Kritik mot nya befogenheter för polisen i cybermiljö

I ett remissvar avstyrker Kriminologiska institutionen förslaget om en ny lag för polisiära ingripanden i cybermiljö. Förslaget skulle bland annat ge brottsbekämpande myndigheter möjlighet att ta sig in i informationssystem, blockera eller radera uppgifter och kartlägga hur olika system kommunicerar.

Evagelia Milona och Katarina Winter, som tillsammans har berett institutionens remissvar, ser ett behov av bättre verktyg mot brott på nätet. Men de menar att förslaget i sin nuvarande form ger myndigheterna ett stort handlingsutrymme samtidigt som kontrollen är begränsad.

En särskild risk är att ingripanden kan ske redan på underrättelsestadiet, innan det är klarlagt att ett konkret brott har begåtts. Det kan enligt forskarna innebära att även laglig kommunikation och politisk aktivitet berörs.

Evagelia Milona, i remissvaret varnar ni för att laglig politisk aktivitet kan drabbas. Vad det skulle kunna handla om?
– Ett exempel kan vara en chattgrupp eller ett digitalt forum där människor organiserar en demonstration eller diskuterar politik. De flesta i gruppen gör inget olagligt. Men i sådana miljöer kan det också finnas ironi, mörk humor eller hypotetiska resonemang om till exempel våld eller politiska system, utan att någon faktiskt har en brottslig avsikt. Eftersom lagen ska kunna användas redan på underrättelsestadiet, när det är som mest osäkert om något är brottsligt, finns det en risk att sådana inlägg tolkas som tecken på brottslig verksamhet. Då kan polisen ingripa mot hela gruppen eller kartlägga vilka som kommunicerar med den, och lagliga politiska aktiviteter drabbas.

Vi ser också en risk i att flera lagförslag samverkar. Samtidigt föreslås att Säkerhetspolisen ska kunna registrera stora mängder personuppgifter. Tillsammans kan förslagen öka risken för att lagliga politiska miljöer kartläggs och utsätts för ingripanden.

Vad är det i definitionen av ”brottslig verksamhet” som ni tycker är mest problematiskt?
– Att definitionen är så vag. Enligt förslaget behöver polisen inte kunna peka på ett konkret brott. Det räcker att det finns ”tecken” på någon form av brottslighet. Det betyder att lagen kan användas i ett tidigt skede, när osäkerheten om något verkligen är brottsligt är som störst. Då ökar risken att legitima aktiviteter felaktigt bedöms som brottsliga. Det blir särskilt viktigt eftersom polisen oftast fattar besluten själv, utan domstol. Vi förstår att polisen behöver bättre verktyg mot brott på nätet, men med en så bred definition blir det svårt att kontrollera att lagen används på rätt sätt. En tydligare gräns för när lagen får användas skulle stärka rättssäkerheten.

Hur stor tror ni risken är att människor som inte har brottsligt uppsåt ändå blir misstänkta?
– Det går inte att säga, eftersom utredningen inte har analyserat den. Utredningen beskriver lagen som riktad mot informationssystem och inte mot personer. Men i praktiken börjar ett ingripande ofta med information om en person, till exempel ett tips, en brottsanmälan eller uppgifter från en annan utredning. Polisen går alltså inte från internet till brottsligheten, utan från en person till internet. Det betyder att en person i praktiken hamnar i fokus, men utan de skydd som normalt gäller när någon misstänks för brott. Därför ser vi en tydlig risk att människor utan brottsligt uppsåt påverkas. Den som drabbas får dessutom bara information om ingripandet i vissa fall. Utan underrättelse är det svårt att begära skadestånd.

Finns det något i utredningens förslag som ni vill lyfta som positivt?
– Ja, det finns saker som är positiva. Vi tycker att det är positivt att förslaget fokuserar på att skydda brottsoffer. Om polisen snabbt kan radera övergreppsmaterial eller stoppa spridningen av stulna personuppgifter och kortuppgifter kan det minska skadan för de som redan har drabbats. Vi ser det också som positivt att lagen föreslås vara tillfällig i fem år. Men erfarenheten visar att tillfälliga lagar ofta förlängs och blir permanenta utan en ordentlig prövning. Det är därför viktigt att utvärderingen blir ordentlig och oberoende. Lagen hade varit lättare att utvärdera om förslaget tydligare hade angett vilka typer av brott, och vilka specifika brott, lagen ska gälla.

Om förslaget genomförs som det ser ut nu, vad ser ni allvarligast på?
– Det är kombinationen av ett stort handlingsutrymme och en svag kontroll. Som vi har sagt är definitionen av brottslig verksamhet vag, och polisen fattar de flesta besluten själv, utan domstol. Samtidigt får den som drabbas bara information i vissa fall, och beslut om radering kan inte överklagas. Var för sig kan de här delarna kanske motiveras, men tillsammans blir det svårt för både enskilda och samhället att granska om lagen används på rätt sätt.

Så vad borde man justera?
– Vi anser att de mest ingripande och oåterkalleliga åtgärderna, som radering, alltid bör prövas av åklagare eller domstol. Det är också oroande att förslaget inte innehåller tydliga mål för vad lagen ska uppnå. Utan sådana mål är det svårt att utvärdera lagen efter fem år. Då finns det en risk att den blir permanent utan att någon vet om den faktiskt har fungerat.

Läs remissvaret här.