Helena Eriksson: ”När ögonen glittrar och eleven lär sig något nytt – det är värt allt"

Helena Erikssons lärarkarriär började redan i begynnelsen av 1990-talet, då hon arbetade som F–6-lärare i matematik och naturvetenskap. Under närmare 20 år var hon klasslärare vid Tjärnaskolan i Borlänge, Dalarna. Periodvis tog hon tillfälliga avbrott från skolans värld för att arbeta som museipedagog vid ett Science Center, där hon bland annat tog emot skolklasser som en del av deras naturvetenskapsundervisning.

Hennes drivkraft har genom yrkeslivet alltid varit ambitionen att hitta uppgifter och aktiviteter där elever får utforska och förklara matematiska och naturvetenskapliga fenomen. Hon har ständigt sökt nya metoder som kan göra undervisningen ännu synligare, ännu tydligare och ännu lättare att ta till sig.

Som ett led i detta tog hon ytterligare ett avbrott i sin lärartjänst för att utbilda sig till specialpedagog, i hopp om att få ännu bättre redskap att besvara dessa komplexa frågor. Det ena avlöste det andra, och precis efter avslutad utbildning antogs hon som doktorand vid forskarskolan Learning Studies vid Stockholms universitet – där hon fick fortsätta söka efter kärnan i hur undervisning i matematikämnet kan utformas för att stärka elevers lärande.

Under doktorandtiden arbetade Helena parallellt som specialpedagog och matematikutvecklare vid sin skola i Dalarna. Hennes avhandling handlade om tal i bråkform ur ett teoretiskt perspektiv, och byggde vidare på tidigare projekt hon ägnat sig åt i sin undervisningspraktik. Skolan och kommunen visade ett stort stöd i hennes fortsatta studier, eftersom de redan sett resultat i elevernas kunskapsutveckling.

Efter att Helena disputerat skickade hon, tillsammans med Lovisa Sumpter och Inger Eriksson, in två ansökningar till Skolforskningsinstitutet – och båda projekten beviljades. Inte långt därefter blev en lektorstjänst ledig vid institutionen, och det kändes naturligt för Helena att söka tjänsten. Sedan den 1 januari 2025 arbetar Helena heltid på IÄD.

I din roll som lektor – kan du berätta vad du gör på jobbet?

”I min roll som lektor är min tjänst i grunden fördelad på cirka 70 procent undervisning och 30 procent FoU-tid, även om detta kan variera beroende på vilka forskningsprojekt jag är engagerad i.

Inom ramen för min undervisning är jag just nu involverad i olika kurser. En av dessa, som jag leder tillsammans med kollegor på IÄD, är en uppdragsutbildning från Skolverket – en fortbildning för förskolelärare i förskoleklass. Satsningen syftar till att utveckla matematikundervisningen för yngre barn. Jag undervisar även i en kurs för blivande speciallärare i matematik, som ingår i ett 90 hp-program vid Specialpedagogiska institutionen. Dessutom undervisar jag lärarstudenter inom Grundlärarprogrammet F–3 och 4–6 i matematikdidaktik.

När det gäller min FoU-tid lägger jag mycket energi på att skriva ansökningar till nya projekt, och jag är även delaktig i flera pågående forskningsprojekt och forskargrupper. Mitt huvudsakliga forskningsintresse handlar om att utforska lärandeverksamhet och hur undervisningen kan organiseras tillsammans med lärare och elever, så att de tillsammans verkligen äger och förstår kunskapen på ett meningsfullt sätt.”

Vad tycker du är roligast på jobbet?

”Jag trivs verkligen med allt jag gör och har svårt att komma på något jag inte tycker om. Det är så klart mycket att göra för det mesta, men allt är kul!

De allra bästa stunderna är nog när man får vara med om de där ”aha-upplevelserna” hos en elev eller student – när det glittrar till i ögonen och man ser att de verkligen förstått något nytt. De ögonblicken är obetalbara och gör allt arbete värt det.

Jag är fortfarande ganska ny i rollen som lärarutbildare, men det är samma känsla oavsett det är en 8-årig elev i årskurs två eller en 25-årig student på lärarutbildningen som får polletten att trilla ner. Det är en fantastisk upplevelse att se hur kunskapen verkligen landar hos dem – precis på det sätt som gör att de förstår på djupet.

Inget arbete gör sig självt, och utmaningen ligger ofta i att fånga den vetenskapliga precisionen i det praktiska arbetet med undervisningen. Ofta får man justera, pröva och pröva igen – tills man märker att kunskapen verkligen når fram. Då vet man att vetenskapen har påverkat ända in i själen – och det är precis dit jag vill komma.”

Du har nyligen fått forskningsprojektet KROM beviljat – grattis! Vad handlar det om?

”Ja, jättekul! Vi har fått projektmedel beviljade av Skolforskningsinstitutet, och arbetet startar direkt efter årsskiftet. Under tre år kommer vi att driva projektet ”Kollektiva reflektioner kring multiplikativa relationer (KROM) – ett förebyggande perspektiv i de tidiga skolåren”. Förutom jag själv är även Inger Erikson från IÄD, samt Diana Berthén, Specialpedagogiska enheten och Marie Björk från Specialpedagogiska enheten och Stockholms stad med i projektet.

Projektet går i korthet ut på att elever i lågstadiet ska arbeta tillsammans med att tänka, prata och resonera om multiplikation och om hur relationer mellan tal hänger ihop i multiplikativa samband. I stället för att eleverna sitter ensamma med sina uppgifter, får de utforska idéer gemensamt – till exempel om hur multiplikation fungerar, hur mönster kan se ut och hur grupper av tal relaterar till varandra.

Forskningen visar att en tidig förståelse för multiplikativa relationer är avgörande för den fortsatta matematikinlärningen. Många av de svårigheter som uppstår senare i skolgången har sin grund just här. Genom att redan i de tidiga skolåren arbeta kollektivt med sådana grundläggande samband, får eleverna en stabil bas för att senare kunna hantera exempelvis tal i bråkform, procent, algebra och problemlösning. Ett gemensamt och tidigt fokus på dessa samband stärker elevernas förståelse och kan förebygga framtida matematiksvårigheter.”