EU-kommissionen manar till försiktigare sillfiske i Östersjön nästa år

2026.08.27

– Det är uppenbart att kommissionen har tittat på mer än bara kvotintervallet överst i ICES rådgivning, och tar viss hänsyn till de osäkerheter och signaler om försiktighet som också finns med. Man inser att det krävs kraftigare åtgärder för att återuppbygga sillbestånden, säger Sara Söderström, fiskeforskare vid Stockholms universitets Östersjöcentrum.

Enligt ICES senaste vetenskapliga rådgivning har sillbestånden i centrala Östersjön och Bottniska viken växt det senaste året. Mot bakgrund av detta – och positiva prognoser för rekryteringen – motsvarar ICES huvudråd (headline advice) kraftigt höjda sillkvoter för nästa år: som mest med 122 procent* (274 332 ton) för den centrala sillen och 62 procent (90 391 ton) för strömming i Bottniska viken.

* Beräknat på årets totala kvot för sill i Centrala Östersjön (123 463 ton) inkl. Rysslands uppskattade fångster. EU:s kvot är 96 463 ton, varav Sveriges kvotandel är 32 264 ton.

Osäkra prognoser

När EU:s fiskeministrar träffas i oktober för att besluta om nästa års kvoter måste de ta ställning till följande:

Utnyttja att sillbestånden har börjat växa och genast höja kvoterna?

Eller behålla, eller till och med sänka kvoterna för att hjälpa sillbestånden att återhämta sig till biologiskt hållbara nivåer (och därmed följa målsättningarna i EU:s regelverk för fisket)?

EU-kommissionen förespråkar den mer försiktiga linjen och vill ”fortsätta på den inslagna vägen mot återuppbyggnad.” I sitt förslag till nästa års fiskekvoter, som nyligen publicerades, vill kommissionen se en höjning på högst 49 procent (143 860 ton) för centrala sillen, och i princip oförändrad kvot för strömmingen i Bottniska viken (57 308 ton, +3%).

– Man lyfter bland annat de stora vetenskapliga osäkerheter som finns när det gäller att uppskatta rekryteringen och göra prognoser för hur bestånden kommer att utvecklas under de närmaste åren, säger Sara Söderström.

Risk för ”fantomökningar”

ICES kraftigt höjda kvotråd för sillbeståndet i centrala Östersjön bygger på just förhoppningar om god rekrytering framöver. Men att uppskatta hur mycket fisk som tillförs varje år – och hur det så småningom påverkar beståndets lekbiomassa – är väldigt svårt. En allt för optimistisk tilltro till prognoserna kan medföra stora risker.

– Det finns flera exempel på så kallade ”fantomökningar” – det vill säga att modellerna som använts har överskattat fiskbeståndets tillväxt, säger Sara Söderström, och nämner att det tidigare skett med bland annat det västra torskbeståndet och det centrala sillbeståndet.

– Man tror att bestånden är på bättringsvägen och att rekryteringen ska leda till stora beståndsökningar, varpå politikerna genast ökar fiskekvoterna. Men några år senare visar de retrospektiva analyserna att det inte alls var så bra som man trodde och att man i själva verket har fiskat hårdare än man borde ha gjort, säger Sara Söderström.

Kommissionen betonar dessa risker i sitt förslag för den centrala sillen, och menar att kvoten bara kan höjas måttligt eftersom ”tidigare erfarenhet med osäkerhet rörande rekryteringsuppskattningar påkallar försiktighet.”

Dålig beståndsstatus blir det nya normala

Det uttalade målet i EU:s gemensamma fiskeripolitik är att återställa och upprätthålla fiskbestånden över nivåer som kan producera maximal hållbar avkastning (MSY). I nuvarande EU-praxis innebär det att beståndens lekbiomassa ska överstiga MSY Btrigger. För många av Östersjöfiskets historiskt sett viktigaste bestånd är det målet fortfarande långt borta. Sillbeståndet i centrala Östersjön har till exempel legat under MSY Btrigger sedan 1980-talet, medan strömmingen i Bottniska viken har understigit MSY Btrigger i åtminstone tio år.

Ju längre tid som förflyter desto större är risken att situationen normaliseras och att fenomenet "shifting baseline" uppstår inom både vetenskapen och fiskeriförvaltningen, menar Östersjöcentrums fiskeforskare Henrik Svedäng.

Halva Fmsy kan uppfylla EU:s beståndsmål

Om lekbiomassan understiger MSY Btrigger ska ”alla lämpliga korrigerande åtgärder antas för att säkerställa att det berörda beståndet snabbt återgår till nivåer över de nivåer som kan ge MSY”, enligt artikel 5.1 i Östersjöns fleråriga förvaltningsplan.

Det snabbaste sättet att öka ett bestånds lekbiomassa och snabba på återuppbyggnaden av beståndet till EU:s målnivå är att minska fisketrycket, påminner Östersjöcentrums policyexpert Charles Berkow:

– Det finns sedan länge vetenskapligt underbyggda förslag om att fiska hälften av Fmsy – det vill säga att sätta kvoterna på halva den fångstnivå som enligt ICES prognoser på sikt kan ge produktiva bestånd. Särskilt när beståndsmålet inte nås, säger han.

Kommissionen vill hitta ”rätt balans”

För sillbeståndet i centrala Östersjön skulle ”hälften av Fmsy” innebära en EU-kvot som är cirka 20 000 ton lägre än vad kommissionen nu föreslår. Och cirka 150 000 ton lägre än maxkvoten i ICES senaste huvudråd (inklusive Rysslands autonoma kvot).

För strömmingsbeståndet i Bottniska viken är skillnaderna mindre.

– För att uppnå åtminstone 50 procents sannolikhet att den bottniska strömmingen når beståndsmålet till 2028 får kvoten enligt ICES prognos inte överstiga 45 544 ton. Vilket också råkar motsvara ungefär hälften av Fmsy, säger Charles Berkow.

Kommissionens föreslår dock en något högre kvot (57 308 ton) i syfte att ”hitta rätt balans mellan att återuppbygga bestånden och att tillhandahålla fiskemöjligheter.”

– Enligt regelverket ska man också vidta särskilda åtgärder för att snabbt nå beståndsmålet. I stället för att stoppa fisket under perioder när man ändå inte fiskar, vilket man har gjort tidigare, skulle man kunna stoppa möjligheten att flytta outnyttjad kvot till kommande år. Det har man till exempel gjort i Nordsjön i avtalet mellan EU, Storbritannien och Norge, säger Charles Berkow.

Bestånd över MSY Btrigger är ett minimikrav

Europeisk fiskeripolitik är en ständig dragkamp mellan att vårda fiskresursen och tillgodose socioekonomiska behov. I synnerhet när bestånden sviktar. Samtidigt är friska och välfungerande fiskbestånd en grundförutsättning för ett hållbart (och lönsamt) fiske.

Därför måste fiskbeståndens återhämtning och långsiktiga hållbarhet prioriteras, menar Östersjöcentrums fiskeforskare Henrik Svedäng.

– Det tycks som om Östersjöns politiskt styrda förvaltningskultur är sämre än den som råder runt Nordsjön på att inse detta. Till skillnad från i Nordsjön har bestånden i Östersjön inte visat tecken på varaktig återhämtning, säger han och fortsätter:

– Man kan invända att miljöförhållandena generellt sett är sämre i Östersjön än i Nordsjön. Men det betyder ju bara att försiktighetsmarginalerna måste vara större och att fisketrycket måste sänkas ännu mer för att minska riskerna och främja beståndens återuppbyggnad.

En annan viktig aspekt, enligt Svedäng, är att de två dominerande bestånden i Östersjön, sill och skarpsill, är bytesfisk för många andra djur, inte minst rovfiskar, och därmed utgör basen i det marina ekosystemet.

– Om Östersjöländerna menar allvar med sitt tal om att förvalta fiskbestånden enligt ekosystemansatsen är det ett minimikrav att bestånden åtminstone har befunnit sig ovanför MSY Btrigger under flera år i rad innan man ger sig själva tillåtelse att gasa på med ökat fiske, säger Svedäng.

Skarpsillen ser ut att öka igen

Beträffande nästa års kvot för skarpsillen ligger EU-kommissionens förslag och ICES rådgivning betydligt närmare varandra. Efter tre katastrofala rekryteringsår 2021-2023 och den minsta lekbiomassan på över 30 år bedöms nu de senaste två årsklasserna vara större.

ICES räknar med att lekbiomassan kommer att fortsätta öka under 2027, vilket gör att kommissionen föreslår ökad EU-kvot med 44 procent nästa år, till 291 590 ton.

Bifångstkvoter för kollapsade bestånd

För de tre Östersjöbestånd som har absolut sämst status – det västra sillbeståndet och de två torskbestånden – har kommissionen en delvis annan ansats och föreslår kvoter som är högre än ICES rådgivning. Återigen handlar det om socioekonomiska hänsyn.

ICES huvudråd har i flera år varit nollkvot (zero catch) för samtliga tre bestånd. Eftersom både torsk och västlig sill oundvikligen tas som bifångst i andra fisken, såsom pelagiskt skarpsillsfiske och bottentrålning efter plattfisk, anser kommissionen att det behövs viss bifångstkvot för att slippa stänga övriga fisken helt. Förslagen på bifångstkvoter baseras på yrkesfiskets egna inrapporterade bifångster från föregående år:

• 211 ton för östra torsken
• 31 ton för västra torsken
• 437 ton för västra vårlekande sillen.

Kommissionen för ett särskilt resonemang om den sedan länge kollapsade västra vårlekande sillen. Beståndet är i så dåligt skick att kommissionen föreslår att även det småskaliga kustfiskets nuvarande undantag från fiskestopp tas bort till nästa år. Samtidigt vill man att trålfisket efter skarpsill i sydvästra Östersjön fortgår.

– Det uttalade syftet med bifångstkvoten är att det storskaliga trålfisket ska kunna fortsätta. Men det ställs inga krav på reglering av var och när detta skarpsillsfiske ska få äga rum för att minimera bifångsterna, säger Charles Berkow.

Det saknas också en analys över hur stora uttagen av västlig sill förväntas bli vid småskaligt sillfiske respektive storskaligt skarpsillsfiske, och hur hårt de olika segmenten skulle drabbas av respektive åtgärd.

– Resultatet blir att man prioriterar industrifisket på bekostnad av annat fiske, trots mål om att främja det småskaliga fisket, säger Charles Berkow