Viktiga åtgärder för Östersjön

Östersjön behöver modiga beslut

Östersjön är ett unikt ekosystem, i akut behov av bättre skydd och omsorg. Havet är utsatt för stora påfrestningar från föroreningar, övergödning, klimatförändringar och överfiske, och därför krävs fortsatt kraftfulla insatser. Här presenteras ett antal viktiga åtgärder som kan förbättra havsmiljön.

Vi människor är beroende av havet för vår existens, för syret vi andas och för ett klimat vi kan leva i. För många är också mat från havet en viktig del av födan. Transporter, fiske, turism och rekreation visar på havets stora ekonomiska och sociala värden, och mycket tyder på att välmående kustmiljöer också kan motverka klimatförändringarna. Havet behöver vårdas – både för vår egen skull och för de marina ekosystemens.

I Östersjön har mänskliga aktiviteter haft stor påverkan på miljön. Vissa bestånd av fisk, marina däggdjur och sjöfåglar har minskat kraftigt, andra är påverkade av miljögifter eller i dåligt skick, vilket bland annat syns i lägre tillväxt hos arter som sill och torsk. Syrefattiga bottnar, förändrad artsammansättning och skadade livsmiljöer är andra tydliga tecken på mänsklig påverkan. Klimatförändringarna förvärrar en del av miljöproblemen och gör det ännu mer angeläget att agera snabbt.

Det begränsade vattenutbytet i det inneslutna Östersjön gör att föroreningar blir kvar under lång tid och fördröjer effekten av olika åtgärder. Men vårt inneslutna hav med ett begränsat antal aktörer ger också möjlighet att agera unisont. I den här broschyren presenterar forskare och experter från Stockholms universitet ett antal viktiga åtgärder som kan förbättra miljön i Östersjön, från Bottenviken till Kattegatt.

Det behövs gemensamma ansträngningar och modiga beslut för att minska utsläppen av näringsämnen och farliga ämnen, och för att säkerställa en ekosystembaserad fiskeförvaltning som tar hänsyn till de ekologiska förutsättningarna. Bara så kan Östersjön bli basen för en hållbar blå ekonomi. Om hela havet förvaltas klokt, samtidigt som orörda områden skyddas och förstörda miljöer återställs, så finns goda möjligheter att på sikt återfå ett välmående och mer motståndskraftigt hav – till nytta för både människor och natur.

Tina Elfwing,
föreståndare, Stockholms universitets Östersjöcentrum

Christoph Humborg,
vetenskaplig ledare, Stockholms universitets Östersjöcentrum

Klimatpåverkan

Hav och klimat hänger ihop. Den globala uppvärmningen ökar påfrestningarna på det marina livet och påverkar hela näringsväven. Men havet är också viktigt för kolcykeln och klimatet genom att det tar upp och släpper ut växthusgaser. Dessa flöden av växthusgaser bör ingå i klimatberäkningarna. I Östersjön behöver metanutsläppen minimeras och havets förmåga att fungera som kolsänka behöver stärkas.

Den globala uppvärmningen påverkar redan Östersjön och här stiger vattentemperaturen snabbare än i många andra hav. Detta har konsekvenser för hela ekosystemet, exempelvis genom att cyanobakterierna ökar på bekostnad av andra organismer längst ner i näringsväven. Mer regn kan öka tillförseln av näringsämnen till havet, och uppvärmningen kan förvärra effekterna av både övergödning och farliga ämnen. Mer frekventa och intensiva värmeböljor kan också snabbt slå ut känsliga arter.

Ökade koldioxidutsläpp orsakar också försurning av haven. I Östersjön varierar pHvärdet kraftigt mellan årstiderna, och detta förstärks av övergödningen. Försurningen gör dock att pH-minimum blir allt lägre, vilket kan vara svårt för arterna i havet att hantera. För att bekämpa klimatförändringar och havsförsurning måste utsläppen av växthusgaser minska. Men för att öka motståndskraften hos de marina ekosystemen är det också viktigt att minska påverkan från föroreningar, fiske och fysiska störningar.

Havet i sig spelar också en viktig roll för klimatet. Globalt har havet absorberat ungefär en fjärdedel av de mänskligt orsakade koldioxidutsläppen och 90 procent av temperaturökningen. Vidare tas koldioxid upp av växter, alger och bakterier, och i slutändan av organismer högre upp i näringsväven, vilka tillsammans bidrar till att binda kol. När organiskt material sjunker till botten kommer en del att begravas och kan lagras under mycket lång tid. Vissa marina miljöer, som djuphålor och inneslutna vågskyddade vikar och sund eller sjögräsängar på västkusten, är särskilt effektiva när det gäller att binda kol. När organiskt material i havet bryts ned frigörs dock koldioxid, vilket förbrukar syre. Under övergödda förhållanden kan detta leda till syrebrist, vilket ökar risken för att den kraftfulla växthusgasen metan bildas. Den låga salthalten i Östersjön gör att metan bryts ner mindre effektivt här än i saltare hav, vilket ytterligare ökar risken för att gasen når atmosfären. Kombinationen övergödning, syrebrist och den låga salthalten gör att delar av Östersjöns kuster redan idag kan vara ”hotspots” för metangaser till atmosfären. Uppvärmning och fortsatt övergödning kan förvärra situationen ytterligare.

Idag ingår varken upptag eller utsläpp av växthusgaser från havet i de nationella klimatredovisningarna, och beaktas därför inte i arbetet med att begränsa klimatförändringarna. Att inkludera dem skulle ge ytterligare incitament för att minska övergödningen och återställa kustekosystemen – åtgärder som både kan förbättra vattenkvaliteten, öka den biologiska mångfalden och bidra till att mildra klimatförändringarna.

Övergödning

Kampen mot övergödningen i Östersjön är både ett misslyckande och en framgång. Utbredningen av syrebrist och algblomningar är större än någonsin, men om inte näringstillförseln till havet hade minskat under många år hade situationen varit ännu värre. Klimatförändringarna förstärker övergödningens effekter, vilket gör det extra viktigt att fortsätta minska tillförseln av kväve och fosfor från alla Östersjöländer.

Övergödning är alltjämt det största miljöproblemet i Östersjön. Trots minskad näringstillförsel under fyrtio år kvarstår problemen med kraftiga algblomningar, grumligt vatten och syrefria bottnar, vilket påverkar hela ekosystemet. Återhämtningen går långsamt eftersom stora mängder näringsämnen finns lagrade i havet. Fosfortillförseln till havet minskar fortfarande långsamt i hela regionen, bland annat tack vare successivt utbyggd avloppsrening. Den luftburna kvävetillförseln från transporter och industrier minskar också, men minskningen av kväveutsläppen från land har avstannat. Orsaken är förmodligen utvecklingen av ett modernt och intensivt jordbruk i hela Östersjöområdet.

Från den södra halvan av Sverige domineras kvävetillförseln till havet av utsläpp från jordbrukssektorn. Efter en lång period av minskning ökade kvävetillförseln från vattendragen i jordbruksområden under perioden 2010–2020, troligen på grund av intensifierad jordbruksproduktion. Den luftburna tillförseln av ammoniak och kväveoxider från jordbruket är inte heller försumbar, och har endast minskat marginellt de senaste decennierna. Till Bottniska viken står avloppssektorn och industri- och transportsektorn för lika stora kväveutsläpp som jordbruket. Det beror både på att regionen saknar avancerad avloppsrening av kväve och att det bedrivs betydligt mindre jordbruk i den delen av landet.

När det gäller fosfor är de samlade svenska utsläppen från avloppssektorn ungefär lika stora som utsläppen från jordbruket. Avloppsreningsverken står för ungefär hälften av utsläppen, och enskilda avlopp, bräddningar och dagvatten för den andra hälften. Fosforutsläppen från industrisektorn domineras av ett fåtal stora industrier. De flesta av dessa ligger vid Bottniska vikens kust, där de bidrar med nästan tre gånger så mycket fosfor som avloppsreningsverken.

I vissa kustområden med litet vattenutbyte kan åtgärder för att minska utsläppen ha påtaglig lokal effekt på vattenkvaliteten, och aktiv restaurering kan påskynda återhämtningen. De flesta områden påverkas dock av tillståndet i utsjön, och för att storskaligt minska övergödningen krävs att den totala näringstillförseln till havet minskar ytterligare. Avgörande är att begränsa läckaget från jordbruket, både genom att minska mängden näring som cirkulerar och genom tekniska åtgärder som precisionsgödsling, fånggrödor och skyddszoner. Särskilt när det gäller fosfor krävs dock även åtgärder inom andra sektorer, såsom förbättrad avloppsrening.

Kommersiellt fiske

Läget är allvarligt för flera kommersiella fiskbestånd i Östersjön. Torskbestånden har redan kollapsat och de flesta av sill- och strömmingsbestånden är i dåligt skick och behöver byggas upp. Nuvarande fångstnivåer och fiskemetoder utgör ett stort hot, inte bara mot fisken utan mot hela ekosystemet. Bättre förvaltning behövs för att säkra de marina ekosystemens funktion och fisk som födokälla.

Den svåra situationen för många av Östersjöns fiskbestånd beror till stor del på ett alltför hårt fisketryck. Fiskeriförvaltningens mål är att fiska på gränsen för vad bestånden anses tåla enligt konceptet om maximal hållbar avkastning (MSY). De vetenskapliga bedömningarna av bestånden har dock en hög grad av osäkerhet, vilket alltför ofta leder till att deras storlek överskattas och att fisketrycket i praktiken blir för högt.

De flesta av de kommersiella arterna i Östersjön är idag i så pass dåligt skick att de behöver möjlighet att återhämta sig. På sikt behöver ett nytt, mer robust förvaltningssystem tas fram, där kvotsättningen är försiktig och långsiktigt förutsägbar, och inte bygger på glädjekalkyler eller enstaka mätpunkter. Ett första steg kan vara att införa en större försiktighetsbuffert inom det nuvarande systemet, genom att sätta de årliga tillåtna fångstkvoterna för svaga bestånd till högst 50 procent av FMSY (den fiskeridödlighet som på sikt ska leda till MSY). För bestånd i synnerligen dåligt skick bör nivån sättas ännu lägre.

Sillen är en viktig art för hela Östersjöns ekosystem. Dagens förvaltning delar upp Östersjösillen i fyra olika bestånd. Dessa bestånd består dock i sin tur av flera genetiskt skilda delbestånd, vilket förvaltningen inte tar hänsyn till. Mycket av det storskaliga trålfisket efter sill sker under de månader då olika delbestånd ansamlas före lek. Dagens stora trålare kan ta upp mycket stora mängder fisk på kort tid inom små områden, vilket riskerar att slå ut hela delbestånd.

Det nuvarande systemet med köp- och säljbara fiskekvoter (ITQ-systemet) har bidragit till en ökad koncentration av fisket. De nationella fiskekvoterna behöver fördelas på ett sätt som bättre svarar mot miljömål och sociala mål.

Den europeiska ålen är akut hotad. Antalet ålyngel som når norra Europas kuster har minskat med mer än 99 procent sedan 1960–1979. Mängden större ål har fortsatt minska kraftigt under 2000-talet utom vid svenska västkusten, där ålfisket förbjöds 2012. Trots det fortsätter många länder, däribland Sverige, att fiska ål kommersiellt. Även utsättning av glasål fortsätter – trots att glasålsfisket kan skada ålbeståndet allvarligt. Fiske efter ål i alla dess livsstadier måste upphöra i både hav och inlandsvatten, vilket länge föreslagits. För att förbättra ålens vandringsmöjligheter bör vandringshinder i vattendrag tas bort.

Farliga ämnen

Östersjön är ett av världens mest förorenade hav, och nya, bristfälligt kända ämnen tillkommer ständigt. Detta påverkar både djur och växter negativt, och fet fisk har fortfarande så höga halter av dioxin att den inte kan ätas utan risk för hälsan. Kemikalier måste testas bättre innan de tillåts användas, och hela grupper av problematiska ämnen – som PFAS – måste förbjudas.

Användningen av kemikalier är omfattande i länderna runt Östersjön. Föroreningar med okända miljöeffekter hamnar i havet genom nedfall från luften, via vattendrag, från fartyg och fritidsbåtar och från avloppsreningsverk. På grund av det begränsade vattenutbytet i Östersjön koncentreras en del kemikalier i havet och i näringskedjan, och kan utgöra en fara för havets växter och djur under mycket lång tid. Även vi människor kan påverkas, genom konsumtion av sjömat eller då miljögifter som ansamlats vid havsytan frigörs till atmosfären via havssprej och transporteras tillbaka till land. Miljöövervakningen av kemikalier är till stor del inriktad på ett fåtal gamla förbjudna ämnen som PCB och tungmetaller, vars halter i miljön lyckligtvis minskar. Det är viktigt att utvidga övervakningen till att omfatta även de kemikalier som används i samhället i dag.

Det nuvarande systemet för testning och riskbedömning av kemikalier innan de släpps på marknaden är otillräckligt för att garantera säker användning. Eftersom tillverkare och importörer själva ansvarar för att testa och bedöma säkerheten hos sina produkter uppstår en intressekonflikt. Detta gör det extra viktigt med transparens, och det är avgörande att alla data och bedömningar görs tillgängliga för allmänheten och möjliga för oberoende parter att granska.

Idag bedöms risker hos kemikalier individuellt, men i verkligheten utsätts människor, djur och växter för en mängd olika kemikalier på samma gång. Även om varje enskild kemikalie anses säker i en viss koncentration kan blandningen som helhet ha negativa effekter. Det nuvarande systemet underskattar därför verkliga exponeringar och risker. För att ta hänsyn till denna så kallade ”cocktaileffekt” bör en säkerhetsfaktor införas i riskbedömningarna.

Dagens system, där kemikalier bedöms och begränsas en i taget, är långsamt och kan leda till att en förbjuden kemikalie ersätts med en annan, med liknande eller till och med giftigare egenskaper. För att undvika detta bör närbesläktade kemikalier i första hand riskbedömas och hanteras gruppvis. Ett tydligt exempel på kemikalier som bör hanteras som grupp är PFAS. De kallas ibland ”evighetskemikalier” eftersom de inte bryts ner när de har släppts ut i miljön. Spridningen och ansamlingen av PFAS måste stoppas, både genom att de förbjuds gruppvis och genom att förorenade områden saneras.

Skydd och restaurering

För att bevara den biologiska mångfalden i Östersjön är det både nödvändigt att förvalta alla områden väl och att skydda särskilt värdefulla områden, liksom hotade livsmiljöer och arter. Antalet och storleken på marina skyddade områden bör öka, och här är det viktigt att begränsa skadliga verksamheter, inklusive fiske. För vissa kraftigt försämrade områden och hotade arter kan aktiv restaurering vara en del av lösningen.

EU:s medlemsländer har åtagit sig att skydda 30 procent av sina kust- och havsområden till 2030, varav en tredjedel ska vara strikt skyddade. I dagsläget är detta mål långt ifrån uppfyllt, och ett mer akut problem är att kvaliteten på det befintliga skyddet ofta är dålig. I många områden som definieras som skyddade tillåts fortfarande skadliga aktiviteter. På vissa håll tillåts till och med bottentrålning som dödar bottenlevande djur och river upp sedimenten, vilket ökar grumligheten och sprider näringsämnen och föroreningar.

För att marina skyddade områden ska vara verkligt effektiva måste förvaltningen omfatta begränsningar av aktiviteter såsom fiske, sjöfart och fysisk exploatering. Fler områden som är specifikt skyddade från fiske bör också inrättas för att skydda och bygga upp svaga fisk- och skaldjursbestånd. För att vara effektivt bör skyddet gälla under hela året.

Några av de mest artrika och produktiva miljöerna i Östersjön är de grunda vågskyddade kustområden som också uppskattas av många människor för bad, fiske och båtliv. Idag är många av dessa miljöer negativt påverkade av övergödning, exploatering och högt fisketryck. Det leder till grumligt vatten, att viktig undervattensvegetation som ålgräs och blåstång går förlorad, och att rovfiskar som abborre och gädda minskar. Dessa områden kräver särskilt försiktig förvaltning och omfattande skydd. Inte minst är det generella strandskyddet viktigt för att bevara värdena här, både för djur och människor.

I vissa områden räcker det inte med att begränsa negativ påverkan för att återställa ekosystemets funktioner. Där kan aktiv restaurering behövas som ett komplement. I östra Sveriges kustområden kan det innebära etablering av kustnära våtmarker och åtgärder för att minska erosion och att öka fastläggning av näringsämnen i sedimenten, medan det i Östersjöns västra delar, till exempel Kattegatt, kan handla om plantering av ålgräs.

Många restaureringsprojekt brister när det gäller undersökningar före och efter genomförandet, vilket gör det omöjligt att utvärdera hur framgångsrika de är. För att säkerställa kostnadseffektiva miljöförbättringar bör finansiering inkludera sådana undersökningar och ordentlig utvärdering av effekterna, samt långsiktig skötsel. Korrekt genomfört skydd och restaurering kan öka den biologiska mångfalden, liksom ekosystemets motståndskraft mot klimatförändringar och förmåga att fungera som kolsänka.

Blå ekonomi

Sjöfarten står för en stor del av samhällets transporter och efterfrågan på havsbaserad vindkraft och mineraler från havsbotten ökar. Dessa verksamheter kan vara en del av en hållbar blå ekonomi och ge arbetstillfällen och förnybar energi. Men de kan också ha negativ inverkan på miljön och måste därför planeras och förvaltas väl.

Östersjön är ett av de mest trafikerade områdena i världen, och sjöfarten är fortfarande en stor förorenare. Detta trots att innanhavet redan 2005 utsetts till ett så kallat ”särskilt känsligt havsområde” av Internationella sjöfartsorganisationen, IMO. År 2015 införde IMO nya regler för att minska svavelutsläppen från marina bränslen till luften. Men istället för att byta till renare bränsle har många fartyg installerat avgasrening, så kallade skrubbrar. Dessa släpper ut farliga ämnen till havet i stället för till luften, och bör därför inte tillåtas. Steg i rätt riktning har tagits med förbud för utsläpp i svenskt, danskt och finskt territorialhav, men arbetet måste fortsätta så att det blir förbjudet att släppa ut skrubbervatten i hela Östersjön och globalt.

Även fartygens tankrengöring och utsläpp av gråvatten behöver begränsas. Transportfartygens tankar kan idag helt lagligt rengöras till havs, vilket innebär att miljöskadliga ämnen släpps ut i havet. Det saknas också förbud mot utsläpp av gråvatten från tvätt, dusch och köksanvändning, trots att det innehåller bland annat metaller, näringsämnen och mikroplaster. Infrastruktur i hamnarna behöver byggas upp så att föroreningar från fartyg kan tas omhand.

Havsbaserad vindkraft kan bli ett betydande tillskott till den förnybara energin. De största riskerna är förknippade med placeringen. Viktiga flyttstråk och övervintringsområden för fåglar bör undvikas, liksom lek- och uppväxtområden för fisk och viktiga livsmiljöer för tumlare. Men vindkraftverkens fundament kan också skapa värdefulla revmiljöer om de placeras på rätt ställen, till exempel i djupa områden långt ute till havs. Vindkraftsområden bör därför utses genom vetenskapligt baserade och brett förankrade havsplaneringsprocesser. Åtgärder bör också genomföras för att minska risken för att sjöfåglar kolliderar med turbiner, och för att minska buller och sedimentspridning under byggnationen.

Intresset för att utvinna mineraler från havsbotten ökar globalt, och Östersjön är inget undantag. Gruvdrift på havsbotten innebär vanligtvis att de övre lagren av sedimenten avlägsnas. Detta skadar bottenlevande organismer, förstör livsmiljöer och stör viktiga biogeokemiska processer, vilket kan försämra havsbottens roll som kolsänka. Innan gruvdrift tillåts i Östersjön behöver metoder med mindre miljöpåverkan utvecklas.

Kontakt och beställning

De rekommenderade åtgärderna i denna broschyr är framtagna av forskare vid Stockholms universitets Östersjöcentrum och vid flera av universitets institutioner. Kontakta oss om du vill veta mer om någon fråga, så lotsar vi dig vidare till rätt forskare! Kontakta oss också om du vill beställa fysiska exemplar av broschyren.

Lisa Bergqvist, vetenskapsjournalist
lisa.bergqvist@su.se

Ellen Bruno, policyanalytiker
ellen.bruno@su.se

Ladda ner pdf

Viktiga åtgärder för Östersjön (pdf)