Forskare varnar kommissionen för att öppna EU:s vattendirektiv – ”medför betydande risker”

Sedan år 2000 har ramdirektivet för vatten varit ett av EU:s starkaste rättsliga verktyg för att skydda och återställa sötvattens- och kustekosystem, och en hörnsten i lagstiftningen för många andra rättsakter. Nu har mijökommissionär Jessika Roswall inlett en riktad översyn av direktivet i syfte att förenkla reglerna för utvinning av kritiska mineraler och metaller som behövs för den gröna omställningen.

Den föreslagna översynen har varit föremål för ett kort offentligt samråd, som en stor grupp forskare och experter vid Stockholms universitet har svarat på. Processen som ledde fram till samrådet tycks ha varit ovanligt brådskande och otillräckligt transparent, menar forskarna. Initiativet ingick inte i kommissionens arbetsprogram, vilket begränsade intressenternas möjlighet att förutse och förbereda sig för ett meningsfullt engagemang.

– Vi är mycket förvånade och oroade över den här utvecklingen, säger Maria Mancilla Garcia, forskare vid Stockholm Resilience Centre. "En översyn av ett så viktigt direktiv bör inte genomföras i all hast, utan bevis för att det behövs, utan tillräcklig tid för samråd och utan en grundlig konsekvensbedömning.

Inga belägg för att en översyn behövs

Forskarna påpekar att EU- kommissionen själv så sent som 2019 i en ”lämplighetsgranskning” drog slutsatsen att direktivet var ändamålsenligt. Sedan dess har inga övertygande skäl framförts för att en översyn behövs. Processen är därför inte förenlig med det interinstitutionella avtalet om bättre lagstiftning och kommissionens riktlinjer för bättre lagstiftning, menar de.

– I stället för att se över lagstiftningen bör kommissionen och medlemsstaterna prioritera att genomföra, finansiera och tillämpa bestämmelserna i det befintliga vattendirektivet, säger Johan Eklöf, professor vid Institutionen för ekologi, miljö och botanik. I dag uppfyller endast 40 procent av EU:s ytvattenförekomster kvalitetsnormerna.

Bättre sätt att stödja industrin

Gruvdrift genererar betydande mängder avloppsvatten som kan utgöra allvarliga miljörisker. Föroreningarna kan omfatta tungmetaller, suspenderade fasta ämnen, upplösta salter, sulfater, fosfater och olika kemikalier som används vid mineralbearbetning. Över hela Europa finns många områden som förorenats av gruvdrift och utgör risker för miljön och människors hälsa. Detta visar de långsiktiga konsekvenserna av otillräckliga skyddsåtgärder och tillsyn och vikten av att upprätthålla, snarare än att försvaga, robusta vattenskyddsnormer.

Lyckligtvis har lösningarna för rening av avloppsvatten från gruvdrift blivit allt mer sofistikerade och effektiva under de senaste åren, vilket omfattar kemiska, mekaniska och biologiska reningsprocesser. Utmaningarna med att rena gruvavloppsvatten är dock komplexa och mångfacetterade.

– Om kommissionen och medlemsstaterna vill stödja sina gruvindustrier vore det bättre att stödja utveckling och användning av bättre reningsmetoder. Det skulle möjliggöra gruvverksamhet och samtidigt säkerställa skyddet av vattenresurser och ekosystem, säger Marlene Ågerstrand, docent vid Institutionen för miljövetenskap.

När direktivet öppnas kan mycket försvagas

I sitt svar lyfter forskarna också en annan risk med att öppna upp direktivet: risken för oavsiktlig utvidgning av dess tillämpningsområde, vilket kan leda till svagare lagstiftning även inom andra sektorer, såsom livsmedelsproduktion.

– När ett direktiv väl har öppnats kan både ministerrådet och Europaparlamentet föreslå ändringar som går utöver syftet med en riktad revision, säger Ellen Bruno, policyexpert vid Östersjöcentrum. Detta skedde till exempel nyligen i den påstått riktade översynen av direktivet om miljökvalitetsnormer hösten 2025, då medlemsstaterna beslutade att införa två nya undantag från principen om att vattenkvaliteten inte får försämras.”

Sammanfattningsvis betonar forskare och experter vid Stockholms universitet följande:

1. Vattendirektivet bör endast revideras om det kan bevisas att det är motiverat. I stället bör kommissionen inrikta sina resurser på att stödja medlemsstaterna i att genomföra direktivet fullt ut. Man bör också stödja gruvindustrin genom att investera i utveckling och användning av effektiva vattenreningsmetoder.
   
2. Om en revidering anses nödvändig för att underlätta utvinning av strategiska råvaror bör en fullständig och grundlig konsekvensbedömning och samråd genomföras. En sådan revidering måste också hållas begränsad, och de rättsliga kraven får inte ändras för andra sektorer.
   

Följande forskare och experter har varit involverade i yttrandet

Agnes Karlsson, docent, Institutionen för ekologi, miljö och botanik

Bo Gustafsson, forskare, Östersjöcentrum

Bärbel Muller-Karulis, forskare, Östersjöcentrum

Christina Rudén, professor, Institutionen för miljövetenskap

Clare Bradshaw, professor, Institutionen för ekologi, miljö och botanik

Ellen Bruno, policyanalytiker, Östersjöcentrum

Francisco Jardim de Almada Nascimento, docent, Institutionen för ekologi, miljö och botanik

Gun Rudquist, policychef, Östersjöcentrum

Johan Eklöf, professor, Institutionen för ekologi, miljö och botanik

Lena Kautsky, professor, Östersjöcentrum

Linda Kumblad, docent, Östersjöcentrum

Maria Mancilla Garcia, forskare, Stockholm Resilience Centre

Marlene Ågerstrand, docent, Institutionen för miljövetenskap

Nielja Sofia Knecht, doktorand, Stockholm Resilience Centre

Sofia Wikström, docent, Östersjöcentrum

Susa Niiranen, forskare, Stockholm Resilience Centre

Thorsten Blenckner, docent, Stockholm Resilience Centre

Åsa Nilsson Austin, forskare, Östersjöcentrum