”En pandemi är mycket farligare för vissa grupper i samhället”

– Det är klart att ett nytt coronavirus skapar rubriker, det är något vi kan relatera till och ingen vill att pandemin för fem år sedan ska få en upprepning. Kanske är det dock just denna vaksamhet som gör det mindre sannolikt att just ett coronavirus kommer orsaka nästa pandemi. Det finns flera olika virustyper, förutom coronavirus, som kan smitta människor, så det kan gott hända att nästa pandemi tar fart genom ett utbrott som vi inte ägnar lika mycket uppmärksamhet.

– Epidemiologiska riskbedömningar är svåra att göra. Ofta betraktas risken för en pandemi som liten till en början. Så var det även för drygt fem år sedan, innan det nya coronaviruset hade spridit sig, men det är ju inte förrän i efterhand som man vet vilka utbrott som utvecklas till en fullskalig epidemi.

– Samtliga pandemier under senare tid har förorsakats av virus, däribland den stora pandemin vid första världskrigets slut (den så kallade spanska sjukan), influensapandemierna på 1950- och 60-talet, hiv, den så kallade svininfluensan på slutet av 00-talet och förstås covid-19. Därför tycks det sannolikt att även nästa pandemi utgår från ett virus, men vi vet inte. Det skulle kunna vara något helt annat smittoämne som vi inte är förberedda på.

Effektivt arbete mot pandemier bygger på internationellt samarbete. WHO behöver pengar och det är bekymmersamt att stater som USA drar sig ur organisationen.

Du forskar ju kring frågor om vad som hände efter covid-19-pandemin och kring politiska åtgärder för att öka beredskapen när det gäller liknande pandemier. Vad ser du i erfarenheterna från den förra pandemin och vad som görs för att minska konsekvenserna om en liknande pandemi skulle uppstå? Kort sagt, är vi bättre rustade för en kommande pandemi?

– Att förbereda sig för det som ännu inte inträffat är en av politikens största uppgifter. Som vi ser, inte minst i relation till klimatkrisen, är det inte alltid den lyckas med det. Pengar satsas på att hantera pågående kriser, snarare än att förebygga nya. Det mest effektiva smittskyddsarbetet är det som är helt osynligt, för det har förhindrat en pandemi att inträffa innan sjukdomen kunde sprida sig. Sådant arbete får sällan den uppmärksamhet eller de finansiella medel det förtjänar.

– Effektivt arbete mot pandemier bygger på internationellt samarbete. WHO behöver pengar och det är bekymmersamt att stater som USA drar sig ur organisationen. Smittsamma sjukdomar bryr sig inte om gränser mellan länder, globala problem kräver globala lösningar.

– Det finns en förhöjd medvetenhet kring smittsamma sjukdomar och många böcker och artiklar har skrivits om frågan huruvida vi är förberedda för nästa pandemi. Det här är politikens uppgift. Jag tror inte den enskilde har så mycket att vinna på att gå runt och oroa sig för nästa pandemi. Vi lever i vad sociologer kallar för ett ”risksamhälle” där individer hela tiden tvingas förhålla sig och anpassa sina liv till det som ännu inte inträffat. Det är en ansvarsförskjutning till den enskilde som inte är fruktbar. Hanteringen av framtiden måste förbli en kollektiv angelägenhet.

Din forskning handlar om hur social ojämlikhet gör att vissa grupper i samhället är mer utsatta än andra när det gäller hälsa och då också när sådana här ”oväntade” händelser sker – som en pandemi. Vilka rekommendationer har du till de som är i ledande positioner i samhället när det gäller åtgärder för att – som de vill och vi alla vill – minska smittspridningen i händelse av en ny pandemi?

– Det handlar först och främst om att erkänna, och i viss mån kompensera för, det faktum att en pandemi är långt mycket farligare för vissa grupper i samhället. En enskild person kommer att använda sina resurser för att skydda sig mot ett hot som en smittsam sjukdom. Det kunde vi bland annat se i en av våra studier som undersökt sambandet mellan inkomst och sjukhusvård för covid-19. Skillnaderna var större mycket under den andra och tredje vågen jämfört med den första. Vid det laget var det allmänt känt att vi hade att göra med ett farligt, luftburet virus och de som hade möjlighet inrättade sina liv efter den kunskapen. De jobbade hemifrån, beställde hem mat och undvek att träffa människor. Det här var inte något som alla kunde göra och då blir det politikens uppgift att skydda dem så långt som möjligt.

– Ojämlikhet i hälsa är ofta resultatet av två samverkande faktorer: skillnader i exponering och sårbarhet. Exponering handlar om vem som utsätts för de faktorer som orsakar sjukdomen, i covid-19-pandemins fall ett virus. De som jobbar inom sjukvården, i mataffärer och som busschaufförer kommer exponeras mer än tjänstemän som kan jobba hemifrån. Sårbarhet handlar om de faktorer som gör att sjukdomen kan utvecklas till ett livsfarligt hot. Här är hög ålder kanske den viktigaste faktorn, men det kan också handla om andra saker, som till exempel underliggande sjukdomar.

Håkan Soold

Vidare läsning:

Karl Gauffin är forskare vid Institutionen för folkhälsovetenskap vid Stockholms universitet. Han leder forskningsprojektet Den ojämlika pandemin: politiska åtgärder mot covid-19 och ojämlikhet i hälsa, finansierat av Forte. Han skrev om bland annat covid-19 i artikeln The less we care about healthcare workers i tidningen Eurozine 2021. 

Tillsammans med Olof Östergren och Agneta Cederström, också vid Institutionen för folkhälsovetenskap vid Stockholms universitet, skrev Karl Gauffin artikeln Waves of inequality: income differences in intensive care due to Covid-19 in Sweden, som publicerades i den vetenskapliga tidskriften European Journal of Public Health 2023.

Så här skrev Aftonbladet om covid-19-viruset i januari 2020: Så orolig ska du vara för Kinaviruset.