COP31: Viktigt att se det halvfulla glaset i klimatmörkret

På ett sätt kan man säga att COP-arbetet har misslyckats. Trots alla möten och ansträngningar minskar utsläppen inte i den takt som klimatvetenskapen säger krävs för att klara tvågradersmålet.

Men det är också möjligt – och viktigt – att se det halvfulla glaset, menar Karin Bäckstrand och Adrienne Sörbom, några av Sveriges främsta experter på internationell klimatpolitik.

– Under 30 år har vi förhandlat fram och förfinat ett internationellt regelverk där stater förvisso har frivilliga åtaganden, men som en följd av detta har det skett en explosion av klimatlagstiftning nationellt. Om vi inte hade haft detta ramverk och byggt upp denna infrastruktur – och fått med oss fler och fler länder, nu drygt 190 stater – så hade vi varit på ett mycket sämre ställe, säger Karin Bäckstrand, professor i samhällsvetenskaplig miljöforskning, som har studerat det internationella klimatarbetet sedan slutet av 1990-talet.

Adrienne Sörbom, professor som forskar på global politik med fokus på klimat och som själv har deltagit i många COP-möten, instämmer.

– Man kan på ett sätt vara fascinerad över att man kommit så långt som man gjort. Parisavtalet som tillkom vid COP-mötet 2015 var en enorm bedrift. Det är inte bara en formell överenskommelse utan avtalet har även bidragit till att sänka utsläppen och de framtida riskerna. Avtalet fungerar i det att länderna nu gör det som avtalet säger att de ska göra i form av att samla in data och utvärdera. Naturligtvis behöver vi göra mycket mer, genomförandet av åtagandena i Parisavtalet släpar fortfarande efter.

Risken med uppgivenhet

Adrienne Sörbom menar att det finns en risk i att bara fokusera på de senaste årens svårigheter, när klimatfrågan har mött motstånd i flera länder. Det kan skapa uppgivenhet och misstro mot att en omställning är möjlig, något som kan gynna aktörer med fossilintressen.

– Det går inte riktigt så trögt som det framställs, det finns något i medielogiken som gör att man fokuserar mycket på problemen. I grunden handlar det om oerhört stora frågor där länderna måste ändra hela sina ekonomier och infrastrukturer. Det är klart att det är svårt.

Karin Bäckstrand betonar att målen och ambitionerna finns på plats. Det är centralt, även om vägen dit är full av hinder.

– Klimatförändringarnas största utmaning är inte längre att enas om att klimatförändringarna måste bekämpas – utan att snabbt genomföra de omfattande samhällsförändringar som krävs. 80 procent av världens länder har idag de facto netto noll utsläppsplaner. Ja, det är planer som ännu inte uppfylls, men det första steget för att klara en omställning – och det visar statsvetenskaplig forskning – är att sätta ambitioner och ett mål. Att sedan omsätta målen till handling handlar om politisk vilja, om finansiering, och att adressera rättvis fördelning av kostnader och ansvar.

Vilka bromsar omställningen?

Ibland beskrivs COP-mötena som en plats full av oljebetalda lobbyister som vill undergräva vetenskapen och sänka avtal. Adrienne Sörbom, som har forskat om påverkansorganisationernas roll på COP, delar inte den bilden.

– Det finns en stor mängd olika påverkansorganisationer på COP och min uppfattning är att det hos en majoritet av dessa finns en stark drivkraft att lösa problemen. Det är svårt att vara på COP om man inte talar om grön omställning – även om man är ett oljeföretag. Inne på COP måste alla acceptera klimatvetenskapen, det går inte ihop annars. Svårigheterna ligger mer i att man har så olika perspektiv och behov.

– Påverkansorganisationerna har fått en viktig roll på COP i att skapa broar mellan aktörer och intressen och verka för att det överhuvudtaget blir ett avtal, om än ibland utifrån syftet att det gynnar egna affärer.

Vilka är det då som främst bromsar förhandlingarna och utfasningen av fossila bränslen? Adrienne Sörbom svarar tydligt.

– Det är de stater som har olja som huvudsaklig inkomst. Länder som USA, Brasilien, Ryssland, flera OPEC-länder – men även Norge – är i första hand inte intresserade av att fasa ut det fossila. Och dessa aktörer behöver i princip inte ägna sig åt lobbying – för de är ju själva förhandlare vid COP. Vi måste kunna erkänna att detta är det stora problemet i klimatförhandlingarna.

Karin Bäckstrand delar den bilden.

– Olja, kol och naturgas är fortfarande en ekonomiskt central resurs för många länder och det hindrar utfasningen av fossila bränslen. De fossila resurserna finns dessutom till stor del i auktoritära stater.

Utmaningar inför COP31

När COP31 startar den 9 november präglas mötet av flera utmaningar, menar Karin Bäckstrand. Men det finns också vägar framåt.

– Ett viktigt grundproblem är att världen till 80 procent fortfarande är beroende av fossila bränslen. Många utvecklingsländer, som till exempel Sydafrika, har ambitionen att ställa om men behöver använda fossil energi i sitt samhälle, då man ännu inte utvecklat alternativ. Vi kan inte bara kräva att dessa länder ska sluta med fossilt omgående.

Lösningen, enligt Karin Bäckstrand, är att ge utvecklingsländerna bättre tillgång till grön teknik. Det kan ske genom ökat klimatbistånd, fler gröna investeringar, teknikavtal och samarbeten, vilket ger en snabbare utbyggnad av förnybar energi globalt.

– Klimatbistånd är ett område Sverige varit ledande inom och det är väldigt viktigt att vi fortsätter att hålla i detta framåt.

Även i industriländerna behöver mycket hända snabbt. Där handlar det om att gå från löften och mål till faktiskt genomförande.

– Sverige ska vara fossilfritt [netto noll utsläpp] till 2045 och EU till 2050. För att klara detta behöver det finnas tydliga färdplaner. Det behövs starkare nationell lagstiftning, starkare styrmedel, ökade investeringar i grön industri, rättvisa lösningar, samt tydligare uppföljning av arbetet för att vi ska komma ifrån fossilberoendet.

– Det senaste åren har vi sett en backlash i klimatfrågan och motståndet mot en ambitiös klimatpolitik har ökat. Framåt blir det väldigt viktigt att skapa folklig uppslutning för frågorna genom att visa att det finns både smart och rättvis klimatpolitik.

Samtidigt finns det mörka moln som inte går att bortse från, konstaterar Karin Bäckstrand.

– De växande geopolitiska motsättningar vi ser idag med krig, handelskonflikter, protektionism och även konkurrensen om grön teknik, försvårar det viktiga samarbetet kring klimatfrågorna.

Hon oroas också av utvecklingen i USA under Trump.

– De två år som gått sedan Trump valdes har varit en riktig dipp för det internationella klimatarbetet. USA har lämnat Parisavtalet och har även aviserat sitt utträde ur FN:s klimatkonvention, UNFCCC. Det innebär en total reträtt av den näst största utsläpparen, men även ett land med enorm teknisk innovation för grön omställning. Det är såklart mycket negativt att en så stor aktör drar sig undan från globala samarbetet.

Ljuspunkter finns

Parallellt ser Karin Bäckstrand tecken som ger henne hopp för det internationella klimatarbetet.

– Vi ser nu en fullständig explosion i ökningstakten av förnybart. Många länder inser att det är en enorm konkurrensfördel att vara i framkant i the global green race. Kina till exempel satsar sedan flera år stort på export av fossilfri elektrifiering och elbilar.

Hon pekar också på att kostnaderna för klimatförändringar och fossilberoende blir allt tydligare, något som förhoppningsvis ökar incitamenten för en snabbare omställning.

– Många länder märker nu av effekterna av klimatförändringar i form av bränder, förlorande människoliv, skadad infrastruktur och förluster i BNP. Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina och krig i Mellanöstern har också visat vilken risk och sårbarhet fossilberoendet innebär.