områden som bryggor, hamnar och exploatering sker. Hur sådan kan göras för att minimera effekterna på miljön kan man läsa mer om här . För att öka kunskapsunderlaget, och särskilt lokal tillämpning, är det viktigt att följa upp resultatet av ändrade riktlinjer på vattenkvalitet och biologisk mångfald, liksom människors nyttjande och upplevelse av naturen. Friluftsliv i Värmdö skärgård Vi stödjer särskilt dessa föreslagna riktlinjer för båtlivet: Kommunen ska verka för flera bojar inom naturhamnar för att minimera ankringsskador och underlätta för ett hållbart båtliv. Vid ankring bör platser med en djup större än 6 meter väljas. Värmdö kommun arbetar med informationsinsatser kring hållbart båtliv. Kommunen ska verka för ett fossilfritt båtliv med fossilfria bränslen och utbyggd laddinfrastruktur. Kommunen ska underlätta för ett hållbart båtliv genom att verka för fler latrintömningsplatser i skärgården. Områden som är känsliga för störningar kopplade till båtlivet bör kartläggas. I särskilt känsliga områden bör behov av formellt skydd, ankringsförbud och förbud mot båttrafik utredas. Kommunen verkar för att serviceanläggningar uppfyller miljö- och hälsokrav. Bryggor lokaliseras och utformas så att negativ miljöpåverkan minimeras. Bryggor bör inte lokaliseras i vågskyddade grunda områden med mjukbottnar eller till platser där muddring krävs. Bryggor bör utformas så att muddring kan undvikas och skuggning av bottenvegetation minimeras. För att minimera miljöpåverkan ska bryggor samförläggas där så är möjligt. Anläggning av bryggor och arbeten i vatten får endast ske mellan perioden 1 oktober till 31 mars. Kommunen ska verka för en fossilfri båttrafik och kollektivtrafik i skärgården. Vid replipunkter reservera utrymme för vänd- och lastningsplatser, laddinfrastruktur, parkering för bil och båt, bryggor samt terminaler för gods och passagerare. Båtlivets effekter på Östersjöns ekosystem kan delas upp i olika typer av störning, t.ex. muddring, bryggor och andra strukturer, utsläpp av näring och miljöfarliga ämnen, svall, erosion, grumling och buller. Det finns många sätt att arbeta för att minska de negativa effekterna. Ibland kan informationsinsatser och incitament fungera bra, ibland behövs tydliga regler och satsning på infrastruktur. Vilka verktyg Värmdö kommun väljer att använda har vi inga starka synpunkter på, men vi vill bekräfta att åtgärder behövs. Läs gärna mer om forskarnas rekommendationer för det rörliga båtlivet här . Det är även viktigt att kollektivtrafikens negativa påverkan på naturmiljön minimeras. Störningarna liknar de som fritidsbåtlivet ger upphov till, men med skillnaden att vissa störningar är kraftigare (som svall och buller) samtidigt som större fartyg ej trafikerar de mest inneslutna grunda känsliga miljöerna. För att öka det vetenskapliga kunskapsunderlaget, särskilt om lokal tillämpning, är det viktigt att följa upp resultatet av ändrade riktlinjer på vattenkvalitet och biologisk mångfald, liksom människors nyttjande och upplevelse av naturen. Vi stödjer helhjärtat ambitionen att verka för en fossilfri skärgård genom att säkerställa laddinfrastruktur och tankning med fossilfria drivmedel för de båtar som väljer fossilfri framdrift samt att satsa på fossilfri kollektivtrafik. För att minimera skadorna från de gamla tvåtaksmotorer som fortsatt släpper ut oförbränt bränsle i vattnet, skulle också krav på alkylatbensin kunna införas för dessa. Åtminstone bör tillhandahållandet av alkylatbensin på sjömackar i kommunen premieras. Sportfiske Vi saknar riktlinjer för sportfisket som på olika sätt påverkar ekosystemen, både genom att plocka ut fiskar, men också störning under lekperioden, nedskräpning och fysisk störning kopplat till båtanvändande. Det finns mycket forskning som visar att det är effektivt att stänga områden för fiske för att skydda rovfisk men också för att minska effekten av övergödning . Ska fiskefredning införas bör sådan i första hand gälla året runt. Lektidsfredning och andra tidsbegränsade fredningar ger sämre resultat.
- Yttrande över åtgärder på fiskeområdet för att skydda Natura 2000-områden i havet
Stockholms universitets Östersjöcentrum
Regeringen tillsatte 2022 en särskild utredare för att se över den svenska lagstiftningen i syfte att reglera fisket för att stärka skyddet för marina skyddade områden. Här kan du ta del av Stockholms universitets remissyttrande avseende utredningens delbetänkande. Detta yttrande har på rektors uppdrag utarbetats av Områdesnämnden för naturvetenskap. Ärendet har beretts av Stockholms universitets Östersjöcentrum (huvudsakligen av docent Anna Christiernsson med stöd av doktoranden Rebecka Thurfjell, båda vid Juridiska institutionen). Läs delbetänkandet: Åtgärder på fiskeområdet för att skydda Natura 2000-områden i havet (SOU 2022:66) Övergripande kommentarer Det är angeläget att genomförandet av art- och habitatdirektivet i relation till fiske i Sveriges havsområden förbättras. Fiske är en av de verksamheter som kan orsaka skada på de arter och livsmiljöer som ska skyddas enligt direktivet. Idag uppnår ingen av de marina livsmiljöerna en gynnsam bevarandestatus i Sveriges havsområden. Detsamma gäller flera av de strikt skyddade marina däggdjursarterna, däribland tumlaren i Östersjön. Artskyddet enligt direktivet innebär därtill ett skydd på individnivå. Det räcker med en medvetenhet om en risk för skada på enskilda exemplar av den skyddade arten för att förbuden mot dödande och störande ska aktualiseras. Förbudet att skada gäller också artens reproduktions- och viloplatser, även i så fall det saknas skyldighet att skydda området som Natura 2000-område. Utredningen är ett viktigt steg på vägen och SU instämmer i många av utredningens slutsatser om hur art- och habitatdirektivet ska tolkas samt att det finns behov av rättsliga åtgärder för att fullt ut genomföra artikel 6(2) och 6(3) i svensk rätt, men anser att förslagen inte fullt ut löser de problem som utredningen identifierat. Förslagen får därtill i vissa avseenden anses skapa nya tillämpningsproblem och i vissa fall riskera upphov till normkonflikter utan närmare anvisningar om hur sådana konflikter ska lösas. Det får anses olyckligt, och kostnadsineffektivt, att direktiven för utredningen utformats så snävt att mer ändamålsenliga åtgärder inte har kunnat föreslås. Detta gäller bland annat avsaknaden av åtgärder för att säkerställa efterlevnad av artikel 12 i art- och habitatdirektivet vid fiske. Detaljerade kommentarer Stockholms universitet (i det följande SU) instämmer med Kommissionens ställningstagande om att artikel 6(2) samt artikel 12(4) i art- och habitatdirektivet inte har införlivats fullt ut i den svenska lagstiftningen samt att detta kräver rättsliga åtgärder. SU anser dock att inte heller artikel 6(3) tillämpas EU-konformt i relation till fiske. Att problemen gäller än idag bekräftas också av bland annat regeringens svar på den formella underrättelsen. SU instämmer i stort med slutsatserna om hur artikel 6(2) och 6(3) ska tolkas i relation till fiske. Slutsatserna överensstämmer också med de rättsanalyser som genomförts i den miljörättsliga doktrinen. I fråga om slutsatserna vad gäller undantag från tillståndsprövning enligt övergångsbestämmelsen anser dock SU att utredningens analys är ofullständig. Det räcker inte att se till verksamheten som sådan, bedömningen av påverkan på Natura 2000-området måste också ta hänsyn till annan pågående och planerade planer och projekt, liksom förändringar i miljötillståndet i sig. Därtill innebär licensprövningen, som utredningen också tydliggör, ingen prövning mot art- och habitatdirektivets krav. Att undanta fiske enligt de riktlinjer som slagits fast enligt utredningen med stöd av den nationella övergångsbestämmelsen får därför anses stå i strid med EU-rätten. Det framgår också att inte heller Havs- och vattenmyndigheten anser att undantaget är tillämpligt på fiske. SU tillstyrker i och för sig förslag om förändrad ansvarsfördelning när det gäller reglering av fiske i Natura 2000-områden eftersom det kan bidra till en förbättrad systematik, vilket i sin tur kan anses främja skyddet av Natura 2000-områden i relation till fiske. SU avstyrker däremot utformningen av förslaget. Motivet till detta är att förslaget är begränsat till Natura 2000-områden. Systembrister kvarstår därmed. Särskilt problematiskt får dock anses vara att ändringen inte omfattar andra områdesskydd, inte minst eftersom ett område kan, och ofta är, skyddat både som naturreservat och Natura 2000-område. I sådant fall kommer både länsstyrelsen och Havs- och vattenmyndigheten ha huvudansvar för regleringen av fisket i området. Förslaget får därmed anses ge upphov till risk för normkonflikter, samtidigt som någon lagvalsregel inte har föreslagits. Det saknas vidare en djupare analys och resonemang om förhållandet mellan Havs- och vattenmyndighetens föreslagna bestämmelse om en skyldighet att utfärda fiskeföreskrifter för att efterleva artikel 6(3) och länsstyrelsens ansvar att tillståndspröva fiske enligt 7 kap. 28 a-b §§ MB, samtidigt som den första i praktiken avses användas för att undvika att den senare skyldigheten aktualiseras. Såsom bland annat klargjorts i den miljörättsliga forskningen ställs höga beviskrav på att en sådan rättslig konstruktion säkerställer efterlevnad av EU-rätten. Det kan också ifrågasättas, utifrån ett system- och målgenomförandeperspektiv, om det är lämpligt att skyldigheten att tillståndspröva fiske enligt 7 kap. 28 a-b §§ MB ligger kvar på länsstyrelserna samt om den skyldighet att bistå med upplysningar till Havs- och vattenmyndigheten vid utformning av fiskeföreskrifter är tillräcklig för att lösa problemet eller om det även bör tydliggöras att Havs- och vattenmyndigheten ska upplysa länsstyrelserna när fiskeföreskrifter inte är tillräckliga och att tillståndsprövning bör ske. Ett skäl kan naturligtvis vara att länsstyrelserna har ansvaret för andra typer av verksamheter än fiske, och all påverkan på området behöver bedömas samlat. Samtidigt så sker i princip aldrig några tillståndsprövningar av fiske enligt dessa regler av länsstyrelserna. SU tillstyrker förslaget om en ny bestämmelse om att Havs- och vattenmyndigheten ska vidta de åtgärder som behövs för att förhindra försämring av livsmiljöer och betydande störningar av arter för vilka områdena har utsetts vid fastställandet av föreskrifter för fiske. Såsom utredningen lyfter innebär förslaget dock inte att bristerna i genomförandet av artikel 6(2) helt åtgärdas. Det behövs därför ytterligare åtgärder (utanför utredningens direktiv). SU instämmer inte med slutsatsen om att bemyndigandet till länsstyrelsen att meddela ordningsföreskrifter i skyddade områden enligt 7 kap. 30 § MB samt 22 § förordning om områdesskydd omfattar pågående markanvändning. Den föreslagna avgränsningen får därför i princip anses överflödig, i vart fall när det handlar om fiske som kan anses utgöra pågående markanvändning. Däremot kan länsstyrelse med stöd av ex. 7 kap. 5 § MB ifråga om naturreservat anta föreskrifter för fiske som utgör pågående markanvändning. Därav kvarstår den problematik som lyfts ovan när det gäller marina områden som är skyddade både som t.ex. naturreservat och Natura 2000-område. SU instämmer med behovet av att utvidga bemyndigandet i 20 § FL, för att möjliggöra genomförande av EU-rättens krav genom den svenska fiskelagstiftningen. SU anser dock att det är olyckligt att utvidgningen av bemyndigandet har begränsats till Natura 2000-områden samt till områden där endast svenska fiskefartyg har rätt att fiska. Dels kan krav som bland annat följer av artikel 12 i art- och habitatdirektivet också kräva att fisket begränsas i sådan utsträckning att tröskeln avsevärt försvårande uppnås, dels kan sådana behov naturligtvis även finnas i områden där också andra stater fiskar. Artikel 20 i grundförordningen för fiske bemyndigar därtill medlemsstater att vidta åtgärder även mot andra staters fiske, också för andra syften än de särskilda förpliktelser enligt EU-rätten som listas i artikel 11 i grundförordningen för fiske, inom hela territorialhavet, under särskilda förutsättningar, även när medlemsstater inte är överens. SU instämmer således inte med slutsatsen om att stater måste vara överens. Däremot instämmer SU med slutsatserna kring övriga villkor, däribland att åtgärderna inte får vara diskriminerande, att de måste vara proportionerliga samt att det ska saknas unionslagstiftning som löser det aktuella problemet. Huruvida åtgärder kan genomföras genom enbart nationell lagstiftningen, och ändå gälla för andra staters fiske, beror på vilket typ av fiskeavtal som råder mellan staterna. Med undantag för hänvisning till pågående utredning saknas motiv till varför länsstyrelsen (tills vidare) ska fortsätta ha tillsynsansvaret när det gäller fiske i Natura 2000-områden. Detta ansvar omfattar inte kontroll av efterlevnad av fiskeföreskrifter som antas med stöd av fiskelagen, samtidigt som fiskeföreskrifter, med stöd av fiskelagen, avses fortsätta utgöra den främsta regleringen av fisket inom dessa områden. Det finns vidare ett behov av att generellt tydliggöra tillsynsansvarsfördelningen för fiskets efterlevnad av miljöbalkens regler.[6] Sådana förslag saknas dock (på grund av utredningens snäva direktiv). SU instämmer med slutsatserna om att det inte finns skäl, men anser att det även vore oförenligt med EU-rätten, att geografiskt inskränka tillståndsplikten enligt 7 kap. 28 a § MB. SU instämmer emellertid inte med slutsatsen om att artikel 20 i grundförordningen för fiske inte kan tillämpas för att genomföra krav som följer av artikel 6 i art- och habitatdirektivet när det gäller Natura 2000-områden i territorialhavet. Däremot är detta korrekt när det gäller Natura 2000-områden i den exklusiva ekonomiska zonen (EEZ). SU instämmer dock med att det endast i undantagsfall kommer vara tillräckligt att endast tillståndspröva svenska fiskefartyg inom EEZ, när även andra stater fiskar i området, för att uppfylla kraven i artikel 6(3). Att initiera en artikel 11-process som innebär att allt fiske inom Natura 2000-områden i EEZ får därför ses som en sådan skyldighet som kan följa av artikel 6 i art- och habitatdirektivet samt lojalitetsförpliktelsen. SU anser vidare att utredningen inte beskriver medlemsstaters möjligheter till åtgärder när EU har vidtagit åtgärder inom miljöområdet korrekt. Medlemsstaters kan i viss mån, särskilt när det är fråga om så kallade minimidirektiv (såsom art- och habitatdirektivet) vidta mer långtgående åtgärder, så länge detta är förenligt med EU-rätten i övrigt samt internationell rätt. Det kan också tilläggas att det även framgår av definitionen av ”marina biologiska resurser” i artikel 4(1)(2) i grundförordningen för fiske att EU:s exklusiva kompetens också omfattar andra marina arter än fiskebestånd och därmed även bevarandeåtgärder i relation till fiske inom unionens marina vatten. Därtill kan också påpekas att Kommissions tolkningar av EU-rätten inte nödvändigtvis är korrekta och att dess vägledningar och uttalanden inte heller är rättsligt bindande. Endast EU-domstolen kan avgöra vad som är en korrekt tolkning av EU-rätten. Att Kommissionen förordar ett artikel 11-förfarande framför en tillämpning av artikel 20 i territorialhavet, och har antagit delegerade förordningar med stöd av artikel 11 inom territorialhavet, är med andra ord inte rättsligt bindande för medlemsstaterna. Det utgör som sagt heller inte nödvändigtvis en korrekt tolkning och tillämpning av EU-rätten. Tvärtom tyder mycket för att artikel 11 endast ska tillämpas i medlemsstaters EEZ. Artikel 20 omfattar också möjligheten att genomföra de åtgärder som nämns i artikel 11 inom territorialhavet. Läs yttrandet som pdf Yttrande över ”Åtgärder på fiskeområdet för att skydda Natura 2000-områden i havet (SOU 2022:66)" (295 Kb)
- Havsnyheter från Stockholms universitet
Stockholms universitets Östersjöcentrum
Stockholms universitet bedriver havsforskning vid flera institutioner, inom många olika ämnesområden. Våra nyhetsbrev sammanfattar universitetets senaste marina nyheter, både från Östersjön och globalt.
- Baltic Sea Science Center på Skansen
Stockholms universitets Östersjöcentrum
Skansens nya kunskapscentrum om Östersjön, Baltic Sea Science Center (BSSC), invigdes våren 2019, i samarbete med Stockholms universitet.
- Svar på remiss av slutbetänkandet ”En robust skogspolitik för ett aktivt skogsbruk”
Stockholms universitets Östersjöcentrum
Stockholms universitets Östersjöcentrums synpunkter på utredningen ”En robust skogspolitik för ett aktivt skogsbruk” (SOU 2025:93), som har remitterats av regeringens landsbygds- och infrastrukturdepartement.
- Var restriktiv med undantag i det nya EU-förbudet mot PFAS
Stockholms universitets Östersjöcentrum
POLICY BRIEF. Ett heltäckande EU-förbud mot PFAS skulle vara ett viktigt steg mot ett renare och säkrare Europa och sannolikt påverka användningen av PFAS över hela världen. För att förbudet ska bli verkligt effektivt är det därför viktigt att undantag är begränsade i tid och omfattning och endast beviljas för användningsområden där det inte finns några säkra alternativ.