Ny studie avslöjar när hundar började variera i form och storlek

När hundar blev domesticerade från vargar är omdiskuterat, men det finns arkeologiska bevis som tyder på att det skedde för 15 000 år sedan.

Genom avancerad 3D-analys av över 600 hund- och vargskallar från de senaste 50 000 åren har forskare vid bland annat University of Exeter och franska Centre national de la recherche scientifique (CNRS) kunnat följa hur olika hundtyper uppstod tidigt under förhistorisk tid, för över 11 000 år sedan. Forskningen har genomförts tillsammans med Centrum för paleogenetik (CPG) som är ett samarbete mellan Stockholms universitet och Naturhistoriska riksmuseet.

– Tidigare har forskare ansett att stora kranier är vargar och att mindre kranier är hundar, men nu ser vi att det inte är så enkelt. Variationen vi börjar se hos hundarna är betydligt större än vad vi tidigare har förstått, detta i sig är otroligt spännande och för oss ett steg närmare svaret på gåtan när och var hunden domesticerades, säger Anna Linderholm, docent vid Institutionen för geologiska vetenskaper och verksam vid CPG.

Huvudförfattaren till studien finns vid University of Exeter och Centre national de la recherche scientifique (CNRS). Anna Linderholm har bidragit med att samla in mycket av materialen som undersöks i studien, och hon har även gjort delar av DNA-analyserna. Det arkeologiska materialet består av hund- och vargskelett, tänder och kranier från Europa, Asien, Nordamerika och Ryssland.  

– Att hunden var det första djur som människan domesticerade är alla överens om, den nya studien befäster bara hunden som människans bästa vän. De nu publicerade genetiska data ger oss en ny dimension till förståelsen av hur hundar utvecklades och spreds tillsammans med människor, säger Anna Linderholm.

Hundar hade stor variation före modern avel

Resultaten utmanar den vanliga uppfattningen att hundars variation främst är ett resultat av modern avel från den viktorianska tiden under 1800-talet. Redan från mesolitikum (för cirka 10 000 år sedan) uppvisade hundar en bred variation i utseende, troligen kopplad till deras olika roller i tidiga mänskliga samhällen, som jägare, vallhundar och följeslagare.

– De förhistoriska hundarna uppvisar skallstorlekar och former som ligger inom det spann man ser hos dagens hundar, men i genomsnitt är deras skallar mindre och visar en betydligt mer begränsad variation. Den formmässiga mångfalden hos moderna hundar är mycket större, med extrema skillnader som kortskalliga raser, till exempel mops och bulldogg, samt långskalliga raser, till exempel borzoi och rysk varghund – variationer som inte förekommer hos de tidiga hundarna.

Studien visar att människans påverkan, i kombination med förändrade klimat- och livsvillkor, redan för flera tusen år sedan drev fram en anmärkningsvärd mångfald hos hundar – långt innan de moderna raserna definierades.

– Även om de extrema kroppsformer vi ser idag uppstod genom de viktorianska avelsprogrammen, tyder resultaten på att redan under tidig holocen, som inleddes för cirka 11 700 år sedan, hade hundar en betydande variation i skallform.   

Med studien kommer forskarna närmare en förståelse av hur, var och när hundar domesticerades.

– Genom att kombinera biomolekylära analyser med studier av fysiska egenskaper kan vi bättre förstå hur både naturliga och mänskliga faktorer formade hundens framväxt och variation. Att skilja mellan vilda och tidigt domesticerade former är fortfarande en utmaning, något som understryker hur komplex och mångfacetterad domesticeringen av hunden har varit, och varför hunden fortsätter att fascinera som människans första och mest trogna följeslagare.

Mer information

Artikeln “The emergence and diversification of dog morphology” är publicerad i Science.
Läs mer om studien på University of Exeter.
Anna Linderholm har även medverkat i en parallell genetisk studie, “Genomic evidence for the Holocene codispersal of dogs and humans across Eastern Eurasia”, som också publiceras i Science.