Ett nytt mål för fiskeförvaltningen: att undvika beståndskollapser?

2026-06-09. Vilken risk är vi beredda att ta när det gäller att kommersiellt viktiga fiskbestånd kollapsar?

Med tanke på utvecklingen inom Östersjöns fiskeriförvaltning är frågan inte akademisk (i bemärkelsen ”utan praktisk relevans”) utan dessvärre högst angelägen.

Det finns förstås också en fråga om hur man definierar ett bestånd som "kollapsat". I en studie publicerad som preprint fann Yletyinen m.fl. (2018) omkring 20 olika definitioner på kollaps i den vetenskapliga litteraturen och föreslog själva ytterligare en. Flera förhållanden lyftes fram som centrala för att definiera en kollaps: vilken baslinje man utgår från, hur stor nedgången är, över vilken tidsperiod den sker samt tillgången till data. Artikeln diskuterar också om begreppet "kollaps" är onödigt dramatiskt, och om det inte vore bättre att tala om bestånd som exempelvis "allvarligt utarmade".

Flera kollapser i närtid

Även om det kan råda oenighet om hur man klassificerar ett bestånd som kollapsat, verkar det stå klart att bestånd faktiskt kollapsar – även i vår region och i modern tid. Och inom förvaltningen är det viktigt att diskutera hur kollapser kan undvikas.

För diskussionens skull skulle man kanske kunna klassificera ett fiskbestånd som kollapsat när fångsterna eller landningarna är 90 procent eller mer under genomsnittet för en inte alltför avlägsen femårsperiod. Även om detta mått inte baseras på biologiska bedömningar är det relevant ur ett industri- och förvaltningsperspektiv och bygger på lättillgängliga data.

Med det måttet kollapsade torsken i Kattegatt 2007, jämfört med genomsnittliga landningar 1996–2000. Torsken i västra Östersjön kollapsade 2021, jämfört med genomsnittliga landningar 2005–2009. Vårlekande sill i västra Östersjön kollapsade 2022, jämfört med genomsnittliga landningar 2005–2009. (Se figur 1–3.)

Ett annat sätt att klassificera ett bestånd som kollapsat är att utgå från när forskarna inom Internationella havsforskningsrådet (ICES) bedömer att den enda fångst som i snäv bemärkelse är ”hållbar” är noll. Detta mått är relevant för förvaltare och bygger också på lättillgängliga data. Med det måttet kollapsade torsken i Kattegatt redan 2001, torsken i västra Östersjön kollapsade 2025 och den vårlekande sillen i västra Östersjön kollapsade 2019.

Oavsett definitionen av kollaps står det klart att tre av de fiskbestånd som tidigare varit kommersiellt viktiga för svenskt fiske inte längre är möjliga att fiska på. De har kollapsat någon gång under de senaste 25 åren – två av dem under de senaste tio åren. Och de har inte återhämtat sig.

Alla vill ha fisk i havet, men…

Det kan tyckas självklart att undvikandet av en beståndskollaps borde vara ett övergripande mål för fiskeriförvaltningen. Ett sådant mål är långt mindre ambitiöst än det uttalade målet i EU:s gemensamma fiskeripolitik: att återställa och upprätthålla fiskbestånd på nivåer som kan producera maximal hållbar avkastning (enligt vissa ledande forskare innebär detta att beståndets storlek ligger över Bmsy; i nuvarande EU-praxis utgår man från att det ska ligga över MSYBtrigger).

Man kan ibland höra politiker säga att robusta fiskbestånd är en förutsättning för både fisket och de industrier och samhällen som är beroende av detsamma. Vissa fiskare och lobbyister framhåller att de naturligtvis vill ha fisk i havet även i framtiden, så att deras barn och barnbarn kan fiska precis som deras fäder och farfäder före dem. Underförstått är att ingen vill riskera en beståndskollaps.

Men då uppstår ett annat problem: det är svårt eller till och med omöjligt att förutsäga när ett bestånd kommer att kollapsa. Och det finns andra typer av risker. Risken att ett företag går med förlust nästa år. Risken att vissa människor förlorar sin försörjning nästa år i länder med ett svagt socialt skyddsnät. Risken att en beredningsfabrik, kanske byggd med offentligt stöd som ett prestigeprojekt, inte får tillräckligt med råvara nästa år. Risken att en politiker förlorar sin post vid nästa val och inte finns kvar för att skörda frukterna av en mer ansvarsfull fiskeriförvaltning.

Beslutsfattare erkänner sällan att de tar risker

Så olika risker måste vägas mot varandra. Det handlar om avvägningar. Sällan eller aldrig hör man en beslutsfattare förklara att de tar en ökad risk för beståndskollaps som en avvägning mot andra risker. Men detta kan läsas mellan raderna när ordföranden för EU:s fiskeråd i slutet av en lång förhandling säger saker som: "Detta avtal är en framkomlig lösning för fiskare och fiskeresurser i Östersjön. Det är ett avtal som stärker våra ansträngningar att upprätthålla och hjälpa bestånden att återhämta sig, samtidigt som det säkerställer verksamheten för yrkesfiskarna". Så uttalade sig den tyska representanten i rådet i oktober 2020, året innan torsken i västra Östersjön kollapsade (översättning från engelskan).

Eller så här: "Dagens avtal skapar en balans mellan att stödja EU:s fiskare och att säkerställa den långsiktiga hållbarheten hos fiskbestånden i Östersjöregionen. Det bygger på gedigen vetenskaplig rådgivning och återspeglar rådets åtagande att upprätthålla målen i den gemensamma fiskeripolitiken, samtidigt som det tar hänsyn till miljöfrågor." (översättning från engelskan). Så sa den slovenska ministern i slutet av förhandlingarna i oktober 2021, året innan den vårlekande sillen i västra Östersjön kollapsade.

De risker med fiskbestånden som ministrarna tog genom dessa och andra rådsbeslut visade sig ge olyckliga konsekvenser för yrkesfiskarna.

Till deras försvar kan det sägas att ministrarna måste fatta sina beslut under olika former av osäkerhet. Vetenskapliga osäkerheter som kan vara större än politikerna förstår. En osäker risk för att beståndet kan kollapsa någon gång i framtiden måste vägas mot en mer konkret risk för vissa företag och fiskare nästa år.

En uppmaning till försiktighet

Det uttalade målet i EU:s fiskeripolitik och Östersjöns fleråriga förvaltningsplan om att återställa och upprätthålla fiskbestånd över de nivåer som kan producera maximal hållbar avkastning kan som nämnts tolkas som ett implicit mål att definitivt undvika beståndskollaps. En serie beslut som inte är tillräckliga för att uppnå det målet kan tolkas som ett accepterande av en hög risk för att man inte ska nå det målet.

När fiskekommissionär Costas Kadis förklarade kommissionens ståndpunkt inför fjolårets Östersjöförhandlingar vid Our Baltic-konferensen i Stockholm i september 2025 sade han (översatt från engelska): "Den centrala frågan är – hur mycket risk är vi beredda att ta? För kommissionens förslag till fiskemöjligheter för 2026 har utgångspunkten varit att Östersjöns ekosystem inte är i gott skick. Detta i sig kräver ökad försiktighet, eftersom bräckliga fiskbestånd är betydligt mindre benägna att återhämta sig i ett ekosystem som inte är intakt än i ett friskt ekosystem."

Nödbromsen politikerna hoppades slippa använda

När ministerrådet och Europaparlamentet 2016 antog den fleråriga förvaltningsplanen för viktiga kommersiella fiskbestånd i Östersjön satte de i praktiken en högsta acceptabel risknivå för beståndskollaps. Enligt artikel 4.6 i planen ska fångstgränser under alla omständigheter sättas så att den beräknade sannolikheten för att ett bestånd faller under ett gränsvärde kallat Blim är mindre än 5 procent.

Det råder stor osäkerhet kring uppskattningen av denna sannolikhet. Det finns både observationsosäkerheter (svårigheter att uppskatta storleken på ett fiskbestånd) och modellösäkerheter (det är svårt att bedöma var Blim ligger). Ur det perspektivet kan det tyckas absurt att försöka uppskatta en sannolikhet på 5 procent. Hur som helst innebär inte ett bestånd som faller under Blim nödvändigtvis att det har kollapsat enligt något av de mått som nämnts ovan.

Ändå kan politikernas beslut i rådet och parlamentet 2016 tolkas som en indikation på att de prioriterade att undvika beståndskollaps, med alla de långsiktiga miljömässiga, sociala och ekonomiska kostnader det skulle innebära.

Nödbromsen i artikel 4.6 är som ett bästa tillgängligt substitut – ett försök från rådet och parlamentet att motverka frestelsen att ta större hänsyn till andra risker än den för beståndskollaps. Eftersom samma politiker också hade antagit ett mål om att återställa och upprätthålla bestånd på betydligt högre nivåer, kanske de antog att det var liten risk att bestånden någonsin skulle sjunka till sådana nivåer.

Tyvärr har en serie alltför optimistiska beslut av fiskeministrarna sedan dess lett till att vissa bestånd har kollapsat och att andra befinner sig i riskzonen. Fiskeriförvaltningen har varit fixerad vid att hålla fångstgränserna inom ICES prognoser för fiskenivåer som i snäv bemärkelse är hållbara, samtidigt som den ha ignorerar samma forskares varningar när det gäller osäkerheter, risker och låg sannolikhet att nå beståndsmålen. Den har då missat det outtalade målet att undvika beståndskollaps.

Det nya normala

Någon gång efter att ett fiskbestånd har kollapsat kan det försämrade tillståndet i havet uppfattas som det ”nya normala”. På en rak fråga vill förmodligen ingen se ytterligare ett kommersiellt viktigt fiskbestånd i Östersjön kollapsa. Kanske är det dags att tala öppet om sådana självklara mål som inte behöver uttalas och att öppet diskutera risker och underförstådda avvägningar.

De åtgärder som föreslås i rapporten om den fleråriga förvaltningsplanen för Östersjön och vägen framåt – nyligen antagen av Europaparlamentet – kan tolkas som att de inte bara syftar till att skapa bättre förutsättningar för de kollapsade fiskbestånden i Östersjön att återhämta sig, utan också till att minska risken för att missa det outtalade och därmed kanske bortglömde målet att förhindra ytterligare fiskbestånd kollapsar.

Text: Charles Berkow