Den västra Östersjösillen - het fråga i kvotförhandlingarna för Nordsjöfisket

Tusentals ton av den kollapsade västra vårlekande Östersjösillen fångas fortfarande i Nordsjön varje år. Detta skapar ett politiskt dilemma för förhandlingarna om fiskekvoterna i Nordsjön. Samtidigt visar nya forskarrön att sillens ekologiska verklighet i Nordsjön-Skagerrak-Kattegatt är än mer komplicerad.

Text: Henrik Hamrén

– Den svenska debatten om sillfisket handlar mycket om de två bestånden i centrala Östersjön och Bottniska viken. Men det sillbestånd som är i sämst skick, den västra vårlekande sillen, talas det sällan om, säger Karin Victorin över telefon från Bryssel.

Som ämnesråd på Landsbygds- och infrastrukturdepartementet, med ansvarsområde västerhavet, deltar hon i de pågående förhandlingarna mellan EU, Storbritannien och Norge om fisket i Nordsjön.

Den 5 december nåddes en överenskommelse om bland annat kvoter och en ny långsiktig förvaltningsplan för Nordsjösillen. Den 11-12 december samlas EU:s fiskeministrar i Bryssel för beslut och till dess ska helst fler överenskommelser finnas på bordet.

Men en viktig knäckfråga hänger fortfarande i luften: frågan om den västra vårlekande Östersjösillen.

– EU-länderna har infört många åtgärder genom åren för att skydda detta bestånd från fiske i Östersjön. Men Nordsjön omfattas inte av dessa åtgärder, säger Karin Victorin.

Östersjösillen migrerar till Nordsjön

I södra Östersjön (SD 22-24) får sill ur det västliga vårlekande beståndet endast fångas som oavsiktlig bifångst i fisken efter andra arter. Sedan flera år är den årliga bifångstkvoten 788 ton. Men i Nordsjön fångas fortfarande i snitt drygt 4 000 ton västlig vårlekande sill varje år, enligt Internationella havsforskningsrådets (ICES) uppskattningar.

– Det är en återkommande fråga som EU tillsammans med Norge och Storbritannien försöker hitta en lösning på, säger Karin Victorin.

Problemen orsakas av att sill inte följer människans uppdragna gränser i havet. Den västra vårlekande sillen föds i södra Östersjön och återvänder dit för att leka under våren (februari-maj). Men under övriga året migrerar den till Kattegatt, Skagerrak och Nordsjön för att söka föda.

Det är i Nordsjön den fiskas som mest. Den största andelen tas framför allt som bifångst i norskt trålfiske efter höstlekande Nordsjösill (NSAS-sill), samt en mindre del i industrifiske.

Tusentals ton fiskas utanför Norges kust

Fångsterna sker i det ”övergångsområde” (transfer area) som binder samman östra Nordsjön och Skagerrak längs Norges sydkust (se karta). I fjol fiskades 3 210 ton västlig vårlekande Östersjösill där, tillsammans med drygt 32 000 ton höstlekande Nordsjösill.

– Förr i tiden, när det västra sillbeståndet mådde bra, var detta små mängder, försumbara i sammanhanget. Men nu har de blivit betydande eftersom fisket är begränsat i Östersjön, Skagerrak och Kattegatt, säger Karin Victorin.

Så sent som i slutet av 1980-talet var det västra sillbeståndet fortfarande livskraftigt och gav fångster på 175 000- 250 000 ton per år. Men till slut tog decennier av överfiske ut sin rätt. Sedan början av 1990-talet har lekbiomassan minskat kraftigt – den uppskattades till 54 000 ton 2024 – och beståndet är kollapsat.

Till slut stoppade EU-länderna allt riktat fiske på den västra vårlekande sillen, först i sydvästra Östersjön och några år senare i Kattegatt/Skagerrak. Men fisket i Nordsjön fortsatte. De förut obetydliga bifångsterna i Nordsjöfisket blev därmed det fiske som numera fångar mest sill ur det kollapsade västra vårlekande beståndet (cirka 80 procent av de totala fångsterna).

Fiskestopp drabbar småskaligt kustfiske

Det är ännu oklart hur – eller ens om – det komplexa fiskepolitiska pusslet i Nordsjön kommer att läggas så att det gynnar den vårlekande Östersjösillen framöver.

Nyligen meddelade Norge att frågan om att minska bifångsterna av västlig vårlekande Östersjösill kommer att skickas ut på remiss under första halvåret 2026 – och att EU och Storbritannien kommer att underrättas om eventuella förvaltningsåtgärder i ett senare skede.

Efter Brexit 2020 förlorade Norge tillträde till brittiska vatten och tvingades fiska sina andelar av Nordsjösillen i egna vatten – med bifångst av västlig vårlekande sill. Norge skulle eventuellt kunna göra det EU har gjort i många år, och förhandla ett eget avtal med Storbritannien om att få fiska sin Nordsjösill i brittiska vatten istället.

Frågan är dock hur intresserade britterna är av att ge tillträde till sina vatten för att spara den västra vårlekande sillen, som inte är ett brittiskt bestånd – och vad de i så fall skulle kräva i gengäld.

– Ett annat problem är att det sillfiske som fångar västlig sill som bifångst i Nordsjön framför allt är ett småskaligt kustnära fisket, som skulle drabbas hårt om det införs åtgärder och restriktioner, säger Karin Victorin.

Tog inte varningarna på allvar

Fiskeripolitik och kvotförhandlingar handlar alltid om kompromisser och ett givande och tagande. Förhandlingarna sker utifrån rådande situation, men måste också ses i sin historiska kontext, påminner Charles Berkow, policyanalytiker på Östersjöcentrum.

– När Sverige och Danmark, under press från Tyskland, gick med på att avsluta det omfattande sillfisket i Kattegatt och Skagerrak fick man i gengäld möjlighet att fiska sina kvotandelar för Nordsjösill i Nordsjön som kompensation, säger han.

Samtidigt präglades förvaltningen av den västra vårlekande Östersjösillen under många år av ett kraftigt överfiske.

– När man tittar på vad EU-länderna sade för några år sedan i samband med kvotförhandlingarna, och de kvoter som beslutades, blir det tydligt att de inte tog tillräckligt allvarligt på varningssignalerna för den västra sillen, säger Charles Berkow.

ICES lyfter bifångstsproblemet

Från vetenskapligt håll är frågan om den västra vårlekande Östersjösillen otvetydig. ICES rådgivning för Östersjön varit ”noll fiske” i snart ett decennium. I år valde ICES att även lyfta problemet med bifångst av västlig Östersjösill i sin rådgivning (headline advice) för den höstlekande Nordsjösillen (NSAS):

The fishery for NSAS herring includes individuals from the western Baltic spring-spawning (WBSS) herring stock component, which is below Blim. To be consistent with ICES advice, WBSS herring catches in 2026 should be zero tonnes. The fishery for NSAS herring can avoid WBSS herring by not fishing in the eastern parts of divisions 4.a and 4.b or in Division 3.a.

Genetik avslöjar oväntad mångfald av sill

Härom året publicerades en dansk-svensk genetisk studie som visar att verkligheten är än mer komplex än man tidigare trott. Den sill som fångas i Nordsjön, Skagerrak och Kattegatt under sommaren är en salig blandning av vår-, sommar- och höstlekare från många olika lekområden. Förutom den västra vårlekande sillen förekommer det även sillar som leker i exempelvis norska havet, i Engelska kanalen eller lokalt i Kattegatt eller Skagerrak.

– I detta havsområde blandas många lokala delpopulationer med olika stora sillbestånd, säger Valerio Bartolino, forskare på Institutionen för akvatiska resurser vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU Aqua) och medförfattare till studien.

Forskarna identifierade även en hel del höstlekande sill som sannolikt har sina lekområden i sydvästra Östersjön. Bland det mest överraskande var dock de oväntat höga andelarna av vårlekande sill från centrala Östersjön.

– Vi har vant oss vid idén att de kan dyka upp i danska bälten och Kattegatt, men nu ser vi att de även förekommer så långt upp som i Nordsjön. Sillen i centrala Östersjön är alltså inte ett homogent bestånd, utan består av en stor genetisk diversitet, säger Valerio Bartolino.

Sammantaget vittnar studiens resultat om en stor och delvis okänd ekologisk komplexitet – som ställer nya krav på både vetenskapen och fiskeriförvaltningen.

– Vi kan nog aldrig få en heltäckande bild, men förvaltningen behöver successivt bädda in allt mer av denna kunskap i arbetet med beståndsuppskattning och vetenskaplig rådgivning. Det finns absolut utrymme för förbättring, säger Valerio Bartolino.