Kvinnor med funktionsnedsättning möter hinder på vägen till att bli mammor

I studien har forskarna intervjuat sex kvinnor med fysiska funktionsnedsättningar i Taiwan för att undersöka deras erfarenheter av att besluta sig för att bli mammor, gå igenom en graviditet och förlossning samt få stöd från en hälso- och sjukvård som inte alltid är anpassad efter deras behov. Alla kvinnorna hade fött barn under det senaste decenniet och berättade om sin väg från tankarna på att bli mamma till graviditet, förlossning och livet som förälder.

Ett återkommande tema i intervjuerna var föreställningen att kvinnor med fysiska funktionsnedsättningar inte kan eller bör bli mammor. För vissa av kvinnorna påverkade också omgivningens reaktioner deras egen syn på möjligheten att bilda familj.

Samtidigt visar kvinnornas berättelser att deras egna erfarenheter inte alltid stämde överens med omgivningens föreställningar. Att bli mamma kunde i stället stärka deras tilltro till den egna förmågan. Moderskapet blev också ett sätt att utmana fördomar om personer med funktionsnedsättning.

– Kvinnor med fysiska funktionsnedsättningar möter ofta tvivel på sin förmåga att bli mammor. Traditionella könsnormer, där kvinnor förväntas ta hand om andra, kan göra att omgivningen ifrågasätter om de klarar av att ta hand om sina familjer, säger Chong-Min Su, doktorand vid Institutionen för folkhälsovetenskap vid Stockholms universitet, och fortsätter:

– Samtidigt kan negativa föreställningar om funktionsnedsättning leda till att andra tvivlar på kvinnornas förmåga att genomföra en graviditet. Sådana attityder kan också få kvinnorna att tvivla på sig själva och påverka både deras självkänsla och deras val. Deras egna önskemål och röster hamnar alltför ofta i skymundan.

Vården är inte alltid anpassad efter kvinnornas behov

Kvinnorna beskrev också konkreta hinder i mötet med hälso- och sjukvården. Det kunde handla om att vårdpersonal saknade erfarenhet av graviditet hos kvinnor med fysiska funktionsnedsättningar, men också om att vårdmiljöer och medicinsk utrustning var svåra att använda.

När kvinnornas kroppar förändrades under graviditeten förändrades även deras behov av stöd. De sociala stödinsatser och hjälpmedel som fungerat före graviditeten räckte inte alltid till i takt med att graviditeten fortskred.

Studien visar därmed att tillgänglighet inte bara handlar om att kunna ta sig in i en vårdlokal. Vården behöver också ha kunskap och beredskap för att anpassa undersökningar, information och stöd efter varje kvinnas individuella behov.

– Även grundläggande mödravård kan innebära utmaningar för kvinnor med fysiska funktionsnedsättningar. När det exempelvis saknades stolvågar behövde vissa av kvinnorna få hjälp av sina partner att hålla sig uppe när de skulle vägas, vilket ökade risken för fallolyckor, säger Chong-Min Su, och fortsätter:

– Några av kvinnorna avstod också från urinprov eftersom inkontinens gjorde det svårt att lämna urinprov. Det kunde påverka möjligheten att upptäcka havandeskapsförgiftning och urinvägsinfektioner. Det kan finnas alternativa lösningar, men kvinnorna fick inte alltid information om dem eller hjälp att få tillgång till dem.

Moderskapet förändrade synen på den egna förmågan

Trots de hinder som kvinnorna mötte beskriver studien också moderskapet som en erfarenhet som kunde förändra deras syn på sig själva. Att få barn gav flera av kvinnorna större tilltro till sin egen förmåga och gjorde dem mer benägna att utmana negativa föreställningar om funktionsnedsättning.

Enligt Chong-Min Su handlar det om handlingsutrymme och om hur kvinnor navigerar mellan sina egna önskemål, omgivningens förväntningar och de praktiska förutsättningarna för att vara förälder.

– Graviditeten och moderskapet var både utmanande och givande erfarenheter för kvinnorna vi intervjuade. Att möta orättvis behandling och fysiska hinder gjorde dem mer medvetna om sina rättigheter och mer benägna att stå upp för sina behov. Att bli mammor gav dem också fler möjligheter att delta i samhället genom att uppfostra sina barn och fatta beslut som formade deras egna liv, säger han.

Behov av mer inkluderande mödravård och föräldrastöd

Studien lyfter också fram betydelsen av ömsesidigt beroende och stöd från andra. Att leva självständigt innebär inte att behöva klara allting på egen hand. Kvinnorna förlitade sig ofta på sitt personliga nätverk för att få stöd under graviditeten och i föräldraskapet, samtidigt som de formella stödinsatserna ofta var otillräckliga. Det pekar på behovet av bättre insatser för att främja både mammornas och barnens hälsa och välbefinnande.
Taiwan och Sverige har olika hälso- och sjukvårds- samt välfärdssystem.

Samtidigt tyder rapporter från Funktionsrätt Sverige – Föräldrar på (o)lika villkor (2022) och ”Hon sa: ’Om du var min dotter hade jag rått dig att göra abort’” (2026) – på att kvinnor med funktionsnedsättning kan möta liknande utmaningar under graviditeten och i föräldraskapet. För att säkerställa deras lika rätt till hälsa och familjeliv behövs mer forskning och konkreta åtgärder för att förstå deras erfarenheter och förbättra vården och stödet.

– För att förbättra den reproduktiva hälsan och livskvaliteten hos kvinnor med funktionsnedsättning. Det är avgörande att utmana fördomar om personer med funktionsnedsättning och göra hälso- och sjukvården och de sociala stödinsatserna mer tillgängliga. På så sätt kan vi skapa ett mer inkluderande samhälle där alla får möjlighet att forma sitt eget familjeliv, säger Chong-Min Su.

Håkan Soold