Forskare om ålfisket: Minskande fångster inte bevis för lägre fisketryck

2026-11-11

Frågan om ålfiskets vara eller icke vara fortsätter att väcka både känslor och debatt, inte minst inom politiken. När landsbygdsminister Peter Kullgren (KD) i fjol uppmanade folk att köpa svenskfiskad ål till julbordet och kallade det en ”kulturgärning” blev han starkt kritiserad av bland annat miljörörelsen, forskare och en del politiker. De pekade på att ålen är kritiskt hotad och att ålfiske faktiskt strider mot den samlade vetenskapens rådgivning.

Nyligen publicerade ICES sin senaste rådgivning om ålen och bedömde återigen att allt fiske på europeisk ål bör stoppas nästa år. Ungefär samma budskap har upprepats varje år i nästan ett kvarts sekel, ända sedan 2003. Länge formulerade ICES det som att fiske och annan mänsklig påverkan bör hållas ”så nära noll som möjligt”. Men sedan 2021 har ICES skärpt rådet till ”nollfångst i alla livsmiljöer” och i alla ålens livsstadier, inklusive fiske av glasål för utsättningar.

– Den vetenskapliga rådgivningen är glasklar, ålen ska inte fiskas alls; inte för konsumtion och inte heller för odling eller utsättning, det vill säga att ålyngel fångas, transporteras och släpps ut någon annanstans, säger Östersjöcentrums fiskeforskare Sara Söderström.

”Det är mängden ål som minskar”

Sverige är ett av de Östersjöländer som fiskar mest ål. Under 2023 landade svenska ålfiskare cirka 175 ton ål (93 ton fiskades i havet och 82 ton i inlandsvatten). Under 2024 landade de 151 ton och under 2025 nästan 114 ton.*

Trots ICES återkommande rådgivning om att allt ålfiske bör stoppas har Sveriges regering vid flera tillfällen de senaste åren signalerat att man vill se ett fortsatt ålfiske i Östersjön. Ett vanligt argument är att ålfisket är ett kulturarv som bör bevaras.

Ett annat är att både fångsterna och antalet ålfiskare minskar stadigt, vilket ses som bevis på att det svenska ålfisket har en mycket begränsad (och allt mindre) påverkan på ålbeståndet.

De svenska landningarna av ål har minskat stadigt sedan 2010. Men enligt Östersjöcentrums fiskeforskare Henrik Svedäng ska det inte tolkas som bevis för att fisketrycket på ål har minskat.

– Det finns en rad andra faktorer som visar att det snarare handlar om att det är mängden ål som minskar, säger han, och nämner att havsfisket numera bara fångar ål i Öresund, Hanöbukten, Småland och Östergötland. Längre norrut har ålfisket i havet i stort sett upphört.

– Minskande landningar och det förändrade fiskemönstret visar på en fortgående nedgång för ålbeståndet. Ålfisket har upphört i de perifera delarna av ålens utbredningsområde i Östersjön och krymper samman mot Öresund där ålen vandrar in i Östersjön.

Allt färre ålar i ICES provtrålningar

Rekryteringen av ålyngel som når Europas kustvatten har minskat med drygt 90 procent sedan 1970-talet. I Nordsjöområdet är minskningen mer än 99 procent.

I fjol publicerade Henrik Svedäng en studie som visar att mängden ål som fångas i ICES årliga trålundersökningar i Nordsjön, Skagerrak, Kattegatt och Östersjön har minskat kontinuerligt under de senaste decennierna – med omkring 85 procent sedan 2010.

– Motsvarande minskning syns i det svenska yrkesfiskets ålfångster i havet under samma tid. Även detta är en stark indikation på minskad tillgång; det finns helt enkelt allt färre ålar i havet, säger Svedäng.

ICES provtrålningar görs visserligen för att övervaka andra fiskarter än ål. Men även de ålar som fastnar i trålen registreras. Och eftersom mätningarna är systematiska och har gjorts på samma sätt under flera decennier blir resultaten även värdefulla för att bedöma ålens status i svenska vatten.

– Resultaten från den studien är mycket alarmerande. Sedan den europeiska ålförvaltningsplanen infördes 2007 har situation för den europeiska ålen försämrats radikalt. Åtgärderna har inte varit tillräckliga, med vissa undantag där fisket helt har stoppats, säger Henrik Svedäng.

Ökande fångster av gulål oroar

Historiskt har de svenska ålfångsterna längst ostkusten och i Öresund dominerats av utvandrande blankål. Men under de senaste tio åren har andelen gulål i fångsterna fördubblats.

– Även detta är oroande, eftersom det tyder på att det har blivit svårare att hitta den utvandrande blankålen, säger Henrik Svedäng.

Under ålens uppväxt- och tillväxtperiod, som kan vara i tio år eller längre, kallas den gulål. När ålen till slut blir könsmogen ändrar den skepnad till en silverbukig blankål och påbörjar sin långa lekvandring tillbaka till Sargassohavet. En gulål kan bli en halv meter lång och väga uppemot 400-500 gram, medan en blankål kan bli drygt en meter lång och väga över ett kilo.

– Ett skifte mot mer gulålsfiske längs ostkusten och i Öresund innebär att fler ålar per ton fångas, säger Henrik Svedäng.

En annan viktig skillnad mellan blankålsfiske och gulålsfiske är att det senare sker på ålar som är sin uppväxtsfas och håller till på samma plats under många år. Det betyder att man fiskar på samma årsklass under flera år i följd, vilket riskerar att öka uttaget från ålbeståndet.

– Med ett växande gulålsfiske blir den andel som faktiskt lyckas lämna Östersjön mindre än när det traditionella blankålsfisket dominerade. En liknande situation rådde på västkusten under 1990-talet då det omfattande gulålsfisket i det närmaste uteslöt att någon ål kunde uppnå vuxen storlek längs den kuststräckan, säger Henrik Svedäng.

Fiskestopp gav mer ål

På västkusten var ålfisket länge ett utpräglat gulålsfiske. Med framför allt ålryssjor fiskade man på den ål som levde och växte till sig längs kusten i Skagerrak och Kattegatt. Det omfattande fisket ledde dock till att beståndet fiskades ut, och sedan 2012 är allt ålfiske på västkusten (norr om Torekov) förbjudet.

På senare år har det visat sig att fiskeförbudet fick god effekt. I fjol publicerades vetenskapliga mätningar som visar att mängden lekvandrande blankål från västkusten har fyrdubblats jämfört med perioden 1988-2011. Och i en oberoende internationell utvärdering av den svenska ålförvaltningen slog forskningsrådet Formas samma år fast att totalstoppet för ålfisket på västkusten är ”den viktigaste och mest effektiva åtgärden” som hittills har genomförts inom ramen för den svenska ålförvaltningsplanen.

– Det goda exemplet från svenska västkusten – samt att ålfisket är stängt i andra länder, som Norge, Irland och Slovenien – stämmer till eftertanke. Nog skulle även Sverige kunna vara föregångare i Östersjön och stänga sitt fiske på denna unika men alltmer hotade art, säger Henrik Svedäng.

 * 2024 och 2025 års siffror på andelen havs- respektive sötvattensfångster i Sverige har ännu inte publicerats av SLU (Sveriges lantbruksuniversitet). Övriga storfiskande länder i Östersjöområdet är Tyskland (ca 208 ton kommersiell fångst och 274 ton i fritidsfisket år 2023), Danmark (125,7 ton kommersiell fångst och 6 ton i fritidsfisket 2025) och Polen (119,7 ton kommersiell fångst och 28 ton i fritidsfisket 2025). Källa: ICES

Text: Henrik Hamrén