Barnen blir försökskaniner i ett oförberett system

En av 2025 års mottagare av Stockholm Prize in Criminology, Frances Cook, konstaterade att Sverige går helt fel väg i sina reformer för att stävja den grova brottsligheten och motverka barn och ungas involvering. Hon har stora delar av den samhällsvetenskapliga forskningen med sig. Trots det förväntas Kriminalvården från och med den 1 juli nästa år börja ta emot de barn som döms till en frihetsberövande påföljd i Sverige. Det är en stor förändring: idag avtjänar dömda barn sluten ungdomsvård vid särskilda ungdomshem, samma hem som på uppdrag av socialnämnden tar emot barn och unga inom ramen för socialtjänstens tvångsvårdslagstiftning (§3 LVU). Förslaget har väckt blandade reaktioner där flera remissinstanser har avstyrkt, inte minst organisationer inriktade på barns rättigheter. Trots detta fick Kriminalvården i uppdrag att inrätta särskilda avdelningar för barn redan innan remissrundan var avklarad och över ett och ett halvt år tidigare än vad utredningen föreslog. Om också förslaget om sänkt straffmyndighetsålder genomförs (SOU 2025:11; SU FV-3475-25), vilket det verkar som, kommer Kriminalvården behöva tillhandahålla avdelningar och verksamhet för barn så unga som 13 år, ett uppdrag Kriminalvården säger sig inte vara rustade att genomföra.

Vi kan inleda med att slå fast det uppenbara: till och med utredningen som ligger till grund för förslaget om barnfängelser konstaterar att det varken kommer minska eller öka återfall i brott. Bevekelsegrunderna för denna förändring är alltså andra än minskad brottslighet. Det stämmer väl överens med forskningsläget, som relativt entydigt belyst stora negativa konsekvenser av fängelse för barn, och inga positiva effekter på återfall.

Centrala svårigheter

Det mesta, på såväl praktisk som principiell nivå, talar alltså emot denna förändring. Men givet att beslutet är fattat, och Kriminalvården är igång med att förbereda mottagandet av barn, vill vi i denna artikel diskutera några centrala svårigheter som Kriminalvården nu står inför givet denna nya målgrupp. Dessa måste hanteras för att inte verksamheten ska bli kontraproduktiv jämfört med dagens system med sluten ungdomsvård. Diskussionen nedan bygger på vår egen mångåriga forskning om de särskilda ungdomshemmen.

En central utmaning är skolan. En icke-fungerande skolgång är en riskfaktor för kriminalitet och andra normbrytande beteenden, och på samma sätt är möjligheten till en fungerande skolgång av största vikt i rehabiliteringen av unga lagöverträdare. Att barn som döms till fängelse ges likvärdig tillgång till skolgång som sina jämnåriga är med andra ord avgörande, samtidigt som just det är svårt att få till stånd. Skolverksamheten vid de särskilda ungdomshemmen är numera relativt välorganiserad, och placerade barn uttrycker ofta uppskattning för denna del av placeringen. I intervjuer berättar unga exempelvis om hur skolan, efter åratal av skolmisslyckanden, nu fungerar bra på SiS, något de lyfter som centralt för att kunna förändra sina liv. Men det har tagit lång tid för detta att sätta sig. Kriminalvården har visserligen erfarenhet av att organisera utbildningsinsatser, och i viss utsträckning för barn i häkte, men det är en helt annan sak att ge en större grupp barn en fungerande skolgång under en längre tid. Just nu pågår en utredning (Ju2025/00631) som bland annat undersöker möjligheterna att förändra skollagen och möjliggöra distansundervisning just för elever som avtjänar fängelsestraff. Sådana undantag görs inte för andra grupper av elever, vare sig i den reguljära skolan eller vid SiS. Erfarenheter från SiS visar också att distansundervisning är mindre lämpad. Det finns med andra ord en överhängande risk att den skolgång som kommer att erbjudas barn i fängelse inte blir likvärdig med den som ges barn i allmänhet eller den som ges vid de särskilda ungdomshemmen.

Erfarenhet saknas

En annan aspekt av det nya uppdraget är den avgörande kontakten med barnens familjer och vårdnadshavare. Att bibehålla fungerande relationer och ges möjlighet att arbeta med viktiga, men ibland problematiska, relationer är centralt i rehabiliteringen för denna grupp barn. Sådant familjearbete har socialtjänsten och SiS lång erfarenhet av och Kriminalvården – ingen alls. Till detta kommer kritiska juridiska aspekter, eftersom minderåriga inte har full beslutanderätt i allt som rör dem. Kriminalvården behöver därmed samarbeta med barnens vårdnadshavare. Detta kommer i synnerhet ställa stora krav på myndigheten givet att förslagen om sänkt straffmyndighetsålder går igenom eftersom vårdnadshavares ansvar för barn under 15 år är betydligt mer omfattande.

Frågan om ålder har fler komplicerande aspekter. Man kan inte bara prata om barn – det är stor skillnad på en 13-åring och en 17-åring och deras behov, såväl kopplat till skola och behandling som ren omsorg. Det ställer krav på helt andra kompetenser hos Kriminalvårdens anställda. I andra änden av det breda åldersspannet ser vi andra utmaningar. Redan i dagens system får de barn som döms till sluten ungdomsvård, och som fyller 18 år innan de skrivs ut, sämre stöd än de under 18 år, något som är en negativ, men oönskad, effekt av ett antal systemfaktorer. I det förslag som nu är på väg att genomföras är sämre förutsättningar för de som fyller 18 redan inskrivna i lagstiftningen. Dessa unga kommer att avsluta sina straff på vuxenavdelningar, trots att de var barn när de begick brottet de dömts för, och kommer således inte omfattas av de mer strikta reglerna för uppskjuten villkorlig frigivning som föreslås för minderåriga. De kommer inte heller omfattas av de särskilda stödinsatser som föreslås. De ges helt enkelt sämre förutsättningar att komma ”bättre ut” än andra dömda barn.

Stora risker

Som framgår finns en rad svårigheter med utvecklandet av de nya barnavdelningarna, som riskerar att försämra möjligheterna till rehabilitering för de barn som kommer att tillbringa stora delar av sin barn- och ungdomstid hos Kriminalvården. Erfarenheterna från SiS avseende skolverksamheten visar visserligen att uppbyggandet av en fungerande verksamhet är möjlig, men att det tar tid. En närmast oundviklig negativ konsekvens med den förestående överflyttningen av dömda barn från SiS till Kriminalvården är därför att de grupper barn som kommer först får betydligt sämre förutsättningar, både jämfört med de som nu placeras på SiS och jämfört med dem som i framtiden döms till fängelse. Risken med att börja om på nytt med ett så komplicerat uppdrag är med andra ord att en grupp barn blir försökskaniner i arbetet med att utveckla verksamheten. En grupp som på så vis löper en ännu större risk för de negativa konsekvenser i vuxen ålder vi vet ofta följer på brott och frihetsberövande.

Nya möjligheter

Parallellt med dessa risker finns också, åtminstone i teorin, potential med att starta om en verksamhet som fått mycket kritik, om det görs rätt. En fördel med Kriminalvårdens system är frivården. Det är avgörande att utsluss och efterföljande insatser från samhället står redo och fungerar för att minska risken för återfall, och detta brister ofta för de barn och unga som lämnar SiS. Kriminalvården har rent organisatoriskt bättre försättningar att ge det stödet än vad SiS har haft, eftersom de själva ansvarar för dessa insatser. SiS har fått förlita sig på samarbete med framför allt socialtjänsten för att sådana insatser ska komma till stånd, vilket ofta varit svårt.

En annan potential med att starta på nytt, och som vi hoppas att Kriminalvården tar på stort allvar, är möjligheten att skapa en ny organisationskultur och städa ut sådant som ”sitter i väggarna” i det nuvarande systemet. Den omfattande och långvariga kritiken mot SiS och de särskilda ungdomshemmen, inte minst från tidigare placerade barn och unga, har pekat på sådant som personalens dåliga bemötande, kränkningar och ibland regelrätta övergrepp. Forskning visar också att negativa och fördomsfulla föreställningar om de placerade barnen riskerar skapa osunda personalkulturer som kan vara mycket svåra att förändra; en risk som är större i slutna miljöer som SiS ungdomshem och Kriminalvårdens anstalter. Att starta upp en ny verksamhet kan, åtminstone i teorin, öppna upp för en organisation som tar sådana strukturer på allvar och redan från början aktivt arbetar med att undvika att osunda och negativa kulturer får fäste.

Snabbt eller långsiktigt

Både de svårigheter som Kriminalvården står inför i detta, och de potentiella möjligheter vi identifierat, kräver dock något som Kriminalvården inte har men skulle kunna få om svensk politik hade tillåtit det: tid och resurser att låta ett sådant utvecklingsarbete få växa fram systematiskt. Att starta upp en så komplicerad verksamhet som att ta hand om frihetsberövade barn, en del så unga som 13 år, är inte något man gör i en handvändning, och det behövs mer än goda ambitioner och vilja för att det ska fungera. Givet myndighetens redan mycket ansträngda läge och den oerhört korta tidsperiod de fått för att iordningsställa barnavdelningarna är det svårt att vara optimistisk.

Det man därför avslutningsvis kan fråga sig är om de beslutande politikerna anser att det är viktigast att den här förändringen genomförs snabbt, som ett sätt att visa handlingskraft, eller om det viktiga är att det blir bra, långsiktigt, för de unga lagöverträdarna och för samhället i stort? Oavsett hur politikerna själva skulle besvara den frågan är det mycket som talar för att de barn som snart ska sättas i fängelse i praktiken offras i en iver att visa (symbolisk) politisk handlingskraft. Mot bakgrund av vad forskningen visar om de stora negativa konsekvenserna med att sätta barn i fängelse, och den förändring av synen på barn som dessa förslag innebär, kunde man önska mer prestigelösa politiker vilka klarade av att ta hänsyn till kritik och backa från förslag. Man kunde också önska en politisk opposition som vågade ta stöd i den kunskap som finns och protestera.

Tove Pettersson, professor i kriminologi, Stockholms universitet
Maria A Vogel, docent i kriminologi, Stockholms universitet