Forskare undersöker metanet som kan avgöra klimatets framtid

För cirka 10 000 år sedan översvämmades stora permafrosttäckta landområden i Arktis av havsvatten. Genom årtusenden har rester av ruttnande växter och djur på havsbotten bildat mängder av metan – en växthusgas som har en stor påverkan på jordens uppvärmning.

Sedan den industriella revolutionen på 1700-talet har metan stigit med 200–300 procent i atmosfären, jämfört med koldioxid som ökat med cirka 50 procent. Och utsläppen fortsätter. Ett exempel är Arktis, där stora våtmarker släpper ut allt större mängder metan samtidigt som permafrosten tinar och glaciärerna smälter.

Metanutsläppen orsakas både av människor och natur. Att utsläpp från jordbruk, energi och avfall hör till sådant som människan både kan påverka och mäta är välkänt. Det är däremot svårare att undersöka hur pass mycket klimatuppvärmningen triggar ökade utsläpp från naturen.

Vill råda bot på kunskapsluckan

Örjan Gustafsson, professor i biogeokemi vid institutionen för miljövetenskap och Bolincentret för klimatforskning, Stockholms universitet, vill råda bot på kunskapsluckan.

Han poängterar att den mänskligt orsakade globala uppvärmningen samverkar med de naturliga processerna i Arktis:

– Den typen av förstärkande återkopplingsmekanism kommer att förvärra klimatförändringarna, men vi kan ännu inte säga hur mycket. Vi vet i dag att permafrosten i havsbotten tinar snabbare än vad forskare tidigare känt till – och att det leder till att en ökad mängd metan frigörs.