Marilyn Monroe 100 år – en målmedveten ikon

Varför hade Marilyn Monroe den genomslagskraft hon hade?

– Hon slog igenom mycket för att hon var oerhört ambitiös och för att hon var så rätt i tiden: under det tidiga 1950-talet tog ett nytt ideal form, ett yppighetsideal – pinuppan – för vilket en stor byst var ett måste. Det gällde faktiskt både för kvinnor och män, med stora kupor för kvinnor och en bred bringa för män. Monroe, med platinablonderat hårsvall, ett docksött ansikte och fyllig figur, förkroppsligade på många sätt den perfekta pinuppan på den amerikanska filmduken. Och hon framställde sig medvetet som en sötare, snällare och mer tillgänglig version av 1930-talets stora sexikon Jean Harlow, också hon platinablonderad, säger Louise Wallenberg.

– Även om Monroe var bra i sina filmroller, som ju ofta var av de komiska slaget – och hon hade verkligen en otrolig komisk känsla – så var det marknadsföringen av henne, det vill säga pressens fokusering på henne och spridningen av de mångtaliga studio- och stillbilderna av henne som bidrog till att göra henne till stjärna. Många av de studio- och porträttbilder som togs på henne under 1950-talet är ju ikoniska – hon var så oerhört fotogenisk. Hennes kärleksrelationer bidrog också till att stärka hennes stjärnstatus: hennes giftermål med Joe di Maggio var vida omtalat och så var även hennes äktenskap med Arthur Miller.

På vilket sätt skiljde hon sig från andra samtida filmstjärnor?

– De andra var filmstjärnor, Monroe var mer än filmstjärna: när hon slår igenom på riktigt 1953 så uppnår hon redan då ett slags ikonstatus. Hennes bild blir inpräntad i populärkulturen, och hon blir ett slags sinnebild för Hollywood och för den typ av åtråvärd femininitet som så tydligt markerar 1950-talet i stort, men i synnerhet drömfabriken Hollywood under dess sista glansdecennium.

Förändrade hon förutsättningarna för kvinnor i film på något sätt?

– Nej, det har jag svårt att se att hon gjorde. Hon nyttjade industrin för att komma dit hon ville men hon blev också svårt utnyttjad av industrin. När vi kommer in på 1960-talet, kort efter att Monroe dör, så kommer det gamla Hollywood med sitt hierarkiska studiosystem att gå i graven, och ett nytt ta form. I den nya vågen är det fortsatt män som dominerar – bakom och i synnerhet framför kameran.

Vilka är de största skillnaderna på hur kvinnor porträtteras i film nu jämfört med 50- och 60-talen?

– Sedan några decennier finns mer komplexa och mångfaldiga representationer av kvinnor på duken och det har mycket med att göra att det finns ett större antal kvinnor som skapar film, både som manusförfattare, regissörer och producenter. Den satsning som vissa länder, inklusive Sverige, har gjort för att öka jämställdheten inom filmbranschen under 2000-talet har verkligen bidragit till en stor förändring vad gäller vad kvinnor kan vara och vad de kan göra på duken.

– Men det är fortsatt så att den stora delen populär mainstream-film, som ju till största del fortsatt skapas av män, bär på begränsade, sexistiska och ofta unkna representationer av kvinnor: Dessa representationer ger kvinnor på duken väldigt lite utrymme och möjlighet utanför de gamla rollerna som maka, flickvän och/eller sexobjekt, och dessa är nästan alltid bara biroller, säger Louise Wallenberg.