Okända brev kastar nytt ljus över Hjalmar Bergman (1883–1931) och kvinnorna som stöttade honom

– Det frapperande är vilket samarbete och vilken mänsklig relation som utvecklas mellan Stina Bergman och översättaren. Framför allt är det kvinnorna som engagerar sig för att Hjalmar Bergman ska bli känd i Tyskland inte bara under hans livstid utan också efter hans tragiska bortgång, säger doktoranden Giada Brighi, som gjort upptäckten.

Vänskap, stöd och dramatik

Breven vittnar om en vänskaplig relation där Stina och Franzos stöttade varandra både professionellt och privat. De träffades första gången vid Gardasjön på 1910-talet och hade kontakt livet ut. När Franzos hade det svårt ekonomiskt som judinna under 1930-talet, skickade Stina Bergman regelbundet pengar för att hjälpa henne.

– Det som är modernt i breven är just det mänskliga, särskilt Stinas deltagande i Franzos svårigheter på grund av diskriminering. Hon skickar 100 kronor då och då för att hjälpa henne. Det gör ett starkt intryck, berättar Giada Brighi.

Tonen i breven skiljer sig från den veneration som präglade många andra litterära brevväxlingar. Här är tonen respektfull och rak, ibland med irritation när Franzos enträget efterfrågar fler verk att översätta, trots att de tidigare inte gått att placera på tyska förlag.

Nazismens påverkan – mindre systematisk än väntat

Breven visar också hur nazistiska myndigheters ingripanden i bokbranschen ofta skedde från fall till fall. Planerade utgivningar av Bergmans verk i Marie Franzos översättning stoppades ibland med hänvisning till hennes judiska bakgrund, men i vissa fall lyckades förläggare ändå driva igenom publiceringar genom att hänvisa till Franzos långa och etablerade arbete med svensk litteratur.

Synliga i livet, bortglömda efter döden

Breven nyanserar också bilden av kvinnlig osynlighet i litteraturhistorien. Under sina liv var varken Stina Bergman eller Marie Franzos osynliga aktörer. Stina förhandlade med förläggare och filmproducenter och höll offentliga föredrag, medan Franzos konsekvent nämndes som översättare av Bergmans verk. Det är först efter deras död som deras insatser har fallit i glömska. För Stina Bergmans del har fokus främst legat på hennes roll inom svensk filmindustri, medan Marie Franzos arbete ännu är i stort sett outforskad. Breven visar tydligt behovet av fortsatt forskning om kvinnliga aktörer i den litterära offentligheten.

Krigsåren: ett dramatiskt tidsskede

Att breven är outforskade är i sig anmärkningsvärt. De tillhör de korrespondenssamlingar som har fallit i glömska efter ägarens bortgång. Materialet har följaktligen inte uppmärksammats tidigare, sannolikt för att det inte är skrivet av den kände författaren själv, utan det rör kvinnorna bakom kulisserna: Bergmans hustru Stina och en kvinnlig översättare som efter sitt påstådda självmord 1941 blev bortglömd i både Sverige och Tyskland/Österrike. Hjalmar Bergmans eget liv präglades av dramatik: han dog i Berlin förmodligen av en överdos av morfin och alkohol. Därefter fortsatte Stina Bergman och Marie Franzos kämpa outtröttligt tillsammans för hans verk. Efter Nazisternas maktövertagande i Tyskland 1933 kämpade Marie Franzos för sin överlevnad i ett allt mer antisemitiskt Europa utan att sluta intressera sig för Bergmans verk.

– Just det mänskliga och dramatiska samspelet mellan dessa kvinnor, deras vänskap och kamp för litteraturen mitt i en turbulent tid, gör materialet oerhört värdefullt – inte bara för Bergmanforskningen och översättningsvetenskapen utan också för kultur- och idéhistorien i stort, säger Giada Brighi.

Läs mer om forskingsprojektet här