”Grundläggande rättsprinciper åsidosätts”
I en ny studie undersöker Emelí Lönnqvist hur den svenska häktnings- och restriktionslagstiftningen har utvecklats över tid, från rättegångsbalkens införande (1948) och häkteslagen (1958) till idag. ”Det vi ser idag är en utveckling som saknar motstycke historiskt, och är minst sagt anmärkningsvärd från ett rättssäkerhets- och människorättsperspektiv” säger hon.
Det svenska systemet för häktning har kritiserats av internationella människorättsorganisationer i årtionden, på grund av den långa isoleringen som häktningen innebär. Trots det har få ändringar gjorts och Sverige har utpekats som det land som gjort minst i Norden.

Emelí Lönnqvist, doktorand i kriminologi. Foto: Sören Andersson
– De svenska häktningspraktikerna är bland de mest kritiserade inom rättsväsendet och ytterst problematiska både från ett rättssäkerhets- och människorättsperspektiv. Att utsätta individer som i rättslig mening är oskyldiga för isolering är en extremt ingripande åtgärd, med väldokumenterade psykiska och fysiska skadeverkningar, säger Emelí Lönnqvist.
Begränsade effekter
Studien visar att reformerna syftat till att stärka rättssäkerheten och minimera de skador och intrång som häktning innebär för individen. Trots det har utfallen varit begränsade, berättar Emelí Lönnqvist:
– Ett genomgående tema är ett visst politiskt motstånd mot att införa åtgärder som på olika sätt uppfattas kunna försämra effektiviteten i utredningar och samhällsskyddet. Studien visar också hur häktnings- och restriktionslagstiftningen formats i ett komplext samspel mellan olika aktörer, motstridiga intressen, politiska ambitioner samt tidsmässiga och kontextuella faktorer.
Ny ambition: häkta fler
Den tidigare politiska ambitionen att minska antalet häktade har inte förverkligats. Tvärtom har lagändringar öppnat för en mer omfattande användning av häktning. De senaste åren har dessutom ambitionen ändrats.
– Ambition att häkte färre har ersatts av en motsatt linje: att häkta fler. Vi ser idag en utveckling där häktning i allt högre grad betraktas som en förstahandsåtgärd snarare än en sista utväg. Det är en utveckling som saknar motstycke historiskt. Det är också minst sagt anmärkningsvärt ur ett rättssäkerhets- och människorättsperspektiv, och går rakt emot EU-kommissionens riktlinjer, säger Emelí Lönnqvist.

Foto: Karanik Yimpat/Mostphotos
Oväntade resultat
Eftersom Sverige länge kriterats för sina häktningspraktiker utan att särskilt mycket har förändrats i praktiken är hon inte förvånad över de ofta begränsade utfallen av lagstiftningsprocesserna.
– Vad som däremot var oväntat var den stora skillnaden mellan intentionen bakom reformerna —där det funnits en bred enighet om de negativa skadeverkningarna av häktning och restriktioner, och en vilja att förbättra situationen för de häktade — och de begränsade lagändringarna.
Hon blev också förvånad över hur kritiken från internationella tortyrkommittéer bemöttes.
– Särskilt i början av 1990-talet, när frågan började uppmärksammas internationellt. Då hade Europarådets tortyrkommitté (CPT) konstaterat att det svenska systemet inte vilade på en rimlig balans mellan att effektivt bekämpa brott och hänsyn till individens rätt att inte utsättas för intrång. Svenska utredningar från samma period drog dock den motsatta slutsatsen: att systemet fungerade väl. Det var oväntat att se kritiken bestridas så tydligt, särskilt då dessa utlåtanden inte baserades på någon djupgående granskning av om enskilda restriktionsbeslut faktiskt var motiverade.
Förvånansvärt lite forskning
Isoleringen i svenska häkten är inte ett nytt fenomen, utan sträcker sig tillbaka före införandet av den första häkteslagen 1958. Trots detta finns det förvånansvärt lite forskning på området, menar Emelí Lönnqvist.
– Den här studien bidrar till att belysa den politiska dimensionen av dessa kritiserade praktiker och drivkrafterna bakom varför de fortgår. Den här typen av historiska undersökningar är också viktiga av flera skäl — dels för att förstå kriminalpolitikens utveckling över tid, men också för att ge perspektiv på det som händer idag. Det gäller inte minst dagens situation, där grundläggande rättsprinciper alltmer åsidosätts i kriminalpolitiken.
Om artikeln
Studien bygger på nio reformer samt direktiv från den senaste initierade reformen år 2023. I studien har Emelí undersökt hela lagstiftningsprocessen—från direktiv och utredningar till propositioner, justitieutskottets betänkanden, och den slutliga debatten och voteringen.
Om Emelí Lönnqvist
Emelí Lönnqvist är doktorand på Kriminologiska institutionen. Hennes avhandling handlar om häktning i Sverige, med särskilt fokus mot den politiska förhandlingen av häktades rättigheter.
Hon är kursansvarig för Allmän Översiktskurs tillsammans med Christoffer Carlsson. 2024 utsågs Emelí till årets läsare på Stockholms universitet.
Senast uppdaterad: 2025-04-02
Sidansvarig: Kriminologiska institutionen