Musselodlingar ger klimatsmart mat – men är ingen klimatåtgärd
Musslor är klimatsmart mat, som jämfört med andra proteinkällor har ett lågt klimatavtryck. Musselodlingar kan däremot inte betraktas som kolsänkor i betydelsen att de tar upp och binder in koldioxid från atmosfären. Tvärtom bildas koldioxid när musslorna bygger sina skal, och den kan avges till luften.
.jpg)
Musslor odlas på rep som hänger ner i vattnet. Trots att musslornas skal innehåller kol bör de inte betraktas som en koldioxidsänka, eftersom skalbildningen leder till att koldioxidhalten i vattnet stiger.
För att dämpa de pågående klimatförändringarna diskuteras idag flera olika naturbaserade åtgärder som syftar till att minska koldioxidhalten i atmosfären. Skogar på land och sjögräsängar i havet är exempel på miljöer som kan binda in stora mängder koldioxid. Musselodlingar har föreslagits kunna fungera på liknande sätt, genom att djuren bygger in och lagrar koldioxid i sina skal, som sedan tas upp ur vattnet vid skörd.
Detta har lett till förslag om att musselodling skulle kunna ses som en kompensationsåtgärd för koldioxidutsläpp från andra sektorer, och att musselodlare skulle kunna erbjudas ersättning för att musslorna bidrar till koldioxidupptag. Sådana förslag bygger dock på en förenklad och felaktig bild av processerna i havet.
REKOMMENDATIONER
• Räkna inte kolet i musselskal som koldioxidupptag som motverkar den globala uppvärmningen.
• Placera musselodlingar på djupt vatten i områden med god vattenomsättning. Då ansamlas mindre mängd organiskt material på botten och risken för att växthusgaser når atmosfären minskar.
• Betrakta odlade musslor som en klimatsmart proteinkälla. Klimatavtrycket är lågt jämfört med andra animaliska livsmedel.
Musselskal binder kol, men inte koldioxid
Kol finns i havet i många olika former. Organiskt kol förekommer löst i vattnet eller bundet i levande och döda organismer. Oorganiskt kol finns i sin tur i tre olika former –vätekarbonat, karbonat och löst koldioxid. Förhållandet mellan dessa styrs av hur surt havet är, och styr i sin tur om koldioxid tas upp från atmosfären eller avges.
När musslor bygger skal av kalciumkarbonat (kalk) använder de framför allt vätekarbonat, som är den dominerande formen av kol i havsvatten. När vätekarbonat omvandlas till kalciumkarbonat i djuren frigörs samtidigt koldioxid. Även om skalbildningen binder in kol bidrar den alltså till att koldioxidhalten i vattnet stiger. Från vattnet kan koldioxiden avges till atmosfären, eller åtminstone leda till att havet tar upp mindre koldioxid från luften än det annars skulle ha gjort.
När en mussla har dött, och därför inte längre kan bygga på skalet, löses skalet upp i vattnet vilket leder till en motsatt process – koldioxid tas upp och vätekarbonat bildas. Då sjunker koldioxidhalten i vattnet och mer koldioxid kan tas upp från luften. Ur klimatsynpunkt är det därför bättre att återföra skalen från skördade musslor till havet än att bränna dem eller deponera dem på land.
Musslor tar upp kol i form av vätekarbonat från vattnet och bygger in det i skalet som kalk. Vid skalbildningen bildas koldioxid, som kan avges till luften om koldioxidtrycket är högre i vattnet än i luften.
Annan påverkan på växthusgaser
Utöver koldioxidutsläppen från skalbildning kan musselodlingar både öka och minska utsläppen av koldioxid från havsmiljön, dels genom musslornas egen metabolism, dels genom att de förändrar planktonsamhället och bottenmiljön kring odlingen. Vattenbruk kan också ge utsläpp av de kraftigare växthusgaserna metan och lustgas, men för musselodlingar har utsläppen till atmosfären visat sig vara mycket små.
Metan och lustgas bildas när organiskt material, till exempel foderrester och odlade djurs avföring, samlas på havsbotten. När stora mängder organiskt material bryts ner kan syrebrist uppstå, och vid fortsatt nedbrytning bildas metan. Nedbrytningen frigör också kväve, och höga kvävehalter ökar risken för lustgasbildning.
Risken är störst vid fiskodling och annat vattenbruk där djuren matas, eftersom mycket organiskt material då tillförs utifrån. Odlade musslor lever däremot av plankton som redan finns i vattnet, vilket gör att ansamlingen av organiskt material, och därmed produktionen av metan och lustgas, blir betydligt lägre.
Även om gaserna bildas är det inte säkert att de når atmosfären. Metan kan brytas ner (oxideras) av mikroorganismer innan det når luften, särskilt i havsmiljö där sulfat i vattnet underlättar nedbrytningen, och lustgas kan omvandlas till kvävgas. Studier på svenska västkusten visade att metanutsläppen från botten till bottenvattnet var högre under en musselodling än utanför, men att utsläppen från vattnet till atmosfären inte var högre. Inte heller för lustgas syntes någon ökning av utsläpp till atmosfären från odlingen jämfört med en närliggande referensyta.
I Östersjön skulle den låga salthalten (och därmed låga sulfathalten) och de höga näringshalterna teoretiskt kunna ge större utsläpp av metan och lustgas från musselodlingar än i saltare hav. Mätningar vid odlingar på djupt vatten vid Sveriges östkust visade dock inga skillnader i utsläpp till atmosfären mellan odling och omgivande vatten, trots att mätningarna gjordes när vattnet var som varmast och syreförhållandena som sämst. En risk för utsläpp kan dock finnas om odlingar placeras över grunda bottnar.
Musselodling kan påverka bildning och omsättning av både växthusgaser och näringsämnen, i synnerhet om de placeras i grunda områden med liten vattenomsättning. Orangea pilar visar växthusgaser som kan avges till luften, och blå pilar visar näring som frigörs och ansamlas i vattnet när botten under odlingen blir syrefattig.
Musselodling som övergödningsåtgärd
Musslor binder kväve och fosfor och denna näring avlägsnas ur vattnet när musslorna skördas. Musslor odlas därför ibland som en åtgärd mot övergödning, och för att återföra fosfor från havet till matproduktion på land. Sådan odling sker särskilt i Östersjön där musslorna växer långsammare och blir mindre än i saltare hav, och därmed är mindre lämpade som livsmedel.
Samtidigt som musslorna tar upp näring ur havet påverkar de dock även näringsomsättningen i och runt odlingen. Avföring och osmälta partiklar som sjunker till botten under en odling innehåller mycket näring. Om sedimentationen blir så stor att det uppstår syrebrist när materialet bryts ner kan denna näring frigöras som fosfat och ammonium. Samtidigt kan denitrifikationen minska, så att mindre kväve omvandlas till kvävgas och lämnar systemet.
Under vissa förhållanden kan musselodling därför öka näringsfrisättningen lokalt, och den önskade effekten av musselodlingarnas näringsupptag minskas eller försvinner helt. Detta är framför allt en risk i stora eller täta odlingar och i områden med begränsat vattenutbyte, där sedimentationen koncentreras till ett litet bottenområde (det vill säga under samma förhållanden som riskerar att orsaka metanutsläpp). Placeras musselodlingar i områden med stort vattenutbyte sprids avföring och osmälta partiklar över en större yta, vilket minskar risken för syrebrist och näringsläckage.
För att avgöra om musselodling är en bra övergödningsåtgärd är det därför centralt att bedöma den samlade effekten på omsättningen av näring, och inte bara vilken mängd näring som tas upp vid skörd.
Klimatsmart mat ur ett helhetsperspektiv
Om all koldioxid som frigörs vid skalbildning hos musslor nådde atmosfären skulle dessa utsläpp utgöra en betydande del av den samlade klimatpåverkan från musselodlingar. De är därför viktiga att beakta när man beräknar en sådan odlings klimatavtryck. All matproduktion ger dock upphov till utsläpp av växthusgaser, och den samlade påverkan från musselodling är i de flesta fall relativt låg.
Livscykelberäkningar från musselodlingar i Skagerrak, Limfjorden och Atlanten visar att de samlade utsläppen från odlingen går från 0,75 kg koldioxidekvivalenter per kg ätbara musslor till ett värsta-scenario på upp till 1,3 kg om de totala koldioxidutsläppen från skalbildning skulle nå atmosfären. Det är fortfarande i det lägre spannet av utsläppen för fisk och skaldjur generellt, som kan vara över 20 kg koldioxidekvivalenter per kg. Utsläppen från köttproduktion på land beräknas å andra sidan ligga mellan 4 och 56 kg koldioxidekvivalenter per kg kött.
I de flesta musselodlingar kommer den största delen av växthusgasutsläppen från bränslet till de fordon som används vid hantering och skörd och materialet som används i själva odlingarna. De samlade utsläppen från musselodlingar kan därför minskas ytterligare genom att man använder bränslesnåla eller eldrivna båtar eller material som håller längre. I ett större perspektiv bidrar transporter till anläggningar där råvaran kan bearbetas och sedan vidare till konsument också till växthusgaser och en ökad lokal konsumtion av färsk råvara skulle minska utsläppen.
Sammanfattningsvis bör musselodlingar inte betraktas som en klimatåtgärd som motiverar ekonomisk ersättning. Däremot är de samlade klimatutsläppen från dagens musselodlingar i svenska vatten låga i jämförelse med annan matproduktion, vilket gör musslor till klimatsmart mat.
Odling av ostron och andra bivalver
Odlingen av bivalver (tvåskaliga blötdjur) i svenska vatten domineras av blåmussla, Mytilus edulis. Den svenska skörden av musslor som livsmedel har de senaste åren varierat mellan 850 och 3 500 ton (inklusive skal) per år.
De processer som beskrivs i denna policy brief gäller även för andra bivalver, däribland ostron. Sverige importerar i dagsläget drygt 300 ton ostron per år, medan den svenska skörden ligger på ungefär 10-15 ton. Denna industri kan dock komma att öka i framtiden.
Liksom för musslor ger skalbildningen hos ostron upphov till koldioxidutsläpp. En viss produktion av lustgas och metan kan också förekomma i anslutning till odlingarna, men utsläppen till luft av dessa gaser är försumbara för klimatavtrycket.
Även näringsmässigt liknar ostron musslor. Proteinhalten är något lägre i ostron (9-10 g per 100 g kött) än i musslor (13-15 g per 100 g kött). Liksom musslor kan ostron ha ett lågt klimatavtryck per kg kött. Klimatavtrycket påverkas till stor del av hur ostronen odlas och skördas, eftersom bränsleåtgången kan variera.
Kontakt
Johanna Stadmark, forskare,
Miljö- och geovetenskapliga institutionen, Lunds universitet
johanna.stadmark@mgeo.lu.se
Sofia Wikström, forskare,
Stockholms universitets Östersjöcentrum
sofia.wikstrom@su.se
Om denna policy brief
Denna policy brief är delvis framtagen inom projektet Hur bidrar musselodlingar till utsläppen av växthusgaser?.
Projektet leds av Stefano Bonaglia, biträdande universitetslektor vid Göteoborgs universitet och medverkar gör även Johanna Stadmark, forskare vid Lunds universitet, Francisco Nascimento, docent vid Stockholms universitet och Sofia Wikström, docent vid Stockholms universitet.
Resultaten från projektet har publicerats i den vetenskapliga tidskriften Environmental Research:
Impact of mussel farming on CO2, CH4 and N2O emissions in a coastal area
Senast uppdaterad: 2026-11-13
Sidansvarig: Stockholms universitets Östersjöcentrum