Idéer om exkludering sträcker sig bortom ytterhögern

I studien The Right Against Rights in Sweden visar sociologerna Vanessa Barker och Ryan Switzer att den etablerade ytterhögern i Sverige skiljer sig från sina motsvarigheter i centrala Europa. Det som utmärker de svenska politiska rörelserna inom ytterhögern är hur de använder lagen och rättsväsendet för att genomföra sina agendor.

I stället för att appellera till patriarkala, misogyna och HBTQI-fientliga strömningar använder den svenska ytterhögern demokratiska värden som yttrandefrihet för att utesluta minoriteter som skulle kunna uppfattas som ett hot mot dessa värden. 

Ett exempel som studien har analyserat är Rasmus Paludans koranbränningar. När aktionerna utlöste protester från vissa muslimska samfund försökte företrädare från ytterhögern skydda sin rätt att bränna koranen. Det illustrerar hur bränningarna vidgade konflikten mellan yttrandefrihet och religionsfrihet.

Kan denna konflikt betyda att yttrandefriheten trumfar religionsfriheten i Sverige? 

– Jag tror att också religionsfrihet är en komplex idé. Både yttrandefriheten och religionsfriheten begränsas av vilka som får åtnjuta denna universella rättighet. Vi har skrivit en hel del om motsättningen mellan detta som uppfattas som universellt men som ofta är begränsat till vem det är som anses vara medlem. Om du skulle gå ut och fråga folk på gatan skulle de säga att de stödjer religionsfriheten, men vad jag tror att de menar är sin egen religion, säger Vanessa Barker.

Studien visar dessutom att en vanlig uppfattning om fundamentala rättigheter, som yttrandefrihet och religionsfrihet, är att de är villkorade. Politiska rörelser kan därför använda dem för att begränsa minoriteters, icke-medborgares och migranters rättigheter. 

– Våra samhällen hyllar jämlikhet och tycker att alla borde behandlas lika. Det är idealen som gäller om du är på insidan. Men i många demokratier, som EU, USA just nu, Storbritannien och Australien, där har samma demokratimodeller stärkt gränserna och gjort migrationen mer restriktiv.

Vanessa Barker betonar att dessa mönster fanns i Sverige också innan den nuvarande högerregeringen kom till makten. Men det som skiljer högern och vänstern åt är vad uteslutningen består av.

– Det finns en väldigt stark uppfattning om vem som får vara medlem i samhället och inte, och du kan ha olika typer av medlemskap. Den ena typen bygger på medborgarskap, där alla som följer reglerna anses vara medlemmar, och den andra är en typ som utgår ifrån etnicitet. Just nu är den etniska synen på vem som får vara med i samhället väldigt stark. Och det finns en tvetydighet där, eftersom det förekommer att företrädare från högern säger båda sakerna.  

Skulle det vara korrekt att säga att välfärdsstaten är nationalistisk?

– Länge har det funnits en idé om att en stark välfärdsstat måste ha höga barriärer när det gäller vem det är som får komma in. Det har varit ett av argumenten för välfärdsstatens motståndskraft. Hur ska vi kunna skydda det här samhället för alla om institutionerna börjar misslyckas, om man inte kan integrera sig? Jag tror att detta var ett väldigt starkt argument för välfärdsnationalism från den rödgröna regeringen när de beslutade att stänga gränsen.

Enligt Vanessa Barker är opinionen om invandring komplex och skiftande idag. Men på grund av det inflytande som Sverigedemokraterna har haft på den moderata högern har det skett en acceleration i stränga lagar om vilka som får åtnjuta demokratin och inte, och en intensifiering av konsekvenser för dem som hamnar utanför. 

I en annan studie, Nationalism and Criminal Justice in Europe, redogör Vanessa Barker för hur rättsväsendet används för att avskräcka och straffa personer som inte är medborgare. Den nuvarande högerregeringen har föreslagit straffreformer som riskerar att underminera rättigheter och förändra rättsystemet.

Reformerna omfattar planer att flytta dömda utländska medborgare till fängelser i deras respektive ursprungsländer. Vanessa Barker kallar denna användning av straffrättslig makt med syfte att uppnå nationella mål för ”straffnationalism” (eng. penal nationalism).

– Man skulle kunna säga att det handlar om dubbla straff, att någon blir straffad två gånger för samma brott, säger Vanessa Barker.

Hur skulle du svara på påståendet att brottslingarna i fråga bara åker ”hem”?

– Varför ska vi inte använda de lagar som vi har här, om det är här brottet har ägt rum? Om du börjar flytta folk till utländska fängelser är det oklart var ansvaret ligger för villkoren där. Vem är ansvarig om personen blir slagen i fängelset, eller frisläppt? säger Vanessa Barker och fortsätter:

 – Och hur vet vi att någon åker ”hem”? Har de familj här i Sverige? Enligt de tidigare konventionerna hade man tagit banden till landet i beaktande innan man beslutade att flytta på någon. Idén om att bara skicka iväg folk klipper dessa band. 

Ett av demokratins fundament, förklarar Vanessa Barker, är att alla ska vara lika inför lagen. Två personer som har begått samma brott, givet samma omständigheter, bör få samma sorts straff. Det är denna princip som har bidragit till att vårt rättssystem har hållit sig stabilt över tid. När principen inte längre gäller har det en destabiliserande effekt på demokratin.

En annan konsekvens av straffnationalismen är att rättsväsendets verktyg har börjat användas av andra statliga myndigheter, visar Vanessa Barkers studie.

– Vår känsla är att rättsväsendet ska ta hand om brott och straff. Det är där dess legitimitet finns. Men när vi börjar använda dess verktyg på områden som inte är brott, som migration, riskerar det att underminera och försvaga rättsväsendets auktoritet, tillit och även solidaritet, säger Vanessa Barker. 

Text: Alma Kirlic