Sök
Du söker nu på webbplatsen "Stockholms universitets Östersjöcentrum". Vill du söka på hela Stockholms universitets webbplats?
Sök på su.seVisar 441-460 av 1285 träffar
- Om oss
Stockholms universitets Östersjöcentrum
Vi på Östersjöcentrum fokuserar på de stora utmaningarna för Östersjöns miljö och försöker bidra till att vetenskaplig kunskap stödjer olika samhällsaktörers åtgärdsarbete. Här samarbetar drygt 30 forskare, tekniker, omvärldsanalytiker och kommunikatörer för att öka kunskapen om havet och förbättra samhällets åtgärder mot olika miljöproblem.
- Organisation
Stockholms universitets Östersjöcentrum
Östersjöcentrum har cirka 35 anställda. De flesta är forskare som arbetar främst med marin modellering eller med analys och syntes av viktiga havsfrågor.
- Kontakt
Stockholms universitets Östersjöcentrum
Här hittar du våra adresser för besök, leveranser och fakturering, samt kontaktinformation till våra medarbetare.
- Fälthandboken Växter & djur i Östersjön
Stockholms universitets Östersjöcentrum
Nu kan du få den fjärde upplagan av Fälthandboken Växter & djur i Östersjön i din hand. Boken innehåller 44 sidor med fina illustrationer av 200 arter, från pyttesmå plankton till stora vattenlevande däggdjur. De lever alla i vårt unika brackvattenhav Östersjön, från den utsötade Bottniska viken i norr till de lite saltare vattnen i södra Östersjön.
- Utrustning
Stockholms universitets Östersjöcentrum
Askö ligger mitt i ett väl undersökt och relativt ostört hav. Fältstationen är väl utrustad för forskning och undervisning, både i fält och inomhus, och har flera faciliteter av världsklass för viktig forskning om klimat och miljö kopplat till hav och kust.
- Så här arbetar Östersjöcentrum med omvärldsanalys och kunskapsutbyte
Stockholms universitets Östersjöcentrum
Kunskapsutbyte mellan marina forskare och beslutsfattare bidrar till välgrundade politiska beslut och hållbar förvaltning av haven. Därför har vi vid Östersjöcentrum ett arbetssätt för att kunskapsutbytet ska bli framgångsrikt. Våra omvärldsanalytiker uppdaterar om aktuella frågor och tillsammans med forskare och kommunikatörer sammanställs vetenskaplig kunskap i lättillgänglig form för politiker, myndigheter, branschföreträdare och andra aktörer. Ofta görs även uttalanden i media. För Östersjöcentrum är kunskapsutbyte en nyckelfunktion – i centrumets stadgar står det att kunskap och vetenskapliga resultat ska föras ut till olika aktörer i samhället. För att beslut ska fattas på en vetenskaplig grund så att Östersjöns miljö kan förbättras. Östersjöcentrums unika styrka är att vi i vårt kommunikationsarbete kombinerar tre kompletterande kompetenser: • forskare med bred vetenskaplig kunskap inom sina fält • omvärldsanalytiker med kunskap om beslutsprocesser • kommunikatörer med kompetens i spridningskanaler och formulering av budskap Här kan du se ett exempel på vårt arbete med att dela vetenskaplig kunskap i en fråga: Exemplet sillfisket – växelverkan mellan Östersjöcentrum och politiken (348 Kb)
- Policy brief: Havsförsurning ytterligare ett hot mot Östersjöns ekosystem
Stockholms universitets Östersjöcentrum
Havsförsurningen väntas de kommande decennierna bli påtaglig även i Östersjön. För det redan hårt pressade ekosystemet innebär det ytterligare en belastning. Den samlade effekten av försurningen och annan miljöpåverkan kan stressa arter och minska den biologiska mångfalden. För att skydda den unika miljön och den framtida matproduktionen krävs både kraftigt minskade koldioxidutsläpp och åtgärder mot övergödning, överfiske och utsläpp av farliga ämnen.
- Minskad övergödning avgörande för att hindra kustnära metanutsläpp
Stockholms universitets Östersjöcentrum
En stor del av de mänskligt orsakade utsläppen av koldioxid har tagits upp av haven. Men många av de svenska kusterna är idag påverkade av övergödning, vilket gör dem till en källa till växthusgaser, främst i form av metan. Att minska övergödningen är avgörande för att begränsa metanutsläppen och därmed motverka klimatförändringarna.
- Stoppa ålfisket och ålutsättningarna
Stockholms universitets Östersjöcentrum
April 2022: Den europeiska ålen är akut hotad och många av de åtgärder som skulle kunna hjälpa den antingen saknas eller görs för långsamt. De viktigaste åtgärderna för att gynna ålbeståndet är att omgående stoppa allt fiske och upphöra med ålutsättningar, samt att intensifiera arbetet med att ta bort vandringshinder och öppna upp vandringsvägar i inlandsvatten. REKOMMENDATIONER • Stoppa omgående allt svenskt ålfiske i enlighet med vetenskapliga rekommendationer. • Verka för att alla ålfiskande EU-länder snarast upphör med allt ålfiske. • Upphör med import av glasål samt ålutsättningar i svenska vatten, så länge det saknas vetenskapliga belägg för att glasålsfisket och utsättningarna inte skadar lekvandringen och ålbeståndet som helhet. • Exkludera ålutsättningar från listan över prioriterade åtgärder i Sveriges nationella ålförvaltningsplan och se över gamla vattendomar som kräver ålutsättningar. • Implementera skyndsamt den nationella planen för moderna miljövillkor för de vattenkraftverk som berörs av den. • Intensifiera det regionala och lokala arbetet med att ta bort vandringshinder och öppna upp vandringsvägar för naturligt invandrad ål. Alla tillgängliga data om den europeiska ålen (Anguilla anguilla) visar entydigt att beståndet är i mycket dåligt skick. Arten är rödlistad som akut hotad av Internationella naturvårdsunionen (IUCN) och Internationella havsforskningsrådet (ICES) bedömer att ålbeståndet i dag är så decimerat att allt fiske, inklusive glasålsfiske, bör upphöra. ICES konstaterar också att det saknas vetenskapligt stöd för att utsättningar gynnar beståndets förmåga att reproducera sig Samtidigt dödas årligen 6 000-7 000 ton vuxen ål (2020) i Europas kommersiella ålfiske (inklusive ålodlingar). Det motsvarar sex-sju miljoner ålar som annars hade haft en chans att reproducera sig. Därutöver fångas årligen över 100 miljoner ålyngel, som främst går till utsättningar i kust- och inlandsvatten. Sedan 2010 har en relativt stor andel av Sveriges ålutsättningar gjorts ovanför vattenkraft och dammar, där ålarna har små chanser att bidra till lekvandringen.
- Ostörda kustekosystem avgörande för att motverka klimatförändringar
Stockholms universitets Östersjöcentrum
November 2021: Kustzonerna tillhör de områden på jorden som är mest effektiva när det gäller att ta upp och lagra in kol från atmosfären. Dessa livsmiljöer är därför viktiga verktyg för att motverka klimatförändringarna. Om miljöerna störs avger de i stället betydande mängder växthusgaser, vilket ytterligare förstärker den globala uppvärmningen. Omedelbara åtgärder behövs för att bevara och restaurera Östersjöns kustmiljöer och utnyttja dessa ekosystem för att motverka klimatförändringarna – i stället för att förstärka dem. Rekommendationer Gynna ostörda kustekosystem genom att: • minska mängden föroreningar av skadliga kemikalier och näringsämnen, särskilt i grunda områden och vikar, • förhindra bottenstörande aktiviteter, såsom bottentrålfiske och muddring i kustområden, • stoppa den pågående exploateringen av kusten genom att begränsa mängden nya byggnader och bryggor. Restaurera störda men viktiga kolinlagrande kustekosystem, såsom ålgräsängar och blåstångsbälten. Inkludera förvaltningen av kustekosystem i klimatpolitiken. Stöd forskningen om livsmiljöer i Östersjön som tar upp blått kol. Kustzonerna, där land och hav möts, är områden med hög produktivitet och hög biologisk mångfald. I dessa miljöer påträffas ofta en mosaik av undervattensvegetation som utgör livsmiljö för många organismer, men dessa undervattensmiljöer spelar också en viktig roll i den globala kolcykeln. Kustekosystemen tar både upp och lagrar koldioxid – ofta kallat ”blått kol” – från atmosfären och haven i betydligt högre andel per ytenhet än skogar på land. I dagsläget uppskattas kusternas upptag och inlagring av koldioxid till mellan fyra och tio ton koldioxid per hektar och år. Det är nästan hälften av den totala mängden kol som tas upp av havssedimenten, trots att kusterna utgör mindre än två procent av havens totala yta. Tack vare denna unika bindningsförmåga spelar kusternas undervattensväxtlighet en central roll när det gäller att ta upp och binda koldioxid som annars skulle förbli i atmosfären och förstärka klimatförändringarna. Denna viktiga ekosystemtjänst förbises ofta, men det är dags att lyfta fram den som ett centralt argument för att bevara och restaurera kustmiljöer.
- Skydda och restaurera – så kan vi rädda kustens ekosystem
Stockholms universitets Östersjöcentrum
Oktober 2020: Mänskliga verksamheter har under lång tid minskat den biologiska mångfalden och försvagat ekosystemets naturliga funktioner vid kusten. För att stoppa förlusten av arter och livsmiljöer och säkra tillgången till viktiga ekosystemtjänster behövs akuta insatser, som ökat naturskydd och minskad belastning från skadlig verksamhet. I vissa fall krävs även aktiv restaurering för att kustekosystemen ska kunna återhämta sig. REKOMMENDATIONER Stärk skyddet av livsmiljöer och arter i kustområden genom att: • värna strandskyddet vid kusten och undvika att bygga i känsliga miljöer • inrätta fler skyddade områden och fler områden med strikt skydd från mänsklig aktivitet såsom fiske och byggnation. Restaurera förstörda kustmiljöer genom att: • minska pågående belastningar så att livsmiljöer och arter får möjlighet att återhämta sig • aktivt restaurera livsmiljöer som inte återhämtar sig på naturlig väg. Säkerställ att de restaureringsmetoder som används är vetenskapligt utvärderade och bevisat effektiva. Skapa en informationsbank om olika åtgärders effektivitet och förutsättningar genom att följa upp effekten av åtgärder under tillräckligt lång tid. Verka för utökat samordnat arbete för restaurering mellan länder inom Helcom och Ospar. Ställ krav på ekologisk kompensation från verksamhetsutövare om deras aktiviteter påverkar en livsmiljö vid kusten. De svenska kusterna är mycket populära områden för rekreation och friluftsliv. De erbjuder ovärderliga möjligheter till naturupplevelser och är basen för en betydande besöksnäring. Samma kustmiljöer bidrar också til hela havets ekosystem genom att vara hem och barnkammare för många växt- och djurarter. Men dessa sociala, ekonomiska och ekologiska värden är hotade av påverkan från mänskliga aktiviteter. Övergödning, fiske, båttrafik, muddringar och byggande har stor påverkan på kustmiljön. Den del av kusten som är i naturligt tillstånd minskar kontinuerligt, i takt med att människan tar allt större delar av naturen i anspråk. Förlusten av naturliga miljöer gör att många arter som är viktiga för ekosystemets funktion blir ovanligare och leder till förlorade natur- och upplevelsevärden. Den leder dessutom till att ekosystemets produktionsförmåga och dess motståndskraft mot ytterligare belastningar minskar. Vi är idag långt ifrån att uppnå de miljömål för kusten som Sverige satt upp nationellt eller tillsammans med andra länder. Det gäller såväl de svenska miljömålen och målen i havsmiljöförordningen som de i EU:s art- och habitatdirektiv och de globala hållbarhetsmålen. De pågående klimatförändringarna sätter ytterligare press på kustekosystemen och gör det ännu mer angeläget att stärka deras naturliga motståndskraft och återhämtningsförmåga. Forskning visar också att intakta ekosystem kan bidra till att dämpa effekterna av klimatförändringarna. I kustområdet fungerar till exempel sjögräsängar som kolsänkor, och vegetation i strandområdet kan stabilisera botten och minska risken för erosion. Dessa egenskaper blir dessutom allt viktigare i takt med klimatförändringarna, som leder till stigande havsnivåer och starkare stormar. För att stärka förutsättningarna för arter och deras livsmiljöer, bromsa förlusten av biologisk mångfald och nå ett långsiktigt hållbart nyttjande av kusten, krävs samordnade åtgärder. Det krävs också att vi agerar snabbt. Förstärk skyddet av de värden som finns kvar
- Förordning om stöd till åtgärder för att minska utsläpp av vissa kväveföreningar i jordbruk
Stockholms universitets Östersjöcentrum
I följande remissvar framgår att Stockholms universitets naturvetenskapliga område i princip stödjer satsningar för att minska riskerna för förlust av kväveföroreningar från jordbruket men anser att de föreslagna åtgärderna inte är tillräckliga. Åtgärderna behövs men adresserar inte den grundläggande frågan om att öka effektiviteten i utnyttjandet av kväve (och av fosfor, vilket inte ingår i remissförslaget). Nedan utvecklas områdets åsikter. Områdesnämnden för naturvetenskap vid Stockholms universitet har erbjudits möjlighet att inkomma med synpunkter på remissen ”Förordning om stöd till åtgärder för att minska utsläpp av vissa kväveföreningar i jordbruket". Ärendet har beretts av docent Bo Gustafsson, forskare Benoit Dessirier och policychef Gun Rudquist – samtliga verksamma vid Stockholms universitets Östersjöcentrum. Kvävebelastningen Insatser är mycket angelägna för att komma tillrätta med övergödningen av inlandsvatten och hav. De senaste decennierna har framgångsrikt arbete inom särskilt avloppssektorn men även jordbrukssektorn (t ex Greppa Näringen, CAP-stöd för fånggrödor, vårplöjning m m), kraftigt minskat tillförseln av kväve till omgivande vatten. På sikt väntas det leda till förbättringar i havet, men eftersom stora mängder näring lagrats i vattnet och på land, tar det tid innan effekterna syns.
- Yttrande över SOU 2024:8 Livsmedelsberedskap för en ny tid
Stockholms universitets Östersjöcentrum
Betänkandet SOU 2024:8 "Livsmedelsberedskap för en ny tid" har inte remitterats till Stockholms universitet. Östersjöcentrum vid Stockholms universitet önskar dock framföra följande synpunkter. Utredningen är överlag brett upplagt och tar ett seriöst grepp på frågor kring livsmedelsberedskap, där olika scenarier diskuteras och olika led i livsmedlens värdekedja och konsumtionsmönstren väntas förändras under en krissituation. Den utgör därmed en välkommen fördjupning jämfört med den diskussion som legat till grund för den gällande livsmedelsstrategin. Vi noterar dock att fisket behandlas mycket översiktligt i betänkandet och utvecklar därför vissa synpunkter på fisket. I framtagandet av detta remissvar har följande personer medverkat: policyanalytikern Charles Berkow, policychefen Gun Rudquist och docent Henrik Svedäng. För Östersjöcentrum Tina Elfwing, föreståndare Remissvaret som pdf: Yttrande över SOU 2024:8 Livsmedelsberedskap för en ny tid (298 Kb) Sammanfattning Flottstrukturen: mindre fartyg behövs Det pelagiska kvotsystemet bör ses över Fiskebestånden behöver värnas och stärkas, risktagandet med bestånden behöver minskas Moratorium för fiskmjölsfisket i Östersjön tillsammans med en regional analys av en mer hållbar balans mellan fiskeflottan, beredningsindustrin och resursbasen HaV bör tas med i sektorn Livsmedelsförsörjning och dricksvatten inom krisberedskap och det civila försvaret Flottstrukturen – mindre fartyg behövs Den debatt på 1980-talet som föregick beslutet att avveckla det tidigare beredskapsmålet var, i ännu högre grad än betänkandet, omfattande och detaljerad. Ett exempel är huvudbetänkandet av 1983 års livsmedelskommitté, Jordbruks- och livsmedelspolitik (SOU 1984:86) . Där konstateras att ”En omställning av fisket vid en kris blir lättare om det fredstida fisket sker med mindre båtar lämpade även för kustnära fiske. Det småskaliga fisket är också mindre sårbart än det som bedrivs med stora energikrävande fartyg. En omfattande användning av fasta redskap som inte behöver vittjas lika ofta som nät underlättar krisfisket. En ökning av den fredstida fiskkonsumtionen mot mera sill/strömming och musslor möjliggör en smidig övergång till krisförhållanden.” (s 250). Som Jordbruksverket noterar i sin rapport Vägen framåt mot mer livsmedel av svenskfångad sill och skarpsill – Kapacitet i landning och beredning av fisk i Sverige, Rapport 2023:8 har utvecklingen gått i motsatt riktning. Jordbruksverket påpekar även att hamnar, beredningsindustri och fartygsflottan har utvecklats i otakt på senare år. En ökande andel av fisk fångas av fartyg för stora för att landa på lämpliga hamnar i Sverige. Denna utveckling har förstärkts av det pelagiska kvotsystemet som infördes 2009. Jordbruksverket drar slutsatsen att det behövs en bättre anpassning mellan fartyg och hamnar/mottagningskapacitet. Vidare finns ett samspel mellan bestånd, förvaltning och flottstrukturen som behöver beaktas. Vi utvecklar delar av detta samspel i de två följande avsnitten. Tätare fiskbestånd, ökad abundans, ger större valmöjligheter och flexibilitet beträffande fiskemetod. Trålfiske upplevs idag som oundgängligt då bestånden är glesa och bränslet obegränsat och billigt, fiske för humankonsumtion försvåras genom ökningen av fartygsstorleken som följer av det pelagiska system som sjösattes 2009. Vi anser att frågan om lämplig fartygsflotta i olika scenarion behöver analyseras närmare. Tills så har skett bör slutsatsen från 1983 års livsmedelskommittén om vikten av det småskaliga, kustnära fisket med fasta redskap vara vägledande för politikens inriktning. Det pelagiska kvotsystemet bör ses över Det pelagiska kvotsystemet med individuella överlåtbara kvoter har haft som ett syfte att förbättra lönsamheten i det pelagiska fisket. Det kan nu konstateras att detta har lett till färre men större fartyg. Det har också lett till att svenska fiskare i hög utsträckning investerat vinster i fiskmjölsberedning i Danmark. Denna vertikala integration och dess konsekvenser tas inte upp i Jordbruksverkets rapport eller utredningen, men den kan motverka ambitionen för mer landningar och beredning i Sverige i fredstid och därmed också försvåra utvecklingen av en infrastruktur anpassad för kristid. Däremot skriver Jordbruksverket att det är viktigt att fiskeflottans struktur har en bredd, och att land¬ningar av fisk inte begränsas av att flottan anpassats för landningar i andra länder i alltför stor utsträckning. Jordbruksverket anger att den svenska beredningsindustrin anser att det pelagiska kvotsystemet behöver ses över för att bättre beakta beredningsindustrins råvarubehov till exempel avseende lämpliga kvaliteter, lämpliga kvantiteter samt behovet av en jämnare tillströmning under året än vad som passar det befintliga storskaliga pelagiska fisket. Samtidigt uppges stora delar av det pelagiska fisket anse att systemet fungerar väl ur deras perspektiv. Jordbruksverket drar slutsatsen att lagen (2009:866) om överlåtbara fiskerättigheter och fiskelagen (1993:787) kan behöva ses över. Vi instämmer. Det nuvarande systemet har drivit utvecklingen åt fel håll ur såväl beredskaps- som miljöperspektiv. Eftersom det nuvarande systemet kommer upp till revidering senast 2029 är det lämpligt att påbörja en bred översyn snarast. En sådan översyn bör beakta inte enbart konsekvenserna för flottans struktur, mottagningskapacitet, hamnar, beredningsindustrin och andra stödindustrier utan även för utvecklingen av både pelagiska fiskbestånd och kustnära fiskebestånd. Det stora uttag av sill/strömming, koncentrerad i tid och rum och på aggregationer av olika lokala delpopulationer, som den utveckling som det nuvarande systemet drivit fram, kan förmodas få konsekvenser för både den framtida utvecklingen av de pelagiska fiskbestånden och för kustnära, nationellt förvaltade fisken som, även om volymerna är marginella jämfört med sill/strömming och skarpsill, kan vara av betydelse i en krissituation. Fiskebestånden behöver värnas och stärkas, risktagandet behöver minskas Jordbruksverkets rapport betonar det självklara, att fiskebestånden behöver vårdas bättre. Verket tar upp inte enbart beståndens storlek, utan även storleksfördelningen. I Östersjön förvaltas sill/strömming i fyra olika bestånd, trots att man vet att det finns flera delpopulationer samt att dessa utvecklas i olika takt. Tre av bestånden är i mer eller mindre dåligt skick, där det västra beståndet och beståndet i centrala Östersjön nu bedöms ha varit under ”krisgränsen” Blim (biomass limit) sedan 2020. 2023 bedömde forskarna vid Internationella havsforskningsrådet (ICES) att sannolikheten för att lekbiomassan skulle ligga under gränsvärdet Blim 2025, även vid ett totalt fiskestopp, var mer än de tillåtna 5 procenten. Syftet med den så-kallade ”5%-regeln” är att förhindra en kollaps av beståndet, med allt vad det innebär för miljön, fiskenäringen och den framtida livsmedelsförsörjningen. Följdriktigt, och i enlighet med den relevanta EU-förordningen, föreslog EU-kommissionen ett stopp för det riktade fisket på sill/strömming i centrala Östersjön. Kommissionen föreslog dock att ett betydande fiske på sill/strömming som ”bifångst” vid skarpsillsfisket borde vara tillåtet. EU:s medlemsstater beslutade dock om en tillåten fångst på över 25 procent högre än kommissionens förslag. Detta skulle ge en sannolikhet på ca 30% för att lekbiomassan 2025 skulle hamna under krisgränsen Blim, även om Ryssland skulle hålla sig till sin andel av strömmingsfisket – något som de inte gjort på flera år. Detta innebär en hög risk för en kollaps av detta bestånd, och rimligen en ännu större risk för kollaps av olika delpopulationer. Förvaltningen behöver dra lärdom av kollapserna av Östersjöns västra torsk- och sillbestånden, av kattegattorsken och av förvaltningen av nordsjösillen. När nordsjösillen kollapsade 1977 stoppades allt sillfiske i fem år. Parallellt införde EU en tydlig prioritering av sillfisket för humankonsumtion genom att förbjuda det riktade fisket efter sill för industriändamål som fiskmjöl. Agerandet var smärtsamt för fiskenäringen och fiskesamhällen. Men genom ett tillräckligt resolut agerande tillräckligt tidigt och under tillräckligt lång tid kunde beståndet återhämta sig. Den dystra sanningen nu är att flera bestånd som tidigare varit viktiga kommersiellt och/eller för folkhushållet har decimerats. Ett flertal bestånd är redan under krisgränsen Blim: Bohusfjordar och Kattegattorsk kan vara permanent utfiskade, bestånden av torsk i västra och östra Östersjön är sedan flera år parkerade under Blim, sill/strömmingen i västra och centrala Östersjön under Blim sedan flera år. ICES har bedömt att sannolikheten för att strömmingsbeståndet i Bottniska viken sjunker under krisgränsen Blim 2025 är över 20 procent med de fiskekvoter för 2024 som beslutats av EU:s ministrar i oktober 2023. Detta är särskilt illavarslande ur ett beredskapsperspektiv då strömmingen i Bottniska viken, där enbart Sverige och Finland har fiskerätter, kan i vissa scenarion vara en strategisk livsmedelsreserv i kristid. Det är därför av stor vikt är att i dag, i fredstid, ta tillvara möjligheten att kraftigt skära ner fisket för att bygga upp och hålla viktiga fiskbestånd på mer hållbara nivåer, i linje med målsättningen i EU:s gemensamma fiskeripolitik. Detta kan ses som en sorts gardering eller investering för att säkra livsmedelsförsörjningen om världsläget förvärras - vilket inte kan uteslutas. Genom att i stället låta bestånden sjunka till farligt låga nivåer för att hålla igång en överdimensionerad fiskenäring eller beredningsindustri har förvaltningen tagit oacceptabelt stora risker med fiskebestånden. Konsekvenserna för fisket och havsmiljön skulle kunna vara omfattande och långvariga, och som nämnts naturligtvis även negativa ur beredskapsperspektiv. Moratorium för fiskmjölsfisket i Östersjön tillsammans med en regional analys av en mer hållbar balans mellan fiskeflottan, beredningsindustrin och resursbasen Flera skäl talar för behovet av ett moratorium mot det industrifiske i centrala Östersjön och Bottniska viken som landar fisk i första hand avsedd för fiskmjöl. Dit hör osäkerheten om fördelningen av fångsterna mellan sill/strömming och skarpsill i centrala Östersjön, vikten av att minska fisketrycket till följd av osäkerheten om bedömningar samt konsekvenser för ålders- och storleksfördelningen, lokala delpopulationer och andra arter. Utöver detta tillkommer beredskapshänsyn, både avseende fiskebestånden och strukturen på fiskeflottan och beredningsindustrin. Eftersom det var Sverige som, under förhandlingarna om medlemskap med EU, tog initiativet till den utveckling som ledde till avskaffandet av EU:s förbud mot riktat sillfiske för industriändamål är det rimligt att Sverige nu tar initiativet för ett moratorium mot industrifisket efter de pelagiska arterna sill/strömming och skarpsill i Östersjön. Parallellt med moratoriet behövs en ordentlig analys på östersjönivå över vilken resurs- och beredningsindustrikapacitet och struktur är realistiskt rimlig ur ett bevarandeorienterat resurshushållningsperspektiv. Det är exempelvis klokt att ta tillvara restprodukter från konsumtionsfisket för exempelvis djurfoder eller gödselmedel, både i freds- och kristider även om det inte finns utrymme för ett mer riktat fiskmjölsfiske. Analysen skulle också behöva ta hänsyn till vertikal och horisontell integration i sjömatsindustrin, då denna integration kan förstärka drivkraften för ett överutnyttjande av resursbasen som både motverkar beståndmålet i fiskeripolitiken och ökar samhällets kostnader för beredskapspolitiken i fredstid. Man bör i synnerhet undvika att offentliga medel används för investeringar i hamn- eller industrikapacitet som kan driva på ett överutnyttjande av resursbasen. Här går miljöhänsyn, beredskapshänsyn och i ett femårs- eller längre näringsperspektiv hand i hand. En sådan analys kan resultera i vägledning för vilka delar av fiskenäringen, beredningsindustrin och andra anslutande näringar det möjligen kan vara värt att ge ett övervintringsstöd under återstående delen av moratoriet. Under tiden analysarbetet pågår bör eventuellt övervintringsstöd vägledas av ledord som småskalighet, decentralisering och flexibilitet. Detta skulle på ett naturligt sätt bidra till en välbehövlig strukturanpassning. Dessa ledord bör också beaktas vid bedömningar beredskapsaspekten av vilka hamnar som ska klassas som riksintresse. HaV bör tas med i sektorn Livsmedelsförsörjning och dricksvatten inom krisberedskap och det civila försvaret Även om fiskets omfattning bestäms på EU-nivå fattas viktiga beslut på lägre nivå. Det är till exempel enbart Sverige och Finland som har rätt att fiska på strömming i Bottniska viken. Där finns därför förutsättningar för en stramare förvaltning avseende inte enbart hur mycket som får tas upp utan även när, var och hur fisket tas upp, liksom sker i Rigabukten där enbart Lettland och Estland har fiskerätter. Detta fordrar dock att större hänsyn tas till beståndsutvecklingen, till lokala delpopulationer och till konsekvenserna för kustmiljöer och mindre hänsyn till det storskaliga fiskets och fiskmjölsindustrins intressen. En mer lokaliserad förvaltning kan också vara en väg framåt. Med tanke på att beståndet av sill/strömming i centrala Östersjön är mer utsatt och förvaltningen är mer komplicerad, med flera länder inklusive Ryssland som fiskar på beståndet är det desto viktigare att värna strömmingen i Bottniska viken som en strategisk livsmedelsreserv för Sverige och Finland, och kustnära bestånd av andra arter. Också av beredskapsskäl är det av intresse att öka forskningen på och anpassa förvaltningen till lokala strömmingspopulationer och vad som behövs för starkare bestånd av kustlevande rovfiskar. Avseende de senare bör också andra påverkansfaktorer undersökas, till exempel den kustnära övergödningen och markanvändning vid i kustområden. Jordbruksverket ingår tillsammans med länsstyrelserna, Naturvårdsverket, Statens Veterinärmedicinska anstalt (SVA) och Livsmedelsverket i sektorn Livsmedelsförsörjning och dricksvatten, där Livsmedelsverket är sektorsansvarig myndighet. Med tanke på bland annat vikten av beståndsvården för både sill/strömming och kustnära bestånd bör också Havs- och vattenmyndigheten tas med i sektorn Livsmedelsförsörjning och dricksvatten.
- Skolmaterial
Stockholms universitets Östersjöcentrum
Stockholms universitets Östersjöcentrum har en omfattande verksamhet för att öka kunskap, engagemang och intresse för havsmiljöfrågor och marin forskning.
- Konferenser och seminarier
Stockholms universitets Östersjöcentrum
Östersjöcentrums forskare deltar ofta i olika seminarier och konferenser, och våra omvärldsanalytiker är flitigt anlitade som moderatorer vid olika evenemang. Varje månad arrangerar vi Baltic Breakfast – en serie frukostseminarier som presenterar den senaste kunskapen rörande centrala miljöfrågor för Östersjön.
- Forskningsfartyg
Stockholms universitets Östersjöcentrum
Flera fartyg och båtar är stationerade på fältstationen Askölaboratoriet utanför Trosa. De används för forskning, utbildning, miljöundersökningar och för transporter till och från fältstationen. R/V Electra är ett toppmodernt forskningsfartyg designat för kustnära system, och erbjuder utmärkta möjligheter för marinbiologer, marina geologer, arkeologer och oceanografer.
- Baltic Breakfast
Stockholms universitets Östersjöcentrum
Baltic Breakfast är en serie frukostseminarier som presenterar den senaste kunskapen rörande centrala miljöfrågor för Östersjön.
- Jobba hos oss
Stockholms universitets Östersjöcentrum
Vid Stockholms universitets Östersjöcentrum arbetar en unik kombination av experter med uppdrag att öka kunskapen om Östersjön och förbättra samhällets åtgärder mot miljöproblemen.
- Oceanografisk mätboj
Stockholms universitets Östersjöcentrum
Strax söder om Askö finns sedan 2014 en mätboj som mäter oceanografiska grunddata i realtid. Den ingår i ett nätverk av liknande bojar runt kusten. Bojen sjösätts om våren, och tas i land innan isläget riskerar att bli svårt.
- Värna och skydda de viktiga funktionerna i djupa mjukbottnar
Stockholms universitets Östersjöcentrum
Djupa mjukbottnar är viktiga för hela det marina ekosystemets funktion och för långsiktig kolinlagring. Dessa funktioner riskerar att försämras när bottnarna trålas vid kommersiellt fiske och vid gruvdrift på havsbotten. Ändå förbises dessa livsmiljöer ofta när man fastställer marina skyddsområden och begränsar fiske och exploatering. EU:s medlemsländer måste skydda djupa mjukbottnar i Östersjön och Nordsjön bättre.