Nya lektorn Karl Gauffin vill sätta folkhälsan i ett större samhällsperspektiv

– Det känns jätteroligt och som en stor lättnad. Sedan jag disputerade 2015 har jag haft olika tidsbegränsade eller projektbaserade anställningar på universitetet. En fast lektorstjänst innebär en stor trygghet och möjlighet att jobba långsiktigt med det jag verkligen tycker är roligt.

Hur är du som lärare? Vad tycker du är viktigast i samspelet med studenterna?

– Man utvecklas som lärare utifrån erfarenheterna från sin egen utbildning. Studenternas återkoppling är också väldigt viktig.

– Jag läste hela min grundutbildning i Tyskland, i en universitetsmiljö som i många avseenden är mer traditionell än den svenska. Mina föreläsningar består därför ofta av katederundervisning, som jag varvar med seminarier. Målet är att skapa seminarier där alla studenter känner att de har något att bidra med.

– En bra universitetslärare är förstås inläst på sitt ämne, men kan också diskutera kursens frågor i ett bredare sammanhang. Lärare som lyckas med det är mina förebilder. Universitetet måste ta sitt bredare bildningsuppdrag på allvar, och det förutsätter engagerade lärare som får tid och möjlighet att göra just det.

Du har varit på Institutionen för folkhälsovetenskap under flera år – på forskningscentret CHESS sedan 2011 – och haft flera roller inom undervisningen, bland annat som programansvarig för kandidatprogrammet. Hur har ämnet folkhälsovetenskap vid Stockholms universitet utvecklats under den här tiden?

– För femton år sedan fanns ingen grundutbildning i folkhälsovetenskap vid Stockholms universitet. Folkhälsovetenskap är en ung disciplin som behöver tid för att utveckla en stabil akademisk grund för vidare studier och arbetsliv.

– Hur utvecklas då ett tvärvetenskapligt ämne? Min kollega Andrea Dunlavy och jag har skrivit en artikel om det . Det handlar om att luta sig mot etablerade discipliner som sociologi, epidemiologi och statsvetenskap, men successivt utveckla en egen begreppsapparat, metodologisk verktygslåda och syn på världen.

– Det är ett pågående arbete, men jag tycker att folkhälsovetenskapen vid Stockholms universitet har tagit uppgiften på stort allvar och lyckats väl.

Hur kommer det sig att det blev folkhälsovetenskap för dig?

– Efter studenten i Göteborg flyttade jag till Berlin, där jag bodde i åtta år. Jag studerade statsvetenskap och jobbade extra på en bar. Mitt examensarbete handlade om hur Tyskland utvecklade sina strategier för att bekämpa hiv/aids under 1980- och 1990-talet, vilket ledde mig in på folkhälsoområdet. Sedan flyttade jag till Edinburgh för att läsa masterprogrammet Health Inequality and Public Policy. Året därpå blev jag doktorand vid Karolinska institutet och knuten till CHESS.

Vad skiljer folkhälsovetenskapen vid Stockholms universitet från utbildningar vid andra lärosäten? Varför ska man läsa här?

– Det korta svaret är att vi betraktar folkhälsovetenskap som ett samhällsvetenskapligt ämne. Det ger en välbehövlig kontrast till mer medicinskt orienterade utbildningar. Den som är intresserad av hälsa och sjukdom ur ett samhällsperspektiv kan ha stor glädje av våra program.

– Flera av våra kurser har sin grund i medicinsk sociologi, där vi undersöker hur samhällsfaktorer påverkar befolkningens hälsa och hur sjukdom också kan förstås som ett socialt fenomen. På kandidatprogrammet samarbetar vi med Institutionen för global folkhälsa vid Karolinska institutet, som bidrar med kurser i mer praktiskt folkhälsoarbete. Vi erbjuder också populära temakurser om bland annat teknisk utveckling, smittsamma sjukdomar och klimatförändringar.

– Vårt internationella masterprogram har ett liknande kursutbud på engelska. Det är roligt att utforma undervisning för studenter med olika akademisk bakgrund. Det kan vara utmanande, men hjälper oss att fundera noggrant över vad vi vill att studenterna ska lära sig.

Jobbet som lektor innebär ju mycket undervisning, men också en hel del forskning. Universitetsutbildning ska ju stå på forskningens grund. Hur ser du på detta, kopplingen mellan forskning och undervisning?

– Jag ser på det som en självklar förutsättning för utbildning på universitetsnivå. En föreläsning på universitetet ska ta avstamp i den relevanta forskningen och erbjuda hänvisningar till publicerade artiklar och böcker med möjlighet för vidare förkovran. I idealfall kan undervisningen gå i en typ av dialog med forskningen, utveckla resonemang och kanske ifrågasätta eller erbjuda motstånd – gärna tillsammans med studenterna under seminarierna.

– Samtidigt tycker jag det är viktigt att just universitetslärarrollen tas på allvar. Det är förstås värdefullt med meriterade forskare som kan undervisa om sitt egna arbete, men det är väldigt olyckligt om undervisningen sköts med vänsterhanden eller betraktas som ett nödvändigt ont för att finansiera det man helst vill hålla på med. En sådan person kanske snarare borde söka sig till de mer renodlade forskningsinstituten och till en tjänst utan undervisningsuppdrag.

Din forskning handlar om ojämlikhet i hälsa, bland annat den ojämlika pandemin, sociologiska perspektiv på psykisk ohälsa samt hälsan och framtiden. Finns det en röd tråd?

– En gemensam faktor är kanske psykisk ohälsa, som har blivit ett stort folkhälsoproblem och var särskilt angeläget under pandemin. Jag tycker att det är viktigt att erbjuda sociologiska förklaringar till ett fenomen där psykologi och psykiatri annars ofta har tolkningsföreträde.

– Det är också centralt i min forskning om hälsan och framtiden. Jag tror att de växande förväntningarna på att kontrollera framtiden, inte minst den egna hälsan, kan skapa oro och ångest.

– Här finns ett intressant spänningsfält inom folkhälsovetenskapen, som ofta betonar att förebyggande insatser alltid är bättre än att hantera problem när de uppstått. Jag är inte säker på att det alltid stämmer. Att ständigt försöka förebygga problem som kanske aldrig uppstår kan leda till ett ganska besvärligt och oroligt liv.

Du deltar också i samhällsdebatten genom bland annat debattartiklar och poddar. Varför är det viktigt att sprida forskning utanför akademin?

– Det är väl viktigt att vi som arbetar på universitetet deltar i samhällsdebatten, men framför allt gör jag det för att det är kul att prata med andra människor. Forskning kan innebära en ganska ensam tillvaro. För den som inte har förmånen att undervisa eller prata med studenter kan en podd eller debattartikel vara ett bra alternativ.

Håkan Soold