Förhistoriskt DNA avslöjar: istidens människor föredrog mammuthonor

– Om dessa enorma ansamlingar av mammutben bildades naturligt eller genom mänsklig jakt har varit föremål för debatt i årtionden, säger David Díez del Molino, forskare vid Centrum för paleogenetik och en av studiens huvudförfattare.

– Genom att jämföra den genetiska könsfördelningen hos hundratals mammutar i naturlig miljö med dem som återfunnits i en arkeologisk kontext kan vi nu dra slutsatsen att mänsklig aktivitet var den främsta orsaken bakom dessa benansamlingar.

Olika könsfördelning i olika omgivningar

Forskarna analyserade data från arvsmassan från 521 ullhåriga mammutar från Eurasien och Nordamerika, där 448 av dem sekvenserades för första gången. Resultaten visar en tydlig könsskillnad beroende på var lämningarna hittats. Mammutrester från fyndplatser i djurens naturliga miljö bestod huvudsakligen av hanar (66 procent hanar mot 34 procent honor). Forskarna menar att ensamma hanar kan ha haft större risk att dö i naturliga fällor som slukhål eller jordskred vilket i sin tur ökade sannolikheten för att deras ben bevarades över tid. Förhållandet var det omvända i benansamlingar kopplade till mänsklig aktivitet. Där var 70 procent av mammutarna honor och 30 procent hanar. Resultaten väcker frågor om hur istidens jägare och samlare interagerade med mammutar.

– Vi vet att jägare och samlare under den senare delen av äldre stenåldern ibland jagade mammutar direkt, vilket visas av spjutspetsar som hittats inbäddade i mammutben. Men de kan också ha samlat material från redan döda djur, säger Jarosław Wilczyński, arkeolog vid Institutet för systematik och djurens evolution vid den polska vetenskapsakademin.

– Det är lockande att anta att jägarna riktade in sig på honor eftersom de var mindre än fullvuxna hanar, men verkligheten kan ha varit mer komplex. Om mammutar betedde sig på liknande sätt som dagens elefanter kan honorna ha ingått i matriarkala hjordar med ett gemensamt sätt att försvara sig. Det skulle ha gjort möten med hjordar lika riskfyllda eller till och med mer riskfyllda än möten med ensamma hanar, säger Hannah M. Moots, postdoktor vid Centrum för paleogenetik och studiens förstaförfattare.

– En annan möjlighet är att hjordar ledda av honor rörde sig över landskapet på ett mer förutsägbart sätt än ensamma hanar. Jägare och samlare under den äldre stenåldern kan därför helt enkelt ha stött på dem oftare, oavsett om syftet var jakt eller att ta vara på döda djur, säger hon.

Samspel mellan människor och mammutar under istiden

Mammutar var en central resurs för människorna under istiden. Djuren gav kött och fett liksom hudar och ben till byggmaterial samt elfenben för verktyg, konstföremål och prydnader.

De ansamlingar av mammutben som ingår i studien kommer från elva viktiga arkeologiska platser i Eurasien och är daterade från cirka 30 000 till 20 000 år före nutid. Genom att kombinera data från 100 olika individer från dessa människorelaterade fyndplatser med 421 mammutar från naturliga avlagringsmiljöer kunde forskarna analysera ett omfattande datamaterial från ullhåriga mammutar från Eurasien och Nordamerika.

Studien bygger på material som aldrig tidigare har sammanställts och ger en unik inblick i sam­spelet mellan människor och ullhåriga mammutar under slutet av den senaste istiden, menar forskarna.

– Studien visar vilken potential analyser av gammalt DNA har för att besvara arkeologiska frågor som länge varit olösta, säger Love Dalén, professor i evolutionär genomik vid Stockholms universitet och en av studiens huvudförfattare.

– Genom att analysera större datamängder kan forskning på förhistoriskt DNA ge oss kunskap som sträcker sig bortom evolutionär historia och lära oss mer om både djurs beteenden och människors kulturer för tiotusentals år sedan.

Sällsynt genetisk upptäckt hos utdöd art

Forskarna identifierade även en mammut från Wrangels ö i Sibirien som varken hade könskromosomuppsättningen XX (biologisk hona) eller XY (biologisk hane). I stället hade individen en ovanlig kombination som kallas X0/XX-mosaicism, vilket innebär att vissa celler endast har en X-kromosom medan andra har två. Hos människor är detta känt som Turners syndrom.

Enligt forskarna är detta första gången som ett sådant tillstånd har dokumenterats hos en utdöd art.

Centrum för paleogenetik är ett samarbete mellan Stockholms universitet och Naturhistoriska riksmuseet.