INSTÄLLT Högre sem. nordiska språk. (Therese Landh: Produktivitet i svenskspråkiga barns preteritumböjning)
Inställt p.g.a. sjukdom. Högre seminariet i nordiska språk vid Stockholms universitet. Vi hoppas kunna ge seminariet vid ett annat tillfälle. (Therese Landh, doktorand i nordiska språk vid Uppsala universitet.)
Therese presenterar sin avhandling:
Productive patterns in the L1 acquisition of Swedish simple past-tense inflection
Den vanligaste typen av preteritumböjning i svenskan är svag böjning med dentalsuffix (-de, -dde, -te), som i exempelvis hoppa–hoppade eller läsa–läste. Vissa verb böjs istället starkt och har vokalväxling (springa–sprang). Ibland antas dentalsuffixet vara det enda produktiva mönstret för att böja verb i preteritum, vilket stämmer för nybildningar och lånord, där den första konjugationen, med stamslut på -a och dentalsuffix i preteritum, är den enda produktiva (googl-a-de, stream-a-de). Vissa starka böjningsmönster med vokalväxling har dock varit produktiva historiskt och dragit till sig nya medlemmar (till exempel heter stridde och knytte numera stred och knöt). Därtill har tidigare barnspråksstudier rapporterat att stark böjning i viss mån förekommer i övergeneraliseringsfel bland svenskspråkiga barn. Dentalsuffixet är således inte nödvändigtvis det enda produktiva mönstret för preteritumböjning.
I det här föredraget presenterar jag de övergripande resultaten från min avhandling, där jag genom två eliciteringsexperiment, ett för riktiga svenska verb och ett för nonsensverb, undersökt hur 99 sex-, åtta- och tioåriga barn med svenska som förstaspråk böjer verb i preteritum. Avhandlingen behandlar preteritumböjning ur tre olika, men sammanlänkade, perspektiv: förstaspråksinlärning, lingvistisk produktivitet och språkförändring. Eliciteringsexperimenten innehåller en stor andel verb som matchar mönster som varit särskilt föränderliga historiskt. Resultaten från experimenten kan på så vis belysa dels vilka böjningsmönster för preteritum som barnen använder, dels i vilken utsträckning barnens böjningsmönster speglar de mönster som varit produktiva historiskt. Därtill testar jag i avhandlingen en princip för lingvistisk produktivitet, Tolerance Principle, i syfte att undersöka till vilken grad principen gör korrekta prediktioner för produktivitet i svenskans preteritumsystem.
I korthet visar resultaten från avhandlingsprojektet att dentalsuffixet är det vanligaste mönstret för preteritumböjning både i övergeneraliseringsfel med riktiga verb (t.ex. *skärde, *stjälde) och för böjning av nonsensverb. Vissa starka mönster används dock också produktivt av barnen, både med riktiga verb (*smed istället för smidde, *veg istället för vigde) och med nonsensverb (t.ex ped till nonsensverbet pida). Resultaten visar att de äldre barnen använder stark böjning produktivt i högre utsträckning än de yngre barnen, vilket kan ha ett samband med att de äldre barnen också i högre grad tillägnat sig den fjärde konjugationen (som består av starka verb med vokalväxling). Barnens verbböjningsmönster matchar därtill i hög utsträckning de mönster som varit produktiva historiskt. Slutligen visar analysen av Tolerance Principle att principen delvis kan förklara de starka verbböjningsmönstrens produktivitet, men fungerar sämre för att förklara varför det är just de äldre barnen som använder dessa mönster.
Senast uppdaterad: 2026-09-22
Sidansvarig: Institutionen för svenska och flerspråkighet