Därför har vissa rockor ”låtsasögon” – och andra inte
Cirkelformade ögonfläckar är några av naturens mest slående mönster och kan ses på till exempel fjärilar, fiskar och påfåglar. Men varför har vissa arter dessa ”låtsasögon”, medan andra arter inom samma djurfamilj saknar dem helt? En ny studie av rockor ger en förklaring – och svaret ligger i vilka försvar ett djur har till sitt förfogande.

Tre olika rockor med ögonfläckar. Från vänster uppifrån: Medelhavsrocka, Velezrocka (Rostroraja velezi) och Stillahavsrocka.
Forskare vid Stockholms universitet har undersökt över 580 arter av rockor, vilket motsvarar mer än 90 procent av alla kända rockor. Genom att kartlägga hur olika mönster har utvecklats över tid i denna urgamla grupp av broskfiskar har de kunnat se tydliga samband.
I stället för att studera ögonfläckar isolerat har forskarna analyserat flera typer av rovdjursförsvar samtidigt. Det gör det möjligt att förstå varför starka visuella signaler förekommer i vissa undergrupper av rockor, men helt saknas i andra.
– Man måste se till hela paletten av sätt att undvika rovdjur, säger huvudförfattaren Madicken Åkerman. Ögonfläckar uppstår bara under vissa ekologiska och försvarsmässiga förutsättningar. De är en av flera lösningar i den evolutionära kapprustningen mellan rovdjur och byte.
Olika arter – olika strategier
Rockor lever med hot från många håll, bland annat hajar, marina däggdjur och större fiskar. Vissa arter av rockor har kraftfulla försvar, som elektriska organ eller giftiga taggar. Andra klarar sig främst genom att smälta in i omgivningen och gräva ner sig i sanden på havsbotten.
Studien visar att arter med starka, fysiska försvar sällan utvecklar tydliga mönster. Mindre arter utan sådana skydd har däremot oftare stora fläckar eller ögonfläckar – särskilt om de lever i ljusa vatten, grundare än 200 meter.
– Ögonfläckar är långt ifrån slumpmässiga, säger medförfattaren John Fitzpatrick. De förekommer främst hos arter som saknar kraftfulla fysiska försvar, som giftiga taggar eller elektriska stötar, och som lever i miljöer där ljuset gör visuella signaler effektiva.
– Evolutionen tycks gynna olika typer av försvarsstrategier, säger Åkerman. Har en art redan ett starkt mekaniskt eller elektriskt skydd finns inget behov av en visuell varningssignal.
Växer fram steg för steg
Ett annat resultat i studien är att ögonfläckar nästan aldrig uppstår direkt. I stället utvecklas först enklare mönster, som tydliga fläckar, som med tiden kan förfinas till ringformade ögonfläckar. Att få sådana enklare mönster var omkring hundra gånger vanligare än att utveckla ögonfläckar från början, visade studien.
– Det verkar ske i flera steg, säger Fitzpatrick. Enklare mönster uppstår först och utvecklas gradvis vidare.
Samtidigt försvinner de tydliga mönstren ofta igen. I djupa och mörka vatten, där ljuset knappt når ner, fungerar visuella signaler dåligt – och ger inget skydd. Då väger nackdelarna med att sticka ut tyngre än fördelarna, och mönstren försvinner över tid.
Studien är publicerad i Nature Ecology & Evolutionoch genomförd vid Stockholms universitet.

John Fitzpatrick, Stockholms universitet.
Senast uppdaterad: 2026-05-06
Sidansvarig: Kommunikationsavdelningen