Sök
Letar du efter intern information?
Visar 35501-35520 av 49109 träffar
- Författarintervju med Milka Hakkarainen: Om sverigefinsk litteratur, deckargenre och identitet
Institutionen för slaviska och baltiska språk, finska, nederländska och tyska
Avdelningen för finska vid Stockholms universitet och avdelningen för finsk-ugriska språk vid Uppsala universitet bjuder in till en författarintervju med den sverigefinska deckarförfattaren Milka Hakkarainen.
- Seminarium med Mats Alvesson
Psykologiska institutionen
Mats Alvesson, professor vid Lunds universitet, talar om "Returning to meaning".
- Yrkesmässan om havet
Stockholms universitets Östersjöcentrum
Välkommen till årets yrkesmässa på Skansens Baltic Sea Science Center. För gymnasieelever – en mässa som inspirerar till ett framtida jobb med, på eller för havet.
- Internt: Att skriva akademiska texter på engelska – möjligheter och fallgropar
Institutionen för ämnesdidaktik
Välkommen till ett internt seminarium med språkrevisor Tim Houghton! Seminariet hålls på engelska.
- Yrkesmässan om havet
Lektionsbanken om Östersjön
Välkommen till årets yrkesmässa för gymnasieelever som inspirerar till ett framtida jobb med, på eller för havet.
- Disputation, Erik Schwarz
Institutionen för naturgeografi
Erik Schwarz försvarar sin doktorsavhandling med titeln "Microbial ecology in soil carbon models: Implications of eco-evolution and spatial ecology for model properties and predictions"
- Sök kostnadsfri behandling för specifik fobi
Psykologiska institutionen
Rädd för hundar, spindlar, trånga utrymmen, ormar, fåglar, höjder eller nåt helt annat? Sök kostnadsfri utbildningsterapi på Psykologiska kliniken.
- Högre seminarium IR - Ilker Kalin
Institutionen för ekonomisk historia och internationella relationer
Socialized to Cooperate? Foreign Military Training and Coordination in UN Peacekeeping Operations
- Bolin Days 2026
Bolincentret för klimatforskning
Välkommen till Bolin Days 2026!
- RT4 Research Day Away – save the date!
Bolincentret för klimatforskning
[Information finns bara på engelska] The theme for the meeting is “Adaptation across scales.” Climate change is here and now – how do organisms, ecosystems, landscapes, and the built environment adapt to changing conditions? But what do we really mean by “adaptation”?
- Swedish Climate Symposium 2026
Bolincentret för klimatforskning
[Information finns bara på engelska] The Bolin Centre for Climate Research; SMHI; the Strategic Research Areas MERGE and BECC; EcoChange; Centre for Climate Science and Policy Research; and KTH Climate Action Centre will host the 3rd Swedish Climate Symposium on 20–22 May 2026 in Lund, Sweden.
- Högre seminarium EH - Gustav Ingman & Fia Cottrell-Sundevall
Institutionen för ekonomisk historia och internationella relationer
Economic restrictions on political candidacy
- Matematisk statistik efterfrågas
Matematiska institutionen
- Vi behöver medarbetare som kan matematisk statistik, säger aktuarie Johan Dehaddo vid Sensor Försäkring, en av de många deltagarna på årets arbetsmarknadsdag i Albano.
- Anmälan till höstterminen 2026 öppnar
Centrum för barnkulturforskning
Börja studera barnkultur i höst! Hos oss kan du studera fristående kurser på grund- eller avancerad nivå samt kandidatprogram.
- Internationella dagen för kvinnor och flickor inom vetenskap: "Jag visste redan som 14-åring att jag ville bli forskare"
Psykologiska institutionen
Redan som tonåring visste Julie Lasselin att hon ville bli forskare, först driven av ambitionen att hitta ett vaccin mot aids. I dag forskar hon kring kopplingen mellan hjärnan och immunförsvaret.
- Arbetsmarknadsdagen 2026 – biologer mötte en bred och växande arbetsmarknad
Institutionen för biologisk grundutbildning
Den 11 februari fylldes Aula Magna av studenter, alumner och arbetsgivare när Arbetsmarknadsdagen för naturvetare gick av stapeln. Under några intensiva timmar fick studenter möjlighet att mingla med företag, myndigheter och organisationer med behov av naturvetenskaplig kompetens, och bilden som växte fram var tydlig: arbetsmarknaden för biologer är både stark och mångfacetterad.
- Så får du sammanläggningsavhandlingen att hänga ihop
Centrum för universitetslärarutbildning
Många doktorander som skriver sammanläggningsavhandlingar kämpar med att relatera de olika delarna till en övergripande helhet. I en ny artikel presenteras en modell som ska underlätta arbetet med att få texten att hänga ihop. Det blir allt vanligare att doktorander skriver sammanläggningsavhandlingar. Inom naturvetenskapen har denna genre länge varit etablerad och den klart dominerande. Bara ett par procent av alla avhandlingar som skrivs här är monografier. Men även inom samhällsvetenskap och humaniora, där länge monografin var det självklara valet, är nu omkring hälften av avhandlingarna sammanläggningar. Sammanläggningsavhandlingen är en genre som har importerats från naturvetenskapen till humaniora och samhällsvetenskap, något som skapar vissa återkommande problem i avhandlingsskrivandet, skriver Ann-Sofie Jägerskog och Kristian Niemi i en artikel i Högre utbildning . De menar att det saknas forskning och en kvalificerad pedagogisk diskussion om de utmaningar som denna relativt nya avhandlingsgenre innebär. Artikeln tar sikte på att fylla denna lucka, och författarna föreslår också ett sätt som doktorander och handledare kan arbeta på för att underlätta processen. Framför allt handlar detta om att redan från början systematiskt arbeta med hur olika artiklar relaterar till helheten. Vad är det då som gör att sammanläggningsavhandlingen förefaller svårare att ro i land inom humaniora och samhällsvetenskap än i naturvetenskap? Eftersom genren är ny här, är de vetenskapliga kraven ofta otydliga, menar författarna. Doktoranden arbetar också mer sällan inom ramen för ett större forskningsprojekt, vilket innebär att övergripande ramar saknas, och att doktoranden lämnas mer ensam med uppgiften. I naturvetenskap finns det också en större enighet gällande metodologi och angreppssätt, något som underlättar sammanläggningsprojektet, hävdas det i artikeln. I humaniora och samhällsvetenskap finns inte en lika stor samsyn om hur kunskap (bör) produceras, och doktorandernas syn på såväl metod som teori utvecklas ofta under avhandlingsskrivandets gång. Samtidigt finns högre krav på utvecklad argumentation för sådant som val av teori, empiri och metod. Detta gör att det kan vara svårt att få ihop texter som skrivits i olika faser. Ett ytterligare problem handlar om de anpassningar som ofta behöver göras för att få en artikel publicerad i en viss tidskrift. När kappan sedan ska skrivas, kan det hända att doktoranden sitter med artiklar som teoretiskt spretar åt olika håll och som till och med är baserade på skilda kunskapsteoretiska antaganden. För att undvika att denna situation uppstår är det viktigt att inte avhandlingens enskilda artiklar får allt fokus, menar författarna. De föreslår i stället något de kallar för ett holistiskt perspektiv som innebär att doktorand och handledare arbetar medvetet och systematiskt utifrån tre begrepp: helhetsbild, koherens och förankring. Helhetsbild handlar om att kontinuerligt arbeta med avhandlingens övergripande problemformulering, och att inte släppa frågan om hur den enskilda artikeln bidrar till att belysa detta överordnade problem. Eftersom doktorandens fokus tenderar att hamna på att få till artiklarna, har handledarna här en viktig roll i att föra tillbaka diskussionen till helheten. Koherens tar sikte på att återkommande reflektera kring hur avhandlingens olika delar är sammanlänkade - det som beskrivs som avhandlingens form eller röda tråd. På vilket sätt är artiklarna relaterade till varandra, och hur fungerar de både som enskilda texter och tillsammans, som en helhet? Om en text far iväg åt ett oväntat håll bör handledaren bistå med reflektioner kring sådant som om den övergripande problemformuleringen eller teoretiska ramen då behöver justeras, eller om vissa texter i stället behöver tas bort för att bibehålla den röda tråden. Koherens handlar också om att kontinuerligt fundera över vad som ska behandlas i de enskilda artiklarna och vilka resonemang som ska förekomma i kappan. Till sist lyfter artikeln fram behovet av att arbeta med förankring . Detta innebär att löpande i handledningssamtalen diskutera vilket forskningsfält avhandlingen som helhet bidrar till, och hur den förankras teoretiskt och metodologiskt. Sammanläggningsavhandlingar riskerar att laborera med många olika fält och teorier, något som kan skapa otydlighet gällande avhandlingens huvudsakliga forskningsproblem och bidrag och som dessutom kan medföra teoretiska motstridigheter. Det kan också göra det svårare för doktoranden att nå en djupare förståelse inom ett fält, något som i sin tur minskar möjligheten att göra ett kvalificerat bidrag. Författarna understryker att det inte är handledarens sak att avgöra vilka teorier och forskningsfält som avhandlingen förankras i, men menar samtidigt att det är en viktig uppgift att visa på vilka konsekvenser som olika val medför. Handledarna har alltså en central roll i att systematiskt adressera frågan om avhandlingen som helhet. Artikelförfattarna menar också att det är viktigt att redan i ett tidigt skede synliggöra de utmaningar som en sammanläggningsavhandling innebär, och föreslår att institutioner arbetar fram riktlinjer där förväntningar och krav på denna publikationsform görs explicita. Kommentar: Det finns verkligen anledning att reflektera över vad sammanläggningsavhandlingen snabba insteg i humaniora och samhällsvetenskap innebär. Det är tydligt att genren ger vissa karriärmässiga vinster. Publikationer i vetenskapliga tidskrifter är närmast ett måste för avancemang i akademin, och det är onekligen en fördel att lära sig att bemästra denna form redan som doktorand. Det kan också kännas tryggare att arbeta med det mer begränsade artikelformatet och därmed kunna ”beta av” avhandlingsdelarna lite allt eftersom. Den här artikeln lyfter emellertid på ett förtjänstfullt sätt fram några av de fallgropar som doktorander som skriver sammanläggningar riskerar att ramla ner i, och bistår med genomtänkta råd till handledare om hur de kan bidra till att slutprodukten blir gedigen och väl sammanhållen. En viktig aspekt, som inte diskuteras lika mycket i texten, är avhandlingsformens betydelse för både doktorandens handlingsutrymme och för vilken typ av kunskap som blir möjlig – och som inte blir möjlig. Även dessa dimensioner är viktiga att lyfta fram och diskutera tidigt i avhandlingsarbetet. När konkurrensen om att bli publicerad i högt rankade tidskrifter tätnar, finns det en risk att arbetet utformas på ett sätt som maximerar chanserna till publicering, snarare än på ett sätt som fördjupar förståelsen för det forskningsproblem som doktoranden valt. Artikelformen tenderar ju också att vara hårt mallad, inriktad mot snäva och spetsiga kunskapsbidrag där det finns förhållandevis liten plats att utveckla empiriska analyser, inte minst när det handlar om kvalitativa material. En av artikelns stora förtjänster är att den kan utgöra ett bra underlag för att föra kollegiala samtal om de vetenskapliga och pedagogiska utmaningar som den här relativt nya textgenren har medfört. Forskarna uppmanar doktorander och handledare att läsa artikeln ihop — kanske något att diskutera på nästa handledarmöte? Text: Maria Wendt, Institutionen för ekonomisk historia och internationella relationer Studien Jägerskog, A. S., & Niemi, K. (2023). Utmaningar och angreppssätt i processen att skriva sammanläggningsavhandling inom samhällsvetenskap och humaniora:[Challenges and approaches in the process of writing an article-based thesis in social sciences and humanities]. Högre Utbildning, 13 (3), 46-62. Nyckelord: Sammanläggningsavhandling, handledning, doktorandutbildning, högre utbildning, akademiskt skrivande
- Hur minskar vi konflikter kring uppsatshandledning?
Centrum för universitetslärarutbildning
Det självständiga arbetet blir ett allt viktigare inslag i högskoleutbildningar runt om i Europa. Men vad innebär egentligen självständighet? En ny artikel visar hur motstridiga uppfattningar det finns om vad handledaren bör ansvara för, och vad studenten ska sköta själv. Ett examensarbete, som en kandidatuppsats, ska vara ett självständigt arbete. Det tycks de flesta vara överens om, och det betonas också i högskoleförordningen. Men varken på nationell nivå eller på universitetsnivå finns det närmare beskrivet vad detta mer specifikt ska innebära, och vilka roller som lärare och studenter bör ha i handledningsprocessen. Ofta saknas sådana resonemang även på institutionsnivå. Denna brist kritiseras i en ny artikel i European Journal of Higher Education , där författarna påpekar att handledningens utformning i stor utsträckning blir upp till enskilda lärares tolkningar av uppdraget och av vad självständighet betyder. Detta kan leda till spänningar och konflikter och även innebära att studenter inte får en likvärdig utbildning. I artikeln undersöker författarna hur både lärare och studenter från två olika humanistiska ämnen på ett svenskt universitet förhåller sig till uppsatshandledning. Närmare bestämt vill artikeln kartlägga de olika synsätt som finns på rollfördelningen mellan handledare och uppsatsförfattare. Utifrån analyser av två fokusgruppintervjuer med sammanlagt sju handledare och en enkätundersökning där 49 studenter svarade, kan forskarna visa en stor variation i synen på handledarrollen och studentrollen. Förvisso finns en generell enighet om att studenten är den som självständigt ska leda arbetet. Till skillnad från i andra studier (av handledning på master- och doktorandnivå) så uttrycker inte intervjupersonerna en syn på handledaren som ”projektledare”, något som författarna menar hänger ihop med den starka betoningen på självständighet i beskrivningar av vad ett examensarbete ska. Men samtidigt kan både studenter och lärare uttrycka idéer som uttrycker studentens beroende av ”experten” och betonar handledarens ansvar för slutproduktens kvalitet. När det gäller handledarens uppdrag lyfter undersökningen fram olika roller som förekommer i svaren, och placerar in dessa i en skala från mer institutionella till mer personligt engagerade roller. De institutionella rollerna handlar exempelvis om handledaren som ämnesexpert och som kvalitetskontrollant. Handledaren förväntas se till att uppsatsen håller god vetenskaplig kvalitet, att studenten inte ”gör fel” och att uppsatsen uppfyller formella kriterier. Det senare beskriver lärarna i tjänstemannatermer, som kopplas till universitetet som myndighet. Artikelförfattarna menar att här finns föreställningar om handledaren som en övervakare med tillgång till ett slags facit, något som inte är helt enkelt att förena med idén om det självständiga arbetet. I ett intressant svar kopplades lärarens roll som kvalitetsgarant till interna statusordningar på institutionen. Handledaren behöver se till att uppsatsen är bra för att inte det egna ryktet ska nedsolkas. Här blir uppsatsens kvalitet ett slags ”bevis” på lärarens kompetens snarare än ett uttryck för studentens förmåga och självständighet. Studenterna och lärarna uttryckte också föreställningar om handledning som vette åt personligt engagemang, stötting och empati, exempelvis i roller som ligger närmare coachens, rådgivarens eller samtalspartnern. Att vara trevlig och uppmuntrande blev här viktigt. Det fanns även tankar om att handledarens uppgift är att ge frihet. Att överlåta viktiga beslut åt studenten, och att avstå från att lägga sig i för mycket, sågs som nödvändigt för att låta studenten utvecklas och få självförtroende. Dessa delvis motstridiga föreställningar om handledaruppgiften återkom också i synen på studentens roll. Artikelförfattarna hittar fem olika roller, som de menar rör sig mellan synen på studenten som oberoende och beroende. Medan några, framför allt i lärargruppen, betonade studentens eget ansvar för att exempelvis med att komma med idéer och förslag och styra arbetet, fanns också idéer som handlade om att handledaren måste ta ansvar och guida studenten åt rätt håll. Framför allt inom studentgruppen uttrycktes viss besvikelse på att handledarna inte givit tillräckligt med instruktioner, och vissa kände sig övergivna. Det fanns också tecken på att handledarna ser som sin uppgift att strukturera arbetet och exempelvis ge tydliga deadlines för olika inlämningar. Slutsatsen här blir att synen på studentens roll växlar mellan att beskrivas som relativt självständig, kompetent och drivande, och relativt osjälvständig, passiv och i behov av styrning. En annan intressant observation är att varken studenter eller lärare lyfte fram studentens roll som kritiker, det vill säga som aktivt ifrågasättande av begrepp och tillvägagångssätt. Detta trots att ”kritiskt tänkande” är ett så centralt värde i utbildningssystemet. I artikeln noteras också att det saknades referenser till studenterna som akademiska kunskapssubjekt, något som artikelförfattarna menar speglar en föreställning att studenter saknar tillgång till en djup ämnesmässig förståelse. Detta kan tolkas som att ofta uttryckta ideal om att studenterna ska bli ”forskare”, medproducenter av kunskap, i realiteten reduceras till att handla om att lära sig ett hantverk. Så vad kan då göras för att hjälpa studenter och lärare att navigera i denna flora av delvis motstridiga ideal och föreställningar? Svaret som ges i artikeln är en uppmaning att arbeta med att reflektera över de olika förväntningarna, och att explicitgöra dem. Den här studien, menar de, kan vara till hjälp för att sätta igång ett samtal i kollegiet om olika syn på student- och lärarroller. Artikeln föreslår också ett verktyg där deltagarna får ta ställning till olika påståenden gällande ansvarsfördelningen i handledningen (se tabell i artikeln) , exempelvis: ”Det är studentens ansvar att välja uppsatsämne”. Författarna lyfter även fram att det är viktigt att föra en diskussion med studenterna om vad som menas med ”självständighet” i den aktuella utbildningskontexten och om hur handledningen är tänkt att fungera. Det kan förstås göras i undervisning, exempelvis på en metodkurs, men det kan också handla om att göra ett kontrakt mellan student och lärare, där man lägger fast spelreglerna och kommer överens om vem som ansvarar för vad. Kommentar: Första känslan efter att ha läst den här artikeln är att det är snudd på omöjligt att handleda på ett bra sätt. Man ska vara en sträng kontrollant, och samtidigt en lojal påhejare. Engagera sig utan att bli privat och utan att blanda ihop sig själv med studentens arbete. Styra men ge frihet. Veta när man ska ingripa, men också när man inte ska ingripa. Å andra sidan verkar det ännu krångligare att vara student: Självständig och originell ska man vara, men noga följa reglerna och konventionerna och anpassa sig till handledarens synpunkter. Det konstiga är kanske inte att det blir spänningar och konflikter, utan att det ganska ofta ändå fungerar ganska väl. De flesta handledare märker nog att det inte finns en princip som är lösningen och som alltid fungerar. Eftersom handledning handlar om en relation, så är ingen handledningsprocess den andra lik. Handledningen måste i viss mån anpassa sig till vad studenten behöver. Det är ju också det som är så roligt med handledning. Lite nybörjare är man varje gång. Detta betyder förstås inte att det är onödigt att diskutera hur vi vill att det fungerar och hur den där eftersträvansvärda självständigheten egentligen ser ut. Ett spännande spår i artikeln är att de intervjuade lärarna lyfter fram betydelsen av det kollegiala i handledningsprocessen. De betonar hur viktigt det är att kunna få hjälp av kollegor och diskutera olika problem i handledningssituationen. Dock noterar jag att det helt saknas motsvarigheter till denna diskussion på studentnivå, det vill säga betydelsen av kollektiva processer, som till exempel grupphandledning eller andra former av gemensamma arbetssätt. Studenter förväntas alltså inte kunna hjälpa varandra och ha något att bidra med i handledningsprocesser – vilket faktiskt känns ganska sorgligt. Vidare läsning om uppsatshandledning: Wallström, H., & Samuelsson, K. (2023). Ett motstridigt arbete–Universitetslärare handleder studentuppsatser. Högre utbildning, 13 (1), 72-84 Magnusson, J. (2021). Handledarens frågor: Att möjliggöra självständighet i ett handledningssamtal. Högre utbildning, 11 (1), 56-75 Text: Maria Wendt, Institutionen för ekonomisk historia och internationella relationer Studien Ädel, A., Skogs, J., Lindgren, C., & Stridfeldt, M. (2024). The supervisor and student in Bachelor thesis supervision: a broad repertoire of sometimes conflicting roles. European Journal of Higher Education, 14 (2), 207–227. Nyckelord: Handledning, kandidatuppsatser, studentroll, handledarroll, självständighet
- Kan vi förutse studenters prestationer?
Centrum för universitetslärarutbildning
Studenters chanser att klara tentor kan förutspås, menar forskare i ny studie. Dessutom visar samma studie att djupare lärstrategier också kan förutsägas men att det är olika faktorer som förutsäger dessa utbildningsmål. Studien som publicerades i Studies in Higher Education presenterar inledningsvis en rad enskilda faktorer från tidigare studier som har visat sig påverka antingen examinationsresultat eller djupinriktad lärstrategi, två mål inom högre utbildningar. Men då dessa tidigare studier oftast studerat enskilda faktorer ville författarna till den aktuella studien undersöka vikten av de olika faktorerna och även om eventuellt samband finns mellan de båda målen. Studien bygger på enkätsvar från drygt 2000 förstaårsstudenter vid ett franskt universitet Studiens syfte var att undersöka vilka variabler som gav bäst förutsägelse för dels examinationsresultat (APE-Academic Performance in Exams) och dels djupinriktad lärstrategi (DAL-Deep Approach to Learning). Examinationsresultat definierades som godkänt eller icke-godkänt på examinationen (efter första terminen) medan djupinriktad lärstrategi definierades genom att studenterna fick svara på ett antal frågor om sina integrativa, interaktiva och reflekterande förhållningssätt till undervisning. I den aktuella studien tog forskarna hänsyn till en mängd olika faktorer som demografi, social bakgrund, tidigare gymnasiestudier, det studerade programmets kontext, engagemang, motivation etcetera. Dessa faktorer korrelerades sedan med de två målen för att se hur väl de kunde förutse utfallet. Av de drygt 30 faktorer som studerades var det tre som stod ut som de mest betydande för att förutsäga studenternas chans att klara examinationen efter första terminen. Den första faktorn var själva programmets kontext som exempelvis antagningspoäng, om det var studentens förstaval, klassens storlek med mera. De utbildningsprogram i studien med de högsta resultaten på examinationen kännetecknades av att de hade a) en urvalsprocess baserad på studenternas resultat vid start (tidigare akademiska studiebakgrund), b) hade en hög student-lärarkvot och en liten klasstorlek. Detta var inte fallet för de utbildningsprogram som hade lägst framgångsfrekvens. Den andra betydande faktorn var, kanske inte helt oförutsägbart, tidigare studieresultat från gymnasiet. Högre gymnasiebetyg korrelerade oftast positivt med högre prestationer på examinationerna. Den tredje faktorn som i hög grad kunde förutspå examinationsresultat var föräldrarnas yrke, ju högre socioekonomisk nivå på deras yrken, desto mer sannolikt var det att studenterna klarade tentorna. Djupinriktad lärstrategi, däremot, var ingen betydande faktor för att förutsäga examinationsresultat. Olika demografiska faktorer som kön, nationalitet, ålder med mera hade inte heller någon större förutsägande inverkan. Studien undersökte också hur djupinriktad lärstrategi kunde förutspås för förstaårsstudenter. Här var de mest betydande faktorerna av psykologisk och kognitiv natur som exempelvis inneboende (eng. intrinsic) motivation att lära, att bli stimulerad samt att prestera. Föräldrars yrken hade också en betydelse men inte som man kanske kunde förvänta sig. Det visade sig nämligen att studenter med arbetslösa föräldrar i högre grad antog ett djupt förhållningssätt till lärande än studenter med föräldrar i arbetslivet och föräldrar inom socioekonomiskt högre yrken. Författarna menar att en möjlig förklaring kan vara att socioekonomiskt missgynnade studenter är mer benägna att lära sig på djupet för att, medvetet eller inte, kompensera för sina lägre chanser till akademisk framgång. Det har även i tidigare studier visats att studenter med lägre socioekonomisk bakgrund har en större benägenhet att lära sig på djupet och har en starkare motivation att utveckla olika strategier för att nå framgång i studierna. Kommentar: Varför klarar sig vissa studenter bättre än andra och kan vi förutsäga vilka de är? Åtskilliga studier har gett olika förklaringar till detta men den aktuella studien är först med att jämföra och vikta en stor mängd faktorer och korrelera dessa med hur de presterande på tentorna och om de var mer inriktade på att lära sig på djupet. Det kanske mest intressanta i studien är att det var helt olika faktorer som bäst förespådde examinationsresultat och studenters djupare lärande. Som författarna skriver är examinationerna under första året oftast baserade på memorering av fakta, alltså ytligt lärande och premierar i mindre utsträckning reflektion och förståelse. Detta skulle kunna medföra att vissa studenter som är mer inriktade på djupare lärstrategier har svårare att nå målen i ett tidigt skede av utbildningen. Men att de hade klarat sig bättre med en annan typ av examination, en som bättre tillvaratar ett djupare lärande. Som studien visar är det ju också vanligare med studenter med en lägre socioekonomisk bakgrund som hamnar i den senare kategorien. Resultaten i studien är tankeväckande om hur vi oftast bedömer studenter i ett tidigt skede i utbildningen. Tyvärr är det ju en stor del studenter som aldrig når vidare efter första året på programmen. Vi kunde kanske undvika att en del studenter faller ifrån genom att dra i andra examinationsspakar som fångar upp ytligt så väl som djupare lärande redan på ett tidigt stadie. Text: Mikael A Carlsson, Zoologiska institutionen Studien Bächtold, M., Papet, J., Barbe Asensio, D., Mas, A., Borne, S., & Ngoua Ondo, A. (2024). Predicting performance in exams and deep approach to learning in first year university students: a new look at academic success. Studies in Higher Education , 1-16. Nyckelord: Lärandestrategier, motivation, epistemiska föreställningar, svårigheter, socialt stöd
- Tillhörighet viktig del av studieframgång
Centrum för universitetslärarutbildning
Just känslan av tillhörighet är avgörande för om studenter fullföljer sina studier visar ny forskning. Studien undersöker studenters känsla av tillhörighet till sin institution och studieinriktning. Artikeln "Students’ sense of belonging and their socio-economic status in higher education: a quantitative approach" i Teaching in Higher Education beskriver en forskningsstudie som är en del av ett forskningsprogram ( What works programme ) vid Bangor University i Storbritannien. Syftet är att förbättra studenters förmåga att fullfölja sin utbildning och öka deras välbefinnande genom att förstå studenternas känsla av tillhörighet. Artikelförfattarna menar vidare att det finns en tydlig brist på forskning vad gäller studenter från studieovana miljöer inom denna specifika kontext. Det handlar om studenter som är missgynnade på grund av ålder, klass och etnicitet. Därför lyfter artikelförfattarna också denna grupp i studien. Dessutom argumenterar artikelförfattarna för att separera faktorn tillhörighet från andra närbesläktade faktorer, till exempel studentdeltagande som de anser vara konceptuellt annorlunda, för att kunna dra slutsatser om studenters upplevelse av framgång och förmåga att fullfölja sin utbildning. Studien har som utgångspunkt en studentenkät med 33 frågor relaterade till faktorer som akademiskt och socialt deltagande, välbefinnande, tankar om att hoppa av studierna och demografisk information. Dessa faktorer mäts sedan med en likertskala kopplade till olika aspekter av tillhörighet. Totalt 380 studenter från 16 studieinriktningar besvarade enkäten och forskarna lade sig vinn om att även äldre studenter, studenter med statliga stipendier, internationella studenter och studenter från Wales skulle vara representerade. Studenterna fick också fylla i var de bodde, till exempel om de bodde i anslutning till universitetet, hos föräldrarna eller hur lång resa de hade till universitetet. Etnisk bakgrund, nationalitet och kön frågades också efter. I artikeln får vi ta del av en stor mängd resultat men här sammafattas kort ett urval. När forskarna korrelerade aspekter av tillhörighet med faktorerna ovan visar det sig att fullföljande av studier och välbefinnande var starkaste kopplade till tillhörighet. De ovan nämnda faktorerna kontrollerades även mot olika grupper av deltagare i studien. Här framgick att till exempel studenter från Wales visade större benägenhet att hoppa av studierna och kände mindre tillhörighet till universitetet än engelska studenter. Vidare kom det fram att studenter som bodde långt bort från universitetet och/eller hos sina föräldrar oftare funderade på att hoppa av studierna än studenter som bodde i studentkorridor tillsammans med andra eller ensamma i närheten av universitetet. Denna grupp studenter som funderade på att hoppa av sina studier dessutom över lag kände mindre tillhörighet. Studentdeltagande i sociala sammanhang vid universitetet har i tidigare forskning visat koppling till fullföljande av utbildningen och större tillhörighet. I denna studie framkom att just studenter från studieovana miljöer tenderade att inte delta i sociala aktiviteter. Summa summarum, programmet vid Bangor University identifierade följande faktorer som avgörande för känslan av tillhörighet: Samhörighet med akademisk och administrativ personal, interaktion med andra studenter, stöd i studierna, lärmiljön men också i socialt deltagande som skapas i olika fysiska utrymmen på campus, institutionen, i studentkorridorer. Kommentar: Forskningsprogrammet vid Bangor University i Storbritannien som undersöker studenters studieframgång och förmåga att fullfölja sina studier förefaller vara ett föredömligt sätt att arbeta med tillgänglighet för studenter från studieovana miljöer. För Stockholms universitet skulle det vara intressant att först grundligt ta reda på hur studenterna upplever sina studier utifrån liknande faktorer som tas upp i artikeln och sedan föreslå åtgärder. Det skulle inte förvåna om kopplingen mellan boendesituationen och en mindre känsla av tillhörighet, som i artikeln för studenter vid Bangor University, även stämmer in på en grupp studenter vid Stockholms universitet. Boendesituationen är ett större problem som universitetet inte på egen hand kan lösa men att jobba med tillhörighet till den egna studieinriktningen är däremot något vi har möjlighet att göra. Det är givetvis inte okänt att tillhörighet är viktigt men här finns det säkerligen utrymme för nya idéer. I mitt undervisningsämne (nederländska) anordnar vi lärare aktiviteter för studenterna, till exempel en visning av Nationalmuseums holländska och flamländska mästare, men vi frågar oss varför många inte deltar. Handlar det verkligen bara om brist på intresse? Kanske behöver vi fundera mer på akademisk tillhörighet när vi skapar aktiviteter. Vi skulle möjligen kunna koppla aktiviteten till en specifik delkurs. Denna aktivitet skulle i så fall kunna relateras mer tydligt till det framtida yrkeslivet. Till sist är det förstås också en fråga om resurser. Se även den tidigare artikeln "Hur kan vi hindra att studenter hoppar av?" i Aktuell högskolepedagogisk forskning. Artikeln lyfter hur vi kan motverka att studenter hoppar av sina studier, med koppling till tillhörighet och andra faktorer. Text: Annika Johansson, Institutionen för slaviska och baltiska språk, finska, nederländska och tyska Studien Ahn, M. Y., & Davis, H. H. (2023). Students’ sense of belonging and their socio-economic status in higher education: a quantitative approach. Teaching in Higher Education, 28 (1), 136-149. Nyckelord: Akademisk och social tillhörighet, högre utbildning, studenter från studieovana miljö, studentenkät