Hilding Sundqvist in memoriam

Hilding påbörjade sina studier i matematik, teoretisk fysik och meteorologi vid Stockholms Universitet i slutet av 1950-talet. Han var bördig från Dala-Järna och mycket stolt över sitt ursprung från Dalarna. Under 1960-talet arbetade han som forskningsassistent med utveckling av en numerisk modell för tropiska cykloner. Han var en av de första i världen som fick en sådan modell att fungera och disputerade på detta arbete år 1970. Han blev docent efter disputationen och arbetade som universitetslektor vid MISU från 1971 och fram till 1985. Under denna tid var han ansvarig för verksamheten inom dynamisk meteorologi vid MISU och handledde ett stort antal doktorander. Bland andra handledde han Harald Lejenäs, Ulla Hammarstrand och Erland Källén, alla senare verksamma som lektorer och professorer vid MISU. Hildings eget forskningsintresse var att införa explicit molnbeskrivning i numeriska prognosmodeller och att förstå samspelet mellan storskaliga dynamiska processer, molnbildning och nederbörd. Han hade ett stort internationellt kontaktnät och bjöd in många framstående forskare som IMI gäster under både längre och kortare perioder. Doktoranderna vid MISU hade ett mycket stort utbyte av gästforskarbesöken.

År 1985 fick Hilding en professur vid Bergens Universitet där han arbetade fram till 1989. Även i Bergen samlade han doktorander kring sig som senare har gått vidare med hans idéer kring modellering av moln i väderprognos- och klimatmodeller. Hilding återvände som professor i meteorologi till MISU år 1989 där han efterträdde Bert Bolin. Vid MISU utvecklade han molnmodelleringen vidare med hjälp av doktorander och postdocs. Han var en av de första forskarna i Sverige som fick ett EU anslag för sin forskning och han var verksam i ett flertal internationella och nationella forskningskommittéer och forskningsprojekt.

Hilding var en mycket social och hjälpsam människa med en stor portion humor. Han var en omtyckt prefekt vid MISU, både under sista hälften av 1970-talet och stora delar av 1990-talet. Han var en generös forskare som gärna stöttade andra och aldrig själv ville framstå som särskilt märkvärdig. Han uppmuntrade sina doktorander att stå på egna ben, han propsade aldrig på att stå som medförfattare till artiklar om han inte själv gett ett väsentligt bidrag till forskningen. Som kollega var han alltid tillgänglig och en inspirerande samtalspartner. Han efterlämnar en stor skara lärjungar och kollegor som minns honom med värme och saknad.

Text: Erland Källén, professor emeritus