Expedition Arctic Ocean 2026, blogg 7: Hur är forskare egentligen?

Jag fick frågan om jag var på semester innan den här expeditionen. Flera av dem jag har pratat med tog ledigt före avfärd. Själv tillbringade jag sommaren med att jobba nästan varje dag och förbereda stora projekt inför min doktorsavhandling innan jag gav mig av mot Oden, väl medveten om att jag inte skulle kunna ägna mig åt dem medan jag var borta.

Den tid jag inte lade på avhandlingsprojekten använde jag till att skriva packlistor, ladda ner artiklar och kursböcker att slå i om jag skulle stå svarslös, och spara ner mjukvarukod och dokumentation - så att jag kan klara mig på egen hand med begränsad nätverkstillgång under resan. De stora AI-modellerna jag tränar höll fortfarande på att finjusteras precis innan flyget till Svalbard.

När jag väl kom fram till Svalbard från Vancouver i Kanada var jag fullständigt utmattad. Det var i det tillståndet jag gav mig ut på en 42 dagar lång resa där jag inte bara skulle vara omgiven av människor konstant, utan av briljanta människor.

Många jag har talat med sedan jag återvände till den akademiska världen – särskilt kvinnor – har svårt att se sig själva som forskare. Det var först när jag lämnade min åtta år långa karriär inom IT och mjukvara som jag började känna mig bekväm med att kalla mig mjukvaruingenjör.

Även om jag visste att studenterna valdes ut till den här expeditionen av en anledning, var jag fullkomligt osäker på varför just jag hade blivit vald. Skulle programledarna bli besvikna på mina meteorologikunskaper när de väl träffade mig? Vad förväntades jag kunna som medlem i arbetsgruppen Meteorologi och aerosoler? Jag vet att jag har betydligt mindre utbildning inom mitt fält än många andra, eftersom jag först var intresserad av ren matematik, sedan prövade på en karriär inom IT och därefter bestämde mig för att ge mig in i ett helt nytt område. Och ibland märks det.

Under den första veckan fanns det upprymdhet, dygnet-runt-sol, ångest och framför allt förlägenhet över hur ung och outvecklad min karriär som atmosfärsforskare fortfarande var. Mina mentala krafter började redan tryta under resans första vecka. Jag kände skuld över att dessa känslor tog överhanden trots att jag i just den stunden fick leva ut en upplevelse som tidigare bara varit en avlägsen dröm. Dessutom var jag på väg till Nordpolen för att träffa tomten. Vad är det för bortskämd otacksam människa som kan må dåligt när hon snart ska träffa tomten?

Det var först när vi lämnade Nordpolen som saker och ting började förändras. Jag fick höra mer och mer om de skiftande bakgrunderna hos alla ombord. Vi är inte experter på hela atmosfärsvetenskapens fält i vårt team. Vi är i stort sett experter på våra egna specialområden.

Vi kommer inte alla från stringenta och obrutna studieår. Vi bär inte ständigt på den allvarliga, kalkylerade, jag-har-listat-ut-alltihop-tonen som krävs i våra forskningsartiklar. Det är oerhört viktigt för mig att se hur de vetenskapliga ledarna på det här fartyget tillåter sig humor och mänsklig sårbarhet. Det påminner mig om att jag faktiskt inte förväntas uppträda med allvarlig stoicism jämt. Det är skönt, för jag vill egentligen inte vara sådan.

Jag vet att jag har jobbat hårt för den här möjligheten, och att jag har blivit utvald för att någon trodde att jag visade potential som forskare. Men när jag känner att jag har klantat till det med att visa den potentialen – antingen genom att sabba grundläggande meteorologi medan jag svarar på frågor från medhjälpare under ballongsläpp klockan sex på morgonen, eller genom att kalla Primärproduktionsteamets prover för "pyttesmå kryp" – så vet jag att jag ändå har mycket att erbjuda utanför vetenskapen.

Jag har fått visa det lilla jag ärvt av min mammas "ingenjörsgen" när jag följer kablar, öppnar lådor, utforskar filsystem och plöjer manualer. Jag har fått kanalisera min pappas energi genom att kasta mig in i ett samtal med humor och nyfikenhet och försöka bryta igenom allvaret i de flesta situationer.

Min syster är en seg brandman på 160 cm och trebarnsmamma. Jag låtsades vara henne när jag brottades med den frusna heliumtuben i morse. När jag glömmer bort vad jag nu är tänkt att vara eller åstadkomma på det här fartyget, påminner jag mig om att vi alla bidrar med så mycket mer när vi visar upp oss med allt vi är – vår historia, våra familjer och våra ibland inte-så-vetenskapliga personligheter.

/Melissa Westland, 20 augusti 2026