Expedition Arctic Ocean 2026, blogg 5: Livet ombord på Oden

D-vitamin

I Framsundsområdet är det oftast molnigt på sommaren. Låga moln breder ut sig över himlen, skymmer solen och lägger allt i ett matt grått ljus.

Hittills har vår expedition varit grå nästan hela tiden, med bara ett fåtal tillfällen då en strimma blått synts vid horisonten, eller då solskivan svagt anat sig genom uppsprickande moln. Men mestadels är det bara mörkgrått. Den starkaste färgkontrasten är Louis St. Laurent som går före oss, vars röda skrov tillför en ny färg till den arktiska paletten.

Men även Louis är ofta svår att urskilja genom dimman. Idag är annorlunda. Molnen har lättat och överöser oss med solljus. Det är verkligen strålande, och fantastiskt för det gemensamma sinnestillståndet ombord! Alla är glada och ler, står ute på däck och suger i sig solvärmen och fotograferar en omgivning som tycks ha mer personlighet i det här ljuset.

Den har åtminstone mer kontrast: det mörka öppna havet, havsisens klara blå, den nyfallna snöns rena vita, det gula i solen som speglas i vattnet. Sådana här stunder är sällsynta, men så härliga … Och de är flyktiga, för mörka moln tornar redan upp sig vid horisonten igen.

/Matthew Shupe, 15 augusti 2026

Väntan på ett isflak medan Oden ska dyka upp ur dimman

Fem dagar in i expeditionen, strax söder om Nordpolen, satt jag i en helikopter på ett drivande isflak, drack kaffe och väntade på att en isbrytare skulle träda fram ur dimman.

Men dagen hade börjat helt annorlunda.

Den morgonen gav vi oss av från Oden med helikopter för att göra oceanografiska observationer vid kanten av ett isflak. Efter att ha packat utrustningen och dragit på oss flytoverallerna klev vi in i helikoptern på akterdäck. Rotorbladen började snurra, och några ögonblick senare försvann Oden under oss.

Det var första gången jag åkte helikopter, och det kunde knappast ha funnits en mer spektakulär plats för det. Vi lämnade det som snabbt hade blivit vårt nya hem ombord på Oden och flög ut över ett till synes oändligt arktiskt landskap.

Solen sken, och under oss bröts lysande vita isfält av mörka sprickor och sträckor av öppet vatten. Uppifrån verkade isen sträcka sig i all evighet.

När vi nådde flaket där vi skulle arbeta cirklade piloten några varv och spanade av området efter isbjörnar innan han landade.

Att kliva ur helikoptern kändes som att komma till en annan planet. Allt var vitt. Allt var tyst. Ingen mark, inga byggnader, inga andra människor – bara is, hav och himmel.

Vi lastade av utrustningen och tog oss försiktigt ut mot flakets kant, hela tiden med blicken på isen för att upptäcka svaga punkter.

Att arbeta intill öppet hav kräver omsorg, och vi säkrade oss med selar förankrade i isen innan vi riggade instrumenten.

Snart var vi helt uppslukade av mätningarna. Det fanns utrustning att förbereda, observationer att göra och rutiner att följa. Men då och då blev jag tvungen att stanna upp, se mig omkring och påminna mig om var jag befann mig.

Stående på en flytande isbit mitt i Norra ishavet.

Till slut var arbetet klart. Vi packade ihop allt och gick tillbaka till helikoptern. Men just som vi gjorde oss redo att lyfta började vädret slå om. Dimman rullade in.

Förhållandena kan förändras anmärkningsvärt snabbt i Arktis. Vi lyfte, men när dimman tätnade gick det inte längre att fortsätta tillbaka till Oden. Istället landade vi på ett annat isflak i närheten för att vänta.

Och där satt vi.

I en helikopter, omgivna av vitt åt alla håll, någonstans i Norra ishavet.

Det fanns inte mycket att göra annat än att vänta. Vi hade kaffe, choklad och gott om skratt medan vi hoppades att dimman skulle lätta. Det gjorde den inte.

Till slut gjordes en ny plan: istället för att vi skulle flyga tillbaka till Oden skulle Oden ändra kurs och komma till oss.

Det låg något underbart overkligt i det ögonblicket. Vi satt där på isen, blickade in i en vägg av vitt och väntade på att en väldig isbrytare skulle träda fram ur dimman och hämta oss.

Och så, plötsligt, var hon där.

Först bara en kontur i dimman, sedan trädde Oden långsamt fram ur det vita. Efter väntan ensamma på isen var det en enastående syn att se fartyget komma ut ur dimman. Vi lyfte än en gång, flög den korta sträckan bort till henne och landade tryggt på däck igen.

Det hade varit en dag full av premiärer: min första helikopterflygning, första gången jag stod på ett isflak, och definitivt första gången jag väntade mitt ute i Norra ishavet på att en isbrytare skulle komma och hämta mig.

Ingen dålig dag på jobbet.

/Hanna, 2026-08-15

Modellerare i Arktis – instrumenten

När jag sökte till den här expeditionen insåg jag inte hur underbart intensiv upplevelsen skulle bli. Jag tänkte mig hisnande frusna landskap och massor av isbjörnar. Men så slog verkligheten till. Först var arrangörerna, under de många förberedande mötena, inriktade på inte fullt så spännande saker som "protokoll" och "säkerhet". Visst, men hur var det med isbjörnsspaningen?

Sedan började den verkliga förberedelsen av expeditionen. Ett av våra mål är att mäta egenskaperna hos aerosoler, de små partiklar som svävar i luften och som är avgörande för molnbildning. Dessa data används i numeriska modeller för att undersöka fysikaliska processer i molnen.

När jag fick utbildning i hur instrumenten fungerar var vissa kollegor optimistiska och sa: "Oroa dig inte, även när du är däruppe kan du fixa det om något går fel." Andra var mer fatalistiska och sa saker som: "Det är inte en fråga om instrumentet går sönder, utan när det går sönder."

Nu har jag svaret. Två dagar. Ett av instrumenten gick sönder på arbetets andra dag. Okej, vad gör jag nu? Jag har några vaga idéer om vad jag skulle kunna prova. Som tur är är den här expeditionen också en forskarskola, så vi har utmärkta mentorer och teammedlemmar som alltid är beredda att hjälpa till.

Vi tar isär instrumentet, rengör det noggrant och sätter ihop det igen. Vi kör ett test och det faller ut positivt, vilken lättnad! Instrumentet fungerar igen och vi kan fortsätta samla in värdefulla data för vår forskning.

Efter några stressiga timmar är krisen löst och vi kan gå och lägga oss. På vägen till hytten går jag ut på bryggan för att dra ett djupt andetag av skarp arktisk luft. Jag betraktar de vackra mönstren i den brutna isen, de skummande virvlarna i vattnet runt fartyget och en aning av sol som skymtar bakom ett tjockt molntäcke.

Jag suger in utsikten framför mig, fullt medveten om att få människor har fått chansen att se den. Jag har en envis tanke i huvudet som jag inte kan skaka av mig: "Det var absolut värt det." Vårt äventyr på isbrytaren Oden kan vara krävande ibland, men det är de här levande ögonblicken som är upplevelsens verkliga kärna. Vi får hjälpa varandra och hitta lösningar på problem vi inte visste att vi hade!

/Irene Bellagente

Träning ombord

Oden är ungefär 100 x 30 m stor, så livet ombord måste väl vara ganska stillasittande? Fel! Beroende på vilka uppgifter man har kan arbetet ombord vara riktigt fysiskt aktivt. Arbetet för oss i meteorologipaketet innebär inget tungt kroppsarbete, men våra instrument är monterade på tre olika platser runt om på fartyget och vi behöver kontrollera dem ett par gånger om dagen för att se till att det inte byggs upp för mycket is på sensorerna. Så det blir mycket promenerande fram och tillbaka.

Hittills har jag gått ungefär 7 000 steg om dagen, vilket ligger mycket nära hur mycket jag brukar gå en vanlig arbetsdag hemma. Till det kommer att några av våra instrument sitter allra högst upp på fartyget, sju trappor upp från huvuddäck, så det blir en hel del trappgående.

Men om man ändå känner att man behöver röra på sig i slutet av dagen finns det också ett gym ombord. Det är större och bättre utrustat än jag hade väntat mig av ett gym på ett fartyg, med bland annat löpband, cykel, crosstrainer, knäböjsställning, hantlar och kettlebells. Det finns också ett pingisbord och två(!) bastur. Så att hålla sig aktiv och ta hand om kroppen är faktiskt kanske lättare ombord än hemma!

/Linnea (2026-08-15)