Lyssnandets gränser – när människors livsberättelser blir till forskning

Migration är något som fortsätter att forma människors liv långt efter förflyttningen. I väntan på besked som gör att livet sätts på paus. Tillfälliga tillstånd och hot om avvisning som försvårar möjligheten att föreställa sig en framtid. Eller genom institutionella möten, arbetsliv, graviditeter, familjeseparationer. Vad händer när kvinnors berättelser hörs, dokumenteras, översätts och bedöms, inte bara av institutioner och myndigheter – utan även av forskaren?

– Ytterst handlar avhandlingen om hur vi skapar kunskap om andra människors liv på ett sätt som är både vetenskapligt och etiskt ansvarsfullt. Vad händer när jag som forskare lyssnar på en annan människas erfarenheter? När jag börjar transkribera, översätta och välja vad som ska analyseras och tas med eller inte tas med? Allt detta påverkar läsaren, säger Fariba Majlesi, som nyligen disputerat vid Institutionen för pedagogik och didaktik.

Forskarens ansvar viktigt

En viktig händelse som berörde henne starkt var att Fariba Majlesi fick veta att en av kvinnorna som hon intervjuat tog livet av sig under den tid hon höll på med avhandlingen. Forskningssamtalen hade genomförts med informerat samtycke och enligt studiens forskningsetiska rutiner. Men händelsen gjorde att frågor om forskarens ansvar blev mycket mer konkret.

– Hennes död påverkade mig starkt och forskningen kunde inte pågå som business as usual efter det. Det fick mig att fundera över mitt ansvar som forskare när det handlar om att skriva om människors mest sårbara stunder i livet. Hur påverkar vårt val av språk, översättning och skrivande vad som blir synligt? Vad händer om jag inte vill att hennes död ska få definiera hennes liv?

Kvinnans syster, som också deltog i studien, bad att systerns berättelse inte skulle användas. Fariba Majlesi valde att respektera det och avstå från att återge berättelsen, även om kvinnan finns närvarande i avhandlingen. Att något har sagts, spelats in och samtyckts till innebär inte att det förblir etiskt tillgängligt senare, resonerar hon. Forskarens ansvar finns med under hela processen, och inte bara vid intervjutillfället.

Även själva lyssnandet blev till en viktig fråga i avhandlingen. Hur kunde hon lyssna på intervjuerna på samma sätt efter det som hänt? Fariba Majlesi menar att lyssnandet kan öppna för förståelse. Men lyssnandet ingår även i institutionella sammanhang där myndigheter dokumenterar och kategoriserar människor.

– Sättet vi frågar på, lyssnar, översätter, tolkar och skriver påverkar hur kunskap tar form. Orden och kategorierna vi använder beskriver inte bara erfarenheter, utan kan också påverka vad som framstår som begripligt, relevant och trovärdigt. Ofta fokuserar vi mycket på den som talar, om personen uttrycker sig tydligt, sammanhängande och trovärdigt. Men forskningsmetoder handlar inte bara om att överföra kunskap från en människa till en text.

Mycket i samhället bygger på att människor måste göra sina erfarenheter begripliga för andra – inom vården, skolan och olika myndigheter. Att bli hörd och trodd kan vara avgörande för tillgång till rättigheter, vård och skydd. Men att bli lyssnad på innebär inte alltid att ens erfarenheter tas på allvar, menar Fariba Majlesi.

En av kvinnorna, som hade utbildat sig till sjuksköterska i Sverige, berättade hur hon under slutet av sin graviditet kände att något inte stod rätt till. Hon bad om kejsarsnitt, men hennes oro avfärdades med en nedsättande kommentar om invandrare. Kort därpå dog fostret före förlossningen. Hennes berättelse visar hur både kroppslig och professionell kunskap kan åsidosättas när en människa bemöts utifrån stereotypa föreställningar.

Ville inte reducera kvinnorna till sårbara offer

Innan hon började med forskningssamtalen studerade Fariba Majlesi rapporter från FN, Amnesty och andra organisationer för att få en bild av hur en resa kan se ut för en kvinna som migrerar. Berättelserna handlade ofta om våld och utsatthet. Men det var något som skavde. Var det verkligen nödvändigt att framställa kvinnorna som utsatta offer?

– Jag vill absolut inte förneka att många utsätts för våld under sin resa, men för mig blev det intressant att titta på vad vi gör med andras utsatthet och berättelserna de delar.

Fariba Majlesi har en bakgrund i bland annat minnes- och traumastudier, där man ofta pratar om att själva berättandet i sig kan vara helande. Men under forskningsarbetet blev det tydligt att kvinnornas berättelser inte gick att sortera in i en på förhand bestämd kategori. Berättelserna handlade om smärta och förluster, men också om glädje, framgångar och andra erfarenheter som inte kunde förstås enbart genom begreppet trauma.

En av kvinnorna ville inte bli beskriven som traumatiserad, trots sina svåra erfarenheter. Hon ville inte att smärtan skulle definiera vem hon var.

– Det blev mycket viktigt för mig att inte vara så snabb med att komma till ett resultat och säga att ”aha, det är det som jag kallar trauma”, säger Fariba Majlesi.

Migration något man lever med konstant

Det var inte heller så att berättandet i sig upplevdes läkande av alla kvinnor. Att berätta rev upp många känslor och påverkade kvinnorna under lång tid efteråt. Berättelserna handlade bland annat om osäkerhet, separationer och förluster under migrationen. En kvinna berättade hur hon efter ankomsten till södra Europa levde med hotet om att skickas tillbaka. Hon flydde med sitt nyfödda barn, som senare insjuknade i feber och dog i hennes famn. Kvinnan berättade att hon begravde barnet i skogen. För Fariba väckte samtalet frågor om hur forskaren kan lyssna till och skriva om sådana erfarenheter utan att reducera människan till det hon har genomlevt.

– Det var väldigt tuffa berättelser som man inte alls är beredd på, säger Fariba Majlesi.

Ett annat tema hon ville undersöka var tillhörighet i förhållande till det svenska samhället. I intervjuerna framkom att kvinnorna i många fall inte kände sig som en del av samhället. Trots att de lärt sig svenska, fått ett jobb och gjort det som samhället begärt av dem, kände sig många ifrågasatta under möten med vården, eller med myndigheter som Migrationsverket. Men frågan om tillhörighet kunde inte på egen hand fånga deras skilda erfarenheter.

– Det som var viktigt för dem var dels att berätta om själva resan, dels vad som hänt sedan de kom till Sverige. Samt att migration som fenomen inte är något som slutar i och med att man anlänt till destinationen, utan något man lever med hela tiden. Särskilt i de fall man fått ett avvisningshot.

Lyssnandet inte etiskt i sig självt

Med stöd i filosofi och feministisk kunskapsteori började Fariba Majlesi ifrågasätta föreställningen att lyssnande i sig är en etisk handling. Att bli hörd innebär inte nödvändigtvis att ens berättelse tas på allvar. Hon ifrågasätter själva förståelsen för andras smärta och har inget recept för ett mer etiskt lyssnande.

– Under forskningsarbetet blev jag alltmer tveksam till föreställningen att forskaren genom sitt lyssnande skulle få en särskild tillgång till andra människors erfarenheter. Bara för att jag gråtit när jag skrivit avhandlingen betyder inte det att jag är i en bättre position att tala om deras smärta.

I avhandlingen skriver hon: ”Skrivandet kan bära en röst vidare, men förändrar den också och placerar den i nya former av igenkännande. Etiskt ansvar kan inte garanteras av metod, empati eller god avsikt. Det måste bedömas genom vad konkreta handlingar och relationer möjliggör, begränsar, skyddar eller utsätter för fara.”

Det handlar om att forskare, förutom att följa alla robusta forskningsetiska processer inklusive informerat samtycke, också behöver fortsätta att tillämpa omsorgsfulla etiska bedömningar när man citerar och publicerar. För Fariba Majlesi blev det viktigt att återvända till ursprungssamtalen igen och igen, och inte bara till transkriberingen. Inte bara orden – utan även gester, tonfall och pauser, samt det som inte sägs – var viktiga delar av samtalet.

Hon menar att det som återges i avhandlingen bör förstås som fragment ur kvinnornas olika liv och erfarenheter, snarare än som fullständiga berättelser om vilka de är. Läsaren uppmanas att ta tid på sig och känna in. Att ta del av berättelserna med omsorg. Men samtidigt inse att man inte har förstått, bara för att man läst och blivit berörd.

Läs Fariba Majlesis avhandling Living Encounters, Writing Encounters: Cartographies of Listening in Migration.

Text: Elin Sahlin