Dekanus har ordet, september 2026

Vad är forskningsinfrastruktur?

Vad forskningsinfrastruktur utgörs av är en fråga som är svår att besvara. Beroende på vilken typ av forskning som avses kommer svaret att vara olika inom olika delar av universitetet, även inom vår fakultet. För många är datorkapacitet en viktig infrastruktur, medan andra behöver vissa typer av instrument för att göra mätningar och analyser. Specialiserade laborativa miljöer, forskningsfartyg eller specifika platser för fältstudier är bland mycket annat också att betrakta som forskningsinfrastrukturer.

Gemensamt har dessa att de tar en väsentlig del av universitetets resurser i anspråk, vilket betyder att en rimlig hantering, såväl praktisk som ekonomisk, är av största vikt. Det har därför varit mycket diskussion om forskningsinfrastruktur vid universitetet under det senaste året. Diskussionerna har delvis föranletts av de stora utlysningar som nyligen gjorts – jag tänker på SFO:er och excellenskluster för banbrytande teknologier, men även diskussioner om framtida hantering av befintlig infrastruktur på Stockholms universitet har varit viktiga. För att säkerställa tillgång på ändamålsenlig infrastruktur måste universitetet ta någon form av övergripande ansvar för detta.

Vad händer på universitetet?

Som bekant har Rådet för forskningsinfrastruktur (RFF) inrättats. Rådet leds av ett rektorsråd för infrastruktur, Henrik Cederquist. Rådet har arbetat intensivt under sitt första år och ett enormt arbete har gjorts för att kartlägga vilka forskningsinfrastrukturer vi faktiskt har på universitetet. Rådet har även arbetat fram förslag på hur infrastrukturer bör hanteras av universitetet. Till en början handlade denna kartläggning om nationella infrastrukturer som stöds av Vetenskapsrådet (VR). RFF arbetar nu genom Rektorsrådet med att stödja de infrastrukturer som kommer att beredas möjlighet att söka medel i den kommande RFI-utlysningen.

Nya regler för universitetets medfinansiering av sådan infrastruktur har nyligen beslutats om av rektor. Reglerna definierar ett delat ansvar för medfinansiering mellan central nivå, fakulteter och institutioner.[1] Det är mycket välkommet enligt min mening, men jag vill ändå poängtera vikten av att medfinansiering fortsatt ska finnas på institutionsnivå. Utan en förankring på institutionerna är det svårt att se att infrastrukturen skulle vara viktig för verksamheten. Nya regler för hantering av storskalig lokal infrastruktur, kallad strategisk SU-infrastruktur, har även tagits fram, vilket också det är ett stort steg i rätt riktning.[2]

RFF har även fått i uppdrag att utreda en långsiktig och hållbar hantering av universitetets fältstationer. De flesta av dem är lokaliserade till vår fakultet och har traditionellt administrerats och förvaltats av en institution. Den situationen börjar bli ohållbar på grund av ökande kostnader för till exempel lokaler och en växande administrativ börda. Fakulteten initierade av den anledningen på eget initiativ en extern utredning om en av stationerna, Tovetorps forskningsstation i Södermanland. Utredningen förväntas vara klar inom kort och välkomnas av fakulteten, men den kommer även att utgöra ett värdefullt underlag till RFF:s arbete. Förhoppningsvis kommer RFF:s utredning utmynna i förslag som kan bidra till en mer långsiktig och hållbar hantering av de fältstationer som fakulteten och universitetet bedömer vara av övergripande nytta och värde.

Externa satsningar

När denna text publiceras har vi haft invigning av en av fyra forskningsinfrastrukturer som möjliggjorts genom stora satsningar av WISE[3] (Wallenberg Initiative Materials Science for Sustainability), nämligen Circulab. Circulab är en forskningsinfrastruktur som är avsedd att användas genom hela forskningsprocessen för att ta fram nya, hållbara material, från syntes till användning av materialet. Totalt beviljades SU uppåt 140 mnkr för fyra infrastrukturplattformar i utlysningen av WISE, vilket i sammanhanget var en enorm satsning. Vikten av privata initiativ kan inte underskattas och Knut och Alice Wallenbergs Stiftelses (KAW) strategiska forskningsprogram har möjliggjort mycket stora satsningar.

Förutom WISE kan SciLifeLab nämnas, där man till exempel var tidigt ute med stora satsningar på bioinformatik och senare på kryo-elektronmikroskopi för strukturbiologistudier. Utan dessa externa bidrag hade dessa infrastrukturer inte varit möjliga. Två andra goda exempel där privata finansiärer har spelat stor roll är forskningsfartyget Electra, som möjliggjordes genom en stor donation från Familjen Erling-Perssons stiftelse, och isbrytaren Oden, där externa medel har gjort det möjligt att bygga upp forskningsinfrastrukturen med bland annat avancerade ekolod. När det gäller Oden är det nu av yttersta vikt att finansieringen av en efterträdare säkras. Fartyget sjösattes 1989 och närmar sig slutet av sin tekniska och ekonomiska livslängd. En ny forskningsisbrytare är därför viktig för att Sverige ska kunna behålla sin internationellt starka position inom polarforskningen och även framöver vara en attraktiv partner i internationella forskningssamarbeten.

Det finns alltså inte en enda modell för att stödja och tillgängliggöra infrastruktur, utan flera olika aktörer är tillsammans med universitetet ansvariga för en hållbar och långsiktig planering. Stockholms universitets nya Råd för forskningsinfrastruktur, RFF, är en mycket viktig pusselbit i det arbetet.

Lena

Fotnoter

[1] Regler för medfinansiering av RFI-finansierad forskningsstruktur

[2] Regler för ansökan om status som strategisk SU-infrastruktur för forskning

[3] Om CircuLab på webbplatsen WISE Research and Technology Platforms